Anna Brander
Anna Constantia född i Ränneslöv 1922 8/7 död i Falkenberg 22/9 2007
gift 27/11 1947 med Johan Sten Arne Brander f 4/11 1916 i Göteborgs Vasa, död 9/6 1992 i Falkenberg.
Anna Constantia var det tionde och yngsta barnet i familjen Lindman, född 8 juli 1922. Det var hennes farmors 75-årsdag, farmor Gertrud som dött i lungsjukdom endast 25 år gammal. Bara några månader före Annas födelse hade hennes äldsta syster Hanna Constantia dött och Anna fick s.a.s ärva namnet, men hon har berättat att mor Elin eller mormor Hulda hade önskat namnet Marianne, som var på modet då.
Anna växte upp i den långsträckta gulmålade Ränneslövs prästgård med en dystert lagd och prästerligt ambitiös far, en varmhjärtad men vid det här laget klen mor, tjänstefolk och en syskonskara som hon kom att älska livet ut. De var (alla avlidna) närvarande vid hennes dödsbädd, Ruts namn var ett av de sista hon uttalade. Deras namn var där och då mera aktuella än barnens. Hon hade också tidigare kopplat barn och syskon i sin föreställningsvärld, så att Bo blev Lars, Kristina Lisa och Hedvig Margareta.
Bland syskon och i barndomshemmet formades hennes person och intressen: den stora kärleken till naturen, växter, djur och kanske mest fåglar. ”Höjderna” nära prästgården spelade en roll för dessa upplevelser. Över hennes säng på äldreboendet i Falkenberg hängde en målning med detta motiv, utförd av brodern Karl. Blick för det sköna ägde hon livet ut, släktens och familjens konstnärliga ådra tog sig uttryck i bl.a. broderi.
Då morfar Alvar var en socialt konservativ person var det aldrig tal om att barnen skulle gå i byskolan, utan de skulle undervisas i hemmet, pojkarna för informator för att sedan fortsätta på läroverket i Halmstad, flickorna för guvernant. Troligen låg det också en kvalitetsmedvetenhet i den inställningen. Lika så var möjligheterna att leka med bygdens barn begränsade. Men Anna fascinerades av zigenarläger på slätten och tog sig genom prästgårdshäcken ut till romerna och fick nya vänner. Hon dokumenterade med kamera och gjorde ett eget ”Zigenaralbum”. Detta måste ha varit i mitten av 1930-talet.
Innan Anna fyllt 12 år förlorade hon sin mor, som avled hastigt i hjärnblödning 1934. Tre år senare var hon föräldralös. Syskonskaran fick lämna Ränneslövs prästgård och bodde sedan ett kort tag i Göteborg. Men ganska snart blev det bestämt att de två yngsta, Gustaf och Anna, skulle få sitt hem hos moster Signe och morbror Knut. Anna kom att bo hos dem till dess att hon gifte sig 1947. Deras varma och osentimentala kärlek och deras glada livsrum, först i Holm i Halland, sedan i Tegneby på Orust, blev av enorm betydelse för henne. På äldre dar tillägnade hon dem en minnesskrift. För Annas barn blev de bästa tänkbara morföräldrar.
Gustaf studerade och blev präst, men Annas utbildningsgång var något svajig. I en liten anteckningsbok från barndomen, ”Gott att veta”, finns utropet ”Jag vill bli naturforskare!”, men det fanns naturligtvis inte på kartan. Lite svenska och tyska på Hermods läste Anna i Tegneby. Sedan tillbringade hon två år på Dingle lanthushållsskola, fick många roliga minnen och vänner.
Med Arne Brander började hennes liv som prästfru och hon utvecklade med åren en stor kompetens på området. Många av hennes generationskamrater kom att göra stora insatser i de församlingar där maken fått tjänst, men då Anna genom åren fick vara ett ständigt stöd för Arne efter hans allvarliga sjukdomsperiod fick hon ta ett ovanligt stort ansvar i de befattningar han innehade. Hon skulle sköta hus och hem, stora prästgårdar som åtminstone under 50- och 60-talen fungerade som församlingshem, den egna barnaskaran och många gäster. Med tiden engagerades hon alltmera i församlingsarbetet, som ledare för barngrupper, i syföreningar mm. Hon skötte också till stor del även pastorsexpeditionen enligt regelverket. I lådorna för bestick och servetter kunde man hitta ”fusklappar” med namn ålder och inbördes släktskap för olika församlingsbor.
Flyttlassen gick från Foss till Djurhult till Svenneby till Bokenäs till Laholm till Madesjö och Riddaretorp till Romelanda och slutligen till villan på Stampens väg i Falkenberg. Den blev hennes bostad i 20 år, den längsta hemmahörigheten i hennes liv.
Ett av Arnes stora intressen var resor och de båda gjorde på äldre dar många sådana, till Kroatien 14 gånger, till Israel, till Cypern och flera andra platser. Anna tyckte om att flyga, men längtade nog lite efter hem och familjemedlemmar under en del av dessa vistelser.
En stor och drabbande sorg upplevde Anna då sonen Knut dog i cancer efter flera års sjukdom 1989. Tre år senare avled Arne, men hemmet på Stampens väg bestod till 2002. Det var en mötesplats för barn och alltfler barnbarn, släkt och vänner. Mormor/farmor tog emot i sitt fina hem med vackra blombuketter från trädgården, bjöd på risgrynspudding som kvällsmat, stekt makrill som middag och mjuk pepparkaka till morgontéet. 8 juli varje år firades hennes födelsedag med släkt och vänner, tidigare även med församlingsbor. Hennes fromhet och goda hjärta var så tydliga, hennes omtänksamhet mot barn och barnbarn oändlig.
Under sina allra sista år var Anna dement. Men hon kunde in i det sista glädja sig åt skönheten i människors ansikten. ”Så vacker du är!” sa hon till nära och kära, men också till personalen på äldreboendet. På något sätt blev detta ett koncentrat av hennes livshållning. Som den sista i syskonskaran lämnade hon jordelivet 2007.