Alvar och Elin

 

Minnen från Ränneslövs prästgård  av Lars Lindman

Barndomsminnen från Ränneslöv Anna Brander

Brevväxling mellan Alvar och Elin             under deras förlovningstid    juni 1904 -juni 1905

 Alvar Lindmans predikan  vid Ringius jordfästning

/alvar-o-elin.jpg

Minnesruna över Alvar Lindman

Stiftskrönikans redaktör har bett mig skriva några rader till den vördade och käre kyrkoherde Alvar Lindmans minne. Låt mig då taga fram några av de många minnena jag har av den avhållne vännen. Det blir alltså inte någon karakteristik, men ”byggnadsstenar” till en sådan. När man känner en stark saknad och smärta att ha mistat något mycket kärt, har man ej lust att komponera en uppsats och författa . Bilder framkommer i minnet, man stannar inför dem, den ena efter den andra. Men de ha ett inre sammanhang.

År 1883 blevo  ALvar L och jag kamrater. Vi drogos tidigt till varandra. Han var redan då from. Han hade  konfirmerats för en lågkyrkligt stämd präst, en fängelsepredikant E A Björkman på Nya Varvet, och han talade med mycken aktning om honom. Även nämnde han om sin fromma mormoder, en änkefru Silfversvärd från södra Småland eller Blekinge.

                                                               Målning av Lars Lindman

    Hon har kanske varit av Fosterlandstiftelsens folk eller var hon av Sellergrens. Den andlighet som låg på botten av gossen Alvars själ var lågkyrklig. – Han och jag blevo med tiden mer och mer kära i varandra. Vi besökte varandra där vi bodde. Då vi skulle skiljas, följde han mig till min port och jag honom tillbaka , för att åter följas av honom till min bostad och kanske åter följa honom till hans. Han något frireligiösa stämning gjorde att han önskade att vi skulle bedja högt tillsamman och vi gjorde det, och därvid föll han på knä och drog mig ner på mina knän.

Jag besökte honom i hans hem på Smedberg i Foss socken år 1886. Jag minnes att jag fick det intrycket där att han kände sig andligen ensam i sitt hem. Men han bestod det provet. Jag minns ock, hur han fann prosten i församlingen där, C O Möller, korrekt som predikant men ändå för lite liv uti. Schartaulärjungen, komminsterndär, (? feldt,)  tilltalade gossen Lindman mer. Jag tror, att L redan då började växas in i den kristendomsform som skulle bli hans för livet. Jag minnes ock huru han redan då hade sina bestämda tankar om en rätt predikan, en tidig mogenhet och fasthet i omdömet alltså.

 Lindman tog efter sin studentexamen plats som informator, kanske det var av brist på medel för studievistelse vid akademien. Och han kom till ett mycket gott ställe till kyrkoherden J Sjöblom i Fjärås. Jag besökte honom där och minnes , huru han gjorde intryck av en kraftig lärare för barnen. På den s.k. ”filen” låg han ej mer än två terminer. Sedan var han som jag borta från akademien två terminer och båda expedierade vi ”teoreten” på tre terminer och det med ”cum” i nästan alla ämnena. Jag minnes att Alvar var styv i språken.

 

                                                  Alvar 2 år med mor o mormor.

Han kom ganska tidigt i beröring med den märklige mannen, kyrkoherde H Fl Ringius i Solberga. Av honom mottog han djupa intryck. Ringius var en stor auktoritet för honom. I all sin glans hade ju Ringius sin begränsning och den begränsningen ser man också hos hans lärjunge.

Allvar och energi höra samman. Lindman var både det stora allvarets man – Alvar  var också hans namn- och en man av mycken energi. Huru flitig var han ej i Lund.  Huru energisk och verksam sedan alltid i sitt ämbete! Ännu söndagen före sin sista sjukdom duplicerade han. Hans stora energi  och kraft visade sig bl. a i hans intresse för att läsa, studera. Jag har aldrig träffat någon kamrat, som varit så hemmastadd i bibeln som Alvar L. Lindman var rädd för att tillämpa en mera historisk syn på sitt exegetiska studium. De gamle hade ett namn på sådana. Som voro styva i kännedomen ombibelns delar och dess ordalydelse: ”lokalicus”.  En mycket framstående localicus var Lindman.

 Hans räddhåga för mer modernt artat exegetiskt studium gjorde honom mycket misstänksam mot vad som i senare tid framkommit av mera historiskt bestämd bibelkunskap. Han, som alla andra, kunde ju ej undgå att här och där möta ett mera modernt funtat bibelbegrepp. Hans exegetiska och dogmatiska auktorer, en Bettex, en U L Ullman. kunde här ej hjälpa honom till rätta. Han såg snart ”fritänkeri”, ”otro” i annorlunda tänkandes andliga åskådning.

Alvar L har utgivit tvenne apologetiska skrifter samt publicerat ett par artiklar i apologetiskt syfte. Hans kärlek till det  centrala i kristendomen och hans brinnande hjärta för  de oftast enfaldiga åhörarnas andliga väl drev honom till att i skrift säga, vad han ansåg böra kunna vara folket till hjälp i berörda hänseende. År 1897 var hans arbete  förlagt till Tranemo pastorat där frireligiositet eller sekterism av något slag fanns. Lindman predikade då, på 4 sönd i Advent om ”Undvikandet av andligt partiväsen”. Titeln redan ger oss en föreställning om predikans innehåll. Den är skarp i apologetiken och styv i homiletiskt avseende, logiskt klar och lättfattlig för folket. Lindman var då blott 28 år gammal. Och denna predikan gav han ut på trycket. Så djärv, så energisk var han.

Då Alvar L år 1904 blev komminister i Solberga, hade han jämförelsevis god tid. Han läste då och utvidgade sina kunskaper. Han utgav år 1907 en större apologetisk skrift, ”Mot otron, ett ord till de kristna om s.k. fritänkare samt till dessa om kristendomen.” Boken vill vara en bevisande undersökning, men är snarare att betrakta som en predikan, en vacker, varm bekännelse. Boken blev, så vitt jag vet, alls icke observerad på teologiskt håll, men den torde ha blivit till hjälp för de enfaldiga kristna som förbryllades av  den då framträdande bibeldiskussionen. Schartau har skrivit något i samma väg i ett brev 1800 och i sitt långa apologetiska brev av år 1822. Alvar L överträffar emellertid Schartau i sina starka deklarationer. Även i denna skrift, trots dess överdrifter, lyser Lindmans fromma hjärta och vackra nit fram.

Han var nog bäst till sin fördel i sin predikan. Det ibland något tafatta i sättet att framföra orden hindrade just icke deras värde och verkan. Att han fick uppdraget att predika vid stiftets prästmöte år 9133 bevisar, att han var högt uppskattad av biskop Block.

Lindman hade ej så lätt att förstå annorlunda tänkande, sade vi. Han kunde någon gång vara alltför viss och skarp i domen om andra. Han var i vissa avseenden en ganska ensam man. Hans bäste vän il senare åren var komministern G Wetterberg , som, ehuru betydligt äldre, nu fått överleva sin vän. Det måste ha blivit mycken god frukt av Lindmans arbete i Ränneslövs pastorat. Tomt känns det i stiftet efter honom. De som närmare kände det ärliga, goda innersta hos honom, känna mycken saknad när han nu är borta. Vi ha ej haft i stiftet många sådana ”kraftkarlar”. Och vi behöva sådana brinnande själar.

                                                                                                                    Carl S Lindblad.

 

Alvar Gustaf Lindman  som avled den 2 oktober, var född den 11 mars 1869 i Älgå församling av Karstads stift. Efter studier i Göteborg och Lund prästvigdes han 1893, blev komminister i Solberga 1904 och kyrkoherde i Ränneslöv 1916. Han sörjes närmast av barn, bland dem kyrkoadjunkten i Gamlestads-församlingen Lars Lindman.

 

 


Välkommen

Välkommen till www.lindmanssidan.se