Predikan

Alvar Lindmans predikan vid H F Ringius begravning, Solberga 9 juni 1925

PSALMER:

113: 1-4; 487: 1-2; 253: 3-4; 487: 6-7.

Jesu, Du som visat vägen Upp till hemmet, hjälp att trägen  Jag på den må följa Dig,
 Du mig aldrig övergive, Jag i bönen trött ej blive, Förr än Du välsignar mig.

När jag skall från världen fara, Må jag än Din egen vara; Jag vill icke släppa Dig;
Genom död till liv Du leder Och Dig själv till pris och heder Evig glädje skänker mig.

Amen i Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi vandra här i tro och icke i åskådning. Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och komma hem till Herren.

En sådan bekännelse kunna sanna kristna avlägga så väl om sin vandring för närvarande som om den dem förestående sista färden. 2 Kor. 5 : 7-8. Vi vandra här i tron och icke i åskådning, kunna de säga. Det är vi, som vandra så, vi, som icke hava till ögonmärke de ting, som synas, utan dem som icke synas. De flesta vandra visst icke i tro. De hava till ögonmärke de ting, som synas, och vandra därför i otro ifråga om de ting, som icke synas. Så vandra alla världsligt sinnade människor. De få ut sitt goda i detta livet och vilja så hava det och de vandra i åskådande av detta, som är deras del, medan de leva. De vandra i missmod, när de åskåda andras timliga förmåner, som de mena att de istället borde äga, och de vandra i övermod, när de hava vunnit och tro sig vara i säker besittning av det jordiska, som de sträva efter, men märka i sin blindhet icke, att de hava ganska föga mer därav, än att de kunna se det med sina ögon. Men vi - så säga de sanna kristna - vi vandra här i tro och icke i åskådning. Vårt goda är sådant, som är osynligt för det naturliga ögat, och som kan fattas endast i tron. Men att så fatta det är vårt bemötande, och vi hava intet annat val, om vi icke vilja vända tillbaka igen till synd och värld. Åskådningen av vårt goda är oss ännu förmenad. Den fullkomliga saligheten äga vi ännu blott i hoppet. I tron måste vi städse höja oss över det synliga och närvarande, som kan vara nog så bedrövligt. Men vi äro dock vid gott mod, säger aposteln och med honom alla sanna kristna. Emedan troende kristna vandra bland människor, som för det mesta blott se efter det synliga och jordiska, så vandra de här såsom gäster och främlingar. De anses av denna världens människor såsom folk, som med rätta icke hade här att göra, eftersom de icke vilja tänka, tala och handla såsom andra. Och de måste själva bekänna sig såsom gäster och främlingar på jorden. De måste med ord och vandel erkänna, att deras lott ännu så länge må vara att ifråga om det synliga och jordiska stå tillbaka för denna världens människor. Men de äro dock vid gott mod. De behöva icke blygas för det de företagit. De behöva, när de handla i tron, icke falla undan eller vara försagda. De kunna vara behjärtade och oförtrutna. Däri att de äro gäster och främlingar, ligger just, att de hava ett annat hem och ett annat fädernesland än denna jorden och kunna motse en förändring i sin ställning, när vandringen tager slut. Och de äro redan här icke faderlösa. De kunna redan i främlingslandet uppstämma den lov-sången : "Herren lever och lovad vare min tröst och min salighets Gud vare upphöjd". De kunna därför vandra i världen med jämnt och gott mod men vilja likväl hälst flytta bort från kroppen och komma hem till Herren. Att vilja flytta bort från kroppen är detsamma som att vilja dö. Fastän trossvagheten gör, att de ibland rysa för döden och önska, att den vore överstånden, så höja de sig i tron över de betryckande dödsföreställningarna och kunna motse döden med lust såsom den genomgång, som skall föra dem bort från utevandrandet och främlingskapet och föra dem hem till Herren. Värdaste åhörare ! Den älsklige församlingsläraren, maken, fadern, vännen och ämbetsbrodern, vilkens nedbrutna kroppshydda nu har vigts åt vilan i graven i väntan på att få uppstå i sin del, när dagarna hava en ända ; han har -därom hava vi ett gott och tröstligt hopp — nu fått komma hem till Herren, sedan han här med ett gott mod vandrat i tron. I bören nu hava lärt känna den vägen till hemmet, som troget anvisats eder av eder bortgångne lärare, ja, I borden redan i tron vandra på den vägen. Ack, att det bland eder funnes flera som gjorde det! Må alla, som äro ange  lägra att komma in eller fram på trosvägen vända sig till trons begynnare och fullkomnare Jesus, anropande Honom för sig och andra om nåd till detta så högst viktiga och i Hans namn bedja den rätte Fadern om att ock till sist kunna finna det himmelska fadershuset öppet. Fader vår ...

Text : Joh. 8 : 35, 36. Trälen får icke förbliva i huset för alltid, sonen får förbliva där för alltid. Om nu Sonen gör Eder fria, så bliven I verkligen fria.

Ämne : Den sanna kristendomens salighet och däremot svarande rätta beskaffenhet, framställda vid en trogen lärares bortgång till självprövning och uppmuntran för hans efterlämnade åhörare. Vot. Sv. Ps. B. 22.

  1. Hören då först vid eder lärares bortgång med anledning av den upplästa texten något om den sanna kristendomens salighet och däremot svarande rätta beskaffenhet. Vi vilja då först säga något om saligheten på jorden, vilken salighet en sann kristen äger genom tron, och som består i barnaskapet och den rätta kristliga friheten, varemot svarar barnasinnet och det redliga uppsåtet att stå fast i den frihet, varmed Kristus har frigjort oss. Salighet här på jorden vinner en människa, när Sonen får göra henne fri. När en människa förmåtts att stanna i syndaloppet och uppvakna från världssömnen, ser hon sig vara en från fadershuset utstött syndaträl och finner sig bunden av syndabojorna. Men om hon då låter lära sig omvändelsevägen till Guds Son, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och låter sig förmås att taga sin tillflykt till Honom och fatta Honom i tron, så giver Han henne makt att bliva ett Guds barn : en son eller dotter i Guds fadershus, och med detsamma blir hon verkligen fri: fri från syndens skuld och straff, fri från samvetets kval och hjärtats ångest, fri från alla synders och onda lustars övermakt och från andligt beroende av människor. Vilken stor salighet att ha blivit upptagen i det andliga fadershuset eller Guds rike, som redan här på jorden är rättfärdighet, frid och fröjd i den helige Ande och att vara ägare av dess dyrbara förmåner : faderskärleken, fadersomvårdnaden, fadersförsvaret, bönetillgången, o. s. v.! Och huru stort och härligt är det icke att i sanning hava blivit fri, så att man kan bruka och göra sig nytta av dessa barna- förmåner ! Vilken motsats utgör icke denna frihet emot det förra syndatillståndet, som icke var något annat än ett uselt träldomstillstånd. Om än den andliga friheten åtnjutes under mycket yttre tvång, som Guds barn hava i världen, så är den dock början till Guds barns härliga frihet, som de skola ernå i den himmelska fulländningen. Emot denna salighet här på jorden, som består i barnaskapet och den kristeliga friheten, svarar det andliga barnasinnet och det redliga uppsåtet att bevara friheten. Guds rätta barn hava barnasinne emot sin himmelske Fader, så att de barnsligen frukta Honom över allting och därför äro rädda för att göra Honom emot, barnsligen älska Honom och därför hava avseende på Honom i vad de tala eller göra, och gärna vilja lyda och tjäna Honom, barnsligen förlita sig på Honom och därför hålla sig fast vid Hans löften, barnsligen överlåta sig åt Honom och låta Honom styra för sig samt äro barnsligt förnöjda i Honom. Med detsamma Gud har gjort de trogna verkligen fria, har han ock givit dem det sinnet, att de vilja bevara friheten. De vilja icke åter giva sig under lagen att vara trälar under dess hot och tvång utan vilja hålla vakt om rättigheten att söka all sin rättfärdighet i Kristus. De vilja övervinna sin människofruktan för att icke bliva människors trälar. De hava emot alla synder och onda lustar detta uppsåtet: Nu skall ej synden mera i träldom hålla mig: Gud, Du skall mig regera, ty jag tillhörer Dig. Den nya anden, som har blivit verkad hos dem, är en konungslig ande, som vill undertrampa alla köttets gärningar. Den är en frivillig ande och vill vandra i frimodighet, kraft och glädje. Just denna andliga frihetsträngtan gör, att de här vid känslan av synd och brist, sucka och äro betungade. Men till den sanna kristendomens salighet hör framför allt saligheten i himmelen, som de trogna äga i hoppet, och kristendomens rätta beskaffenhet, som svarar emot denna salighet, består i det himmelska sinnet eller det andliga främlingssinnet hos Herrens trogna. På saligheten i himmelen visar oss vår text, då det står, att sonen eller en till barn hos Gud upptagen människa får för alltid förbliva i fadershuset, ty, då ett Guds barn icke här har någon varaktig stad, icke alltid får förbliva i fadershuset på jorden, så måste det beständiga förblivandet i fadershuset syfta på förblivandet hos Herren i det himmelska riket. I detta varande och förblivande hos Herren innefattas förlossningen från alla tidens lidanden och alla frestelser, som äro för evigt utestängda från Guds himmelska boning, de saligas trygghet i vissheten, att deras salighet aldrig skall upphöra eller kunna av något förstöras, besittningen av det rika och härliga himmelska arvet, gemenskapen med alla saliga människor och med de heliga änglarna, samt framför allt det ostörda åtnjutandet av Guds kärlek. Denna salighet i himmelen tillhör redan här på jorden de trogna, ehuru de ännu äga den blott i hop-pet. Men hoppet låter dem icke komma på skam, ty Guds kärlek är utgjuten i deras hjärtan genom den helige Ande, som har blivit dem given, och som är panten på, att de skola ernå den himmelska saligheten, utan vars ägande de skulle vara de uslaste av alla människor. Därför att de trogna hava i sina hjärtan Andens pant, veta de, att de hava sin rätta skatt och sitt medborgarskap i himmelen. Men häremot svarar också de kristnas himmelska sinne och deras främlingssinne. som de böra bevara under sitt utevandrande här på jorden. Sanna kristna äro och böra vara så upplysta, att de anse hela världen ringa i jämförelse med deras härliga himmelska arv, och att de, vad gott de än kunna få på jorden, begära något bättre, nämligen det himmelska. De böra, ju längre dess mer, få avsmak för världens tomma flärd och kunna förakta dess låghet, men däremot bliva i sin ande upplyftade och renade till att kunna åtnjuta den tillkommande världens krafter. Äro de så sinnade, så anse de sig här på jorden blott såsom gäster och främlingar. De längta härifrån och vilja gärna utbyta sin lott på jorden, även då den är som bäst, mot den, som är ännu bättre, nämligen att få vara när Kristus. De anse det de äga här på jorden blott såsom ett lån av Herren, för vilket de en gång skola göra räkenskap, eller såsom en hjälp till fortsatt vandring på vägen mot det himmelska målet. Men därför att de äro så sinnade, lära de sig ock att låta sig nöja med besvärligheterna på jorden såsom något, som blott hör till vandringen, och låta Herrans vägar, även om de äro lidandets vägar, behaga sina ögon, emedan de veta, att Herrens vägar föra dem bäst till målet och att lidandet är för dem nödvändigt för deras framhjälpande på dessa vägar.

II.

Denna korta framställning av den sanna kristendomens salighet och rätta beskaffenhet -- må den nu för eder, den bortgångne lärarens efterlämnade åhörare, bliva, vad den avsetts att vara, en anledning till självprövning för alla och de troende ibland eder till uppmuntran. Varje rätt lärare framställer i sin förkunnelse detta, som nu blivit framställt, och vittnar därom även i sin umgängelse. Den bortgångne läraren, själasörjaren och församlingsföreståndaren har han icke ofta talat med eder om barnaskapet i det andliga fadershuset? Hur kunde han icke tala därom t. ex. vid barnens konfirmation och första nattvardsgång, men även eljest. I minnens väl hur han ofta med ett Halleluja avslutade sin framställning av Guds faderliga nåd i Kristus Jesus och Guds barns lycksalighet. Hur ofta har han icke lagt eder på hjärtat, att till barnaskapet hörer frihet: frihet från lagträldom och ängsligt väsende, men frihet också från alla onda begärelsers herravälde: från människofruktan, från högmodet och ondskan, från vällusten och lösaktigheten, från dryckenskapen, från orättfärdigheten, lögnaktigheten och girigheten, från oförnöjsamheten, avunden o. s. v. Men har icke också hans umgängelse predikat om barnaskapets salighet och frihet? Kunna de, som kände honom, säga annat, än att han var vid gott mod såsom de kunna vara, som fått sina synders förlåtelse och äro barn i det andliga fadershuset? Och var han icke verkligen fri? Visst kunde fel och svagheter framte sig; men skulle väl någon kunna våga påstå, att något orätt rådde över honom? Vi hava väl god grund till det påståendet, att Guds Son, till vilken han höll sig i ordet, bönen och den heliga nattvarden, hade gjort honom verkligen fri. Ja, var det icke hos honom mer än hos många andra kristna en upphöjdhet över frestelser till bekymmer, missmod och missnöje? Var än något härvid av naturen, så tro vi dock, att naturen här var helgad av nåden. — När Herren får rätt frigöra en lärare, så visar sig detta i ett sådant förhållande, som det, vartill aposteln Paulus förmanar Timoteus, då han säger : En Herrens tjänare skall icke vara trätosam utan ljuvlig mot var man, läraktig, den de onda lida kan (2 Tim. 2: 24); så ock, då det heter : Predika ordet, håll uppå i tid och otid, straffa, truga, förmana med all saktmodighet och lärdom (2 Tim. 4: 2). Vem känner icke i dessa ord igen vår kärleksfulle och nitiske bortgångne kyrkoherde ? Men hur manar han icke då också även nu vid sin bortgång sina åhörare, anhöriga, ämbetsbröder och vänner att också söka den frihet, som Guds Son giver. Eder bortgångne själasörjare har också predikat för eder om den himmelska saligheten och det däremot svarande himmelska sinnet och främlingssinnet. Hur ofta talade han icke ljuvligt om himmelen och bortgången till den genom en salig död. Gud ske lov för döden! kunde han säga i sin predikan. Hur kunde han icke framställa allt jordiskt i dess ringhet i jämförelse med det eviga och oförgängliga. Men han talade ock ofta om Guds folk och gav aldrig utsikt till salighet i himmelen åt andra än åt dem, som med Guds folk ville vara främlingar här på jorden. Och även i detta avseende har han själv varit eder till föredöme. Man såg honom aldrig tränga sig fram bland dem, som söka sin del i denna världen. Av naturen låg det icke heller för honom, att förälska sig i någon plats här på jorden eller i några jordiska förhållanden. Men framför allt har, - så vitt vi kunna se, -nåden, som varit verksam på hans hjärta under de prövningar och lidanden, som tid efter annan träffat honom, lösgjort hans hjärta från allt jordiskt och framkallat hos honom suckan efter det himmelska hemmet. När det himmelska sinnet och främlingssinnet blir verkat hos en lärare, då blir hans ämbetsutövning genom Guds nåd till tröst och hugnad för Guds folk. Då blir han en själasörjare för de salighetssökande, och dessa tillförse sig då, att han icke sviker dem, när de behöva råd, hur de skola förhålla sig för att kunna leva i världen, men dock icke vara av världen, och de kunna, i det som läraren får att frambära, igenkänna den efter deras ställning och erfarenhet avpassade andliga näringen och vägvisningen. Huru annorlunda däremot om läraren aldrig trängt igenom till det himmelska sinnet eller åter låtit sig förvärldsligas eller, såsom det i en bild uttryckes i Uppb., är bland de himmelens stjärnor, som draken drager med sig och kastar på jorden. Hur rådlösa och modlösa gå då icke snart de om sin salighet bekymrade människorna, men hur lever världen icke liksom upp och stärker sig i sitt falska salighetshopp. Men har nu, käre åhörare, eder bortgångne lärare med ord och umgängelse predikat för eder både om saligheten på jorden och saligheten i himmelen, om den kristliga friheten och det himmelska sinnet, så låten nu detta vara för eder till självprövning, och, om I viljen vara hans efterföljare, också till uppmuntran. Så pröven eder då, om I också låtit eller låten förhjälpa eder till verklig frigörelse och till ett himmelskt sinne. I, som med hörande öron icke hört Guds ord och med seende ögon icke sett varthän en trogen lärares och andra sanna kristnas umgängelse syftar, och därför icke aktat den salighet, som eder Frälsare åt eder förvärvat, besinnen eder nu vid eder lärares grav och läggen på hjärtat det varningsordet: Trälen får icke förbliva i huset för alltid. Ären I stadda i någon syndaträldom, när dödsbudet en gång kommer till eder och I bliven skilda från den yttre förbindelsen med Herrens församling, så förbliven I sedan för evigt utan del i fadershuset. Ställen I icke eder vandring till det himmelska hemmet, så kommen I icke heller dit. Men tänken till självprövning på eder lärare, även I, som begynt söka Guds rike. Veten, att den omvändelse, som icke tränger igenom till sann frihet, är en skenomvändelse, och att den helgelse, som en människa söker förena med kärleken till denna världen och förtroligheten med världen, är en skenhelgelse. Vaknen därför upp rätteligen och synden icke, att Guds Son må göra eder verkligen fria. Låten det himmelska Jerusalem ligga eder om hjärtat och halten icke på båda sidor. Fatten med allvar till Guds ord och åkallen Herren om nåd till fullt genombrytande. Men I, som med redligt själabekymmer gån ut från synden och söken det ovantill är, hämten ock vid eder bortgångne lärares grav mycken uppmuntran och låten denna uppmuntran väcka eder till tack och lov. Tryckens I ännu av syndabördan och hindrens av syndabojorna, så vänden eder blott flitigt till Jesus med syndabekännelse och bön och fortfaren att redligt begagna eder av de dyra nådemedlen, som Guds Son anförtrott eder till eder frigörelse, så skall även på eder det ordet besannas, att den Sonen gör fri, han är verkligen fri. Och haven I en begynt salig erfarenhet härav, så vänten, att Guds Son skall fullända eder frigörelse, om I fortfaren att följa Honom. Ännu tryckens I av den synden, som låder vid eder och gör eder tröga, av världens väsende, som omgiver och hindrar eder, av djävulens tillställningar, som I måsten se och höra under denna onda tiden, och av det mörker, som han stundom påför eder, ja ock av andra lidanden, som påläggas eder. Men den som Guds Son först gjort fri från syndens träldom, den gör han också till sist fri från förgänglighetens träldom, från dödens kropp, från alla frestelser och all vedermöda. Föreställen eder ofta, hur fria och glada edra trosföregångare äro däruppe i det himmelska fadershuset, där de åtnjuta den fulla friheten. Denna lott har eder lärare redan vunnit, och låten detta vara eder till uppmuntran, så att I också ören vid gott mod och med tålamod fördragen främlingskapets vedermöda. Här haven I nu åter en erinran om hur denna snart tager slut, och huru de, som bibehålla främlingsskapssinnet, få i rätta stunden komma hem. Så sen då till, att I också förbliven rätta gäster och främlingar, som förvara sig för de köttsliga begärelserna, som strida emot själen. Haven eder lust i Herren och låten edra sinnen föras bort från förvetenheten beträffande det som är i denna världen, vilket I bören anse för något lågt och ringa, vad det än må vara, i jämförelse med det himmelska. Tagen fram till eder uppmuntran på vägen det som eder lärare sagt eder, då han enligt sin Herres bud tröstat Guds folk och talat ljuvligt med Jerusalem, och haven eder umgängelse, så mycket I kunnen i himmelen, att I måtten bliva i hoppet mera hemmastadda där, varest I haven edert hem. Så skolen I till slut få råkas där, varest Herrens trogna kunna vara ännu mera fria och glada än någonsin här på jorden.

 

Nu blott några uppgifter angående den bortgångnes yttre levnadsomständigheter: Prosten och kyrkoherden i Solberga pastorat Henrik Florus Ringius föddes i Varberg den 26 november 1847. Hans föräldrar voro kronofogden Samuel Ringius och hans maka Ulrika Charlotta Ekman. Han blev student i Lund 1869 och präst år 1874. Efter förordnanden i Kungsäters, Seglora och Träslövs pastorat blev han komminister i Kungälvs, Ytterby och Rödbo församling år 188o samt i Säve, Backa och Björlanda församlingar år 1892. I dessa Solberga, Jörlanda och Hålta församlingars pastorat valdes han till kyrkoherde hösten 1895 och tillträdde tjänsten 1898, då han installerades den 3 :dje söndagen efter Trefaldighet. Han har i äktenskap varit förenad med Alma Alexandra Beausang. Den efterlämnade änkan jämte fyra döttrar äro de närmast efterlevande anhöriga. Han har varit missionsstyrelsens stiftsombud. Av yttre utmärkelser har Kungl. Vasaorden tilldelats honom, varjämte han förra året utnämndes till prost över egna församlingar. Sistlidne pingstdag eller den 31 maj 1925 blev hans dödsdag.

Vi uttala nu till sist några innerliga önskningar och först för den i Herren avsomnades efterlevande: den sörjande makan, som troget stått vid hans sida till hans sista stund, och barnen, som mistat en öm och förebedjande fader. Måtte de böner, som för eder uppstigit från hans hjärta, komma igen med bönhörelse och välsignelse för eder ! Särskilt eder ser han nu efter från det hemmet, dit han ingått, för att se om I kommen efter på vägen dit. Lämnen eder själva helt åt Herren, såsom han velat i sin bön anbefalla eder åt Honom, så skall även eder vandring bliva lyckosam och I skolen till sist med glädje få återse varandra. Måtte vidare den bortgångne lärarens församlingar, tillsammans med vilka han levat och dött, alltid få hava Guds rena och klara ord ibland sig, och måtte där i dem alltid finnas några, om möjligt många, som låta det hos sig bliva verksamt till bättring, tro och helgelse. Må hans åminnelse leva i välsignelse även bland hans ämbetsbröder och liva oss till redlighet i vår egen och andras salighetssak och därmed ock till att förbliva fasta vid den frälsande sanningen, som ensam kan hjälpa oss igenom, och som vi behöva allra mest för egen del, när stunden till uppbrott kommer även för oss. Ja, Gud vare oss nådig och välsigne oss. Han låte sitt ansikte lysa över oss. Gud, vår Gud, välsigne oss och all världen frukte Herren.

Amen.


Välkommen

Välkommen till www.lindmanssidan.se