John Lindmans släktkrönika
Släktkrönika över Lindmanssläkten - av John Lindman
Lindmanska ätten härleder sig från Lindesbergs stad i Västmanland, där den äldste kände stamfadern,
I.Jonas Gustafsson Lindman, (troligen född i Arboga omkr. 1620, rådman i Lindesberg 1654, partägare i Ramshyttan, död 1673.) var brukspatron och Handlande, vilken sannolikt där varit född och av födelseorten antagit sitt namn. ”Denne man var en ibland dem, som först vunno burskap därstädes, sedan Drottning Christina 1645 tillagt detta ställe stadsprivilegier, och med sin idoghet bidrog han att giva liv åt de näringar, som hans efterkommande på denna orten troget underhållit till båtnad för fäderneslandet.” Han var gift med Dorothea Wreman, dotter av slottsfogden på Nyköpings slott, Zacharias Wreman.
Så vitt man vet, hade de blott ett barn, sonen Zacharias Lindman, född 1653, död 1711, men på grund av ovanstående citat: ”hans efterkommande på denna orten” torde det ej varit uteslutet, att de även haft andra barn (söner eller döttrar, genom vilka vår släkt skulle kunna vara befryndad med de andra äldre släkter Lindman, som finns i vårt land). På senare tider däremot, har en hel del människor antagit vårt släktnamn, utan att på något sätt därtill vara berättigade.
II .Zacharias Lindman,
född 1/12 1653, till
Stockholm 1670-1697, sedan i Malmö, död 24/7 1711, gift 1680 med Catharina Pedersdotter, född 13/4 1661, död 17/3 1724, dotter av handlanden Peder Pedersson i Stockholm.
De hade följande barn:
- Peter, född 7/1 1681, död 9/3 1731 (se III).
- Dorothea, född 1682, död 1710, gift med Brukspatronen i Kalmar, Michael Baumgart.
- Catharina Elisabeth, född 1687, död 1764, gift med Överstelöjtnanten och Riddaren av Kungl. Svärdsorden, Henrik Vilhelm von Strömborg.
- Zacharias, född 1690 i Stockholm, död ogift 1726, adlad under namn av Linnercrantz år 1717. Han blev 1710 "Förare" (Furir) vid Smålands Femmänningsregts. 1711 Fänrik, 1711 Lieutnant vid Östra Skånska Regementet. 1711 Capitaine Lieutnant, 1717 Capitaine och adlad den 17/11 1717, "ihjälstucken" uti Carlscrona 1726 av Majoren Sven Ådermann.
- Jonas, född i Stockholm 1695, död ogift 1740, adlad 1717 under namnet Linnercrantz. Blev 1710 Förare vid General Major Beckers regemete, 1711 Sergeant, 1711 Fänrik, 1712 Löjtnant, 1715 Capitaine Lieutnant vid Östra Skånska Utskrivningsregementet, 1717 Capitaine och adlad. Blev 172? "tokig igenom ett, år 1718 den 15/8 undfånget mousquitskott, uti en träffning med de Danske vid Sundsborg."
- Gustaf, född 1697, död ogift 1753, Krigsfiskal.
Zacharias Lindman (II.) "hade redan vid 17 års ålder utmärkt sig med den skicklighet, att han vid Konung Carl XI:s första resa till Kungsör och Östergötland blev som Andre sekreterare antagen vid Kongelige Cancelliet; var sedan Konungen följaktig på hans resa till Skåne och ådrog sig under tiden så förmånlig uppmärksamhet, att det kort därefter blev honom anbefallt att i Stats. Contoiret avsluta de räkenskaper, som för 6 år hade varit outredda." Han dog sedan som Tullförvaltare vid Stora Sjötullen i Malmö år 1711. Såsom befintliga porträtt utvisa, voro Zacharias Lindman och hans hustru ett ståtligt par. Han hade ett kraftigt och fryntligt utseende, ett runt frodigt ansikte, bruna ögon, fyllig underläpp, frisk, rödbrun hy, vilka släktdrag man tydligt kan spåra i senare generationer, ända till nuvarande tid. Porträtten äro väl utförda i Ehrenstrahls manér, kanske möjligen av Ehrenstrahl själv, som ju var Carl XI:s hovmålare; varför det ej alls är omöjligt, att Zacharias Lindman kommit i beröring med Ehrenstrahl och fått porträtterna utförda av denne. Utförandet är också vida bättre än en del senare släktporträtt, utförda av andra, mindre skickliga konterfejare.
Bilaga till II.4. Zacharias Linnercrantz. Duellmålet Ådermann – Linnercrantz avgjort 6/12 1727.
Ådermann till Kungl. Majt. d. 18 October 1727. (anklagad enl. Duell-Plakatet av år 1682.)
Eders Kungl. Majt. har allernåd. hugnat mig, dess ringa tienare och undersåte med sitt nådiga legd- och beskärmelsebref att fri och ledig få i riket inkomma och min oskuld visa, angående det olyckliga tillfället som emellan mig och salig capitain Zacharias Linnercrantz högst beklagligen sig tilldrog d. 18 Juli nästlidne år hvarefter bem. capitain d. 11 Aug. därpå följande af andra tillstötande tillfällen oförmodel. med döden afled, för hvilken högst beprisliga högsta nåd, jag med djupaste tack en allerunderdånigast tacksägelse aflägger.
I underdån. anledning däraf har jag vid Eders Kungl. Amiralitets Öfverrätt uti Carlskrona mig inställt och laga rannsakning undergått, som begyntes d. 25 Oct. näst förflutna, under hvilken jag med all flit vinnlagt mig därom, att på görligaste sätt få sanningen i dagsljuset tillhvilken ända jag nu utförlig relation d. 26 ejus om hela saken och olyckans tillgång emellan mig och sal. capitain inlagt, hvilket de närvarande vittnen, som edeligen blifvit afhörde, till alla delar merendels gifvit bifall och till ingen del med sina utsagor mig graverat, fast de ej vetat att intyga hvem af oss begge först sin värja blottade: så mycket är dock bevittnat, att sal. Capitainen, ej för sin egen skull, utan på en annans vägnar, fant sig ophitzad så att han först slog för mig i bordet med eder och svordom sig utlåtande, att om någon så gjorde skulle det betalas, revangeras eller ock skulle han betalat. Dessutom äro andra stora skäl och omständigheter uti rannsakningen influtna, hvaraf nogsamt lärer kunna slutas, att han sin efter dess bordslående och utlåtelser först dragit, det han ock själf på sitt yttersta för dess själasörjare icke kunnat neka, utan så vitt vidgått, och således eget vidgående, som han ock i sanning var, varit agressor samt mig till lif och lefnad hårdeligen angrep, änskönt å min sida aldrig någon osämja med honom haft, och som således blef tvungen mig försvara och mitt lif för en våldsam händelse frälsa, sedan jag vardt så av berörde capitain forcerad och indriven uti en vrå, att jag på intet sätt undanrymma fann, blef bem. capitain som rannsakningen intygar, utom mitt uppsåt sårad. Själfva den undfångna blessyren, som allenast var en tvärfinger djup, var ej heller lethal eller dödlig, som vederbörandes däröfver gifna edliga attestata nogsamt utvisa, utan har sal. capitainen innan det 9-de dygnet efter skadans undfående funnits helt frisk, att det då ingen fara om hans lif med sig hade, som archiater Brannerschiöld och fältskären Müntzow den 6 Aug. bevittnat, på hvilken attest K. Amiralitetscll. från arresten däruti jag satt på högvakten, mig frilämnade och tilltrodde mig uti mitt logement vistas under civil arrest, hvarest jag i 6 dagar var, men i detsamma som allt hopp gafs om sal. capitainens fullkomliga restitution och den undfångna skadan var helad, fick jag oförmodligen dagen innan han dödde förnimma, hurusom en feber och inflammation sig åter infunnit, som efter förberörde edliga attester härflutit, dels av den sal. dödes svaga kroppsconstitution konstitution och förut invärtes hafda feber, dels ock af dess vårdslösande och icke förda diete som ock af blessyrens alltför hastiga igenläkande, hvarigenom efter besiktning en myckenhet materia fått sätta sig, angripa nyckelbenet och de andra subtila kroppens delar, som förorsakade att sal. capitain däraf, men ej immediate af blessuren d.11 förberörde månad oförmodel. afsomnade. Nu ehuru jag godt samvete inför E.K.Majts höga tron och inför den stora Guden dermed kan tryggeligen bestå, att jag av sal. capitainen blef angrepen och således nödsakad mig att värja, har i anseende till de för mig stridande skäl och omständigheter till öfverflöd erbjudit mig inför den kung. Amiralitetsöfverrätten laglikmäktigt med liflig ed min oskuld vidare att bekräfta, som rannsakningen och acta m.m. innebära, så är dock så olyckligen blefven, att sådant ej blifvit antagit, utan att mot bättre förmodan Eders K. Majts. Amiralitets Öfverrätt genom dess dom af d. 21 sistl. juni förklarat, det bör jag gifva lif för lif och halshuggas, hvilket dess utslag E. Kungl. Majts. högsta ompröfvande i underdån. är underställt vordet. Allernådigaste Konung! Som den häröfver hållna rannsakningen och alla vid akten dig visade omständigheter lärer nogsamt med denna min underdånigaste korta berättelse öfverensstämma och E.K. Majt. i nåder försäkra, att af förbemälte den sal. döde först blifvit hårdeligen angrepen, attaquerad och änteligen forceradmitt lif att försvara i hvilken renconter min agressor blifvit utan mitt uppsåt sårad i dess hals, vilken blessyr ej lethal, derest andra tillstötandeoch dels själv orsakade accidenter icke emellan kommit.
Alltdärföre tager min underdånigaste tillflykt till E.K. Majt. med mildhet och rättvisa befästade Kongl. Trohn, Eders K. Majt. allernådigast täcktes min oskuld och pura nödvärn i nådigtbehjärtande hos sig komma låta och dess Kongl. nåd uti denna mig öfverfallna högst beklagliga olycka migallernådigast påskina låta samt ifrån dödssttraffet mildast befria. För hvilken höga Kongl. nåd med underdånigaste devotion framhärdar
Eders Kong. Majts. Aller underdån. tropliktigaste undersåtare
S Ådermann d 6/12 1727.
På grund av det "mörka målet" befriad av Kongl. Majt.
III. Peter Lindman
född i Stockholm 7/1 1681, död i Malmö 9/3 1731, gift 13/9 1721 med Catharina Platfues, född 1703, död 20/3 1775, dotter av handelsmannen i Christianstad, Ludolf Platfues, och hans maka Margareta Schvertfeijer.
De hade följande barn:
- Catharina Margareta, född och död 1722.
- Zacharias Baltzar, född och död 1724.
- Catharina Margareta, född 1725, död 1727.
- Johan Ludolf, född 1727, död 1743, studerande.
- Helena Elisabeth, född 28/10 1729, död 15/2 1775, gift med Häradsprosten och Kyrkoherden i Tygelsjö, Magister Jöns Peter Nolleroth, som under en resa till Greifswald dog i Stralsund d. 17 maj 1770. Deras barn njöto, efter föräldrarnas frånfälle, en öm omvårdnad och uppfostran i Landskamreraren P.Z. Lindmans hus.
- Peter Zacharias, född 21/7 1731, 22/4 1802 (se IV).
Peter Lindman (III.) ingick på samma bana som sin far. Han slutade såsom Provincial Inspektor över Stora Sjötullen i Skåne, vilkte torde hava varit en indräktig befattning, då det nämnes, att änkans omständigheter "voro snarare fördelaktiga än blott hugnade för utkomsten."
IV. Peter Zacharias Lindman
född i Malmö 21/7 1731, död i Sätesholm d. 22/4 1802, gift 11/7 1766 med Catharina Lovisa Bolmstedt, född 1748, död 1786, dotter av Kontraktsprosten och kyrkoherden vid Västra och Östra Wrams församlinger, Magister Johan Bolmstedt och hans sednare maka Agneta Sophia Schultz.
De hade följande barn:
- Pehr, född den 29/7 1767, död 1808, Löjtnant vid Kungliga Husarregementet (Ryttmästare), se sid 4.
- Agneta Sophia, född 18/3 1769, död 6/2 1770.
- Agneta Sophia, född 5/6 1770, död 1805, gift 16/10 1795 med dåvarande Adjunkten vid Kungliga Academien i Lund, sedermera Professorn och Biskopen Vilhelm Faxe i Lund.
- Johan, född 29/6 1771, död 3/2 1772.
- Johan, född 17/10 1772, död ? Var tullinspektor vid strandtullen i Malmö.
- Gustava Catharina, född 20/4 1774, död 18/11 1774.
- Carl Gustaf, född 21/6 1775, död 1/11 1793. Han hade ämnat sig till Kammarverket.
- Catharina Elisabeth, född 12/5 1778, död ?
- Eva Charlotta, född 21/5 1779, död 22/5 1779
- Adolf, född 30/10 1781, död 1855 (se V).
Peter Zacharias Lindman (IV.) hade redan före födseln mistat sin fader, men han blev på det klokaste sätt uppfostrad av sin moder. Han insattes i den offentliga "scholan i Malmö," där hans lärare blev Magistern Jöns Peter Nolleroth, som sedan blev hans svåger. Han slutade här sina studier 1748, då han blev antagen som skrivare av dåvarande stadsbokhållaren Gemzaeus i Malmö, där han fortfor till 1752, då han reste till Stockholm. Där blev han 1753 extra kontorsskrivare vid Stockholms sjötullskammare, därpå extra kammarskrivare vid generalsjötullkontoret, 1754 kontorsskrivare med lön vid inkommande sjötullskammaren därstädes, 1760 befordrad till kammarskrivare vid revisionskontoret. Efter att i 9 år hava vistats i huvudstaden blev han d. 28 sept. 1761 befullmäktigad att vara "bokhållare" (i verkligheten föreståndare + ensamstyrande) vid barnhuset i Malmö, vilket ämbete han synes hava skött på det mest förtjänstfulla sätt, så att han, på serafimerriddarnas andragande, av konungen d. 22/11 1782 erhöll öppen fullmakt på "landskamrerares namn heder och värdighet". År 1786 d. 30 aug. förlorade han sin goda maka, och den 17 maj 1788 erhöll han på begäran avsked från den befattningen, som han under 35 år med sådan heder innehaft. Han slog sig nu ner på det vackra Sätesholm, beläget i V. Wrams socken av Kristianstads län, som förut ägts av hans svärföräldrar, och där tillbragte han de återstående 14 åren av sin levnad, under ett idylliskt lantliv, läsning av nyttiga och uppbyggliga arbeten, särdeles professorn Ödmanns förträffliga skrifter. "Här hade han ock ett angenämt umgänge med värda vänner, som i hans hus alltid mötte förtroendet, och i vilkas sällskap den glada oskulden dolde hans år, under det dessa likväl påminde honom om de plikter, som själva ålderdomen ännu har att iakttaga, för att liksom under en tyst varning med sitt anseende måtta livligheten av de yngres glädje. Han deltog även i deras lekar, men förstod att lämna dem lika vördad, men ännu mera älskad".
"På hans sista födelsedag 1801, då han fyllde 70 år, hade han samlat omkring sig sina barn och vänner, varibland hans värdige måg, Vilhelm Faxe, som särskilt synes hava stått honom nära. – Av den munterhet som då upplivade honom, skulle man tvekat att tro det då han inträdde i sitt 70:e år. Också var denna festen för glad, att oftare kunna förnyas."
Vid början av år 1802 förmärktes en försämring av hans hälsa, som så småningom medtog hans krafter, och han avled stilla d. 22 april 1802 samt jordfästes d. 11 maj 1802 i Västra Wrams kyrka, av rektorn vid Kristianstads trivialskola, Magnus Laur Ståhl, som dels stod i släktförbindelse med honom, dels hade anledning att betrakta honom som sin välgörare, alltifrån barndomen. Ur Ståhls tal vid jordfästningen äro också dessa anteckningar till största delen hämtade.
Peter Zacharias Lindman synes hava varit en sällsynt älskvärd man. Hans porträtt visar också ett glättigt, friskt och angenämt utseende, med starka släktdrag.Om hans barn vet man ej mycket, de flesta avled ju också vid tidig ålder:
Om sonen Pehr finnas följande verser i behåll, antagligen författade av en ungdomsvän, möjligen regementskamrat, varav man i någon mån kan följa hans öden. Man finner härav, att han, som då var kornett vid Mörners husarer, för en annans förseelse, som han själv påtog sig, först blev dömd att arkebuseras och sedan blev degraderad till simpel soldat, men omsider fick upprättelse och blev ryttmästare.
Cornett Pehr Lindman
Med sjuttiårig, redlig vänfast hand
en krans av hjältebilder här jag band,
Där varje blad är dyrbart för mitt sinne
ack ett blad, ett andra fattas mig,
det sökta bladet Lindman är för dig;
utan bild Du står i glansrikt minne.
Var finns en man med romardygd som du? Var den, som offrar sig för andra nu
Och sätter liksom Du sitt liv i fara? Vad annan bröt, det tog Du uppå Dig,
Men diktat brott drog verkligt straff med sig, Ty blind justitian ju plägar vara.
I dyster väntan uppå Fredrikshof De herrar sutto, som glömt tro och lov
Vid Anjala mot kungen, då det gällde. De sutto där allt under lås och bom
Avvaktande en rättvis blodig dom, Som snarare dock friade än fällde.
I slottet vaksamheten själv gav akt: Där Mörnerska husarer höllo vakt
Med spänd karbin och dragen sabelklinga. Men bredvid dem spioneriet gick
Med spetsat öra och demonisk blick, Att nyhetskram till Liljesparre bringa.
En morgon innan solens purpursken bebådat dagen, Liljesparre ren
Till Fredrikshof anlände att förhöra Om ett begånget fel, ett underslev.
Polisens chef snart övertygad blev, Att hans spioner haft ett vaket öra.
Till en officer han sade ungefär: "Ett crimen laesae har jag funnit här"
"Ni glömt er plikt att fångarna bevaka", "Ni Kongens order ni brutit som jag hör".
"Er ställning, Löjtnant, hjärtligt ont mig gör", (Montgomery) "Ni låtit se min maka". (Skall vara S. von Otter.)
Med bleka kinder utanråd och mod Vår löjtnant slagen som av åskan stod
Vid tanken uppå barn och egen maka;Ty handlingen, en ädel hjärtats drift,
Var dock ett brott mot given föreskrift, Ett fel, som föll med centnertyngd tillbaka.
Då kornett Lindman kom, en ädel man, Som för allt stort och gott och mänskligt brann,
Han sade: "Jag mitt fel ej vill förneka", "Jag såg en kvinna utan tröst och hopp!"
"Jag fängelset för henne låste opp", Dess varma bön ock kunnat Er beveka".
Snart löjtnanten sin färg och fattning fick, Men i arrest den käcke Lindman gick
Och krigsrätt ordnades att honom döma.Men kriget krävde folk och gav ej tid
Till rättegång. Trumpeten ljöd till strid Och krigarskaror sågs till Finland strömma.
Bland Finlands krigareock Lindman var, Han stridde som en man och hans standar
Var städes främst; så hördes ryktet tala. Med blodig panna läste han sin ed,
Han sprängde moscovitens täta led Vid Porosalmi och vid Walkiala.
I Werelä slöts fred och stridens vän Till fosterjorden vände hem igen,
Att lönas för det tappra blod han ljutit. Nej, annat uti stjärnan skrivet stod.
Man glömde Lindmans tapperhet och mod Men ej vad en gång han förmentes brutit.
En krigsrätt sammanträdde och höll råd Den dömde cornett Lindman för sitt dåd,
Den dömde honom "att arquebuseras"! Dock Kunglig Nåd så plötsligt mellankom
Och skänkte liv – men gav än värre dom; Ty domen lydde: Lindman degraderas"!
Så cornett Lindman blev husar och red Ett år i roten av de tappras led,
Som oblitt öde kastat så hans tärning, Då året under växling hade flytt,
Han åter blev som förr cornett på nytt, Så nöjd, så lycklig, med sin goda gärning.
Cornetten blev ryttmästare till slut, Av lyckan glömd liksom han var förut:
Förtjänstens lott i livets dunkla skiften! I tysta graven multna hjältens ben
Och över dem ej prunkar marmorsten, Men minnets genius vakar än vid griften.
Så var berättelsen jag en gång fick, En riddarsaga som till hjärtat gick
Med sin skuggor mellan solig dager. Vad fenomen i flärdens järngrå dar
Att se en dygd så ren och spegelklar, Som krönts i Romas gyllne tid med lager.
Bilaga till IV.1. Pehr Lindman
K.M:ts utslag den 29 nov. 1790,angående Cornetten Pehr Lindman.
Uppå krigsfiskalen Abr. Wallenqvist's å ämbetets vägnar däröver i underd. anförda besvär, att KM:ts och riksens krigskollegium över arméns rättegångsärender i meddelat utslag av d. 24 sistl. sept. förklarat cornetten vid husarregementet PEHR LINDMAN såsom lagligen förvunnen att d. 31 sistl. maj under dess vakthållning på Fredrikshof hava överträtt och brutit K.M:ts om därvarande arrestanters bevakning under d. 11 maj 1789 utfärdade höga ordres i så måtto, att han utan vederbörligt tillstånd tillåtit friherrinnan välborna fru M.G. Hjerta att till sin man där på Fredrikshof arresterade för detta översten frih. SEBASTIAN VON OTTER, få inkomma, för detta dess brott skyldig, att i enlighet med 31 § uti krigsartiklarne på sex månader suspenderas från tjänsten och att dess lön för samma tid skulle tillfalla krigsmanshuscassan. Men vilken bestraffning krigsfiskalen i underd. yrkar hava varit lindrigare än efter lag å ett sådant brott följa bort i anledning varav om ändring och rättelse därutinnan i underd. annhålles.
Varöver krigscollegium i arméns rättegångsärender med underd. utlåtande och cornetten Pehr Lindman med förklaring underd. inkommit. Givet Stockholms slott d. 29 nov. 1790.
K.M:t har i nåder llåtit sig föredraga dess underd. besvär jämte övriga i målet inkomna handlingar. Och emedan rannsakningen utvisar, att Lindman icke av ovetenhet och försummelse utan av överlagt uppsåt överträtt de för hans tjänstgöring givne tydliga och ovillkorliga ordres, ty anser K.M:ts Krigscollegium icke hava ägt skäl och laga grunder, att till ett brott som innefattar en så uppenbar olydnad, lämna de därföre åberopade lagens rum och att Lindman alltså gjort sig skyldig till det av krigsfiscalen enl. 31 § uti 1683 års krigsartiklar etz å honom påstådda lifstidsstraff. Dock vill K.M:t honom därifrån av gunst och nåd förskona samt låta honom umgälla förberörde förbrytelse med degradation till husar och att från denna dag undergå sex månaders ytterligare arrest, den han på Malmö fästning fullända får, varefter Lindman sedan han någon tid, som chefen utsätter, tjänt som husarfår, om han sig därunder väl förhåller, ånyo tjäna sig upp till sin förra tjänstegrad. Det vederbörande etz.
P.Z. Lindmans tredje barn, dottern Agneta Sophia, född 1770, död 1805, blev 16/10 1795 gift med Vilhelm Faxe, sedermera biskop över Lunds stift, Academiae ProCaceller, K.N.O. m.m. Hon skildras såsom "helt och hållet levande för make och barn, för natur och konst, för dygd och religion". De hade 5 barn, varibland äldste sonen Jacob Faxe, född 21/7 1796, död 27/3 1827. Denne rönte hennes särskilda tillsyn och omvårdnad. Klen alltifrån sin spädaste barndom, men på det rikaste begåvad, erhöll han av sin moder handledning i teckning och undervisning i mycket, där hennes fina bildning kunde vara honom till ledning. Han var också hennes ständiga sällskap och ville under hennes långa sjukdom knappast under måltiderna lämna hennes sida, utom då fadern intog hans plats. Han var då blott 9 år gammal.
Jacob Faxe var en mycket rikt begåvad yngling; redan 1804 erhöll han sitt studentbrev, ehuru han på grund av sin ungdom ej förrän vid 15 års ålder år 1811 fick avlägga någon akademisk examen. År 1815 blev han, såsom Primus, Filosofie Magister, år 1818 avlade han dessutom Juridiska Rättegångsexamen samt 1820 blev han Docent, Grekiska litteraturen, vari han varit Tegnérs lärjunge. Tegnér var dessutom familjen Faxes mest intima vän och har till biskopinnan Helena Faxe, Jacob Faxes styvmoder, ägnat många av sina poetiska dikter. Hon var för övrigt en den bästa moder åt sina styvbarn, och särskilt fästad vid Jacob, som synes för henne varit ett ständigt sällskap, såsom han förut varit det för sin egen moder. "Hågen för målning var ett arv efter hans oförgätliga moder och han försummade icke att "utbilda sina naturanlag för denna sköna konst, om icke just till en större fullkomlighet, likväl så mycket, att han därav hade både nöje och nytta".
På samma sätt synes liknande anlag ha gått i arv bland flera i vår släkt, allt intill nuvarande tid.
Av P.Z. Lindmans 10 barn fortsattes ätten endast av den yngste sonen:
V. Adolf Lindman
född 30/10 1781, död i Lund 1855, gift 1804 med Frédérique d'Aûne, född 25/11 1785, död i Lund 1844. Hon var av fransk adel, en av de få från Frankrike fördrivna hugenottfamiljerna. Familjen var reformert. Hennes fader Abraham Isaac Aûne var en hög tulltjänsteman i Königsberg, avled då hon var späd. Modern Maria Meier. Vidare upplysningar om hennes familj saknas.
De hade tre söner:
- Adolf, född 28/4 1805, död 2/11 1880, (se VI).
- Gustaf Alexander, född 21/1 1807, död i kolera 7/8 1834 å Nya Varvet i Göteborg. Han hade stora anlag för ritning och hade ämnat bliva konstnär.
- August Robert, född 10/1 1809, död 22/6 1882, gift 1856 med Beate Christine Holm, född 1837, död 1862. Son: Adolf, född 17/1 1858, död 1937.
Adolf Lindman (V.) omnämnes i faderns levnadsteckning att han "har fattat böjelse för handeln." Vid faderns frånfälle var han således blott 21 år och torde redan då ha lämnat hemmet för att praktisera sitt yrke. Han kom till Königsberg, där han blev mottagen av dåvarande svenske konsuln därstädes, Herr Koch, som innehade firman Koch & Schwink. Dennes fru hette Schwink. De hade i sitt hem upptagit den unga föräldralösa flickan Frédérique d'Aûne, som blev Adolf Lindmans maka. Huruvida han var anställd i firman Koch & Schwink, och på så sätt "gifte sig in i firman", såsom ju i Tyskland är vanligt, vet man icke, men är ju mycket möjligt. (Enligt farfars (Adolf Lindman (se VI.), J.S:s anmärkn.) egenhändiga anteckning var han anställd i firman.) De gifte sig år 1804, då han var blott 23 år och hon 21. Hon var en skönhet, såsom ett befintligt miniatyrporträtt utvisar, men även åtskilligt bortskämd och av ett oförnöjsamt sinnelag, varför äktenskapet just ej blev så lyckligt. Om bröllopet, som stod den 18 maj 1804, berättas blott att då bruden skulle bära in en stekt kalkon, släppte hon både den och fatet i golvet. Om gästerna fick äta upp den, det oaktat, vet man ej! (Hon hade en bror, som var ämbetsman i rysk tjänst, en syster gift med en Labesius i Warschau, en med en doktor Hartman i Insterburg öster om Königsberg, och en ogift, Tante Anette.)
Familjen var i Köpenhamn under belägringen 1807 och farfar (Adolf Lindman (se VI.)) mindes kanondundret.
En stor eldsvåda utbröt år ? i Königsberg, den räckte i en hel månad, alla magasin brunno, olja flöt ut i floden och brann på vattnet, fåglarna föllo brända ned och fiskarna stektes. Allt brände ned för familjen och de måste bo på en altan, där barnen saknade sina sparlakanssängar. Kapare togo Adolf Lindmans (V.) fartyg. (Hade då egen firma, "Lindman & Zacher" i Königsberg) och som alla papper blevo uppbrända under eldsvådan, kunde ej heller penningar, som blivit lånade till staten, återfås. En större silverbägare lär också hava blivit kvar, som ej kunde återfås. Detta torde möjligen hava varit 1812, då farfar som sjuårig gosse var i hel pension hos en präst i Preussen.
Efter åtskilliga öden flyttade familjen år 1817 till Sverige, Skåne. Båda makarna avledo i Lund, där de äro begravda.
Sonen Robert ägnade sig åt handeln, och försökte sig på litet av varje. Han var dock alltid förhoppningsfull, försökte åtskilligt, tillverkade tändstickor. Bodde i Landskrona, där farfar köpte ett litet hus och lät honom bo uti. Han gifte sig på äldre dagar 1856 med en prästdotter, Beate Christine Holm, och hade en son, Adolph, född i Landskrona 17/1 1858.
Robert Lindman var mycket musikalisk, samt spelade flera instrument, oaktat han var mycket döv. Det berättas om honom, att farfar hade skickat honom en skön, engelsk plaid, för att han skulle hava att värma sig med på vintern. Vid ett besök hos honom, befanns denna plaid sönderklippt och gjord till fodral åt hans många instrumenter, "för att dessa ej skulle fara illa av kylan"!
Ett tidningsurklipp 1882 :"Dödsfall. Troligen en av de förste här i landet, som tillverkade fosfortändstickor, var fabrikör Robert Lindman, som nu avlidit härstädes i en ålder av 73 år. Han hade antagligen kunnat gå långt som mekaniker, ifall han valt den banan, ty han gjorde själv med egen hand alla de maskiner, som för hans fabrik behövdes, vartill kommer att han även i viss mån var gravör. Han var tillika en vänsäll, stilla och arbetsam man, som alla höllo av."
"Robert Lindman född i Königsberg d. 10/1 1809 avled i Landskrona 22/6 1882. Var mycket musikalisk, behandlade 4 instrument: fiol, flöjt, klarinett samt guitarr, vartill han sjöng sina bravurnummer. Komponerade även samt skrev sina noter själv. Han var en godhjärtad och hjälpsam man, lämnade därföre ingenting efter sig, men ej heller några skulder. Endast vänner samt ett ljuvt minne!" (Hans son, Adolf Lindman, har meddelat ovanstående i dec. 1926.)
VI: Adolf Lindman
född i Königsberg d. 28/4 1805, död i Sund i Värmland d. 2/11 1880. Gift d.10/6 1837 med Beate Helene Améen född 12/9 1815, död 1879, dotter av amiralen och kommendören G.A. Améen och hans maka Jeanette Grevesmühl.
De hade följande barn:
- Gustaf Alexander, född 11/3 1838, död 10/9 1856. Han hade stora anlag för teckning.
- Adelaide Hélène, född 13/11 1839, död 17/2 1927, gift 1860 med godsägaren Micael Koch, född 1830, död ?
- Ernst Casper Adolf, född 2/8 1841, död 2/2 1894, lantbrukare. (Se VII.)
- Amelie Madeleine, född 23/9 1843, död 3/2 1909, gift 1876 med intendenten Gustaf Palme, född 27/11 1844, död 22/3 1922.
- Agathe Theresia, född 1847, död 1870, gift 1867 med Jarl Christerson, då kapten i K. Flottan, sedermera amiral och sjöminister.
Om Adolf Lindman (VI.) meddelas här följande:
Han kom med sina föräldrar till Sverige år 1817 vid 12 års ålder, inskrevs då vid fortifikationskåren. Var 1830 på Karlskrona fästning, 1831 på Karlsborg, 1832 vistades han i Stockholm under sommaren och "läste på en examen", 1833 låga han vid Kungsholms fort, 1834 kom han till Marstrand, blev 1836 förlovad med sin älskade Beate, giftermål 1837. Han var då löjtnant. Kapten och riddare av svärdsorden 1848, blev major 1855, och blev då efter 22 års tjänst i Marstrand förflyttad till Kungsholms fästning, men bodde i Karlskrona. 1859 utnämndes han till överstelöjtnant och förflyttades till Stockholm med tjänstgöring vid krigscollegium. Tog avsked från tjänsten 1869, men bodde kvar i Stockholm till 1876, då de båda makarna flyttade till Sund i Värmland, där de bodde hos sin gifta dotter, Adelaide Koch, intill sin död.
Bilaga till VI. Adolf Lindman. Ur Krigsarkivets samling av tjänsteförteckningar.
Adolph Lindman, född 1805, börjat tjänstgöra som officer 1826.
Examen och Fullmakts Dato:
1822 den 18 oktober undergått studentexamen vid Lunds akademi,
1826 om våren undergått officersexamen till inträde vid Kongl. ingenieurcorpsen vid dess läroverk i Stockholm,
1826 den 2 maj i nåder utnämnd till underlieutnant vid samma corps,
1826 den 27 november tagit tjänstgöringsexamen efter slutad gradpassering vid Svea livgardet,
1827 den 25 april erhållit nådig resolution på 2:a classens underlieutnants lön,
1831 den 29 januari erhållit nådig resolution på 1:a classens underlieutnants lön,
1832 den 3 maj slutat stora ingenieursofficersexamen vid corpens läroverk i Stockholm,
1834 i nåder befordrad till lieutnant med 2:a classens lön,
1838 den 4 maj erhållit nådig resolution på 1:a classens lieutnants lön i Kongl. ingenieurcorpsen
Tjänsteförrättningar:
1826 under sommaren tjänstgörande vid ingenieurcorpsens militärcontor i Stockholm, och på Ladugårdsgjärdet vid där förlagd spontontrain.
1826-27 års vinter begagnat föreläsningarne vid ingenieurcorpsens läroverk i Stockholm uti 5 månader,
1827 2 maj blivit beordrad att avresa till Karlskrona för att tjänstgöra vid nybyggnadsarbeten vid Kungsholms fästning och Karlshamns Kastell, varmed fortfarit till december 1830 som posthavande officer, och under vintern 1838 tillförordnad att såsom ensam varande ingenieursofficer, under under fortifikationsbefälhavarens frånvaro, dess tjänst även förestå.
1831 först uti fem månader begagnat föreläsningarne vid ingenieurcorpsens läroverk och 27 april beordrad att till tjänstgöring avresa till Wanäs fästningsanläggning, efter slutad sommararbete åter begagnat corpsens läroverk uti 6 månader samt efter undergången examen den 10 maj 1832 åter beordrad till tjänstgöring vid Wanäs fästningsanläggning.
1832 den 8 oktober beordrad avgå till Karlskrona att tjänsgöra vid Kungsholms fästningsbyggnad och därmed fortfarit tills jag genom ordres av den 21 oktober 1834 erhöll fortificationsbefälet vid denna fästnings (Carlstens) ombyggnad och sedan den 2 december 1834 därmed fortfarit; under tiden åtskilliga gånger beordrad att även bestrida fortifikationsbefälet i Göteborg samt Elfsborg och Varbergs fästningar.
Ålder: 36 år, 9 månader
Tjänst: 15 år, 8 månader, varav
13 7/12 år i effektiv garnisontjänstgöring
1 4/12 år begagnat corpsens läroverk
9/12 år varit permitterad.
Carlstens fästning den 18 januari 1842. A.Lindman.
Jag, Adolf Lindman, lovar och svär vid Gud och Hans Heliga Evangelium att jag städse skall vara min rätte Konung den stormäktigaste Furste och Herre Carl XV-, Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung, samt det Kongl. Huset huld och trogen. Jag skall ock med mitt liv och blod försvara det Konungsliga Väldet samt Rikets Ständers fri- och rättigheter, allt i överensstämmelse med Rikets Grundlagar, dem jag till alla delar skall lyda och efterkomma.
Detta lovar jag på heder och samvete hålla, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.
Stockholm den 9 juli 1859 A. Lindman
Överstelöjtnant vid Kongl. IngenieurCorpsen.
Minnesruna över Adolf Lindman.
Uppläst på Kungl. Krigsvetenskaps Akademiens högtidsdag den 12 nov. 1881 av generallöjtnanten m.m. W.O. Weidenhielm.
Den från föregående år närmaste fordringsägaren till en minnesruna är Adolf Lindman, härstammande från en släkt, av vilken flera medlemmar under Carl XII krig avlagt vackra prov på mandom och mod. Fadern var dock icke krigare. Vid sonens födelse den 28 april 1805 förestod han såsom agent en grosshandel i staden Königsberg, men nödgades för skötandet av sin affär att, intill år 1817, omväxlande vistas i Sverige och Tyskland. Först efter sistnämnda år antogs Lindman, som hittills i det ambulatoriska hemmet åtnjutit privat undervisning, till lärjunge i Landskrona skola och blev 1822 student i Lund.
Vid valet av levnadsyrke stod ynglingen tvekande mellan å ena sidan sin lust för studier, livad av lyckliga naturgåvor, och å den andra lockad av det rörliga, glänsande militärliv, för vilket hågen redan var antänd i gossens fantasi. Ingeniörcorpsen erbjöd honom en utväg att erövra uniformen utan att övergiva boken och efter att vid dess läroverk 1826 hava avlagt examen, blev han vid samma corps utnämnd till underlöjtnant.
Lindmans anlag för den konstruktiva delen av yrket, hans arbetsamhet och hans ordningssinne blevo snart bemärkta av hans förmän, vilka redan under de närmaste åren flitigt använde honom, dels vid Kungsholms fästning, där han 1828 var ensam ingeniörofficer, dels vid kastellet i Karlshamn. Ehuru hedrande för en så ung officer och utvecklande hans praktiska bildning, fördröjde dock dessa kommenderingar hans stora ingeniörsexamen, men då det hörde till Lindmans egenskaper att aldrig göra sig saker till något hastverk, fullföljde han lugnt och allvarligt sina studier när tid och tillfälle medgåvo samt avlade omsider år 1832 den försenade examen med det glänsande betyget "Utmärkt". Och utmärkt var städse behandlingen av de arbeten, som talrikt gåvos honom att dels uppgöra, dels utföra. Hans vackra planer till förstärkande av åtskilliga fästningsverk, hans förslag till flera väg- och hamnanläggningar i förening med den drift och den noggranna omsorg, som kännetecknade honom vid utförandet av varje anförtrott värv, berättigade honom till ett rum bland ingeniörcorpsens mera framstående officerare.
Efter förnyad verksamhet i Karlskrona 1833, beordrades han 1834 att övertaga fortifikationsbefälet vid Carlstens fästningsbyggnad, i sammanhang varmed han vid åtskilliga tillfällen bestred fortifikationsbefälet i Göteborg, Elfsborg och Varberg.
År 1845 befordrades han till kapten och 1849 erhöll han ett värderikt erkännande av sina förtjänster, då Konung Oscar I. utom tur, tilldelade honom Svärdsordens riddarestjärna.
Befattningen vid Carlstens fästningsbyggnad innehades av Lindman under en tid av 20 år, hans hem var enkelt men gästfritt, hans umgänge angenämt och han skattades högt av det samhälle han tillhörde. Välvillig och hjälpsam, vägrade han aldrig att meddela ett gott råd till fromma för enskilda företag, och Marstrands innevånare stå honom i stor tacksamhetsskuld för den badanstalt som blivit källan till deras välmåga.
År 1855 befordrad till major i armén, förflyttades Lindman till fortifikationsbefälhavareplatsen i Karlskrona och Karlshamn, varest han utarbetade och påbörjade genomförandet av en plan till Kungsholmens förstärkande, utnämndes 1858 till överstelöjtnant samt tjänstgjorde därefter vi corpsen i Stockholm till sitt avskedstagande 1869.
Till ledamot av denna akademi kallades han 1851. Även under den mångåriga vila, som efterträdde hans tjänstetid, bibehöll Lindman varmt intresse för allt som rörde fortifikationsväsendet, och om än den gamle någon gång, måhända med vemod, skådade huru nya uppfinningar och förbättringar av förstörelseredskap berövade flera av hans mödosamt fullbordade verk det betryggande skydd, för vilket de voro avsedda, kunde detta förhållande lika litet störa den redlige arbetarens samvetsfrid, som bland oss förringa värdet hos den man, vars minne vi nu rättmätigt hedra.
Lindman, gift med en dotter till amiral Améen, var änkling och sörjes närmast av en son och tvenne döttrar. Han avled den 2 nov. 1880.
Adolf Lindman påbörjade år 1879 en självbiografi, som dock ej aldrig blev fullbordad. Han kom aldrig längre än till sina tidigare barndomsminnen, varför dessa här nedan återgivas i hans ordalag:
"En lång blick tillbaka, på en kär dotters begäran"
"Den 28 april 1805 föddes i Königsberg i Preussen, jag, Adolph Lindman, i ett hus av tre våningar med blott två fönsters bredd, beläget vid en arm av floden Pregel, som, flytande genom staden, delar sig i tvenne armar och omfattar den så kallade gamla staden, i vilken nämnda hus är beläget.
Denna oväsentliga omständighet rörande huset omnämner jag dels emedan samma hus har egenheter nästan gemensamt med alla vid samma quai belägna, "Hinten am Wasser" kallad, dels emedan detta mer än 74-åriga minne, såsom alla äldre, hos mig framstår livligare än sednare. Parallell med nämnda quai löper gamla stadens (Alt Stadt) förnämsta gata "Kneiphofsche Langasse", som vid varje ände slutar med en bro över Pregeln, varav den ena ändan dessutom är försedd med en välvd port och ett högt torn däröver. Husen i denna Langgasse äro alla vända med gavlarna, oftast avslutade i trappform, åt gatan. Sålunda vanligen av tre fönsters bredd. Nedra våningen ligger 4 à 5 för över gatan och framför ingångsporten är en rymlig altan med järnräck infattad och ledande till nedgångstrappan. Under denna altan befinnes vanligen en källare, med nedgång från gatan, och avsedd för handel, mest av kaviar i små tunnor (som kimrökskaggar i Sverige) och dit kan man gå ned och få sig ett gott mål kaviar på en god skiva vetebröd. På dessa trappaltaner stå bänkar, som vanligen begagnas av husets innevånare en stor del av dagen och under markiser om så behövs. – Här drickes kaffe, sys och stickas, längs hela gatan, under fri och livlig konversation med grannarna, blott åtskiljda genom ett lätt järnräcke. Det är en trevlig och livlig anblick. Man generar sig ej för varandra, -Kommen över denna altan in i huset, befinner man sig i en förstuga som upptar hela nedre våningen, vilken även begagnas till rum och matsal, och där även köket befinner sig vid innersta väggen, med glasväggar avdelt, liksom ett stort skåp. Där begagnas ej så många blanka kopparredskap som i Sverige, utan maten, mest eller huvudsakligen bestående av en god och kraftig soppa, kokas i vanliga lerkrukor.
Pigorna hava vanligen, eller hade då, kostpengar, och levde mest av så kallad "Buttermus", eller en mjölvälling, avredd med smör, och det goda vetebrödet som där bakas, "Semmel" kallad, i form av en åtta med en skåra i mitt uti. – Detta brödet minns jag än som särdeles gott. Man bröt som barn det tvärt av på mitten, stack in fingret och grävde ut det mjuka inkråmet, som första offret, och hade sedan de tvenne väl bakade och smakliga bullarna som efterrätt, ibland fyllda med kaffe eller mjölk. För mig voro de smakligast som ljusa och ej brunbakade. Att baka kom aldrig i fråga, ej heller kände man järnspisar. Nu nog om detta!
Min far var svensk, lockad till Preussen av för handeln, som allt annat, goda konjunkturer under Fredrik den stores prisade regering. Min moder, Frédèrique Charlotte d'Aûne, av fransysk adel, härstammade av de fördrivna hugenottfamiljerna, och var reformert. Hennes fader var hög tulltjänsteman i Königsberg, men hon förlorade honom tidigt, och uppfostrades sedan i svenska konsulns hus av dess fru, född Schwink, bolagsman till konsul Koch, under firman Schwink & Koch. Min mor har haft en bror, ämbetsman i rysk tjänst, och, som jag tror mig minnas, tvenne systrar, en gift med en Labesius i Warschau, en med en doktor Hartmann i Insterburg, sedermera i Frankfurt am Main, och en ogift tante Annette, som även vistades hos oss en tid i Sverige, och den enda jag närmare kände, ehuru jag även besökt tanten i Insterburg, men därav ej har annat minne än att en min kusin hette Anastasia och att jag där dränkte tvenne hundvalpar, i mening att bada dem i genomflytande älven Pregeln.
Min far, på kontor hos svenska konsuln, gjorde där sin kommande frus bekantskap. Av bröllopet, som stod den 4 maj 1804, vet jag ej annat än att bruden, då hon skulle bära in en stekt kalkon, släppte den och fat i golvet. Om gästerna fingo äta upp den, vet jag ej!
Här sluta tyvärr farfars egenhändiga anteckningar, varför vidare skildring av hans levnad, är byggd på gamla brev och papper samt de muntliga meddelanden, jag kunnat erhålla.
Såsom redan omnämnts, kom Adolf Lindman med sina föräldrar till Sverige 1817. Om hans föräldrars öden och förhållanden från den tiden intill deras död, vet man nästan intet. De torde hela tiden hava varit bosatta i Skåne, möjligen i Lund, där de ju blevo begravda. Deras förhållanden voro nog betydligt reducerade, efter alla förluster, som de lidit genom eldsvådan i Königsberg och genom krigen. Modern lär hava haft svårt att finna sig i de ändrade förhållandena och hade ett oförnöjsamt sinnelag. Hon var 1842 på besök hos sin gifta son Adolf i Marstrand, där hon just ej gjorde dagarna så glada för sin unga svärdotter, Beate, på vilken hon var rätt jaloux. Ville ej dela den älskade sonens kärlek med någon. – Han gjorde allt för att modern ej skulle behöva sakna något.
Redan vid mycket tidig ålder hade Adolf Lindman bestämt sig för att gå in vid "fortificationen". Då han, som barn, fick se ett planschverk med svenska uniformer lär han hava sagt, "den skall jag ha", och så blev det ju också men därvid var det nog ej blott uniformen som blev det bestämmande, utan hans håg och anlag för teckning och byggnadsritning. Liksom så många andra i vår släkt, hade ej minst farfar en utmärkt färdighet i teckning, varom tillika efterlämnade ritningar vittna. Han lär redan år 1817 hava "inskrivits" vid fortificationen, alltså vid 12 års ålder, men torde väl ej förr än några år senare blivit antagen till kadett vid Karlberg. Efter genomgången utbildning därstädes, hade han åtskilliga kommenderingar: 1830 i Karlskrona, 1831 i Karlsborg, -1832 skrev han till sin vän Axel Nordenskjöld, som då var i engelsk tjänst: "Du bedrar dig om du trodde att jag åter var i Karlskrona. Nej, jag går här i det öde Stockholm och läser på min examen. Jag har de två största ämnena kvar, men hoppas ha dem undangjorda innan sommaren".
Möjligen beredde sig farfar då till någon examen vid krigshögskolan. Under denna vistelse i Stockholm var farfar särskilt välvilligt bemött av en jude vid namn "Pohl", där han hade sitt matlokus. Denne gjorde det kanske billigt för honom på något sätt. Farfar var en fattig ung man, men "rättade munnen efter matsäcken", en egenskap som, när man själv prövat densamma, ej nog kan rekommenderas åt andra! Farfar talade med tacksamhet om denne Pohl, och en gång, vid en resa till Stockholm, tog han sin hustru upp till den familjen för att presentera henne.
Redan 1830 vid 25 års ålder hade han börjat svärma för den då blott 15-åriga Beate Améen, dotter till amiralen G.A. Améen i Karlskrona. Hans utsikter voro nog ej stora. Amiralens unga, vackra dotter var naturligtvis självskriven stjärna inom societeten i Flottans stad, och uppvaktad av de unga officerarna där, av vilka många nog hade bättre villkor och framtidsutsikter än den unge, fattige löjtnanten Adolf Lindman. –Både på vers och prosa, i djupaste och sannaste känslor av kärlekssvärmerier, pågick detta i flrea år, men hans tycke var varmt besvarat och de fingo se tiden an. –
Den 2/2 1834 blev han kommenderad till Marstrand för att påbörja restaurerandet av Karlstens fästning och försätta densamma i krigsdugligt skick. Skilsmässan från den älskade och vännerna i Karlskrona var nog svår och av brev framgår hur ensam och övergiven han där kände sig, på denna klippö, omgiven av havet på alla håll. Han tyckes dock i hemlighet varit förlovad med Beate Améen. 1835 skrev han till sin vän Axel Nordenskjöld och bad honom och hans fru att vaka över hans "trolovade", att hon skulle vara försiktig med sin hälsa o.s.v. –
1836 blev han fortifikationsbefälhavare på Karlstens fästning och samma år äntligen förlovad med sin Beate, nu offentligen.
1837 stod bröllopet och bruden fördes till Marstrand från fastlandet på det då enda möjliga sättet, i öppen segelbåt från Tjuvkil! För den unga bruden var det nog i början mycket ensligt och trist på detta isolerade ställe, borta från alla släktingar och vänner. Emellertid, fingo de snart även där många tillgivna vänner, familjen tillväxte och hemmets intressen blevo ju så de förnämsta. I Marstrand hade farfar sedan många års träget arbete på fästningen, mer att restaurera det gamla och bygga nytt. Han höll jämt på med sina ritninga, biträdd av flera yngre officerare, som därvid fingo taga farföräldrarnas matsal i bruk. Familjen bebodde fortifikationsbefälhavarens boställe, ett tvåvånings, vitt hus, med högt tak, med en trädgård, som gick ända ner till sjön.
Från bostället hade man rätt fram utsikt till de farliga "Paternoster-skären", en mil bort i havet. Där skedde ofta förlisningar av fartyg och vraken bogserades ibland av segel- och roddbåtar i Marstrands hamn, såsom man kan se av en färgteckning som farfar utfört. Ej sällan sökte fartyg, alldeles segelslitna sin räddning i hamnen.
Ibland blev hamnen full av havre, ibland av kex, allt tydande på någon förlisning. En gång kom en liten vagga flytande! Holländska koffar hade vanligen hela kaptenens familj ombord. Litet varstans i staden såg man fartygs-"ruffar", vilka begagnades som lusthus, hönshus och lekstugor o.s.v., alla hade de kommit in från havet. –Vid de stora stormarna slogo vågorna vid stranden över vägen, igenom staketet, och de voro då alltid nyfikna att få se, och härjade i barnens små trädgårdsland, vilka skatter vågorna efterlämnar av nya snäckor och andra härligheter. En gång hittades en byst av Napoleon, en annan gång en liten barnsko!
Utan något stängsel emellan, fanns ett litet batteri med 3 gamla kanoner där barnen brukade leka och stoppade "krut", d.v.s. jord, i fänghålen, till soldaternas stora förargelse.Ovanför fanns ett batteri, som kallades Fredriksborg, med högst moderna och fina kanoner. Detta var skyddat av höga pallisader.
Framför bostaden växte tvenne höga oxelbärsträd, vilka om hösten blevo fulla av röda, mjuka bär, till både barnens och fåglarnas stora glädje, då stora flockar av alla sorters småfåglar slogo sig ner där och frossade väldeligen.
I Marstrand fanns på den tiden intet badhus, utan de sommargäster, som besökte staden, måste ro över hamnen och bada i en byggnad där. Emellertid besöktes staden en sommar av landshövdingen V. Kremer från Uppsala, som vid avresan gav farfar en summa hopsamlade medel och sade: "Tag nu dessa pengar, och bygg ett badhus till härnäst vi kommer hit, jag vet att ni bygger både bra och billigt". På så vis kom stadens första badhus till. Detta var på 1840-talet. Efter en tid blev det för litet, och så byggde farfar även badhuset no 2, d.v.s. tillökade det gamla, men fasaden befanns så vacker, att den i sin helhet drogs fram, och det övriga skarvades till.
Själva fästningen gav farfar 21 års träget ansvarsfullt arbete. Den var ju alldeles förfallen, men storstilad och ursprungligen mycket vacker. Hans order var att göra "den krigsduglig". Redan 1836 skrev han till sin dåvarande fästmö, huru enerverande detta arbete var, vilket då som bäst pågick. Hela det stora tornet skulle fogstrykas och han gick i ständig ängslan att någon olycka skulle inträffa vid de ständiga flyttningarna. De arbetande hängde väl som vanligt på en bräda i ändan på ett rep. Antagligen utfördes dylikt arbete av straffångar, som helt enkelt beordrades därtill. Dylika funnos då på fästningar och man hörde ibland talas om deras rymningsförsök. En gång när barnen besökte en lekstuga, som de ordnat mellan bergsknallarna, funno de där en förrymd fästningsfånge, som knöt näven åt dem och skrämde dem på flykten. Han blev nog snart infångad.
På den tiden fanns ju ej telegraf, annat än en s.k. optisk telegraf, en sorts semafor på det stora tornet. Signalerna där ifrån skulle observeras och avläsas i Göteborg.
En fästning så högt upp i luften anses ju nu för tiden vara till föga nytta och det sista arbete som farfar utförde var ett försvarsverk för hamnen, där anlades så gott som i sjön på några undervattensklippor och kallades "Södra strandverket".
När slutligen allt var färdigt och fullbordat kom hela kungliga familjen på sommaren 1848 till Marstrand. Kung Oscar I, arm i arm med sin drottning, kronprinsen med sin gemål, prinsarna m.fl. Farfar bär kungens kappa, småflickorna (Adelaide, Amelie) voro förstås med, blevo tilltalade av drottning Josephina och fingo klapp.
Allt förklarades till belåtenhet och farfar blev utnämnd till riddare av Svärdsorden. Sedan skulle han emellertid, såsom då brukades, dubbas, och så blev det stora festligheter, bland annat maskeradbal, då farfar kostymerade sig som "Marstrands fyrtorn", med sin kända fyrknopp överst, vilket ansågs originellt och lyckat.
Samtidigt som farfar låg på Marstrand hade han även under några år överinseende över arbeten i Göteborg och hade boställsrum där (Nya Varvet) tills han avlöstes av en kapten af Peterséns.
Tiden i Marstrand torde hava varit en lugn och idyllisk sådan, trots platsens isolerade läge. Familjen växte upp, barnen fingo där sin första skolundervisning. Farfar torde själv hava givit dem handledning i teckning och målning samt musik, vari han ju hade betydande talanger. Farfar både skrev poesi, komponerade sånger med accompagnement av guitarr och samlade och arrangerade även andras poesi och musik, varav en hel del fortfarande finnes i behåll. Vid alla tillställningar i societeten var han anlitad i och för dekorationer o.d.
För att roa sina barn gjorde han även en dockteater, så sinnrikt konstruerad att den på några minuter kunde sättas ihop eller tagas isär, och ändock både rätt stor och solid. Härtill fanns förstås dekorationer, som han själv förfärdigat. Detta finnes ännu i behåll.
Farfar tecknade och målade gärna av alla ställen där han bodde, eller när han var på besök hos sina barn, sedan dessa vuxit upp och fått sina egna hem. Många av dessa finnas i behåll.
Så skulle slutligen en major utnämnas vid fortifikationskåren och det blev då förstås inom familjen mycken spänning och undran om det skulle bli farfars tur. Detta betydde också för dem alla en flyttning till Karlskrona.
Kamraterna sade visserligen: "Inte kan de överhoppa Lindman, han som uträttat mera än någon av oss". Han blev ju också befordrad samt kommenderad till Karlskrona med uppdrag att sätta Kungsholms fästning i ordnat skick. Så fick då farmor Beate sin stora längtan uppfylld, att komma ner till sin kära födelsebygd, till sin mor och alla kära släktingar och vänner.
Men även i Marstrand hade de under sin mångåriga vistelse förvärvat sig många kära vänner från vilka avskedet säkert skedde med saknad och vemod å ömse sidor. Farföräldrarna voro mycket avhållna såväl där som hela livet igenom, för enastående människokärlek, godhet och älskvärdhet. Innan flyttningen skedde från Marstrand gjorde hela umgänget en stor avskedsfest, i maj månad 1855, i den ännu tomma badhussalongen. Vid avskedsfesten sjöngos följande verser, författade av familjens goda vän, rektor Widell, en lyckad tillfällighetspoet.
"Till fru Beate Lindman"
Maj 1855
Farväl, farväl! Till kända ställen
Till sydligt hem stod jämt din håg.
Lik svanen häckande bland fjällen
Med trånfull längtan dit du såg,
Nu lockar maken, vingen sträckes
den unga skaran fjädrar fått
Och handen, som mot Er sträckes
Förmår ej mer än vinka blott.
Lev väl! där i den sköna dalen
Kung Carl sin starka krona satt,
I bokens hem, där näktergalen
Slår i den ljumma sommarnatt.
Där skolen I ej mera vakna
Vid måsars skri från stormfullt hav,
Men stundom dock den klippan sakna,
Som en gång hem och vänner gav.
Må glädje, lugn och lycka följa
Med till Ert nya, bättre bo,
Må hälsa gå ur luftens bölja
Och flitens skördar kring Er gro,
Då skola vi oss ej beklaga
Att södern tog sitt lån igen
Men hoppas, då vi avsked taga
Att minnet lockar svanen än.
W.....
Farfar hade vid detta tillfälle måst fara o förväg, men familjen var ännu kvar, fördröjd av packning, försäljningar och dylikt. –
1855 kom således familjen till Karlskrona. Farfar hade sitt arbete förlagt på Kungsholms fästning, men bodde aldrig därute, utan i staden, varföre han till sin ständiga disposition hade tvenne båtmän samt segelbåt, som kallades "Flundran", på grund av dess breda skrov och säkra gång, byggd av hans företrädare, Cronstrand. Farfar byggde nu där i 4 år, varvid även fästet "Godnatt" utanför Karlskrona. Grundläggningen av detta skedde i närvaro av Kung Oscar I och farfar förevigade händelsen genom en av sina karakteristiska och minutiöst utförda teckningar.
Farmor var ju nu till sin glädje nära de sina, särskilt sin älskade syster Hedda Wrede, gift med godsägaren friherre Casper Wrede på Djupadal. Med henne brevväxlade hon ju hela livet igenom, varför man genom hennes talrika brev, som finnas bevarade, får en god bild av familjens öden och deras dagliga liv. Folk kunde på den tiden konsten att skriva brev, ej minst farmor, vars brev beundransvärda och tydligt giva en bild av hennes sällsynt älskliga personlighet.
Mella familjerna på Djupadal och i Karlskrona var då förbindelsen den livligaste: fast ingen järnväg ju fanns förr än långt senare, spelade avståndet ej någon roll härvidlag. Min fader, Ernst Lindman, gick även dit till fots om det knep. Avståndet var 3 ½ mil och han gick dit åtföljd av sin trogna hund "Figge", som var så fet, att om han lades på rygg, hade han svårt att komma på fötter igen. Som matsäck medfördes smörgåsar åt far och kall gröt åt "Figge", men då denne vägrade äta gröten, åt husbonden densamma och hunden fick smörgås! Far var alltid en stor djurvän.
Far och hans syskon voro ju fem stycken, på Djupadal funnos också sex kusiner Wrede. Man kan lätt föreställa sig hur roligt dessa 11 kusiner måtte haft det tillsammans om somrarna. Där lär också hava varit en s.k. "Lindmansfeber" på Djupadal, då kusinerna från Karlskrona väntades dit. Mina fastrar voro ju musikaliska, och där spelades och sjöngs och svärmades nog litet smått på vissa håll, ehuru något parti ej blev utav. Farfar ritade och målade, som vanligt, samt ordnade med ombyggnaden av boningshusets fasad. Att de båda systrarna Beate och Hedda utnyttjade samvaron på bästa sätt, kan man nog förstå. I parentes kan omnämnas, att den, som samlat och skrivit dessa rade, (John Lindman) omkring 35 år därefter, eller 1891, biträdde med ritningar m.m. i och för omändring av en del inredning i Djupadals Corps-de-logis, då en ung brud, Brita Forneu, gifte sig med Gösta Wrede.
Min fader, Ernst Lindman, och August Wrede blevo särskilt goda vänner och sedermera kamrater på Alnarps lantbruksinstitut.
Sommaren 1856 drabbades familjen av en stor sorg, då den äldste sonen, Gustaf Alexander, insjuknade och avled på Djupadal d. 10 september. Han var en älsklig och begåvad yngling, men torde hava varit klen till hälsan. Jag har ej mycket hört talas om honom, men hans bortgång synes hava lämnat en mycket kännbar saknad bland hans närmaste anhöriga. Han begravdes den 14 september i Karlskrona nya kyrkogård, som endast 14 dagar tidigare blivit invigd för sitt ändamål och han var den förste, som där jordfästes. Följande verser upplästes därvid:
Vid Gustaf Alexander Lindmans grav
Döden, kall för fadershjärtats smärta,
döv för bönen ur en moders hjärta,
obeveklig, ej av tårar rörd,
väljer livets vårdag sin skörd.
Lik en dalens blomma i sin knoppning
stod du, yngling, i din vårs förhoppning
men ur dalens djup sig forsen bröt[1]
dödens fors och i sin famn dig slöt.
Dock vi hava icke rätt att klaga
över Herrens stränghet i sin aga
om ock hjärtat blöder av det sår,
som där av den stränga agan får.
Du var redan vigd för himmelsfärden
då, med blicken åt den högre världen,
du vid nådens bord i tårar låg
och en öppen himmel för dig såg.
Med din frälsare du var förtrogen
och din unga själ var redan mogen
för det liv hos Gud, som var ditt hopp,
därför slöts så snart ditt levnadslopp.
Nu till gravens frid ditt stoft jag viger
med en bön, som upp till Herran stiger.
Må du evigt, frälst och saliggjord,
bli en gäst vid himlens nattvardsbord!
----K.
Om Gustaf Lindman har jag nyligen av min faster Adelaide Koch fått en hel del anteckningar, som lämpligen här bör införas.
Gustaf var alltid en mycket livlig och ovanligt god gosse. Gick några år i Marstrands dåliga skola. Skickades därför redan vid 11 års ålder 1849 till en berömd pension på Lilla Edet, hos en magister Jönsson, där han vistades 1851 då hela familjen reste till Karlskrona och Djupadal flera gånger. Innan de hemreste blev det bestämt att Adelaide Lindman skulle stanna hos sin mormor, amiralinnan Améen, för att där gå i en god skola. Wredes bådo att få behålla Gustaf kvar som kamrat åt Fabian Wrede och läsa för deras informator. Föräldrarna voro rädda för att Gustaf med sitt ömtåliga sinne skulle känna sig som något "nådehjon", eller dylikt, men då morbror Casper Wrede sade: "Skall vi då behöva betala Er för att få låna Er gosse", så fick han stanna som en behäftig läskamrat och sporre. Gustaf var en sådan motsats till Fabian. Denne hade sitt goda läshuvud men föga av andra talanger. Gustaf var full av idéer, som drogo Fabian med sig, och alla de andra ungdomarna också.
"Var är Gustaf" ropades det jämt: han skulle skriva vers till födelsedagar, han skulle inöva sånger till någon festlighet, både de musikaliska Lindmännerna och de omusikaliska Wredarne. Jämt skulle han stå i spetsen för alla 11 kusinerna.
Sommaren 1852 voro alla Wredarne i Marstrand. Då förekom en kunglig namnsdag, som firades med illuminering i badhusparken. Denna var alldeles utanför farfars boställe, men Adelaide hade mässling och kunde inte få se. ;en Gustaf tänkte därpå, kom inrusande och bar henne, väl omsvept, fram till fönstret, därifrån hon kunde få se på ståten. Sedan sprang han åter ut till den allmänna glädjen, men efter en liten stund var inne igen och frågade: "Ser du bra, vill du sitta på något bättre sätt?" Så där kärleksfull var han och tänkte på alla. En julafton, han var då endast 9 år, hade han fått sin första väst som farmor strävat med för att få den färdig i tid, bland all den övriga julbrådskan. Han blev förstås mycket glad och stolt över denna gåva. Men, då den första glädjen lagt sig, viskade han till modern och frågade: "Får jag ge den till August Torin?" Denne var en jämnårig fosterson till en skomakarfamilj som bodde i gården. Modern nändes ej neka Gustaf den glädjen, utan sade "ja", och det bar åstad mitt på julafton igenom hela trädgården, genom djupa snödrivorna till brygghuset, där skomakarfamiljen bodde, för att få dela sin glädje och ge "August" sin första väst!
Så var där hans hjärta och sinne,hela hans liv. "Vill du ha mera soppa, Gustaf?", frågade farmor honom en middag i Karlskrona. "Ja, tack", viskade han, "men får jag ge den till Lind?" Lind var farfars båtsman, som bodde i gården för att jämt fara till havet och segla ut till fästningen Kungsholmen, 1 mil från Karlskrona, där farfar hade sitt arbeter.
Gustaf hade mycket goda anlag för teckning, vari mostern Hedda Wrede själv gav honom lektioner och hans stående julklappar till de sina voro teckningar.
Efter flyttningarna till Karlskrona1855 köpte farfar ett eget, mycket trevligt hus, med ett hus in på gården. Där hyrde Wredes en våning på 4 rum och där träffades kusinerna dagligen.
Gustaf och Adelaide Lindman samt Fabian Wrede konfirmerades tillsammans i Karlskrona, våren 1856, därpå flyttade Gustaf och Fabian åter till Djupadal. De läste tillsammans på studentexamen och skulle på hösten till Lund.
På sommaren hade ungdomarna en gång en liten simuppvisning över ån, nere vid kvarnen. Där var någon främling bland åskådarna och Gustaf var blyg och stannade för länge i vattnet. Nyss förut hade han ätit en mängd sura vinbär och blev strax därefter sjuk i maginflammation eller gastrisk feber. Sjukdomen blev ganska långvarig, men hävdes så småningom, så att han kom upp, men gick där i sin nattrock. Han hade av läkaren fått lov att äta igen, men tyvärr ej tillsagd att äta "mycket litet". Efter den långa svältkuren kände han sig hungrig, åt för mycket och fick recidiv, måste komma till sängs igen, därifrån han aldrig mera kom upp.
Så slutade denne sällsynt älsklige unge man sin korta levnad. Familjens sorg och saknad var mycket svår och långvarig.
Gustaf Lindman svärmade nog för sin lilla kusin Agathe Wrede (sedermera gift med kaptenen i K. flottan, Folke Palander). Härom vittna följande verser, skrivna med blyerts på en liten biljett, troligen instucken under hennes kammardörr, en afton, efter något litet svärmeri i den vackra parken på Djupnadal:
Till Agathe Wrede d. 21/5 1856
Uti en dal jag vet en liten blomma
En blomma doftande och skär
Och jag plär gärna till den blomman komma
Jag har den mycket, mycket kär.
Den prunkar ej med färger, sydligt granna,
En sydländsk växt den icke är
Dess enkla färger äro nordiskt sanna
Jag har den blomman mycket kär.
O! vårsol, gjut till henne nu din värme
Till henne dina strålar bär
I vårvindsfläktar, er till henne närmen
Jag har den blomman mycket kär
Nu nattens mörka stjärnbeströdda slöja
Utöver jordens bredder är.
Vi längre vid dess slutna blomkalk dröja
Jag blommans bild ju hos mig bär.
God natt då, nu , min lilla snälla blomma
Din blomkalk redan sluten är,
En annan gång jag skall väl återkomma
Jag har dig, blomma, mycket kär.
Djupadal, onsdags afton
Gustaf Lindman
Så skrev på den tiden en 18 års yngling till sin lilla 15-åriga kusin! Jag undrar om en nutida ungdom skulle uppskatta något dylikt! Farföräldrarna kvarbodde i Karlskrona till1859. Under tiden gingo döttrarna i sina skolor eller fingo lektioner i musik, målning, språk o.d. De voro mycket firade för sina talanger och sitt vackra utseende. Farfar blev då 1859 utnämnd till överstelöjtnant och förflyttad till Stockholm med tjänstgöring på Kungl. Krigskollegium. I Stockholm bodde farföräldrarna på Nybrogatan och Sibyllegatan 34.
Äldsta dottern Adelaide gifte sig 1860 med godsägaren Michael Koch, som hade egendomen Sund nära Säffle. Faster Adelaide var allmänt beundrad för sin skönhet, som ännu vid 87 års ålder ej helt försvunnit, och hållet i besittning av en utmärkt hälsa, moder till 9 barn, med de utmärktaste egenskaper, godhet och släktkärlek, är hon såsom moder och kvinna utan like. – Hennes lugna, förnöjsamma sinnelag och förmågan att finna sig i de prövningar, som även hon fått vidkännas, har med all säkerhet gjort, att hon fått uppnå denna höga ålder. Att hon i sin första ungdom hade många firare och beundrare, är säkert. På vers föreligga här nedan ett par bevis därpå.
I Marstrand brukade hon gärna ro. Trädgården gick nästan ända ned till sjön. Där hade de en lång brygga och en fin liten snipa. I den synes på farfars teckning en liten flicka sitta, som mycket ofta for ut om aftnarna i den långa solväg, som sträckte sig ända från Pater Nosterskären fram över havet till deras brygga.
Med anledning härav tillägnade skalden Böttiger henne följande verser:
Alla gentile Condoliera sulla riva di zanta Maria, il ottavo Luglio1854.
Till Adelaide Lindman:
Du ser det vida havet alla dagar,
En nyckfull granne, men du har den kär
Den ena vågen där den andra jagar,
Och frid och oro växla evigt där.
Säg, har du tänkt, när vid dess strand du sitter,
Att det är Livet du framför dig ser?
Dess yta skiftar ock, dess våg är bitter,
Och rymden mörknar, bäst som solen ler.
Det är ej lätt att alltid där ha känning
Av land, och svårast av det rätta just:
Man drivs av vinden emot skär och bränning
Man förs av strömmen till en orätt kust.
Mot vind och våg att sätta sig på tvären,
Har och sin våda, hög sig bryter sjön.
Ack livets faror, Paternosterskären,
Hur nära ligga de ej barndomsön!
Men tag din åra, låt den lätta slupen
Gå fram, med solen till sin fasta fyr.
Se glad mot himlen och se lugnt mot djupen,
Du kan blott ro, men det är Gud, som styr.
Till Adelaide Lindman d. 13 november 1854:
Femton år och frisk till själ och kropp
Av föräldrar, syskon, vänner firad,
Lycklig i det hem, där Du växt opp,
Tag en krans idag, av vänner virad!
Vad det ömma modershjärtat bad,
Uppfyllts: Fullväxt står där Mammas lycka.
Vita blommor mellan gröna blad,
Hopp och oskuld lika Henne smycka.
Andra år Dig andra färger ge,
Nya dygder, nya känslor vakna.
Må du – hur de växla skiftande,
Hopp och oskuld – grönt och vitt – ej sakna!
Den yngsta dottern Agathe var vid flyttningen till Stockholm blott tolv år gammal och fick då gå i Åhlinska skolan. Adelaide och Amelie hade musiklektioner för en fröken Wallin, god sångerska. Dennas broder var operasångare. Hon tyckte att Adelaide var den mest musikaliska av de två, fast hon ej fick fortsätta att studera vidare, då hon ju snart gifte sig. –Amelie fick ju sedan studera för professor Günter i sång, och piano för Eugénie Claesson. Även Agathe fick säkert god undervisning häri. Deras sång var mycket uppskattad av umgänget.
- Agathe Lindman ingick vid 20 års ålder giftermål med dåvarande Kaptenen i K. Flottan, Jarl Christerson, år 1867. Hon dog redan 1870, efter blott tre års äktenskap, efter att ha givit livet åt en dotter, "Dath", f. 1870, sedermera gift med Kaptenen i Flottan, Ivar Nordenfeldt. Agathe Lindman beskrives såsom mycket söt, livlig och skälmaktig. Sorgen över hennes bortgång var mycket stor inom släkten.
Farfar kvarstod i tjänsten till 1869, då han tog avsked, men bodde kvar i Stockholm till 1876. – Min fader, Ernst Lindman, som ju i flera år varit ifrån hemmet, först på Alnarp och sedan på andra håll, hade gift sig med Gertrud Palme 9/6 1868 och bosatt sig i Värmland – varom mera längre fram. Från 1867 hade farföräldrarna blott dottern Amelie hos sig. När då även hon gifte sig 1876 med dåvarande lantbrukaren Gustaf Palme och flyttade till Nygård i Sörmland, blev det ensamt för de nu gamla föräldrarna och de flyttade då till sin dotter Adelaide Koch, Sund, där de funno en fristad till sin död, på det ömmaste vårdade av barn och barnbarn. Farmor dog 1879 i maj och farfar 1880 i november. De ligga båda begravda i By kyrkogård vid Säffle.
Farfar var mycket vacker som ung; smärt och smidig, av kamraterna kallades han därför "Ekorren"! Historien förmäler även, att en dam på en bal utropade, visande på farfar; "säg mig är det en ängel eller en människa?" Ett rätt överdrivet uttryck, då det gällde en karl! Farfar var ansedd som en skicklig ingeniör-officer, och att han gjorde så vackra ritningar. Det sades även om honom, att hans rätta plats skulle vara under ett krig, på grund av hans snabbhet att tänka och handla på bästa sätt. Han var även rolig och humoristisk och av hans efterkommande hava flera ärvt sina naturanlag av honom. På senare åren blev farfar ganska döv och höll sig därför i sällskap tyst och undandragen, såvida ej något särskilt intresserade honom. Jag kommer mycket väl ihåg farfar och även farmor.
Ur den dödsruna, som stod införd i tidningarna vid hans frånfälle, må anföras följande; "Flera byggnadsföretag bära vittne om överstelöjtnant Lindmans begåvning och verksamhet. Av alla, som kände honom personligen, var han högt värderad såsom en ärans man, god som ett barn, men fast i grundsatser och ädel i handlingssätt."
Farmor var utmärkt vacker som ung, och det sades om henne, att hon blev vackrare ju äldre hon blev. Hennes vackra mörkbruna hår grånade ej med åren. Hon besvärades mycket av hjärtlidande, som slutligen ändade hennes liv. Redan 1868 klagade hon mycket däröver, men hon fick dock leva ytterligare 11 år. Av hennes beundransvärda brev, kan man följa familjens öden och deras vardagsliv. Deras hem i Stockholm synes hava varit ett tillhåll för släkt och vänner. Ofta läser man att Fabian Wrede var där på besök, "som vanligt sittande med en bok i handen" tyst och stillsam. Han lär hava varit mycket fästad vid sin kusin Amelie, men hon hade många beundrare och han drog sig anspråkslöst undan. Jarl Christerson uppvaktade ju Agathe och han omtalas ofta i breven. Så var där Gustaf Palme, som redan 1861 omtalas, men först 1876 blev det parti mellan honom och Amelie. Besök hade farmor också av sina bröder, John Améen, kommendörkapten, g.m. Julie de Geer, och Herman Améen, föreståndare för Ultuna lantbruksinstitut, samt deras fruar och barn, - Medlemmar av familjerna Forneu, Grewesmühl, Bäckström, Byström, general Kleens familj, som bodde i samma hus, m.fl.
VII. Ernst Casper Adolf Lindman
född i Göteborg d. 2/8 1841, död i Göteborg d. 2/2 1894. Gift 1.a gången med Gertrud Palme född 8/7 1847, död 29/6 1872, dotter av kamreraren i K. Commercecollegium Fredrik August Palme f.1807 död 15/3 1859, och hans maka Maria Charlotta Silfverswärd f. 1814, död 12/2 1881.
De hade två söner
Alvar Gustaf f.11/3 1869 å Berg i Värmland, d. 1937, kyrkoherde, gift 1905 med Elin Nyblom f. 1879, d. 1934
John, f. 2/6 1871 å Berg i Värmland, kamrerare, gift 1902 med Beatrice Alice Jackson.
Gift 2:a gången 1/10 1876 med Hulda Hegardt f. 3/4 1847, d. 1/3 1929, dotter av regementsläkaren U.L. Hegardt och hans maka Carolina Wallmark. – De hade en son: Ernst Helge f. 13/8 1877 i Smedberg, död 2/3 1915 i Amerika.
Min fader, Ernst Lindman, föddes i Göteborg d. 2 aug. 1841, under ett tillfälligt besök som hans moder gjorde därstädes. Familjen bodde då på Marstrand, men farfar hade, såsom förut omtalats, tillsyn över arbeten i Göteborg, och det är troligt att farmor åtföljt honom på en av hans resor dit och att far då kom till världen tidigare än väntat.
Far fick sin första skolgång i Marstrands skola, där han var kamrat med gossarna Röing och Widell m.fl. Ett litet brev från 1854, finnes i min ägo, däri far gratulerar sin broder Gustaf, på dennes 16-åriga födelsedag och vari han berättar om varjehanda från ön, om stormar och haverier samt diverse dödsfall bland innevånarna, vilka nyheter torde hava intresserat Gustaf, som då var på Djupadal.
Far var hela sitt liv en mycket stor djurvän. På Marstrand hade han höns och tama ekorrar, kanariefåglar m.m. Han hade en tupp, som var så morsk och stridslysten, att han en gång anföll farfar själv, som kom i full parad, med trekantig hatt och vajande plymer. Tuppen trodde väl att detta var en främmande tupp, som flaxade med vingarna, och det påstås att farfar måste draga sabeln för att skydda sig mot anfallet! Hönsen förvarades under ett uthus, och om vintern då det var kallt, brukade far krypa dit och binda halm om benen på dem, så att de ej skulle fara illa.
Far var ett mycket gott och snällt barn och alltid ansedd såsom mycket hygglig, varom många brev bära vittne. Hans skolgång fortsatte sedan i Karlskrona, där han också blev konfirmerad. Efter en del studier, delvis tillsammans med Wredarne och för deras informator, tog så far studentexamen i Lund d. 24/5 1860 vid 19 års ålder. På den tiden avlades studentexamen endast vid universiteten i Uppsala och Lund och det var därför ej en sådan massproduktion av studenter och studentskor som nu är fallet, då varenda läroverk och privatskola varje vår vräker ut cirka 2000 sammanlagt. Också ansågs då för tiden studentexamen såsom något vida förnämligare, än man nu gör.
Ett telegram föreligger: "Jag är student. Sänd möjligast snarast 150 riksmynt. Allt väl. Ernst."
Glädjen i familjen blev ju stor och farmor skrev härom den 24 maj 1860. " Strax därefter kom L. medförande brev och den mest efterlängtade underrättelsen att Ernst blivit student. På eftermiddagen kom löjtn. Christerson med brev, nyheter och presenter ifrån Karlskrona, ytterligare bjudning upp till Kléens på thé, men Christerson stannade kvar och Ernsts skål dracks i champagne av oss inne och folket ute."
Far hade nog från tidiga år haft lust och håg för lantbruk, en vansklig och bekymmersam bana för den, som ej har tillräckligt kapital att leva på, om jordbruket slår fel. Detta fick far tyvärr erfara, trots sin kunnighet och verkligt goda utbildning i sitt yrke.
1861 var far, jämte Gustaf Palme, som lantbrukselev hos sin morbroder, Herman Améen, som då innehade eller arrenderade gårdarna Hogsta och Norrby, på Lovön, nära Drottningholm. Redan då fick far vara med om en svår eldsvåda, vilken gärna här kan beskrivas i hans egna ordalag. Han skrev den 6 december 1861 till sina föräldrar:
"Den 4:e dennes, då jag provmjölkade på Hogsta kom bud till mig att eld utbrutit på Norrby. Så fort som benen kunde bära mig, flög jag dit, ibland rullande som en tunna över stock och sten. Kommen dit stod morbror där utan glasögon och mamma vet att då är han nästan blind. Att jag sprang till Hogsta efter glasögon och kom tillbaka igen, det vet jag, men huru vet jag icke. Morbror, eljest så kallblodig och lugn i farans stund, var nu alldeles tillintetgjord, förmådde ej säga ett enda ord, men som ingen tid var att förspilla, övertogo rättaren, Palme och jag kommandot och ledde släckningsarbetet efter bästa förmåga. Med Guds hjälp räddade vi ett hus med halmtak och en halmstack, som låg blott två alnar från elden. Underligt är det, att det som räddades, kunde räddas, ty vattnet, som vi slogo på taken, riktigt kokade. Då en brinnande halmstack stöttade mot det tak, på vilket vi sutto, så gick en isning genom min kropp, oaktat den starka värmen, och tänkte jag då det var slut med all hjälp, men vi lyckades, Gud i lov, att släcka. Morbror är så faslig tacksam, han säger, det är vi som räddat hela Norrby, ty på det räddade husets frälsning berodde allt. Länsman och brandstodskommittén hava i sina skrivelser upptagit, att vi genom vår kraft vid ledningen och raskhet vid utförandet hava hämmat vida större olyckor än som skett. Emellertid är detta ett svårt slag för morbror, att mista tvenne hus, stora hö-, havre- och halmförråd under detta svåra år. Härutav inser mamma, det är icke underligt om man känner sig litet trött, jag är för övrigt frisk och kry som en nötkärna. Om eldens uppkomst känner ingen, tros mordbrand eller stöld. Jag trivs nu gott väl och vi hava lagom att göra samt tid till läsning. Vi hava lektioner om kvällarna, så vi trivas mycket gott. Palme är en hygglig, fast kanske litet barnslig och lekfull yngling."
Hur länge far var på Hogsta vet jag ej, eller om han sedan praktiserade något på annat håll.
Emellertid blev han sedan förvaltare på Skärva i Blekinge, tillhörig greve Hans Wachmeister. Där synes han hava varit mycket väl bemött och omhuldad av grevinnan, som ju var släkt med Wredes. Han var där till våren 1865, då han bestämde sig för att genomgå Alnarps lantbruksinstitut för att få ytterliggare utbildning i sitt yrke.
I juni 1865 kom far således till Alnarp och han skriver med stor belåtenhet om förhållandena därstädes, varom något här må anföras:
"Det är så innerligt roligt att veta mig nu kunna inhämta så mycket i mitt fack som sig goda låter, på ett ställe, där utmärkta lärare finnas och där allting är ställt på en storartad och ordentlig fot. Jag kom hit i lördags. Innan alla blevo presenterade för mig var det litet dystert att så där komma mitt ibland 41 st karlar, men det gick snart över. Jag har nu börjat mina studier och tänker tentera i mitt första ämne om lördag. I går togo 4 st blekingar livet av en häst och idag hava vi flått och sönderstyckat den. August Wrede och jag och två andra hava nu fått tarmarna för att undersöka dem och studera över. Det är det värsta av allt att vara i dissektionssalen bland gamla sura ben och huvud, som vi skola undersöka, men så småningom skall man väl vänja sig därvid, och det då är ett intressant ämne, så går det nog fort för sig. Jag kommer nu från professor Nathorsts föreläsning i Lanthushållning, där jag tycker mig vara en riktig kaxe. – Alnarp är, som ni kanske sett, ett stort slott av gul tegelsten med torn och spiror. Det höjer sig ståtligt över den stora och jämna slätten. Längst bort och vid klart väder, synes Malmö och grannrikets huvudstad. Uthusen äro dåliga, men innehållet ganska bra. Vidare finnes en anatomosal, där hästar, hundar och kattor slaktas och strypes på det den vetgirige må få gapa, lukta och se. Vidare, ett sjukstall, där eleverna få vårda de sjuka kreaturen, som ej till döden äro bestämda.
I slottet bo lärare och elever. Eleverna hava ett gemensamt samlingsrum, klubbsal, varest tidningar, bibliotek och piano finns att tillgå. Om kvällarna samlas man där och där dansas då. Två elever Bråkenhjelm och Gummelius, särdeles skickliga på piano samt biträdda av en flöjt och ett mässingsinstrument, utföra musiken. Tisdag och fredag kväll samlas vi till sångövningar och har en utmärkt vacker dubbelkvartett. Detta är riktigt i min smak."
I flera brev (1/10 1865, 20/9 1866) talar far därefter om sina tentamina och examina, vilka samtliga han synes hava absolverat med mycket heder. I ritning tycks han varit särdeles förtjust och ansågs däri vara nummer ett, vadan även far ärvt dessa anlag. Jämte all flit, hade han även goda tillfällen att roa sig i det närbelägna Malmö. Han berättar om baler i Malmö 2-3 gånger i veckan, vilka ej sluta förr än vid 2-3 -tiden på morgonen, så att han kunde känna sig trött efteråt. Professorn tyckte det gick väl hett till, men gladde sig dock åt hans bästa gossar fingo vara med, ty det gav Alnarp ett gott anseende, "vilket eljest ej just är fallet." Det var far, August Wrede och fem andra, som utgjorde denna s.k. elit. Så omtalar han, att de voro bjudna till överstelöjtnant Abelin, fru Kockum, rådman Jungbeck, landshövdingens, en familj Ståle m.fl.
Han skriver mycket om sina studier, särskilt om arbetet i sjukstallarna med alla sjuka djur, som skulle skötas. Därjämte har han åtskilliga funderingar på platser såsom lärare vid rättareskolor o.d., som redan under studietiden på Alnarp blivit honom erbjudna. På den tiden voro priser på förnödenheter andra än nu. Han erbjuder sig sända upp skånska gäss till familjen i Stockholm för ett pris av 33 öre per skålpund (=ca 70 öre per kilo) och ankor för 75 öre per styck, "för att farsgubben skulle få att smörja sig med om kvällarna".
Efter avslutad kurs på Alnarp, torde far genast ha fått anställning såsom förvaltare på egendomen Berg vid Jösseforsen i Elgå församling i Värmland. Han var där nämligen 1867. Samtidigt torde han hava förlovat sig med Gertrud Palme. Med Gustaf Palme hade han ju varit kamrat sedan 1861 på Hogsta och det är troligt att han blev då införd i dennes hem, även som att Amelie och Agathe Lindman och Gertrud Palme voro flickvänner samt tillsammans på sångövningar o.d. De åkte även mycket skridsko tillsammans med flera ungdomsvänner, varom roliga teckningar och verser, som Gertrud gjorde, bära vittne.
Detta är en vy tagen från verandan på Berg, der Ernst flera år var förvaltare - det är Jösseforsen der mittför på andra sidan, sorlande ned mellan skog och berg — och lastageplats. för timmer. Mamma Marie Palme är i farten att schasa gässen från hennes vinterväfvar, som ligga der att blekas, och Fars (Ernst L-n) älskade Lilly, som leker med sin valp. Den trogne hunden tog vid sin förflyttning till Rudsberg sin tillflykt under Ernsts säng för att ej öfvergifva honom i nödens stund, och der blef han innebränd. Far älskade djuren och djuren älskade honom. Far talade om hur "Caro" öfvergaf sina egna valpar i källaren och sprang upp till barnkammarsdörren, då han hörde någon af eder gråta, färdig att hjälpa. Det är min Far, Adolf Lindman, som stod på verandan och tecknade af den dagliga vackra, utsigten. Men han ritade fästningsverk bättre än naturens verk. (Till bilden från Bergs veranda av Adolf Lindman.) Adelaide Koch f.Lindman.
Egendomen Berg, eller som det hette, "Förste Majorsbostället Berg," tillhörde staten, men innehades jämte egendomen Sälboda, av en baron Fleetwood, bosatt på senare stället. Berg låg omkring en mil från Arvika, utomordentligt naturskönt beläget vid Jösseforsen, varifrån vattenväg ledde till Glafsfjorden. På Berg fanns såg, kvarn, järnbruk m.m., så att far hade ej blottjordbruk att sköta där, utan: "båtsskeppare, fartyg, järn, stenkol, plank, kalk och annat sattyg", så att han hade mycket att stå i, förutom tillsyn av Sälboda.
I maj 1868 lystes det för Ernst Lindman och Gertrud Palme. Far hade redan efter ett år på Berg fått så mycket bättre villkor, att han kunde tänka på att gifta sig. Han disponerade nu hela bostället, bestående av 4 rum, dessutom två flyglar med 4 rum m.m. där det reparerats och meningen var att modern Maria Palme skulle flytta dit på hösten.
Maria Palme f Silfversvärd
Den 25 maj 1868 hölls lysningskalaset hos mormor (Maria Palme) kl. 6, då många av släkt och vänner voro närvarande: Silfverswärds, Lindmans, Wredes, Palander, Sydowar, Snoilskys, Fornells, Grewesmülar, Dahlmans, Palmar m.fl. Många vackra lysningspresenter fingo de, förutom möbler av modern m.fl. så att deras nya lilla bo blev fint och välförsett. Samtidigt fingo alla de närvarande bjudningskort till vigseln i Clara kyrka den 9 juni 1868 kl. 6 e.m. Efter vigseln voro blott de närmaste hembjudna till mormor. Dagen efter, den 10 juni, på farföräldrarnas egen bröllopsdag, hade de en déjeuner, för de nygifta, tärnorna och den närmaste släkten.
Så reste de unga tu till sitt nya hem i det avlägsna Värmland, där de fingo mycken lycka och trevnad, ehuru alltför kort!
I juli gästades de av farmor jämte Amelie och Agathe. En trevlig och målande beskrivning får man i ett brev från farmor till systern Hedda Wrede, daterat Berg, Jösse härad, 29/7 1868:
"Nu finner du då din syster häruppe i fjällhöga Nord. Ja, verkligen, sitter jag sedan några dagar på Berg och f.n. nästan som härskarinna, ty herrn är ute i sina arbeten och frun reste nyss in till Arvika med Amelie. Endast Agathe och jag äro hemma och vi sitta och titta här på varandra på varsin veranda, eller förstukvist.
Här är alldeles förtjusande vackert. Egendomen ligger mycket högt och är kringfluten nära på, så man har det vackraste panorama, smala vikar med den fredliga kyrkan, inbäddad i lövskog, därinvid större fjordar, begränsade av skyhöga, skogbevuxna fjäll, ångbåtar, som fara fram på vattnet, Jösseforsen, som brusar, spikhammare dåna, järnvägståget till Norge hörs ibland rusa fram, höga storartade backar, och invid egendomen jättebjörkar och lummig lövskog, som bilda en idyllisk natur – och alltid i fonden ser man berg över berg, alla skogsklädda, men förtonade i grått eller blått. Ja, här verkligen det vackra Värmland, "det sköna härliga land", innerligen roligt att fått se detta, även om det ej varit min Ernsts hem. Själva boställshusetär, som dessa alltid skola vara, ett rödmålat envåningshus, men med tillbyggnader, varav Ernst rår om den ena, som har 3 rum, där vi nu bo, och där Maria Palme sedan skall bo, och redan har sina saker. Och hennes droska kom på samma båt som vi och förde oss den milen, som är från Arvika.
Dock går järnvägen in på ägorna, men tiden kan ej alltid passas så, och dessutom ligger Jösseforsen alldeles mitt över viken dit ångbåt går och dit Ernst fick sina saker, en hel järnvägsvagn.
Det var allt ett bråk, men så kommo de snart i ordning och hava det allra nättaste hem: sal, förmak, sängkammare, herrum, 2 gavelrum till gästrum, stort kök, jungfruns rum, och tillräckligt och trevligt utrymme. Och nog har lilla frun sin handkammare, alldeles invid sängkammaren, i ordning nu. Troligen alltid lika, ty de äro alla så ordentliga att det nästan är petigt, men det skadar ej.
Här är riktigt fint: Maries hela förmaksmöbel med spegel och dithörande konstsaker och vaser, vackra mattor, vår broderade korgsoffa, tvenne bord, stolar, ljuskrona, så riktigt fint, och stora, vackra rum, och så vacker utsikt, just över den lilla kyrkan, med park runtomkring med sittplatser alldeles invid byggningen i en flerfald, allt efter olika smak, så överstinnan Sandels har allt vetat vad hon har gjort, som lär varit den som rangerat här.
Gertrud är redan ovanligt hemma i sin nya ställning och värdighet som husmoder, har hand om allting, rask och tilltagsen, har låtit väva och själv därmed klätt mannens soffa. Så stockholmska hon är, är hon bra mycket mera passande till lantfru än många av våra flickbekanta. Riktigt snäll är hon, själv vävt gardiner, som sitta uppe, lappar och syr åt mannen."
Av ovanstående får man ju en god idé, hur det unga paret hade det i sitt nya hem.
Att de voro innerligen lyckliga och nöjda framgår av många trevliga och glada brev, som mamma skrev till släkten, oftast till sin särskilda vän och svägerska Amelie. Dessa voro ibland åtföljda av lustiga teckningar och verser.
Så skrev mor i september 1868 till Amelie: "Vill lilla "pyret" nu höra litet om huru "Pelle" och "Gerda" tillbringa sin tid? Ja, det är inte mycket att säga om det, förstås! Pelle fnattar ikring från morgon till kväll och jag syr och lappar, dessemellan är jag ute i köket och skafferierna. En dag komme baron och fröken Fleetwood hit. Baron och Ernst voro mest på ägorna, så att Maria och jag fingo ostört språka med varandra. Vi blevo "du", så också genast mer förtroliga, så att hon t.o.m. följde mig ut i handkammaren, då jag skulle taga fram det vi skulle hava till kvällen. Den 29 september blir här lantbruksmöte, vad tycks? Pelle ska exponera sina gäss och Gerda sina ägg, som Kroksta-tuppen egentligen borde få äran utav, men det talar jag inte om, annat än för "pyret", ty det vore ju en skandal om tuppen skulle få högsta priset! Tänk, va' folk, som kommer till Berg då. Flygelbyggnaden blir för restaurationen. Den skall orneras så den ser prydlig ut. Ett par gånger hava Nettelbladts, Norelius, Fürst och vi, stämt möte vid Jösseforsen att fånga kräftor. Vi ha då tagit mat med oss och kokat våra kräftor själva vid en trevligt sprakande eld, nära den skummande forsen. Kräftorna tagas i små håvar vid blossens sken, det ser rätt pittoreskt ut och vi önskade flera gånger att vi hade varit föremål för en målares pensel.
Den sista tiden har varit mycket kall och regnig så jag har låtit elda brasor i salskakelugnen och så har vi bett Fûrst komma upp. Då har jag ibland sjungit och ibland har vi läst högt, någon rolig bok, ätit äpplen och haft rätt trevligt. Nu äta vi ej vid runda bordet utan vid det fyrkantiga vid soffan. Ernst sitter i "mormorsstolen" och jag i gungstolen. Huru trevligt och ogenerat vi ha det, kan du nog förstå.
Ja, nu återstår det att tala om en högst viktig medlem av familjen, nämligen "Lilly". Tycker någon att hon skulle skjutas! Inte skrev jag: "skjutas"? Nej, si saken var den, att då jag kom hem från Sund, hade Ernst fått tag uti en så vacker hund, som han var alldeles förtjust uti och då tyckte han, att vi ej hade råd föda tvenne hundar och därföre ville Ernst byta bort Lilly mot den andra hunden. Men rätt som det var, sprang den sin väg och vi ha inte hört av den sen. Men se, Ernst är så att vilken vacker hund han ser, så vill han ha den i stället för Lilly. Men se, nu tycker jag, att då vi vant oss vid henne och hon är snäll och trogen, så skall hon få bli hos oss så länge hon lever." (Det fick hon ju också, ända till dess hon blev innebränd på Rudsberg.)
Den 20 oktober 1868 kom så min kära mormoder, Maria Palme, för att slå sig ner på Berg, hos dotter och måg. Härom skrev Gertrud till Amelie P. den 25 oktober: "Nu tror du säkert att jag hela tiden, ända sedan den 8 oktober fått njuta av min lilla mammas sällskap. Jo, pytt ock! Hon kom inte förrän den 20 dennes. Tänk, så längr resan uppsköts! Mamma reste i fyra dagar och mådde ändå inte alls illa, utan var så kry och munter som en ung flicka. Först väntade vi henne den 19 med "Byelfven", så Ernst reste in med den lilla droskan till Arvika och jag gick och småpyntade, kl. 7 på kvällen tände jag ljusi kronorna och alla rummen och njöt vid den angenäma anblick, mitt lilla trevliga hem erbjöd mig.
Alla pigorna fingo komma in och se huru fint det var och mammas rum blevo i synnerhet beundrade. Men sedan tyckte jag det var bäst spara mina ljus, -släckte dem därför, åt min lilla supé för mig själv och kröp till kojs – men hu, så dystert det var att inte ha sin lille Pelle bredvid sig, ty se, det var allt första gången jag någonsin legat ensam. Inte sov jag mycket just! Kl. halv 9 på morgonen kommo mamma, Gustaf och Ernst. O! vilken glädje!!! Liksom då ni kommo, så var det även nu, varenda vrå granskades och lika som ni, så tyckte även de, att vi hade det så hemtrevligt. Ack, du kan nog föreställa dig huru mycket mamma och jag skulle hava att språka om, då vi ej sett varandra på så länge! Och näst min älskade make, vem står väl mitt hjärta närmare än denna goda försakande moder? Tänk så roligt att Gustaf fick bli i fem dagar, det var bra snällt av Michael, att undvara honom så länge. Gustaf låg i samma rum, som Wimnellarne begagnade i somras, och det var ett ständigt pratande oss emellan, ty, som du vet, låg detta rummet alldeles över sängkammaren, och man kan höra allt, som pratas. Gustaf var så tokrolig, nästan yr, och Ernst blev därigenom smittad, så de voro som riktiga pojkar. En kväll hade mamma kalas inne i sina rum. Traktaten var Arvika konfket, punsch och äpplen, hon har liksom en liten skänk i den stora garderoben."
"Min lille fick igår sådana tråkiga ordres från Sälboda, han måste nämligen från bittida om morgonen till sent om kvällen vara vid Ottebol och övervaka lastning av bräder, och som han tycker det blir för mycken tidsspillan att flacka av och an mellan Berg och Ottebol, ämnar han ackordera in sig i en bondstuga därborta och kommer ej hem annat än söndagarne. – Detta tråkiga räcker ända tills Byälven fryser. Ack, vad det är synd om min lille man, som nog kommer att fara illa, och han är minsann ej stark."
I flera hemtrevliga brev beskriver mor på detta sätt vardagslivet på Berg, med de lantliga sysselsättningar, som då hörde till regeln, slakt, korvstoppning, byk m.m. Något brev, som beskriver deras första jul, finnes tyvärr ej. Mor väntade sitt första barn och kanske familjen höll sig så stilla som möjligt.
Den 1 februari 1869 skriver mor emellertid hur kry och rask hon fortfarande är och säger bland annat till Amelie:
"Den snälle morbror H.! Ja, Amelie, jag säger att du är tokig om du inte tar honom, "hyggelige kärer växer inte på träd", kom ihåg det. Och du kan inte tro vad det är roligt att vara gift. Det är så lugnt och gott att ha sin egen lilla man och sitt egna hem. Det förstås, man får nog mycket mera omtanke och bekymmer, men vad betyder det, när man har sin makes tillgivenhet och innerliga belåtenhet som belöning. Ja, jag har det då så gott, så jag säger att "det var det klokaste jag gjort i alla mina dar, när jag svarte "ja" på Pelles frieri"!
Vi knåpa emellanåt, mor och jag. Ibland syr hon en liten mössa åt mig och emellanåt, presenterar jag henne med en och annan liten krage o.s.v. Vill du veta vad de övriga husets kvinnliga medlemmar äro sysselsatta med? Jo, Sophie hjälper mig med småkläder, hushållerskan knyter solv till min nya vävstol, köksan kardar ull och Augusta rafflar upp gamla ullstrumpor (Ernsts) vilket sedan kokas, kardas ihop med ny ull, spinnas, färgas och ånyo bliva strumpor åt Pelle. I nästa vecka skall köksan spinna lin, av vilket jag tänker Lovisa väva gångmattor till våren".
/ Fler brev från Gertrud ligger under fliken "Dikter, brev"
Ja, så gick det till i ett lanthushåll på den tiden. – Alla tjänarna sysselsattes med nyttiga arbeten. –Då köptes ej allt färdigt. Lönerna voro små och penningarna drygare. En hushållerska fick då 80 kronor om året, vilket ansågs högt.
Den 11 mars 1869 föddes min broder Alvar. Detta var samma dag som min fars broder, Gustaf Alexander, som föddes 11/3 1838. Ett egendomligt sammanträffande. Alvar döptes också, efter honom "Alvar Gustaf", kanske möjligen även efter morbror Gustaf Palme.
Allt stod väl till efter födseln, både mor och barn voro så raska och duktiga. Alvar omtalas som "en stor gosse, mörkögd och fet." Emellertid skriver mor den 9 maj 1869;
"Min lille grisnos är nu så tjock och fet, jollrar långa rader och skrattar, så det hörs. Det var ett fullkomligt misstag då vi trodde att han skulle bli brunett och lik Ernst. Nej, han kan förr kallas "rö- lätt", han är så lik sin mamma som ett bär, men inte vet jag vem han fått sina stora ögon av, inte är det då av mig.
Julafton 1869 omtalar mor på följande sätt: "Ack ja du glada, trevliga julafton, du kommer att länge som en av de käraste stunder förbliva i mitt minne! Kl. 5 samlades vi, på det vår lille Alvar skulle litet längre få fröjda sig åt all den grannlåt, som var framplockad. O, vad mitt lilla hem föreföll mig vackert. "Vår nya våning" är riktigt elegant, skall du tro. Och Gustaf blev icke litet förvånad då han tvenne dagar före julafton trädde in, lång, mager, men munter och tokrolig. Han riktigt hedrade mig med verses och presenter!
"Fjärde dag jul voro "vårt umgänge" hitbjudna. Gustaf hjälpte mig på förmiddagen att lägga upp småbröd, karameller m.m. och han var helt förtjust för var kaka som gick sönder, ty den var ju hans självskrivna tillhörighet. Pelle och Gustaf bakade hästar, grisar, tuppar m.m. till julhögarna. Kl. halv 4 kommo våra gäster, då de fingo kaffe med 4 sorters finare bröd. Sedan punsch, vin, socker- och sodavatten. Biscuit-karameller (hembakade och omtyckta) fikon, käx, äpplen (stora som barnhuvud) nötter. Så thé med 4 sorters småbröd. Supén bestod av smörgåsbord med 9 sorter. Lammstek, svinhuvud med sockerärter (smakte som färska) brynta potater, öl och mjölk och sist en tårta, som mamsell hade heder av. Sälbodarne hade ämnat stanna över natten, men just som de skulle resa kommo fröknarna Hård, så de foro så fort de hade ätit. Jag sjöng flera bitar för dem och Gustaf ackompagnerade. Den första gick som den kunde, men "Regementets dotter" gick visst bättre efter vad jag kunde tycka".
Ja, så där trevligt, gott och bra hade man det på Berg i helg och söcken.
Under året 1870 gick så tiden tämligen lugnt och enahanda, utom det att mormor i februari låg rätt svårt sjuk och de fruktade för hennes liv, men hon tillfrisknade lyckligtvis. Även omtalas då att min yngsta faster Agathe, var mycket klen efter den lilla Doths födelse, men även hon hade i juli repat sig, ehuru förbättringen ej blev långvarig!
En vän till mor, Ida Maechel, besökte henne på sommaren och härom skrev hon den 1/7 1870:
Midsommardagen kom hon hit och vi hava de angenämaste dagar tillsammans. Hon är ovanligt livlig, glad och förståndig med sin stora försigkomna pojke. Ernst och hon sjunga ibland duetter, kan man tänka, och så spelar hon alldeles excellent de härligaste saker av Beethoven, Haydn m.m. Ida och jag hava flera gånger spelat à quatre mains, och det är rysligt roligt och upplivande. Dessemellan läser hon språk och spelar med Carl-Henrik, syr byxor åt den slitvargen. Pelle är mycket road av hennes sällskap, säger till mig: "Pelle tycker han är på "spektaklet" för var endaste dag." Han tycker hon är så lustig när hon riktigt kommer i farten att berätta". Under detta år hör man allt som oftast att mor är klen, har en svår hosta och värk i bröst och rygg. Även Alvar är klen och kan ej förtära annat än mjölk och maltextrakt, så de äro alla rätt oroliga och bekymrade. Ändock skriver hon glättigt och förhoppningsfullt och söker hålla modet uppe hos sin omgivning, vilka naturligtvis äro bekymrade för hennes hälsa.
Mot slutet av detta år drabbades släkten av en stor sorg då Agathe Christersson (f. Lindman) min fars syster, avled efter ett hastigt avtynande. Mors brev till mina farföräldrar härom äro mycket gripande och älskliga. Hennes egen hälsa är ju redan nu vacklande, kanske kände hon redan en förvissning om att hon ej skulle bliva så gammal.
Jag vill därföre här meddela så många utdrag ur hennes liv som möjligt, för att framställa en bild av hennes korta men vackra liv och av hennes älskade och älskliga väsen.
Julen på Berg 1870 omtalas på följande sätt: "Den 22 december på aftonen kom vår snälle, glade Gustaf. Tog sitt varma rum i besittning och under tiden lagade jag i ordning thébordet och Gustaf påstod, då han sedan kom ned till oss, att "han kunde knappast se något mera inbjudande än vår trevliga soffa med thébordet, de färska thékringlorna, lampan, brasan, värdinnorna, Ernst i gungstolen och "Lillie" med välbehag skänkande brasan den ena blicken, kringlorna den andra."
Den 23:e, en solig, glad dag med intet annat stök än den kära utdelningen av bullar, ljus, slantar o.s.v. Allt hade vi hunnit stöka undan, och det är bra roligt, så man får vara i lugn och hinna tänka på "det enda nödvändiga". Julaftonen doppades i grytan och smakades på morbror Johns (Améen) fina vin, vilket hade den påföljd att jag tumlade i soffhörnan och lurade en liten eftermiddagslur, något som jag aldrig annars gör. Sedan samlades vi kl. 5, mamma och jag renstrukna, Alvar i sin lilla blus, rosor på kinderna och bena i håret. Alla tjänarna helgdagsklädda, ljus och värme! Så stämde vi då upp vår kära julpsalm och Ernst läste så vackert för oss! Ack! det var en himlastund! När vi då alla sjöngo: "Nu människors röst och änglars kor, lovsjunge den i höjden bor"! då svek rösten mig och jag måste gråta. Ack, jag tyckte mig kunna höra vår lilla Agathes klara stämma blandas med änglarnas sång och pris! Det var ljuvligt, alla voro vi uppbyggda och tacksamma mot vår nådige Gud och Fader i himmelen! Så hälsade vi tjänarna God Jul, såg på deras julbord, drucko thé. Så började det regna brev och det var en stor fröjd att få från alla våra närmaste! Även från en barndomsvän E. Siljeström fick jag, hämta ett fotografi.
Så gingo vi in till lilla mormor, som hade julgran och julbord till pojken. Hela hans vagga var rågad med klappar. Så började då det kära "görat" att öppna – se och beundra! Den första klappen till mig var pappas kära, lilla tavla; utanpå stod det: "Minne från graven". Tack du gode älskade fader, som tänkte på mig. Jag är så glad åt den lilla medaljongen, den är så lik Agathe där hon står, med sina hopknäppta händer. Jag fick ett stort, vackert likt porträtt av mamma, taget i Arvika, men retuscherat i Norge, 60 alnar domestik, 30 alnar bolstervar av Ernst. Ett par nya lakan av mamma, nattskjortor till mig och Alvar färdigsydda, mycket trevliga, av mor, manschetter och kragar, ett friquétäcke, ett nytt testament, allt av mor. Av Gustaf en mekanisk snurra, böcker m.m. m.m. Alvar fick hönsgård, fårhus, 7 hästar, trumpet m.m. En vacker rock av moster Augusta.
Vi äro bjudna till Sälboda om nyårsdagskväll, supé med bal, men ingen mer än herrarna fara.
Året 1871 var i många avseenden bekymmersamt och oroligt för den lilla familjen på Berg. Mor var alltjämt klen och hennes förr så glada brev, äro nu vemodsfyllda och sorgsna. Hon väntade nu sitt andra lilla barn och var orolig för utgången. Härtill kom att far sedan en tid var sjuk i en svår magåkomma, som ej tycktes bliva bättre, utan en operation, något som den tidens läkare hade föga skicklighet uti.
Den 30 april skriver mor:
"Ja, vad skall denna sommar medföra? Min Ernst, mitt allt, som jag numera tycker är som mitt käraste barn, som jag omhuldar, för vilken min kärlek och mina krafter dagligen tillväxa, under det hans styrka allt mer och mer försvinner – vi som älska varandra så innerligt, skola skiljas? Kanske för alltid?! Ernst måste komma härifrån för att riktigt skötas. Doktorn och vi talade just härom igår. Idag har jag talat skriftligen med baron härom, så det blir honom ej oväntat om Ernst skaffar sig en vikarie och reser till en badort någon tid. Han är så ytterligt svag och avtacklad, så till den grad lik systern, den kära bortgångna. Idag ligger Ernst och sover "morfin-sömn". Eljest har han ingen ro i den stackars magen. Det är en hårdnad eller svulst inne i magen, allt mera märkbar eller kännbar, ju magrare han blir! Det anas mig att den svulsten en gång får lov att öppnas. Stackars Ernst då!
Dessa bekymmer tycks emellertid hava skingrats, ty den 14 maj skriver mor mera glatt:
"Min älskling Ernst är, till allas vår hjärtinnerliga glädje, märkvärdigt kry, det har gått märkbart framåt sedan han började med dessa välgörande barrbaden. Visserligen känner han ännu ömhet i högra delen av magen, så nog skulle en badsejour göra gott alltid. För närvarande sitter han och herr Lidbäck från Sälboda och prata om biskötsel, så jag har just ingen ro under det jag skriver".
Far hade redan någon tid sökt att komma från Berg. Hans principal baron Fleetwood tyckes hava varit en rätt kinkig man och ville aldrig tillåta far den minsta frihet. Förhållandet blev ju därigenom så småningom rätt spänt. Far sökte också flera platser såsom lärare vid lantbruksskolor, även så spekulerade han på en del arrenden o.d., men så bunden, som han var, hade han svårt att få se sig om efter något lämpligt.
Under dessa rätt bekymmersamma förhållanden kom jag till världen den 2 juni 1871. Min lilla mor tyckes, trots sin klena hälsa, hava lyckligt genomgått denna svåra tid. Hon är åter uppe och skriver den 8 juli 1871 på sin födelsedag:
Tack, tusen tack för ditt snälla Skaftöbrev, som vi så länge längtat efter och som därför blev oss dubbelt kärkommet! Även jag har varit trög med att skriva ty jag har varit riktigt medtagen och svag, men idag på min 25:e födelsedag känner jag mig rätt kry och innerligt glad och förnöjd åt hela min omgivning och tacksam i hjärtat mot den älskade kärleksrike Fadern i himmelen, som så huld och vänligt bevarat mig i 24 år och aldrig har något fattats mig. Vi ha haft en skön och stilla stund, helt nyss. Båda barnen liggande i sina små bäddar, sovande hälsans sömn, och under det jag vaggade den minste läste jag för Ernst och mamma ett härligt kapitel ur "den gamle trovärdige Arndt" om att Guds lov är en änglasyssla och att om vi en gång i himlen skola kunna likna änglarna måste vi redan nu, börja att förrätta deras förnämsta verk, nämligen att dagligen lova och prisa Gud för hans outgrundliga vishet och godhet.
Kransar och blommor av Ernst och barnen samt en splitter ny klänning av mamma fick jag på morgonkvisten. Gärna ville jag komma och hälsa på Eder på Skaftö, men luften är nog för skarp för mitt svaga bröst- , däremot har det varit tal om att jag borde besöka någon badort inne i landet, t.ex. Skövde och där bada,Kreutznacker bad, men jag har ingen håg att lämna det paradisiska Berg och mina små rara pojkar, utan jag stannar allt hemma och sköter mig så gott jag kan.
Nå, nu återgår vi till vad pojken skulle heta. Jo, då midsommardagen randades var jag ännu obeslutsam vad jag skulle kalla honom och av medföljande namnlista synes bäst våra olika meningar om saken. Emellertid kom prästen och ändå hade vi intet namn tillreds, då slutligen skrev Ernst någonting på en lapp och gav prästen och sedan fingo vi vara nöjda med – "John"- (efter min faders (Ernst (J.S. anmärkn.)) morbror John Améen) och lille John är ett litet snällt och präktigt barn, han har ökat 3 ½ skålpund i vikt sedan han blivit född. Alvar har kinder som en kyrkängel, är så kostlig med sina infall. Kallar sig alltid för "Gustaf Alvar Lindmansson", han är ännu lika förtjust i hästar, men har även börjat hylla sig till Lilly och kattungarna samt kycklingarna som han matar. En ny hund, en vit pudel som heter Caro, kommer visst att mycket roa pappa (farfar) i sommar. Han kan flera konster, men Lilly är bäst, det tycker Alvar med, då han tar sig sin lilla middagsvila på Lillys mage."
"Vilken glad överraskning! Bror Gustaf kom just nu och jag blev så glad så jag mest skrek. Vin och kakor och skålar ha vi haft till middagen. Båda herrarna taga nu sin lilla siesta i granbersån, den ena i hängmattan, den andra på en av divanerna. Även jag känner mig lite tung i huvudet, därför slutar jag nu med en riktig hjärtlig omfamning."
Ej långt härefter måste det beslutas att far skulle lämna Berg för att få en mera självständig ställning. Han arrenderade då egendomen Rudsberg i Ölme socken, nära Kristinehamn. Flyttningen dit skedde i oktober 1871 och härom skriver mor den 29 oktober 1871 från Rudsberg till farföräldrarna och Amelie.
"I ären väl ej ledsna på mig, oaktat Edra snälla, så innerligt välkomna brev, ändå ej låtit Eder höra ett ord om oss! Men de sista dagarna på Berg, sedan man och mor ej mera voro där, var jag så nedstämd och så kraftlös, att då jag ej sysselsatte Alvar, låg jag bara och vilade. Den 25:e lämnade jag och barnen kära och sköna Berg, som jag nog aldrig mer får återse; där stod nu så vackert i sin höstskrud och solen belyste de guldgula träden. Mamsell Thorsell och vi följdes åt till Arvika, där våra vägar skiljdes åt. Det var både löjligt och sorgligt att skåda då hon, en liten stund före vi skulle resa, stod ensam i köket med husets fyra kattor, sittande jamande ikring henne och hon grät av smärta att skiljas vid sina älsklingar. Ja! Skilsmässor äro alltid påkostade, för mig var den dock ej så svår denna gången, då jag ju fick taga allt mitt käraste med mig. Och, Ernst, den snälle oförtrutne Ernst, var med och aktade oss på allt vis. I Arvika gav han mig god konfekt. Så skiljdes vi åt vid Fagerås, där vi lågo över natten och for till Karlstad, där vi råkades andra morgon. De voro så vänliga och snälla på Fagerås och Alvar och John voro alldeles exemplariska hela resan. Kallt, var det allt, men vi hade också rysligt mycket på oss.
Kl. 11 på förmiddagen kommo vi till Rudsberg, i dimma och blåst, så det såg inte mycket inbjudande ut, dock när jag varseblev min lilla mamma, viftande komma oss till mötes, blev det genast bättre! Det är mycket underligt att bo i ett hus med så tunna väggar och golv, som svikta då man går på dem.
Mor bjöd på kaffe i s. k. "dagligstuen", rummet innanför förmaket. Min kära gubbe hade låtit slå igen tvenne fönster och tapetserat i barnkammaren, sängkammaren och mammas rum, där även en liten garderob blivit inredd. Ernst har fått det största rummet, på nedre botten, till sitt rum och vi ha tagit det lilla rummet till matrum. Ännu är det långt ifrån i ordning, fastän vi ha hållit på så lång tid. Gud give att min Ernst ej må förtaga sig, han är så ivrig och bär och kånkar själv på allting. Mamma har också ansträngt sig gruvligt mycket. Måtte hon ej sjukna! F.N. har Ernst rest tillbaka till Berg, att avlöna folket och hämta hit potäterna. Avskedet från Barons gick så till, att Ernst reste dit med brev och kort från mamma och mig, som ej orkade fara så lång väg i dimman. Baron hade tårar i ögonen, då han tog avsked av Ernst, och tackade för hans nit och omtanke, samt yttrade, att det blir svårt finna hans make. Friherrinnan skickade ett kort, jämte väldiga hälsningar till oss."
"Idag har jag och hela mitt hus varit i kyrkan d.v.s. då vi fingo höra de herreliga klockorna ringa, grep mig en sådan längtan, så jag tog Alvar med mig och gick in i kyrkan en liten stund. Alvar var så belåten och snäll och tyst. När vi båda så voro hemkomna, fick amman gå en stund och alla de andra voro där hela tiden. Ja, det var gott att få tacka Gud för så mycken nåd och barmhärtighet och bedja om hans välsignelse på denna orten och i detta hemmet. Vi brukar, halvt på skämt, halvt på allvar, likna Ernst vid Jacob, som ej hade något då han började tjäna hos Laban och då han drog därifrån hade han 2 hustrur, barn, tjänstepigor, spracklotta och brokotta får m.m. Förlåt, snälla älskade vänner, att jag skriver så knapphändigt och tråkigt, men både rygg och bröst tål ej den lutande ställningen. Hostan är stygg i synnerhet då jag skall tala. En kur (brännvin och salt) håller jag på med och en annan (kornvälling) skall jag med tiden försöka. En hjärtlig hälsning från min lilla moder genom Eder egen Gerty."
Den 5 november föreligger ett nytt brev: "Ack, det är så roligt att breven gå så fort oss emellan och ändå roligare blir det då ni ett-tu-tre kvista till oss! "Där som är hjärterum är också stjärterum", brukade prostinnan i Vissefjärda säga och så säger även jag med anledning av ditt yttrande att vi bo så trångt, men härom mera längre fram! Det tredje av dina anföranden var: "Om du vore lite raskare". Ja, Amy! Men kan ni lida mig, så lider jag mig, med Guds hjälp, själv! Jag menar att jag finner det Gud lagt det tyngsta bördan på min omgivning, som dagligen nödgas se min skröplighet. En lång, sjuklig framtid är intet glädjande att tänka på, värst för min omgivning. Jag känner mig sällan sorgsen, men jag förefaller troligen så, efter jag ibland får höra: "Var inte ledsen"! Men det är ej gott att se glad ut, då man ständigt är trött.
"Du undrade över att jag ej nämnde något om huru jag fann Rudsberg vid min hitkomst. Allt var den dagen insvept i dimma och töcken så det kunde ej förefalla så inbjudande, då ännu det sköna Berg stod så livligt i mitt minne. Nu, däremot, då den nedgående solen belyser den vidsträckta tavlan, vars ram utgöras av blånande, dock ej höga, berg – och en vik av Vänern skymtar fram till höger och Sjöstad, en vitmålad herrgård, till vänster, nu ser det ganska – jag vet ej om jag skall säga vackert, men angenämt och vinnande är det. Utsikten åt den andra sidan är täck , kyrkan med sin gamla, trygga kyrkogård, inhägnad med höga träd och stenmur, så tittar en liten damm fram till vänster om landsvägen, som krumbuktar sig tills den kommer in i skogen och passerat Lundsholms lilla vita grindstuga. Vår lilla våning är mycket söt och nu sedan vi fått upp litet småplock och mina långa blomster-räklar hämtat sig efter den vådliga flyttningen, börjar här se riktigt inbjudande ut. Jag är så glad att min lilla mamma fått ett så litet förtjusande rum! Ja, ibland stannar jag på tröskeln och med tårar i ögonen njuter jag av den fridfulla anblicken, kyrkan till utsikt, skrivbordet med sina kära porträtter, ett annat bord med duk, böcker, 2ne frodiga Geranium och sedan soffhörnan, med den gamla kära tavlan över sig. Rummet utanför, "dagligstuen" kallat, möblerat med min gröna sängkammarmöbel, är onekligen ett vackert och hemtrevligt rum. Över soffan hava vi pappas 3ne tavlor över Berg, samt en utmärkt tavla över Binga, som jag fått efter min kära faster Clara, som dog i våras. Men, apropos julen! Så nog skulle det vara kärt att få rå om Eder då! Och kunnen I ursäkta om t. ex. mamma och du ej får det så bekvämt i vardagsrummet och pappa sämjes tillsammans med Gustaf nere i Ernsts rum, så tänker jag att vi för övrigt skola få det gott och trevligt!! Svara mig nu, vad Ni tycker och tänker härvidlag. Vi hava alltid öppna hjärtan och en varm famn för Eder!
Tänk på Ernst och mig om söndag middag då är det ämnat att vi skola här hemma anamma Herrens lekamen och blod! Jag får ej vara i kyrkan för bröstets skull! Har jag fått mycket gott, får jag ock försaka mycket gott! Gud välsigne Eder alla!!!"
Den 14 november skriver mor åter: "Mång innerlig tack för 2ne små brev, så välkomna och uppfriskande! Tack för att I deltagen i min klenhet! Idag är jag dock kryare än på länge! Jag har både orkat räkna ur byk och "fjunsat" i Ernsts rum, för det skulle vara trevligt tills han kom tillbaka från Kristinehamn, dit han reste bittida i morse på grannt slädföre, men nyss kom tillbaka i hällregn och storm. Så har jag putsat och flyttat om blommorna. Vi ha värmt upp oss med thé, ty det är så blåsigt och kallt idag.
Nu vill jag fråga Er en sak! Varföre talar Ni ej ett ord om julen! i Edra brev? Ni måtte väl förstå att vi både önska och med glädje vänta Eder hit till julen? Jag tycker att Ni äro allt för mycket försynta, om det är av dylika orsaker Ni ej vill bestämma Eder. Är det återigen därför att Ni ej själva ej har någon lust eller längtan att vara med oss, då skall jag ej mera tala därom, men annars vill jag uppbjuda hela min "övertalningsförmåga" i hopp att det må lyckas mig!
Doktor Berg tycktes vara snäll och eftertänksam. Gav sig god ro. Han ville ej bestämt säga att mitt bröstlidande var lungsot. Lovade att höra om mig emellanåt.
Söndagsmiddag hade vi en härlig stund. Nyfallen snö ute, mammas rum med rena, vita överdrag, ett litet, improviserat altare med Bibeln och Kalken, allt stämde till andakt och himmelsk glädje. Vi sjöngo "O, Guds lamm" före förrättningen och sedan ps. 363 sista versen. Prosten ville ej stanna till middagen.
Hälsa Tante Julie (Améen) från mamma och mig samt Gustaf, som bad mig härom då han var här. Hälsa lilla far och säg, att jag skall tänka på det där hönshuset, som var så produktivt, så det underhöll ett helt hushåll. Mamsell Enholm, hushållerskan, tyckes vara skicklig. Måtte hon bara få hand om folket! Vi äro nu 14 personers hushåll, med Alvar och John! Stackars min kära lilla mamma Beate, bliv snart kry och skriv någon gång till din tös! Edra brev äro det roligaste på hela Rudsberg! Alvar traskar så förnöjd ner i ladugården, känner snart alla kornas namn".
Man kan mellan raderna på detta brev, läsa mors längtan och önskan att ännu en gång få se sina käraste omkring sig. Kanske kände hon på sig att detta skulle bliva hennes sista jul! Hon var nog mycket mera sjuk än hon själv ville medgiva. Hennes tålamod och undergivenhet äro djupt rörande. Något besök av farföräldrarna och Amelie tyckes ej heller hava blivit av. Farmor var ju själv klen och man kan väl förstå att de ej ansågo det klokt att företaga denna resa, så sjuk som mor ju verkligen var och med hushållet redan stort nog! Några vidare brev förekomma ej denna jul, som nog varit sorglig och vemodig.
Däremot finnes ett brev, som torde hava skrivits mot slutet av april 1872 på Rudsberg. De två första delarna äro skrivna med blyerts, men återstoden av brevet med bläck och hennes handstil är lika klar, vacker och redig som vanligt:
"Min lilla söta "Amalia"! Ej kan jag, som jag ville, gratulera dig på denna din namnsdag! Men du skall ändå se att jag tänker på dig, ja! att jag bedja för dig, så vill jag ock göra det och min bön blir då: att "Herren, som har ett gott verk, dig begynnt haver, skall det ock fullborda!" Jag har mången gång bett Gud att om det vore Hans vilja, du skulle få en passande och älsklig man och att du så måtte känna dig riktigt lycklig. Men kanske Gud giver dig lycka och frid på en annan väg! Det är gott av Gud, som styrer, är vår Fader genom Christus. Vi hava intet att frukta, mycket att hoppas! Förlåt mig käraste Amy, att ditt namnsdagsbrev blir som det kan och det kan ej vara bättre, serdu jag ligger och sitter om vart annat och så har mitt ena öga blivit så svagt, så det håller jag ihop, för det ej ska svida. Men vet Pyret att mitt öra, det vänstra, är jag fullkomligt döv på och trumhinnan har genom den plågsamma katarren gått hål på, ännu räcker katarren och den, jämte magkatarr, är det som så försvagat fysiken, ty doktor Berg säger att lungorna ej angripits värre just, än vad de voro då han första gången lyssnade på mig. Men se, magen tål nu intet annat än varmt vatten, och det samt litet bröd levde jag på, då det var som värst, men nu har jag fått köttextrakt och detta förtär jag 3 skålpund på 2 dagar, det smakar som bouillon, så får nu jag allt must i mig om jag blott kunde behålla den! Detta är en dyrbar kur, men vi hoppas att den skall giva mig aptit! Nu får jag riktigt skämmas, som skrivit så vitt och brett om mina skröpligheter. Det var ingenting livande.
Hjärtligt tack, du lilla vänliga Amy, för ditt brev av den 13 april, tacka även min kära Mammies för hennes på kvällen och under självuppoffring skrivna rader! Ack, skriv så där som Ni göra, det gläder mig, ja, det är bland det allra roligaste då jag får Edra brev! Men bra ledsamt är det, att min lilla älskade pappa ännu har ont i armen! Ack, så långsamt och enformigt tiden skall gå för honom! Jag tänker och talar ofta om honom med Ernst och vi planera och hyfsa i tankarna kring knutarna, men alltid sluta vi med: "Ja, si bara pappa kommer, han har så goda idéer!"
Den 17 april, min älskade broder Philips bröllopsdag. På morgonen hade mor ett mycket snällt brev från honom. Våra tankar hava hela dagen varit hos det kära brudfolket. Vid middagen dracks deras skål och på eftermiddagen skulle lilla mamma just duka ett litet kaffebord i sitt rum, då Sigrid och M.L. von Vicken kommo så vänliga "just för att övervara de unga tu's förening." Så dracks kaffe med färskt och gott "dopp", sedan läste mor psalmerna 336 och 337, som sjöngos då Ernst och jag vigdes, samt välsignelse över vår älskade Philip och hans kära maka Sofie Palme. Kl. var då omkring 5 e.m. Det gruvligt på oss, att ej ha råd skicka bror Gustaf till honom. Nu kom min lille Pelle, det är så kärt ha honom i huset någon gång och få språka med sin gris!
Koch var här en eftermiddag, reste dagen därpå. Snäll och trevlig som vanligt. Jag tycker särdeles väl om Michael. Nu förvånar jag mig att jag orkat skriva så långt. Det lilla bokmärket är allt vad jag har att komma med till lilla Amalia! Skriv snart till din Gerty".
Jag har så här utförligt skrivit mors sista brev. De äro dyrbara brev, det enda arv jag har efter henne. De kunna ej nog uppskattas av mig och mina efterkommande. De skildra en ung, älsklig och älskande kvinnas korta levnadslycka. Om det någonsin har funnits en ängel här på jorden, så var det hon. Också kallades hon "Ängelen" av sina vänner och anhöriga.
I slutet av maj eller kanske början av juni kom farfar till Rudsberg. Under hans vistelse där sände mor några rader till Amelie, de sista som finnas av hennes hand. De äro med svag stil skrivna med blyerts på en liten papperslapp:
"Älskade lilla Pyret! Tack för din kära, lilla skrivelse med pappa! Kan du få någon liten stunds ro, så gläd din stackars sjukling med några få rader! Ack, jag undrar om du såge, vad som skedde här, om du skulle tycka att vår lilla pappa hade det som du önskade! Själv kan jag ej göra något för honom. Alla hälsa dig min lilla syster. Måtte vi få se varandra ännu en gång, annars kanske – i himmelen".
Man ser, att hon väntade på slutet – och den 29 juni 1872 avled min lilla älskliga moder, ej fullt 25 år gammal. Far avsände följande telegram till sina föräldrar, som då vistade Sund: "Min älskade Gertruds lidanden äro nu slutade i Jesu namn".
Innan mor avled hade hon dock i början av juni fått mottaga ett sista besök av farmor Beate Lindman och Amelie. Farfar hade ju såsom ovan nämnts, sedan förut kommit dit.
Om detta besök och om mors därpå följande död skrev farmor till sin syster Hedda Wrede:
Jag vill nu skynda mig att besvara ditt kära brev, sedan jag först delgivit dig det nya smärtsamma slag, som drabbat oss, då vår älskade lilla Gertrud ej mer är till. Länge ha vi väntat, fruktat och till sist hoppats denna underrättelse, men när det kommer, detta oåterkalleliga budskap, kommer det alltid plötsligt. Och hur de nu hava det därborta vet jag ej ännu. Måtte Ernst med dagens post haft styrka säga mig hur slutet varit. Jag blott önskar denna visshet på mitt hopp, att hon fått somna in – även hon, den 3:e på dessa 3ne åren. Ja, Herren give att slutet ej varit henne för smärtsamt. Telegrammet från Ernst kom i söndags. Jag antar att hon slutat på natten. Ernst skrev endast, att "Min älskade Gertruds lidanden äro nu slutade i Jesu namn". Således har Hans dyra namn nog uttalats i det sista. Jag är nu mycket glad över att så nyss sett och hört henne och emottagit hennes tackande och kärleksfulla ord.
Jag stred länge emot att resa dit på vägen hit. Tyckte mig vara alltför klen själv och är av naturen feg och svag. Jag ville ej lyssna till varken Maries eller Gertruds kallelse, väl vetande hur de alltid velat bjuda, ej heller min gubbes, som ville hava oss dit, både för Gertruds och sin egen skull och allra mest för att jag skulle få se och omfamna och kyssa hans älskling, lille John, en egen natur, Adolfs, att alltid mest fästa sig vid de spädaste barnen. Men John är söt, fast ser klen ut. En stor Guds nåd är det att Alvar så repat sig, äter nu allting och är tjock och fet.
Så bad jag Ernst, som den lugnaste, avgöra om vi skulle resa upp till Rudsberg, då det kunde bliva så kort besök, med rum hyrda i Strömstad den 15 juni, och om detta ej mera skulle uppskaka Gertrud än verkligen glädja henne, trött och plågad som hon var.
Emellertid ålade Ernst oss allvarligt att komma dit och vi reste den 7 juni och hunno då först fram på aftonen. – Och minst glad blev ej min käre man, som nu varit i daglig verksamhet och rätt kry och nöjd med allt och tyckande mycket mera om Rudsberg än det imposant sköna Berg. Här är stora bördiga skånska åkerfält, vacker kyrka nedanför, liv och rörelse. Och ett utmärkt nätt hem, ehuru kallt för vintern, visst ej bra för Henne, som nu ej mera nås av varken stormar eller kyla! Rysligt tomt var det att ej mötas av Gertrud, och att smyga på tå för att ej störa henne. Men andra morgonen stod hennes dörr öppen för oss och som Gud lagt en förunderlig kraft i kärleken, kunde jag med leende ansikte hälsa henne, fast jag nalkades hennes dörr med klappande hjärta, men det stannade visst alldeles när jag fick se den lilla avtärda varelsen. Hon såg ut med sina små drag, nu avmagrade, som ett litet barnlik. Endast ögonen voro stora nu mot förr. De buro dödens glans och hon såg ut som ett barn, men ett förklarat barn! Hon blev mycket glad, satte sig upp i sängen och sade: "Mamma Beate, du blir vackrare för varje år", som kan översättas därmed, att hon såg mig med kärleksögon, liksom min Agathe gjorde.
Amelie kunde ej utan tårar se denna förändring av hennes hjärtligt avhållna lilla syster. Hon var allt mycket plågad även. Jag läste högt för henne så ofta hon orkade höra. Hon talade med lugn och hänryckning om sin nära förestående förlossning, och Marie var lika beundransvärd som alltid, då hon behandlade denna sak, så naturligt, så önskvärd, och de talade öppet om allt med varandra, alla tre.
Dessemellan ordnade Gertrud om sitt hus och sina arbeten med både spinning och tvinning – och ej utan små omsorger att få det fint på söndagen den 9 juni 1872, då den dubbla högtiden firades av bägges våra bröllopsdagar. Och det var förfärligt. Gertrud kläddes något (Marie var i högtidsdräkt) och bars ut. Men upplevde jag för andra gången en dylik förfärlig middag, då den unga bruden måste, efter en sista avskedsblick på oss alla, bäras från bordet, Maries ögon tårades ej, men jag trodde jag skulle förgås av smärta och tårar. Och alla dessa minnen hava hittills kastat ett sorgflor över hela Sund. Det är nog en lindring, veta att Gertrud ej mera lider, men så lider Ernst så mycket mera. Emellertid fingo vi samma söndags eftermiddag på Rudsberg telegram att Michael redan sänt hästar efter oss i Karlstad. Men det blev ledsamt säga Gertrud, att vi ej kunde stanna så länge vi tänkt, utan på måndag 10/6 måste vi resa. Och jag tillbragtes hela måndags förmiddag hos henne, läsande och språkande. Jag endast önskade avskedet väl vore över, som när det kom var fullt ut smärtande, som jag tänkte. Hon hållande mig kvar, Ernst med miner och gester kallande oss därifrån – och ville jag og, om jag vågat, gjort det högtidligt, men nu ljögo vi fram ett hopp att till hösten träffas åter – och stundom funderade de på resa bortåt södra orterna – så livet lyste ibland fram genom döden. O, det var en lättnad, när vi väl voro på väg till Karlstad, dit Ernst följde oss och Gustaf Palme tog emot.
Sedan vi nu sett Gertrud och hört henne, kan man ej annat än tacka Gud, men min stackars Ernst! Det kom ej brev idag, hans sista var mycket sorgligt ty det led. Maries lugnt, snarare glatt, men hur är det nu? Att resa dit vore för mig ju ej skäl, när denna moder och son hava varandra att hålla sig till, att trösta och tröstas utav. Hur skall han ställa för sig? Men Gud övergiver väl ej honom i denna hans stora nöd. Gertrud talade med lugn därom, hon var frigjord nu ifrån jorden."
Min moder är jordad på Ölme kyrkogård. Hennes gravvård består av en fyrkantig, upptill något avrundad sten, krönt av ett litet marmorkors. På stenen är uthuggen en murgrönsranka och på framsidan är en oval marmorsplatta infälld, med inskription:
Gertrud Lindman
född 8/7 1847 – död 29/6 1872.
Ps. 483 v. 1
Graven är belägen till vänster om stora gången som leder till kyrkans sidoport. Den ligger fritt och vackert, under höga träd. Sommaren 1926, alltså 54 år efter mors död fick jag tillfälle besöka denna kära och minnesrika plats.
För far var det en stor lycka, i denna hans stora sorg och saknad, att vår goda mormoder, Maria Palme, alltjämt stannade kvar, för att taga hand om oss barn och vårda hans hem, annars hade det för honom blivit mycket svårare att bära sin stora förlust. Också är det mormor, som jag närmast kommer ihågkommer sedan mina tidigaste barnaår.
Det dagliga livet på Rudsberg återtog nu så småningom sin gång.
I maj 1873 skulle emellertid mormor resa till Stockholm och antagligen fortsatte hon sedan till Kyrkeby till sin kära syster, "mormor Gusten" (majorskan Augusta Bäck f. Silfverswärd). Under tiden skulle farföräldrarna och Amelie vara hos far på Rudsberg och sedan fortsätta till Sund. Om detta besök skriver farmor d. 7 juni 1873 till sin syster:
"Vi hava nu varit här i 8 vackra, härliga dagar, som har varit njutningsfulla för kropp och själ. Hur skönt allt är i sin första vårdräkt vet du bäst. Och därför var här mycket långt ifrån fult. Ja, vackert kan jag säga att vi alla funnit det. Och hade jag kommit mig för att skriva igår kväll, hade du fått ett mera inspirerande brev, då kyrkan här upplyses av den nedgående solen, så fönstren äro som av guld och purpurskimrande. Igenom en ännu ej fullt utslagen häck skymtar lilla Gertruds vita kors fram, och den lilla gården är mycket trevlig. Min gubbe – utnämnd till hovträdgårdsmästare, med rang och värdighet av överste – har gått och petat dessa dagar, och man har nästan sett hur det vuxit, men så skrev Adelaide och bad far komma till Sund, så han fick se det lyckade växthuset i sin vinterskepnad innan hon flyttade ut alla sina växter. Han skulle då möta Michael som idag är i Karlstad, och det blev beslutat att Amy skulle fara in med Alvar, som jag gärna vill sända Marie fotografi utav. Farmor vill göra detta för mormor, som gör så mycket gott för sonen. Det är gott att emellan Ernst och Marie råder ett så gott och förtroendefullt förhållande. Och hur skulle det annars varit i hans hem nu?
Gustaf Palme har även stannat tills idag, och Ernst följde med dem, så de voro 6 personer och alla måste vi kl.5 vara i rörelse för att komma med första tåget, så fast jag tycker det är middag snart, är klockan endast halv 8.
Den snälle Michael överraskade oss alla igår, sittande inne för oväder, kaffebordet sirat med grönt, för våra Gustaver och Amy vid pianot. Han ville själv hämta far, rädd att han annars skulle utebliva. Vi har haft det så trevligt dessa dagar. Han har sett så nöjd ut och tycker om naturen här mera än på sköna Berg, och han har varit så glad åt att se de små gossara. Den lille John, som var så klen, nu ganska duktig, ett riktigt vackert barn skulle jag säga, om jag ej ärnade tillägga, "riktigt Lindmansk". Alvar är blond och lik Gertrud, bägge nu så raska. Ernst är även moderlig nu. Marie är allt något partisk för den äldste."
Den 27 juni 1873 skriver farmor ånyo från Rudsberg:
"Då några ord till dig idag måste avgå, har jag slutligen slitit mig ifrån den lilla gårdens för mig nu så starka magnetiska kraft, och sitter nu vid pulpeten. Ack, att glädjen är flyktig, det har jag nog fått erfara, och i denna dag som är prövar jag det ännu. Den 22:a, söndagsafton, tillförde mig 8 personer, alla mig kära. Dag efter dag har antalet minskats, men ännu nu ser jag Adelaide, fryntlig och frodig, på fyra fötter, som alltid, i en blomsterrabatt, där hon, uppskörtad och välberedd, redan arbetat i ett par timmar, dels rådande, dels livande brodern till små försköningar och förbättringar, vartill han saknat håg, kraft och intresse.
Nu arbetar även han i sina vita skjortärmar och den snälla Helene rensar och gör nytta som alltid Adelaides barn äro vana vid. Alvar, mera maklig och Palmsläktad, ser helst på, men tvingas allt att i sin lilla skottkärra köra bort ogräset. Gubben far går i solskenet med kattungen inunder västen, och själve lille "Ohn" har försökt köra sin lilla kärra bort, men blev trött och föredrog en promenad med farmor på landsvägen, att möta "sin Stins". Dessa små promenera helst. Lidans barn ha sällan utan ärende fått lov taga barnpigan bort till spatsering. Vi tycka dessa små mera uppfostras prinslikt, men dels äro Palmes vanor "annerlessare" än Lindmans, dels hava omständigheterna, sjukdom, död och sorg omgivit dessa med mera noggrann och rädd omsorg. Sjuk var ju även Alvar, men är dock nu fet och rask. Och den lille, alltid behandlad mera enkelt, har även vuxit till i både visdom och förstånd, i andligt och lekamligt avseende. De påminna mig särdeles om Otto och Gösta (Wrede) som små, - till utseende, karaktär och väsende. John bliver bestämt mera rask och duktig och bestämd av sig. Idag hava vi då åter litet sommar och man tror då, att den ej alldeles gick sin kos som pingsten. Då passade det oss så väl, som nyss voro komna till landet och därföre njöto i fulla drag av naturen i sin brude-skrud, med alla de rikt blommande fruktträden m.m. Så reste Marie, och vi kommo in i arbetsveckan igen. Denna blev avbruten av ett oväntat besök av Michael, som tog far med sig – och sedan även han var borta blev det visserligen tomt men ej intresselöst, barnens omvårdnad och mycket medhavd. Klädsömsarbete kunde nu gå för sig.
Nyss gick jag här och ordnade, bäddade åt alla väntade. Härifrån reste Amy och Ernst att möta Koch's vid studentkonsert i Karlstad – och sedan kommo bägge Koch's med Helene och Gustaf och vår far, Gustaf Palme, Amy och Ernst med kvällståget, och jag var hela dagen i nervös oro av bara lycka – att få se återstoden av "mina fem", de små, varom jag alltid skrev till dig. Dem skulle jag åter se samlade och där har varit verkliga glädjedagar för det arma hjärtat, som alltjämt är så svagt och sjukt. Vi hava här dock haft en bedrövlig ruskig midsommar, men inomhus hava vi haft musik, Guds ord och andra goda ord och Helene har varit för barnen, och därigenom oss, det allra önskvärdaste sällskap. Michael var allt litet klenare än vanligt, men ändå snällare. Ja, vet du, det var liksom något förklarat i hans blick, så alla sågo det och till och med Ernst sade: "Nej, men, aldrig såg jag att du hade så vackra ögon". Gud bevare honom! Mitt hjärta grät och darrade flera gånger av en viss onämnbar rörelse under de dagar, han var här. Han reste i torsdags med Gustaf. Idag, fredag, for Gustaf Palme hem igen till sitt ensliga Säter, men Lidan och Helene äro kvar tills imorgon.
Amy, som annars flitigt hackat och rensat, måste nu sköta korrespondensen och dagrapporterna till Marie, som ännu är i Stockholm, boende hos oss och i största belåtenhet med allt.
Under denna sommar förlovade sig Amélie Lindman och Gustaf Palme.
I februari 1874 drabbades min stackars fader ånyo av en svår olycka. Den 3:e februari nedbrann nämligen till grunden manbyggnaden på Rudsberg, utan att något kunde räddas av såväl fars eget som vår mormoders värdefulla lösöre. Denna svåra prövning finnes utförligt skildrad i flera brev från den tiden. Utdrag ur dessa brev bifogas såsom bihang till dessa anteckningar. Jag vill därför här blott i korta drag berätta något om denna för oss så ödesdigra olycka:
Morgonen den 3:e februari vid 5-tiden märkte ladugårdskarlen att eld utbrutit i manbyggnaden. Han sprang då och väckte rättaren, som rusade för att väcka far, som hade sitt rum på nedre botten. Förstugudörren var stängd. De sprungo då och slog på hans fönster. Far sprang upp, och ville ut i förstugan, men möttes av rök och eld. Det brann i trappan till övervåningen, där mormor, Alvar och jag samt en tjänsteflicka sovo – Far måste nu med blotta händerna slå sönder fönstret med sina dubbla glas och träbågar. Klädd blott i skjorta och en skrivrock hoppade han ut, fastnade med benen i glasrutorna och kom på huvudet i snön. Fast illa skuren, lyckades han i tid komma lös för att få upp en stege till övre våningen. Där hade av larmet och eldens sprakande mormor och barnjungfrun vaknat. Mormor fick blott på sig en känga och en gammal natt rock. Jungfrun räddade ett par kostymer och en kappa åt oss barn. – Nu rusade rättaren upp på stegen, fick Alvar i ett täcke och langade ner honom till far, därpå langades jag ner i jungfruns kappa. Så kom mormor ned på stegen. Ett litet bleckskrin med några papper, litet silver och penningar fick hon i sista ögonblicket syn på. Detta var allt, som blev räddat. Så kom jungfrun ner. Ett par minuter till och det hade varit för sent att rädda våra liv! Nedkomna på marken sprang mormor först till ladugården. Den var stängd. Så fick hon, förbi det nu fullt brinnande huset, springa till skolhuset, ett stycke därifrån. I skollärarens säng fick då mormor och vi barn krypa ner.
Hur min stackars fader i sin blodiga skjorta, utan strumpor och skor, kunde härda ut i den kalla natten, är underbart. – Allt brann ner, intet kunde räddas av kläder och bohag, men lyckligtvis antändes ej uthusen med dess kreatur och inventarier. Även kyrkans silver, som förvarades på Rudsberg, förstördes.
Elden lär ha uppkommit därigenom, att en piga nattetid besökt en byrålåda, som fanns under trappan, och då lyst sig med ett bart ljus. Lyckligtvis pågick folkbyk den natten, varigenom en stor del av linne o.d. undgick att bliva lågornas rov. Den enda förlusten av liv, var den snälla hunden "Lillie", som låg i fars rum och ej förstod att taga sig ut, men "Caro" måtte ha följt sin husbonde ut genom det sönderslagna fönstret.
Far skrev sedan röd: "Jag saknar Lillie, hon fanns sedan i ruinerna och skall nu få en bättre viloplats. Caro lämnar ej mina hälar, liksom han under olycksnatten jämt var vid min sida. Det är ett förstånd, jag ej kan fatta".
Genast på morgonen efter branden hämtades vi alla till Lundsholms egendom, helt nära Rudsberg, som ägdes av löjtnant Laurell. Där blevo vi på det bästa omhuldade och voro där till den 11 februari. Laurells godhet måtte varit enastående. Icke blott far, mormor och vi barn, utan även morbror Gustaf som genast kom dit från Säter, samt alla fars tjänare blevo på Lundsholm logerade och mättade. Från alla håll kom nu hjälp och bidrag i form av kläder och bohag m.m., tills far måste säga ifrån att det blev för mycket.
Den 11 februari 1874 reste mormor och vi barn från Lundsholm till Kochs på Sund, där vi hade en lugn och god fristad, efter den hemska olyckan.
Far flyttade nu med sina tjänare in i ett par rum i sockenstugan på Rudsberg och sökte där komma sig igång igen. Fars och mormors lösegendom var blott försäkrad för kr. 6.500:- vilket var litet, då särskilt mormor hade mycket dyrbart silver och lösöre. Far ämnade först låta återuppbygga boningshuset. Därav blev dock intet. Han hade egendomen blott på arrende och kanske han ej kom överens härom med ägaren, utan föredrog att flytta från dennes ort, där han fått lida så mycket sorg och förlust.
På Sund voro mormor och vi ända till slutet av Maj 1874 hos vår goda Faster Adelaide och kusinerna Koch. Särskilt lär Signe hava tagit hand om vår uppfostran, för vilket hon med beröm blev omnämnd. De äldre barnen Koch fingo på så sätt taga hand om sina yngre syskon. Faster Adelaide tog saken lugnt, som hon gjort hela livet igenom, med gott resultat!
Under tiden hade far ordnat ett tillfälligt hem åt oss på Vänersvik, en egendom ej långt ifrån Rudsberg, dit vi inflyttades i hyrda rum i slutet av maj 1874. Det var ordnat på bästa sätt och mormor skriver så nöjd och tacksam hur mycket far där gjort för hennes trevnad. Hon var där nära Ölme kyrka, som hon den första söndagen genast besökte. Där hade hon vår lilla moders grav och många minnen. På Vänersvik var det nog tills vidare bra och trevligt, men far måtte under tiden beslutat sig för att ej stanna kvar på Rudsberg, ty redan samma år reste mormor med Alvar och mig ned till Kyrkeby i Vissefjärda socken, Kalmar län, en liten vacker egendom, det Silfverswärdska hemmet, som nu ägdes av mormors syster, Augusta Bäck, f. Silfverswärd, gift med f.d.majoren Adam Bäck. ( I tidskriften "Gods och gårdar" nr 3 2020 finns ett stort reportage om Kyrkeby där Alvar bodde två år efter moderns död.) På Kyrkeby voro vi hos mormor till sommaren 1876. Under tiden hade far på arrende övertagit egendomen Smedberg i Bohuslän, som ägdes av en assessor Koch, i Uddevalla. Till Smedberg kommo vi således sommaren 1876.
Den 1 oktober 1876 gifte far om sig med Hulda Hegardt, som då vistades på egendomen Saltkällan, i närheten av Smedberg, brorsdotter till fru Sara Petterson, f. Hegardt, vars man ägde Saltkällan. På så sätt fingo vi en styvmoder, som knappast kunde ersätta den älskliga moder vi mistat, men far kände sig väl ensam och övergiven och behövde någon, som kunde taga hand om hans hem och barn. Hon skötte hemmet med mycken ordning och duglighet, men hennes lynne var svårt och oroligt och vår far fick föga frid i hemmet. Han övertog sedan egendomen genom köp, men konjunkturerna för jordbruk voro dåliga, och efter 17 års strävanden att hålla ihop hemmet, måste han 1892 avträda Smedberg.
Han slog sig nu ned under en kortare tid, först i Kungälv och sedan i Alingsås. På dessa små platser var emellertid inga utsikter att få någon sysselsättning, varför han på hösten 1893 flyttade till Göteborg. Fars hälsa hade emellertid nu en tid varit vacklande. Han hade en liknande hjärtåkomma som sin moder. Oro och bekymmer för utkomsten hade förvärrat hans sjukdom och han hade redan haft ett par oroande attacker.
Den 2 februari 1894 dog min käre fader, helt plötsligt, av hjärtslag, blott 53 år gammal. Det var nog gott för honom att få sluta sina bekymmer. Han hade under sin levnad, mer än de flesta drabbats av olyckor och prövningar. Han ligger begraven å Nya kyrkogården i Göteborg. Frid över hans minne!
VIII. John Lindman
John, Beatrice m mor samt Johnny
född den 2 juni 1871 å Berg i Algå församling, Värmland. Gift den 19 april 1902 med Beatrice Alice Jackson, född i London den 3 augusti 1875, dotter av bokförläggaren William Bates Jackson och hans maka Elizabeth Lawley.
De hade en son:John William Gustaf Lindman, född i London den 11 oktober 1904. Student den 10 maj 1924, gift med Ann-Margret Holmquist den 18 april 1936.
Barn: Kerstin Beatrice, född 23/6 1939.
Lars Gustaf, född 6/4 1943.
Då jag nu går att söka skildra min egen levnad, är det ej därför, att densamma på något sätt varit märklig eller framstående, utan blott därför, att jag skulle önska komplettera de föregående anteckningarna om vår släkt med vad jag personligen kan erinra mig från min barndom och uppväxt samt de tilldragelser och öden, som jag sedan fåttt uppleva. Jag hoppas, att dessa skola vara av intresse för min käre son, som jag hoppas kommer att fortsätta dessa anteckningar samt väl taga vara på de ärvda släktminnen, vilka jag anser vara av mycket värde för våra efterkommande.
Av mina tidigaste år på Berg och Rudsberg har jag intet minne. Min unga moder minnes jag tyvärr ej. Vid hennes död var jag föga mer än ett år. Ej heller minnes jag något om branden på Rudsberg. Jag var då ej fullt tre år. Det berättas emellertid, att man på Rudsberg hade klagat över att det drog dåligt i kakelugnarna samt att jag under den förfärliga eldsvådan, då alla voro förbi av förskräckelse och ångest, skulle yttrat: "Nu brinner det väl bra!" Något begrepp om faran och den stora olyckan, som drabbat oss hade jag ju ej. Efter eldsvådan brukade vi i vår aftonbön säga: "Gode Gud, giv far ett nytt hem". Sedan far bestämt sig för att övertaga Smedberg, fortsatte Alvar av vana med samma bön, då jag upplät min röst och sade: "Vad Alvar är dum, far har ju fått ett nytt hem"!
Då vi bodde på Vänersvik, voro vi strängt förbjudna att gå till stationen. Icke desto mindre hade jag begivit mig dit. Far skulle med tåget, blev mycket ond, och sade, att om han hade haft tid skulle han givit mig ett kok stryk. Jag sade då: "Kan icke far skära en "slya" (värmländska för vidja eller spö).
Min kära mormoder minnes jag däremot mycket väl. Det var ju hon, som under flera år tog hand om oss och ägnade oss, "Gertruds barn", den ömmaste omsorg.
I juli 1874 tog mormor oss till Kyrkeby. Av själva resan minnes jag blott, att vi reste på järnväg till Jönköping, där vi lågo över natten i ett rum med så starkt blåa tapeter, översållade med guldstjärnor. resan fortsattes till Ljungby, där min morbror Philip Palme var postmästare. Alvar och jag fingo där vår bädd på en madrass på golvet, vilket vi tyckte var förfärligt roligt. På morgonen fingo vi av moster Si Palme några stora jordgubbar på sängen, vilket också var roligt! Sista delen av resan gjordes med hästar och vagn. Då hästarna rastades, bands havretornistrar på nosarna på dem. Detta hade jag aldrig förut sett och jag mindes mycket väl, hur förvånad jag var över detta. Så kommo vi till lilla kära och vackra Kyrkeby, mormors barndomshem, där vi mottogos av hennes syster, majorskan Augusta Bäck, av oss kallad "mosterGusten". Hennes man, major Adam Bäck, levde ännu, fast klen och skröplig. De hade gift sig på äldre dagar. I boet lär han ej medfört stort mera än en betjänt och en flöjt. Flöjten äges nu av mig. Jag minnes ej mycket av "morbror Adam" annat än att vi fördes upp på övre våningen för att hälsa på honom. Han satt i en hög stol, för att hålla upp ryggen, och huvudet darrade på honom, så att han måste stödja det med handen. Han avled den 4 februari 1875, och husfolket berättade, hurusom bandhunden tjutit hela natten, då husbonden dog. Jag minns begravningen. Mormor tog oss vid handen och förde oss in i rummet, där han låg. Hon lyfte på duken, som täckte hans ansikte, för att ännu en gång få se honom. För henne hade döden intet avskräckande och vi voro för små för att förstå det.
Från Kyrkeby, där vi voro 2 år, har jag många tydliga minnen. Vid 21 års ålder hade jag glädjen att få besöka lilla moster Gusten därstädes (1892) och kände då mycket väl igen allting.
Egendomen Kyrkeby ägdes av mormors fader, översten i "Kungl. flottans Generalstab", Lars Gustaf Silfverswärd, f. 24/1 1760, död 11/1 1849, gift med Johanna Fredrika Dalman, f. 2/8 1783, död 7/3 1852.
Huruvida han förvärvat egendomen genom arv eller köp, kan jag icke säga. Den var ursprungligen rätt stor, men åtskilligt frånsåldes vid hans död och resten av Adam Bäck, så att moster Gusten sedan blott hade själva gården, omgiven av en vacker park.
På Kyrkeby hade överste Silfverswärd inrättat sig på bästa sätt. I en flygelbyggnad hade han sina böcker, noter och instrument, sina sjöskumspipor och mycket annat att syssla med. Han var stor musikälskare och spelade violoncell. Såsom gammal sjöman stod han upp mycket tidigt om morgnarna. Redan vid 5-tiden var han nere i sin flygel och övade sig på sitt instrument. Då husfolket hörde detta, visste de att det var bäst att stiga upp och ropade till varandra på sin småländska: "Sti opp, sti opp! Översten ä' redan å bausar (basar) i sin stua!"
I sin ungdom hade han gjort resor till Tyskland och Italien, därifrån han medfört "nyheter" i musikväg av Pleyel och Mozart, som ännu äro kända, men även stråkkvartetter av sådana kompositörer som Stamitz, Loreziti, Giuliani, m.fl., vilka nu äro bortglömda. Flera av dessa noter fick jag av moster Gusten 1892, ävensom Onkel Adams flöjt. I Karlskrona och på Kyrkeby idkades tydligen ett intensivt kvartettspel tillsammans med musikaliska vänner, varibland en amiral Rajalin förekommer. Hans namn finnes på en del noter.
Utom de omnämnda noterna, har jag genom arv kommit i besittning av flera saker från Kyrkeby, varpå jag sätter mycket värde: En antik byrå med marmorskiva samt väggspegel, 2 st ljuslampetter, en liten kristallkrona, 18 st dyrbara, slipade vinglas samt 2 st karaffer, några kristallskålar samt 2 st sjöskumspipor, de senare skänkta till mig av Lars Gustaf Silfverswärds sonson, Erik Silfverswärd. Min son äger dessutom en antik byrå, som varit min mormoders, alltså hans farmors mors (Maria Palme, f. Silfverswärd).
Manbyggnaden på Kyrkeby bestod av ett mindre tvåvåningshus, vitmålat. Till vänster låg en lång envåningsflygel, där, utom "överste Silfverswärds" rum fanns gästrum, drängkammare och diverse bodar. Till höger om byggnaden stod sommartiden ett fyrkantigt tält med ordentligt trägolv och ryggåstak av väv. Där fanns en bekväm soffa, matbord, stolar och där intogs måltiderna vid vackert väder. Någon veranda, som skämde boningshusets fasad, fanns ej. Genom en vackert snidad och inramad dörr kom man direkt in i en rymlig förstuga, varvarifrån trappan ledde upp till övre våningen. Till höger om förstugan lågo tvenne rum, barnkammaren samt mormors rum. Mitt för ingångsdörren låg en rymlig handkammare eller skafferi. Där hängde alltid i taket fullt med torkade murklor på långa trådar. Vid finare middagsbjudningar, som någon gång förekommo, vankades vanligen gädda med murkelsås. En annan rätt, som dock förekom i vardagslag, var kroppkakor. Till vänster om förstugan lågo matsal, kök och jungfrukammare. Alla rum voro låga, enkla och lantliga, men fulla av trevnad. I övre våningen funnos 4 rum, varibland moster Gustens rum samt en större salong, med antika kakelugnar och tapeter, målade på väv. I salongen stod ett gammalt klaver och jag minnes huru vi till mormors ackompagnement vid jultiden vid detsamma sjöngo julpsalmen "Ära ske Gud uppå sin tron". Ända sedan dess har jag alltid tyckt, att utan denna psalm, är ingen riktig jul!
Från denna vistelse på Kyrkeby har jag ännu många tydliga minnen. Jag minnes min 4:e födelsedag. Jag fick i present en liten brun lerskål, fylld med blancmanger, vilket jag mycket uppskattade. Denna efterrätt har sedan dess ofta förekommit på mina födelsedagar.
Jag minnes, huru jag en gång satt i solskenet vid barnkammarfönstret och åt bröd och mjölk. Mormor hade gått bort med Alvar i något ärende, Jag fick då se, att en stor orm hade krupit upp och solade sig på trappstenen framför ingångsdörren. Jag gjorde genast alarm, husdrängen tillkallades och ormen dödades med ett vedträ samt förpassades i en sopskyffel till närmaste myrstack i parken, i vilket allt jag med intresse deltog, samt fick sedan beröm för min rådighet.
Med de kringboende grannarna var umgänget rätt flitigt. En fru Trolle bodde i närheten och vid kyrkan ett par gamla fröknar Wimmerstedt. Så fanns det en lantmätare, vars namn jag glömt. Han bodde i Blåmåla eller Buamåla, skrev tillfällighetsverser vid bröllop och begravningar, spelade på glasharmonika och hade i sina fönster rikt blommande "Toffelblommor" (Calceolaria) vilket allt var mycket märkvärdigt. Andra lustiga småländska namn voro Bussamåla och Fiddekulla, vilka ställen också lågo i närheten. Närmaste umgänget var dock med prosten Ringberg och hans älskvärda familj. Besök förekom ibland av vänner från Karlskrona: Tante Ebba Bäck, en vacker och ståtlig dame, tanterna Snoilsky och Jaegerskiöld m.fl. Men det var ju mest tanter och några jämnåriga lekkamrater hade vi ej. Vi blevo därför mycket glada när Tante Trolle berättade att hennes gossar skulle komma hem. Moster Gusten ställde till en middagsbjudning och vi voro fulla av förväntan, men kände oss djupt besvikna då vi fingo se "gossarna". Den ene hade glasögon och var något flintskallig, den andre hade helskägg! Vi fingo trösta oss med murkelsåsen – och den övriga goda förplägnaden. Mormors och moster Gustens broder Carl Silfverswärd kom till Kyrkeby, då vi voro där. Han kallades "Kunglig sektorn", och för mig tedde han sig som en mycket lång och ståtlig man. När jag sedan många år därefter fick återse honom, fann jag honom vara en lite, spenslig gubbe. "Morbror Carl" tog mig med till den närbelägna handelsboden, där han undfägnade mig med bröstsocker. På golvet låg en hög med träskor, av alla storlekar, vilka allmänt begagnades av allmogen. Även vi hade små träskor att sätta utanpå våra vanliga skor, då det var vått och smutsigt.
Meningen var, att Erik och Ellen Silfverswärd, som just voro jämnåriga med Alvar och mig, också skulle följt med till Kyrkeby, men någon barnsjukdom kom emellan – så att vi blevo besvikna.
Mormor hade alltid önskat att Alvar skulle bliva präst. På Kyrkeby höll han redan vid 6 à 7 års ålder på fullt allvar gudstjänst för oss och predikade iklädd en liten prästkappa som mormor enkom gjort åt honom. Präst blev han ju också och tanke på att bliva något annat har han nog aldrig haft.
En skollärare kom nu till Kyrkeby för att läsa med Alvar. Det ansågs av mormor, att även jag borde närvara vid lektionerna, men jag tröttnade snart och protesterade genom att sätta mig på golvet. Moster Gusten, som tyckte det var så synd om mig, att jag så tidigt skulle börja läsa, tog mig då med sig ut i skafferiet, där jag undfägnades med kall pannkaka och lingonsylt, vilket jag mycket föredrog framför läsningen, som tills vidare uppsköts.
Far kom någon gång till Kyrkeby för att hälsa på oss och då fingo vi vanligen leksaker, som han så fint utfört och målat. Vi fingo även var sin kälke. För att dessa skulle kunna skiljas åt, försåg Alvar, som nu ansåg sig vara skrivkunnig, min kälke med inskriptionen JONAS mitt på sitsen. Jag hade den kälken i flera år och har aldrig ägt någon annan.
Far var nu bosatt på Smedberg och ville på våren 1876 äntligen hava mormor och oss dit. Både mormor och vi hade emellertid hela vintern haft en svår hosta, troligen kikhosta, och mormor ville först sköta sig en tid på Ekenäs, en liten bad- och brunnsort ej långt från Kalmar, där hon och hennes vänner alltid befunnit sig så väl, och där var den mildaste sjövind tillika med skogsluft. Far avhämtade då Alvar till Smedberg och mormor tog mig med sig till Ekenäs. Detta torde varit i juni månad. Jag minns åtskilligt därifrån. Mormor tog tallbarrsbad samt fick någon sorts luftpumpning för sin astma. Där var samtidigt en hel del tanter, varibland Flora Helleday och Dorothea Kruse, som jag flera år senare återsåg. På vägen, till eller från Ekenäs, besökte vi mormors svåger, lagman Adolf Palme i Kalmar och gjorde även en titt över till Bornholm.
Någon gång fram i juli foro vi så till Smedberg, där far och Alvar väntade oss, och jag minnes att Alvar hade mycket att visa mig och att den vita pudeln "Caro" rusade omkring, vild av glädje. Caro hade varit fars trogna följeslagare, allt sedan branden, och han skulle med sitt liv försvarat oss barn, om någon velat göra oss något ont. Jag kommer ihåg, hur några soldater, på marsch, fingo vila sig i en loge på Smedberg. Vi voro förstås där och en av soldaterna låtsades fäkta med sitt gevär mot Alvar, som var beväpnad med ett leksaksgevär, då Caro rusade till, bet sig fast i soldatens gevär och kunde med möda förmås att släppa sitt tag.
Johnny o AnnMargreth, Kertin och Lars
Om somrarna klipptes Caro och var då mycket förtjust att bliva av med den varma vinterpälsen. Det blev ganska mycken fin, silkeslen ull och denna ansågs särskilt utmärkt till strumpor åt dem, som ledo av gikt och reumatism, eller att lägga i öronen vid örsprång. Caro var en sådan kär vän till oss alla, att jag här vill införa några verser, som far skrev på en dylik ullsändning:
"Caro du gamle vän lever i mångens minne än. värk och elände du hindrat
Ull även örsprång lindrat det sägs, den på Nygård är slut,
Den därför i världen nu åter sänds ut
Ty vet jag, hans signade minne bor kvar
Hos den, en endaste ulltapp blott har".
Då Caro blev för gammal och skröplig så att han måste avlivas, var vår sorg stor och far reste bort för att ej vara hemma då det skedde.
Den 10 juni 1876 gifte morbror Gustaf Palme sig med min faster Amelie Lindman. Bröllopet stod i Stockholm å Grand Hotel. De nygifta slog sig sedan ned på egendomen Nygård i Sörmland som morbror arrenderat. Förut hade han haft egendomen Säter i Värmland. Farföräldrarna flyttade därpå till Rolfserud, helt nära Sund och bodde där tillsammans till farmors död, då farfar flyttade till Sund. Sonen Herman Palme föddes 22/7 1879, dog i Amerika.
Den 1 oktober 1876 gifte far om sig med Hulda Hegardt. Bröllopet stod på Saltkällan och jag minnes att vi voro med och åkte dit i en stor gammaldags kaross, dragen av 3 hästar i bredd. Far hade väl övertagit densamma jämte egendomen. Hjulen togos sedan bort och vi fingo använda skrovet till lekstuga. Jag minnes att vid bröllopet någon lyfte oss upp på ett bord och höll tal för oss. Jag var klädd i en grön kostym med hjortar på de förgyllda knapparna.
Den 13 augusti 1877 föddes min halvbroder Helge, och samma år på hösten började vår läsning. Då kom nämligen vår förste informator, "magister" Sahlberg, till Smedberg. Det var en hjärtans beskedlig, 40-50 års, man, som i många år flyttat från den ena egendomen till den andra och läste upp pojkar för inträde i läroverken. Hos oss var han i 3 år. Han hade legat i Uppsala någon tid men aldrig tagit någon examen. Som lärare var han nog ej så värst drivande, men han var snäll och försynt och vi höllo hjärtligt av den beskedlige mannen. Han hade en broder som bosatt sig i Dakota i Nordamerika. De svenska nybyggarna, som talrikt slagit sig ned i denna stat, önskade sig en präst, och magister Sahlberg erbjöds att komma dit ut, vilket han också sedan gjorde. Hur han klarade sig utan prästexamen och studier, vet jag ej, men det gick nog lika bra i Amerika på den tiden. Om hans senare öden vet jag tyvärr ingenting.
Jag minnes, att både farmor och farfar en sommar besökte oss på Smedberg. Sedan farmor avlidit i juli 1879, var gamle farfar mycket nedbruten, trots all kärleksfull omvårdnad på Sund. Sommaren 1880 ville han därför ännu en gång se alla sina barn omkring sig. Jag minnes mycket väl vår resa dit. far och vår styvmoder, Alvar och jag och Helge reste först med hästar och vagn till Uddevalla, 3 mil, sedan via Mellerud till Åmål, där vi lågo över natten. Så kommo vi andra dagen till Sund och jag minnes ankomsten dit, hur hela familjen Koch var samlad på trappan för att taga emot oss: faster Adelaide och farbror Michael, samt kusinerna Helene, Signe, Dagmar, Henning och Annie. Äldste sonen, Gustaf Koch, var ej hemma, han var redan militär. Där voro även morbror Gustaf Palme med Amelie och Herman, som då blott var årsgammal och kördes omkring i en barnvagn.
Farfar, som då var 75 år gammal, minnes jag, som en liten grå gubbe, ganska döv. Han bodde i ett stort rum på nedre botten på Sund. fast det var sommar var han frusen av sig och satt i en länstol med händerna instuckna i en sammetsmuff. Oftast hade han en kattunge eller hundvalp i famnen. detta både roade och värmde honom. På väggarna i hans rum funnos alla släktporträtterna. Jag kommer också ihåg att farfar, finklädd i grå kostym, kom upp i salongen på Sund och att han och jag i blomsterrummet resonerade om namnet på en växt, som jag kallade "Calla", men han sade att den hette "Canna".
På Sund bodde vi i en flygelbyggnad, mitt emot låg mejeriet. egendomen låg helt nära köpingen Säffle. När vi så skulle resa hem blev det bestämt att Alvar skulle få följa med till Nygård, för att mormor, som väntades dit, skulle få råka honom. Mormors glädje häröver var mycket stor, då hon ej träffat honom sedan 1876, då vi skiljdes åt på Smedberg. Hon hade sedan bott på Kyrkeby, men ibland tillbragt somrarna på Ekenäs, i Ljungby, eller på Nygård. Sommaren 1877 hade hon t.o.m. varit i Vaxholm med sin broder Carl Silfverswärds familj. Då jag sommrarna 1917-1919 bodde i Vaxholm, var det av intresse för mig, att få se det lilla anspråkslösa trähus vid torget, där mormor bodde under sin vistelse.
Nu kom emellertid mormor från Ljungby till Nygård d. 26/6 1880 och medförde morbror Philips äldsta dotter Marie-Louise. Hon hade förut skrivit om sin resplan och om "den stora glädjen att i min famn få sluta min dotterson efter snart 4 års lång skiljsmässa. Tack du käre Gustaf och Amy, som bereden mig denna oväntade och dock så efterlängtade glädje".
Mig fick hon aldrig återse. Hon hade väl ingen lust att komma till Smedberg, där det ju var en ny husmoder, som efterträtt hennes egen oförgätliga dotter. Dock visade hon, för vår skull, all godhet mot vår styvmoder, såväl som mot Helge. Alvar var dock den förste i hennes tillgivenhet.
Vår goda mormoder avled på Kyrkeby den 12/2 1881. Förkylde sig i kyrkan, som hon, trots vinterkylan, aldrig ville försumma. Av hennes sista vilja framgick bäst hur kärleksfullt hon tänkte på sina "Gerte barn" in i det sista.
Hösten 1880 fingo vi en ny informator, kandidat Åkermark från Göteborg. Han var en drivande lärare, därjämte musikalisk och ritade och målade utmärkt väl. Lektionerna bedrevhan med mycken kraft, mot mig var han dock både hård och orättvis och ingav mig olust för läsning. Jag var ju blott 9 år gammal. Icke desto mindre klarade jag mig bra vid inträdesexamen i skolan.
I augusti 1881 foro vi till Göteborg för att pröva in vid Latinläroverket. Åkermark, som mycket sysslade med läsning av läkareböcker och tillagade medikamenter av alla möjliga slag, vilka han prövade både på sig själv och andra, hade med sig en stor pappask fylld med dessa medikamenter. Vid tågombyte i Öxnered gick bottnen ur kartongen och alla hans salvor, burkar och droppar ramlade ut på perrongen, vilket jag med viss glädje åsåg.
Vid inträdesprövningen i Latinläroverket godkändes Alvar till 4:e klassen, han var då 12 ½ år, men jag, som blott var 10 år, godkändes till 3:e klassen. Detta var alldeles för tidigt för mig, och jag tog skadan igen genom att sitta kvar i 2 klasser. Tillströmningen till läroverken var emellertid så stor denna höst, att jag, ej fick plats vid något av dem, utan måste gå ett år i den s.k. "Reuterskiöldska skolan" privatskolan och kom sedan in i 4:e klassen i Realläroverket, då jag ej heller denna gång fick plats på Latinläroverket.
Vi blevo från början inackorderade hos "jungfru Beata Persson", Skolgatan 9. I denna gård var en fullständig skolpojkskasern. Jungfru Beata hade då 5 gossar: Martin Hågmark, sedermera läkare, hans broder Albert, kyrkoherde, Carl Jansson från Borås, prost i Sala, Alvar och jag. Vi voro de yngsta och kujonerades rätt mycket av de större. En fröken Lindskog hade alltid flera brorsöner inackorderade hos sig: "Store Jonas", som blev läkare och hans broder Fredrik, båda stora, vuxna drasuter med skägg. De voro jägare, sköto ugglor, hökar och andra fåglar, som de sedan uppstoppade. Där bodde även deras kusiner: Nathanael (Nalle) som blev rektor i Vänersborg, tror jag, Carl och "lille Jonas". Tre bröder Engström m.fl. Så snart de äldsta tagit studenten och dragit till universitetet, kommo andra i stället, så vi sågo jämn omsättning i gården.
Under gårdsbyggnaderna funnos stora källare, en del upptagna av borstbinderi, resten av en ohygglig massa vildkattor, som om nätterna jamade, skreko och slogos i trapporna. Några av de större pojkarna lyckades slå ihjäl ett par av kattorna och fingo i sin tur stryk av borstbindargesällerna. Så var där en strykinrättning på nedre botten och flickorna kurtiserades av gesällerna, som ibland höll serenad för dem, ibland gruffade sins emellan, så nog var det livligt i den gården. Runt om i närheten funnos liknande skolpojkskulor, och fullt med pojkar, som man kunde leka, slåss och härja med. jag, som var så liten, kom ofta hem, smutsig, blodig och sönderriven, då jag blivit ofredad av de många gatpojkarna, som alltid lågo i fejd med skolgossarna. Så var det i Haga, och i Masthugget och Majorna ännu värre busliv. I "staden" bodde den finare sortens folk och dit fingo vi ju sedan flytta till en familj Landgren.
Hos "jungfru Beata" hade vi det allt skäligen enkelt och tarvligt, utom då några av inackorderingarnas anhöriga kom på besök, ty då visade hon allt från den bästa sidan och bullade upp värre, för att sedan taga skadan igen. Vi, som voro vana vid god och snyggt tillagad mat, lågo också i fejd med henne för det mesta. Käringens ohyggliga kaffeblask och hoprörda mystiska anrättningar vållade ofta illamående och kräkningar. Hon söp, men var det oaktat religiös och rände i kyrkorna efter de göteborgska prästerna, som då voro i ropet: Norborg, Hallén och Rexius m.fl. Oss hotade hon alltid med att klag för lektor Ullman, numera biskop, som var en kusin till vår styvmoder. jag tror dock ej han brytt sig därom. Han var en fin, blid och älskvärd man.
Ljuspunkter under vår skoltid i Göteborg voro ferierna, då vi fingo komma hem till Smedberg och jag vill därför nu beskriva hur det då gick till, särskilt vid jultiden.
Resan skedde ibland med järnväg till Uddevalla och kunde vara kall och ruskig nog, särskilt från Öxnered i de oeldade, ruggiga vagnarna med rimfrost på tak och väggar, fullt med bondfolk och bylten. I Uddevalla togos vi emellertid mot av far, som i den enkla och hemtrevliga gästgivaregården undfägnade oss med varm mjölk och smörgåsar. Denna ägdes av en fröken Hasselgren, men sköttes av "jungfru Thilda", och man mottogs där som gamla vänner. Också tog man ju alltid in där vid de regelbundet återkommande stadsresorna. Alla uppköp till julen, voro vanligen redan undanstökade, vid vår ankomst till Uddevalla och så bar det snart nog iväg på den 3 mil långa vägen, oftast på släde, åtföljd av en packskjuts med alla förnödenheter, som erfordrades för hushållet, en längre tid framåt.
Ibland fingo vi emellertid fara hem med ångbåten "Valborg" från Göteborg till Saltkällan och detta ansågs av mig såsom en säreget tjusande och intressant färd. Jag vill därför beskriva en dylik hemresa, någon gång på 1880-talet.
Skolterminen hade slutat och betyget var kanske ej alltför dåligt. Uppköp av små julklappar till de hemmavarande hade man länge sedan gjort, särskilt i Arvidssons leksaksaffär, där man på 50-öres och t.o.m. 25-öres avdelningen kunde få de härligaste saker. Diverse kommissioner och budskickningar hade man ju även fått ta hand om, så att det blev ganska mycket bagage att packa och ställa i ordning. Redan dagen förut hade detta nedskickats till båten, med "morbror Pehrs järnhäst". Min styvmoders svåger, Pehr Wåhlstedt, hade nämligen en järnhandel i Göteborg.
Vanligen åtföljdes vi på dessa resor av min styvmoders systerson, Gustaf Cederschiöld, som också gick i skola i Göteborg och ej hade eget hem, då båda föräldrarna voro döda. Natten före avresan brukade han få kinesa hos oss, för att vi i tid skulle kunna begiva oss ned till båten. Vi voro så rädda att komma för sent att vi av spänning knappast vågade sova.
Tidigt voro vi på benen, byltade väl på oss m,ed dubbla strumpor och underkläder samt gråpapperssulor i skodonen. Utförliga order härom fingo vi alltid i förväg av far. Varmt kaffe av bättre slag än vanligt fingo vi också i oss, togo med glädje avsked av jungfru Beata för någon tid framåt och begåvo oss i den tysta och mörka morgonen av på den rätt långa vägen från Haga ned till Skeppsbron, där båten låg vid Stenpiren. vanligen kommo vi en eller annan timme för tidigt; på båten var allt mörkt och tyst, men vid vårt trampande på däcket brukade någon yrvaken matros lyfta på en lucka, ryta åt oss att vara tysta och skrämde oss i land. Så drevo vi omkring på kajen och Gustaf fraterniserade med någon huttrande buse, som han i sin julstämning bjöd på choklad. Äntligen tändes lanternorna ombord, passagerare och bagage anlände, det blev liv och rörelse och så pustade "Valborg" iväg i den mörka vintriga morgonen. Så småningom dagades det och man började lägga till vid den ena brygga efter den andra. Då var det livligt. Sillfisket pågick som bäst och där var trängsel av fiskebåtar och skutor med salt, fullt med folk på alla bryggor och man hörde med nöje på nytt den sjungande bohuslänska dialekten. Lådor och mjölsäckar langades iland och så bar det iväg till nästa brygga: Stenungsund, Svanesund, Stillingsön, Henån, Lysekil, Holma, Sämstad och allt vad de hette.
När det blev för kallt på däck kröp man ned i den varma aktersalongen och åt av den medhavda matsäcken. Varm mjölk eller kaffe kunde vi ju också få ombord, men kassa till att intaga någon riktig middagsmåltid brukade vi ej hava. Så gick dagen, det blev åter mörkt, och man såg då "marelden" i det salta vattnet samt det fosforskimrande glittret av all sillen, som ofta förekom i rikliga stim, långt inne i fjordarna. Äntligen var man så framme vid resans slutpunkt, den lilla lastageplatsen "Saltkällan" längst inne i Gullmarsfjorden och då var man glad, fast trött och duven. Där mötte skjuts och så hade vi en mil att köra. Det gick ju rätt snart, så såg man från landsvägen ljusen lysa från gården, man svängde ned genom den långa allén, hundarna skällde, och så var man äntligen hemma på Smedberg igen. Där välkomnades vi av far, mamma och Helge, tjänarna och hundarna "Leddy" och "Tipp". Det var skönt att få pälsa av sig efter den långa resan, få en god och varm måltid i sig och så tumla i säng i det välkända vindsrummet.
Vanligen hade vi nu ett par dagar före jul och hade då gott om tid att förnya bekantskapen med folket på gården, med hästar, hundar och kreatur, åse tröskning, julbak m.m. Ofta höllo vi till hos den gamle f.d. knekten "Ferm", som var gårdens smed, snickare och slaktare. Han tuggade tobak, stoppade och svor och berättade hårresande historier från sin soldattid. Det varhan, som ställde upp julgranarna, satte upp stora sådana framför verandan och slöjdade foten på den, som skulle stå i salen. När detta var gjort, eller då han gjort någon slakt, fick han alltid en stor sup, vilket han tyckte mycket om. Ett par sådana gamla avdankade soldater funnos på gården, som skulle hålla två soldattorp och ett båtsmanstorp. En gammal soldat hette "Färdig", en "Lydell", och båtsmannen hette Smith.
Så kom nu äntligen den efterlängtade julaftonen och dessa jular på Smedberg stå alltid för mitt minne som det mest hemtrevliga man kunde uppleva. Redan på förmiddagen hade julgranarna kommit på sin plats, både ute och inne, havrekärvar satts upp åt fåglarna. Så fingo hundar, hästar och kreatur en extra förplägnad och arbetet på gården avslutades redan vid 12-tiden. Under tiden hade vi haft fullt göra att bära in och på golvet i det till fars kontor angränsande rummet ordna långa rader av julhögar, varmed varenda arbetarefamilj på gården alltid trakterades. Dessa julhögar bestodo av präktiga råg- och vetekakor, vörtlimpor och bullar av olika slag och de arbetare, som hade barn, fingo också ett knyte med äpplen, varav vi alltid hade mycket god tillgång och fingo äta utav, så mycket vi ville under hela jullovet.
Nu kommo arbetarna in, en i sänder, vi fingo langa in den ena julhögen efter den andra, karlarna fingo sin avlöning och en extra blank krona samt en sup med tilltugg. Så låtsades de leta efter något att bära hem bullarna i och alltid fanns en ren duk eller t.o.m. gummans förkläde, av en händelse, i någon ficka. Alla voro tacksamma och belåtna och det var roligt att få vara med härom.
Under tiden trakterades i köket några särskilt gynnade gummor; de som skötte om mjölkningen eller hjälpte till vid slakt, bak och byk. Dessa fingo också vad de skulle ha och därjämte var sitt paket med kaffe och socker.
Fast far ju alltid hade rätt bekymmersamt med sin ekonomi, var han så här givmild och godhjärtad och ville dela med sig så gott han hade råd. Hedrat vare hans minne! Jag har sedan tillbragt jular på vissa håll, där vederbörande hade rikliga tillgångar, men intet gavs åt de underhavande, varken till tjänstemän eller arbetare. Hur dessa människor med god aptit kunde frossa på sin julkost, eller glädja sig åt sin lyx och rikedom, förstår jag ej! Jag ville ej byta med vårt enkla men goda lantliga hem!
När nu allt detta var överstökat kom turen till vår egen middag. Den serverades vid 2-tiden och bestod alltid av lutfisk, risgrynsgröt och klenäter, samt julöl. Man var då hungrig och kunde äta mycket av denna goda julkost. Denna ordning har sedan alltid följts sedan jag fått eget hem. I de flesta familjer äter man ju fisk och gröt till kvällen, då man redan förstört aptiten med en massa snask och knappast orkar mera.
Efter middagen skulle granen klädas, men då fingo vi ej vara med. På förhand hade vi dock haft mycket bestyr med att ordna alla julgransprydnader, knyta trådar i äpplen och pepparkaksgubbar samt äta upp sådana sockersaker, som gått sönder. Det mesta arbetet hade vi dock haft med vaxljusen till granen. På den tiden hade man knappast börjat med de små färgade vaxljusen med de bekväma hållarna, utan vi hade alltid stora, gula vaxstaplar. Dessa skulle försiktigt värmas, rätas ut och skäras av i lämoliga längder och knoppas, så att veken lätt kunde tändas. Sedan var konsten att med tråden surra fast ljusen vid grenarna och få dem att stå upprätt, vilket ej alltid var så lätt.
Nu väntade vi emellertid i spänning på att granen skulle bliva färdig och för att intrycket skulle bliva desto mera strålande sutto vi hela tiden i ett mörkt rum. Äntligen pinglade far med en ringklocka, vi fingo springa in i salen, där granen strålade i all sin prakt, så önskade vi varandra alla "God Jul" och nu kom turen till vårt julbord, där vi hade var sin stora julhög av härligt julbröd, saffranskusar och pepparkaksgubbar, samt en rågad tallrik var, med nötter, russin, mandel, fikon och äpplen m.m. Med dessa härligheter hushållade vi sedan efter behag under hela helgen och till måltiderna ville vi endast hava "vårt eget" bröd, så länge det räckte.
Tjänarna kommo nu in, önskade God Jul, och slogo sig i helgdagsklädda ned i en rad vid salsdörren. Så läste far för oss det välkända julkapitlet och vi sjönge vår julpsalm, varunder man höll noga utkik på granen, att något av ljusen ej skulle ställa till eldsvåda, men den goda doften av det smältande vaxet och litet svedd granbarr, hörde ju till det som skulle "lukta jul".
Sedan hade vi vårt rikliga kaffebord uppdukat med doftande färskt småbröd av alla slag och därpå kom äntligen den med spänning motsedda utdelningen av julklappar, vilka kunde vara ganska rikliga och talrika, tack vare all vänlig hågkomst från våra goda släktingar på Sund och Nygård samt naturligtvis av farföräldrarna och mormor, så länge de levde. Av far, som måste se på slantarna, fingo vi för det mesta nyttiga och nödvändiga saker, mera sällan något, blott avsett till nöje.
Så trakterades med punsch, äpplen, nötter och andra godsaker, man undersökte de erhållna julklapparna tittade på böcker och jultidningar och så försökte man äta litet till kvällen av den framdukade goda julkosten, kallt revbenspjäll, sylta, korv m.m., men man brukade ej orka med mycket. Så där gick det till under alla de jular, vi fingo fira tillsammans på Smedberg.
Juldagsmorgon brukade vi stiga upp tidigt, smyga oss ned i salen, där det doftade så gott av granen, hälsa på i våra julhögar, och sedan vid skenet av kaminen roa oss med våra julklappar ända tills föräldrarna voro uppstigna och det blev frukostdags.
Någon resa till julottan förekom ej. Jag minnes ej om det i Foss kyrka ens hölls någon julotta, ty kyrkan var livsfarligt kall på vintertiden och någon sorts uppvärmning infördes ej förrän långt senare.
Under jullovet förekom en del bjudningar både hemma hos oss på Smedberg samt hos grannarna. Dessa voro familjerna Koch på Torp, Möllers i prästgården, Ödmans på Hensbacka och Ullman på Saltkällan. Någon gång voro vi även hos Carl Koch's på Vågsäter, men dit var vägen mycket lång och besvärlig. Carl Koch var helbroder till vår "farbror Michael", Arthur Koch på Torp var en halvbroder till dessa. På alla dessa ställen fanns ungdom och det var roligt att någon gång få vara med.
Allt för snart tog jullovet slut och så var det att kuska tillbaka till Göteborg igen till tråkiga läxor och den magra kosten hos jungfru Beata.
Om somrarna brukade för det mesta vår styvmoders syster Pauline Wåhlstedt med sin familj tillbringa på Smedberg. Vår hemkomst till sommarlovet minnes jag också som mycket angenäm med syréndoft, blommor och grönt. Gott och bra hade vi även. Läckra kycklingar såldes i mängd av bondgummorna för 25 öre stycket, lax för 25 öre skålpundet. Skinkor hade man i visthuset, sockerärter och andra grönsaker i mängd. Höns och ägg, mjölk, lamm och kalvar funnos "oköpandes", så att det var ju ej svårt att i ett stort lanthushåll hava allting gott och rikligt, även nu kunde det vara rätt så knappt med kontanter. Då fanns ej någon järnväg på orten, varför spannmålen måste köras den 3 mil långa vägen till Uddevalla till låga priser. På samma sätt med mjölken, som skulle vara vår förnämsta inkomstkälla. far fick till stånd ett sockenmejeri dit mjölken dagligen kördes en halv mil, men priset höll sig, vill jag minnas, blott i 6 à 7 öre litern.
Ibland fingo vi fara till Saltkällan för att bada. Där fanns både ett litet varmbadhus, samt kallvattenbassäng, men det var en mil dit. Oftare badade vi i Kvistrumsälven, nära Munkedals bruk, eller på ett ställe i Färlövskilen, till vilka platser det var en dryg fjärdingsväg att gå. Något närmare badställe hade vi icke och vi brukade komma hem mera varma, svettiga och dammiga än då vi startade, så att vi hade ej mycket behållning av badningen och några simmare blevo vi icke.
Smedberg var en stor och präktig egendom med stora jämna fält, i motsats till ortens övriga egendomar, vilka voro mera kuperade med smärre åkrar bland bergsknallarna. Egendomen var nog gammal sjöbotten, ty på ringa djup träffade man på ostronskal och stora vita snäckor och i åkrarna växte rätt mycket vass, s.k. rörtopp.
På fars tid födde gården ca 20 hästar samt ca 100 kreatur, inberäknat ungdjur. Höns, ankor och gäss funnos i riklig mängd. En lurvig åsna, "Mezza", hade vi även i flera år och hade mycket nöje av att köra, rida och rykta det beskedliga, men envisa, djuret. Hon fick gå lös i ladugården, ty hästarna tålde henne icke i stallet. Med korna och t.o.m. den stora tjuren kom hon gott överens och brukade ibland stå i hans bås och äta ur hans krubba. Till slut hittade hon på att mjölka korna, men då blev det slut med hennes frihet och hon bands i ett bås, där hon sedan stod och skriade jämmerligen.
Manbyggnaden på Smedberg var en stor och rymlig, vitmålad envåningsbyggnad med en bred frontispice på båda långsidorna och icke mindre än fem skorstenar på taket. Framför ingångsdörren var en stor öppen veranda. Till höger om förstugan lågo först ett rum, som vi tidigare hade till barnkammare, men som sedan ändrades till kapprum, med linneskåp o.d., därefter kom föräldrarnas sängkammare samt fars kontor, som var ett hörnrum med särskild ingång från gaveln. Bakom dessa rum, åt trädgårdssidan, funnos ett kabinett, förmak förmak samt den stora salen med alla familjeporträtterna på väggarna. På andra sidan förstugan lågo jungfrukammare, kök, hushållerskans rum, en stor mjölkkammare, skafferi och serveringsrum som ledde in till salen. I vindsvåningen funnos 4 trevliga och rymliga gästrum samt 2 gavelrum, där informatorn och vi bodde. Dessutom ett större rum, där mjöl och bröd förvarades, även som vindskontor för ull m.m. Hela byggnaden var således mycket rymlig och trevligt inredd.
Till vänster om manbyggnaden låg ett rätt stort tvåvåningshus, rödmålat. Där fanns bostad för rättaren och drängarna, även som brygghus, mangelbod, bakstuga och köttbod. En del användes även som mejeri till dess sockenmejeriet kom till.
På andra sidan låg ett stort spannmålsmagasin i flera våningar samt stall, ladugård, lador m.m. Då far tillträdde egendomen var ladugården så gott som fallfärdig, men far byggde sedan en stor och tidsenlig ladugård med plats för 100 djur. Jag minnes mycket väl högtidligheten, då alla korna, den äldsta med en blomstergirland kring hornen, leddes över från det gamla rucklet och flyttades in i den nya, ljusa ladugården.
Bakom boningshuset låg en ganska stor trädgård, med utmärkta fruktträd. Vi hade alltid mycket rikligt med frukt, som räckte över hela vintern. Den förvarades i vindsrummen, där den låg utbredd på golven på tidningar med täcken och fållar över, och höll sig på så sätt mycket bra.
Här slutar denna text, skriven av John Lindman,min mormors (Margareta Tobin, f. Lindman) farbror.
Nedan följer ett brev som Maria Silfversvärd/Palme (mamma till Gertrud Palme/Lindman) skrev till sin syster Augusta Bäck, då Gertrud låg för döden.
/avskrivet av Johanna Salekärr 2003-12-10
Rudsberg 29/6 1872
Älskade min kära Syster!
Ännu sitter jag här vid min älsklings dödsbädd. Sedan jag sist skrev har det blivit allt sämre och sämre. Igår, just som jag slutat läsningen av ditt, kära, kära brev, för vilket jag så innerligt tackar dig, fick hon, den älskade, en sådan kvävning, att vi alla trodde att det var det sista. Hon tog avsked av Ernst, barnen och mig, sägande till Ernst:
"Var en öm son om min stackars lidande moder, hon behöver kärlek."
Det var för mig bra ljust att hon ibland de sista jordiska tankarna hade mig. Inatt ha Ernst och jag varit inne här hos min Gert. Annars har han alltid varit ensam, på det jag skulle hava bättre krafter under dagens arbete.
Nu på morgonen, har åter ett sådant anfall av kvävning infunnit sig, då bad hon sin älskade Si komma in så hon än en gång fick trycka den lilla systerliga handen. Sedan fingo de 4 af de tjänarinnorna som mest omgiver oss komma in, en och en, o det var rörande, att höra hennes avskedsord till alla. Sedan samlades vi i rummet utanför – och gjorde bön, för vår älsklings dyrbara själ. Det var ett allmänt gråtande och stunden var minnesrik. Ack om jag hade haft Philip med! – Han har aldrig fått dela varken våra glada eller sorgliga fester. Gustaf den allvarsamt känslige unge mannen, har däremot varit med om alla – ty hennes avsked från honom i Söndags 14 dagar sedan var djuptgående. – Nu hoppas vi få båda hit i veckan som kommer. I detta nu – ligger min älskade Gertrud så stilla och sover ty hon får taga så mycket morfin hon vill, sa Doctorn. Det rosslar litet då och då i strupen, jag får ännu mata henne (som jag nu i 3 veckor gjort) med litet vatten. "Allt är så tyst och stilla", det är som ville hon säga "Farväl o värld, jag vill på dig min tid ej spilla, mitt hjärta redo är min själ förbidar dig – O! min förlossare Du är ej långt ifrån mig" – Ernst sitter i salongen (utanför) och läser, Si stickar på strumpor åt vår Alvar – John sover – Alvar är ute på gården. Han har hosta, måtte det ej bliva kikhosta.
Si bliver oss med varje dag kärare, hon är så söt i sitt deltagande i vår sorg – det syns så väl att allvarlighet ligger till grund för allt vad hon gör. Att Philip blev bevarad från A.D. tackar jag Gud för, men prövningen var honom nyttig.
Den käre Lotten J. och hennes flickor som mistat sitt ålderdoms stöd – ty så kunde Yngve blivit. O vad Guds vägar äro outgrundliga. Hälsa dem så av hela mitt hjärta.
Gusten min Gusten. Kl. ¾ på 4 i e.m. d. 29/6 drog min älskade, aldrig förgätna Gertrud sitt sista andtag. O så lycklig hon nu vilar och ser så salig ut och så nöjd. – O! varför då klaga.
Det var en stund av stor sällhet även för oss då hennes flämtande bröst upphörde att lida.
Strax efter kom som sänd av Gud den rara Sigrid v. V. Hon hade aning av vad som hänt. Nu sitter hon här och tar reda på litet som skall köpas i och för vår lilla älskling – och till de små barnen. Jag har fått hela Gerts garderob så att jag fått en så vacker svart ylleklänning som hon hade.
Nu spelar Ernst så vackert en psalm. Arme man, han är allt så övergiven. – Si är så genom hjälpsam i allt. Sigrid reser till staden (Carls) om måndag och gör alla mina små uppköp.
Begravningen blir om Thorsdag e.m. tror jag om vi hinner. Philip kommer visst om måndag. Tänk så roligt att han var på orten.
Nej nu domnar min hand – jag har en sådan frossa (?) i hjärtat. – 1000 tack för det Du ville vara hos mig – jag får nu se om jag kan komma loss – Gud ingive mig huru jag skall ställa allt efter detta – Nu slut. Den stackars Ernst hälsar. Si även.
Skriv snart till Din med Gertrud lycklig – men annars bra nedtyngda
Majken