Minnen från Ränneslöv
MINNEN FRÅN RÄNNESLÖVS PRÄSTGÅRD PÅ A. G. LINDMANS TID
av Lars Lindman
För alla som haft förmånen att växa upp i ett gott hem, står barndomstid och uppväxtår i ett förklarat skimmer, som inte bleknar med åren. Också de obetydliga detaljerna, de vardagliga småtingen, övergjuts av detta skimmer och får för den som upplevde dem som en del av det hela, sin djupa betydelse och sin omistlighet. Ju äldre man blir, desto mer upptäcker man också, hur djupt alla intryck från barndomen sitter, och i hur hög grad man är beroende av allt det som man fick som barn. Dessa förhållanden kommer att ge sin prägel åt skildringen av hemmet i Ränneslöv, där en stor barnskara genomlevde lyckliga år hos far, kyrkoherde Alvar Gustaf Lindman, och mor, Elin Sara Lindman, f. Nyblom.
Om man söker finna ett uttryck för det som mer än något annat gav prägel åt vårt hem, så skulle man kunna säga, att det var kärleken till Guds ord. I den var far och mor förenade. Annars var de till läggning och kynne ganska olika. Far var av naturen mera inbunden, tystlåten om sig och sitt, utan praktiskt handlag. I de husliga bestyren och omsorgerna tog han mycket litet del, och trädgårdsskötsel befattade han sig heller aldrig med. Jag kan inte minnas, att jag någonsin sett honom hålla i en spade. Mor däremot var livlig och impulsiv, gladlynt och humoristisk och intresserad av mångahanda ting. I sin ungdom hade hon odlat en konstnärlig gåva, och många målningar och seri glödritade tavlor av hennes hand prydde hemmets väggar. Hon ägnade också mycken tid och kraft åt skötseln av prästgårdens trädgård, och hennes köksträdgård var ett mönsterbruk med snörräta rader i grönsakssängarna och potatisstånden på linje inte bara längs potatislandet utan också diagonalt.
Men hur olika de än var — i kärleken till Guds ord var de förenade. Båda hade den med sig från barndomsåren. Far, som blev moderlös vid tre års ålder, hade tydligen mottagit avgörande intryck genom sin mormor, Maria Palme, f. Silfverswärd. Hon hade sitt föräldrahem i Vissefjärda i Småland, och där fick han vistas en längre tid, då faderns gård, Rudsberg i Olme, förstörts vid en eldsvåda. Måhända hade hennes fromhet sina rötter i den småländska väckelse, som präglats av Sellergren. Mor växte upp i Spekeröds prästgård som en av de äldsta i kyrkoherde L. J. Nybloms stora barnskara. Det hemmet tycks ha utmärkts av en harmonisk förening av allvar och sund livsglädje. Båda delarna hade hon också med sig som ett lyckligt arv. Sitt första hem redde mor och far i Kålleröds lilla kom-ministerboställe i Solberga pastorat. Dit kom far som komminister år 1904, och följande år förde han dit sin brud. I Kålleröd fick mor och far uppleva både glädje och sorg. Sju barn föddes där, det äldsta, en son, som döptes till David Lars Stefanus, dog också där, knappt 5 månader gammal. Om hans död berättar far i ett brev till vännen Gustav Daniel Wetterberg i Okome. Några rader ur det brevet meddelas här, då de är så belysande för både mors och fars inställning till livets skickelser. "Vad min lille käre David beträffar, så har jag mera tackat och lovat än klagat över hans bortgång, och även min hustru har varit stilla och undergiven Herrens behag. Han var mycket kär för oss. — — Han dog i sin mors armar. Strax före döden upphörde hans plågor. Oss kunde han då icke se, men hans ögon öppnades så stort och lyftades sakta uppåt. Han började jollra, som han gjorde före sin sjukdom, när han var glad, och det lilla ansiktet fick ett så lyckligt utseende. Hans död var så lätt, att vi knappt märkte, när den skedde, fastän vi noga sågo på honom. Det gör mig ännu så gott att tänka på, hur lycklig han såg ut, när han dog, och jag tror bestämt, att han i sin död smakade den tillkommande världens kraft. — —Det var en sådan skön vårmorgon, då Herren förlossade honom. Vi spelade och sjöngo strax efter hans död ps. 194: 4 och 487: 3, 6, 7 (gamla psalmboken). Allt är nu ett sådant ljust och ljuvligt minne."
Från åren i Kålleröd har jag bara några spridda minnesbilder. De faller också utom ramen för denna skildring. När Ränneslövs pastorat i södra Halland blev ledigt vid kyrkoherde Peter Settergrens död år 1915, sökte far kyrko-herdetjänsten där. Han blev också vald, och på våren 1916 flyttade familjen från Solberga ner till Ränneslöv. Far var icke helt främmande för sitt nya pastorat, när han kom dit som kyrkoherde. Åren 1903-1904 hade han haft missiv där. I oktober 1903, då han nyss kommit till Ränneslöv, ger han sin ovannämnde vän G. D. Wetterberg del av sina intryck. "Jag trivs mycket väl här i Ränneslöv. Folket är vänligt och kyrkligt. Prästgårdens invånare äro beskedliga. Här är nog rätt mycket att göra. — — Naturen här är som i Skåne: en stor slätt, men den är genomdragen av dalar, som äro rätt täcka." Säkerligen hade de goda intrycken från adjunktstiden varit en bidragande orsak till att han sökte till Ränneslöv. För mor däremot var den sydhalländska bygden alldeles okänd. Jag minns, hur hon kom hem till oss efter sitt första besök i Ränneslöv, sedan far blivit utnämnd till kyrkoherde, och talade om vilken underlig dialekt folket talade därnere. Hon var nog också en aning bekymrad över prästgårdens tillstånd och inte minst över den förvildade trädgården. Men för oss barn var allt detta ett spännande äventyr. De två "stora" flickorna, åtta och sju år gamla, fick följa med mor och far vid flyttningen. Vi småttingar fick vara hos mormor i Göteborg ett par veckor, tills allt hade kommit i ordning. Då kom äntligen den dag, då vi fick göra den för oss så långa tågresan till Vallberga station, där mor och far mötte med droska, förspänd med två hästar. Och så fick vi under de redan hemmastadda systrarnas ledning orientera oss i det nya hemmet och dess omgivningar.
Under de 21 år, som far var kyrkoherde i Ränneslöv, blev den platsen för oss den käraste på jorden. Hur många minnen är inte förknippade både med prästgården, trädgården och bygden. Prästgårdsbyggnaden, en lång envåningsbyggnad från 1800-talets senare hälft, saknade på den tiden alla nutida bekvämligheter. Rummen var mycket enkelt möblerade. Det var för far en principsak. Den växande barnskaran betydde naturligtvis också en påfrestning på ekonomin, som inte tillät några extravaganser. Vi upplevde det som en märklig tilldragelse, när vi fick linoleummatta på matsalsgolvet och kanske ännu mer, när far fick ärva en del möbler efter en morbror i Stockholm. När vi kom till Ränneslöv, fanns det kakelugnar i alla rum, något annat existerade ju knappast. Men efter någon tid installerades i köket en värmepanna, som eldades med torv och som värmde upp rummen närmast köket. Det var försvarliga mängder bok- och björkved från skogarna på Hallandsåsens sluttningar, som eldades upp varje vinter. Den höggs och staplades i prydliga stackar av flitiga vedhuggare, under tidigare år gamle Per och sedan Karl Bengtsson i Edenberga och Emil Bengtsson uppe i byn. De anlitades också för många andra uppgifter. Köket saknade länge både vatten och avlopp, och spisen hade under hela vår tid kvar sin stora spiskupa och den väldiga bakugnen, som eldades med ris, och i vilken brödet till det stora hushållet bakades varannan vecka. Over hela huslängan gick en oinredd vind med tre underligt formade murstockar. Den erbjöd en ypperlig lekplats för oss barn. På västra gaveln lät far inreda ett litet rum, som under många år fick tjänstgöra som skolsal för den privatskola far anordnade för sina barn, och där en rad guvernanter inpräntade nyttiga kunskaper i prästgårdsbarnens hjärnor. Senare blev detta vindsrum pojkarnas rum, och däruppe har jag många gånger beundrat solnedgången bortom de gamla askarna och Västergårdens röda ladugårdslängor men också under skräckfyllda nätter nedkrupen under täcket lyssnat till hur åskvädret med dunder och brak rullade fram över den sydhalländska slätten. Trädgården var vid vår ankomst ganska förvuxen och för-vildad, full av risiga snöbärshäckar och ståltrådsnät. Där före-togs under mors ledning ett omfattande röjningsarbete och efter-hand också en ganska genomgripande omplanering och nyplan-tering. De gamla mossbelupna fruktträden höggs så småningom ner. Kvar blev väl bara ett par citronäppleträd och ett grå-päronträd, som gav rikliga skördar av saftiga päron men även var ett utmärkt klätterträd för oss barn. I stället för de gamla planterade mor in nya träd, som snart bar rikligt med frukt. Trädgården var en sluten värld ungefär som en klosterträdgård. Den övre delen utgjordes av gårdsplanen. Denna begränsades i norr av den långa, ljusmålade huvudbyggnaden. Den låg där trygg och värdig under sitt svarta tak med väggarna klädda tv klängrosor och av vinrankor, som brukade ge en riklig skörd 4 av små söta druvor vid tiden för fars namnsdag den 18 september. I öster låg den lilla flygeln, som ägdes av tjänsteinnehavaren, och som tidigare tjänstgjort som adjunktsbostad. Den funktionen fick den på nytt fylla under fars sista år. I väster låg vid vår ankomst ett gammalt fallfärdigt brygghus, som senare ersattes med en ny tidsenlig ekonomibyggnad, inrymmande vedbod, tvättstuga och bakstuga. Gårdsplanens runda gräs-matta kröntes av en praktfull rabatt med rosor. Den första uppsättningen, som bestod såväl av prunkande förädlade rosor som av stam- och kantrosor, hade med frikostighet skänkts och planterats av trädgårdsmästare Quinn i Vallberga. Längre fram ersattes dessa av de skära Else Poulsen, som också var utmärkta att sätta in. För övrigt fick trädgården sin karaktär av de stora gräsmattorna, där vi i senare år slet med gräsklippningen men också kopplade av med ivrigt bedrivet krocketspel, men kanske framför allt av de gamla träden, en väldig, fyrstammig alm vid västra gaveln, de stora lindarna, som en gång tydligen varit en berså i trädgårdens mitt, och en praktfull hästkastanj nere i hörnet vid hönshuset. Detta hade far låtit bygga, och där försökte vi barn oss på rationell hönsskötsel. Senare övertogs vården av hönorna av gamla Mina, som där fann sin uppgift, när barnen inte längre behövde hennes tillsyn. Hon hade följt med från Bohuslän och var hos oss i alla år så länge hemmet ägde bestånd.
Ett markant inslag i bilden var den stora, rundklippta bux-bomsbusken, i vilken man kunde krypa in, och där man satt skyddad för insyn från alla håll. I den byggde bofinkar och en gång även ett par hämplingar bo. Vi fröjdade oss åt alla vinga-de gäster, som vi efterhand lärde känna. Det första fågelbo jag såg var ett kajbo, som far visade oss på precis innanför en lucka i den ena murstocken på vinden. Där kunde vi beskåda kajornas husliga bestyr ända tills ungarna var fullvuxna och gav sig iväg upp genom skorstenspipan. Senare kunde vi glädja oss åt upptäckten av många andra. fågelbon redan inom träd-gårdens hank och stör. Somliga av dessa häckningshistorier slöt med bittert begråtna tragedier, andra fick en lycklig utgång. Där var de grå flugsnapparna, som år efter år byggde i lådan på fönsterkarmen. Där var koltrastboet, som blåste ner en stor-mig dag, men nödtorftigt reparerades och sattes upp igen, och lövsångarboet, där vi hjälpte till att utfodra de tre ungarna med mygg, tills de blev flygfärdiga och gav sig ut i världen. Där var sädesärlornas bo i högen av ved, som vedhuggarna just höll på att klyva, men som fick ligga orörd, tills ungarna var utflugna. För att inte tala om alla mesars bon i holkarna som vi satt upp. Utanför trädgården utbredde sig åt alla håll bygden med den omväxlande naturen och med de olika byarna och de många hemmen, där människorna bodde. Åt ndrr och väster sträckte sig den vida slätten. I väster låg Vallberga med stationen, dörren ut till stora världen. Därborta hörde man tåget rassla fram över skenorna, och klara kvällar kunde man också dess långa ljusrad glida bort på sin färd norrut mot Halmstad och Göteborg eller söderut över Hallandsåsen mot Skåne och kontinenten. När vi pojkar börjat vår skolgång vid Halmstads läroverk, betydde Vallberga och järnvägen den ofrånkomliga vägen bort från det kära hemmet och från landets frihet till stadens instängdhet och skolarbetets mödor. Själv fick jag den första tiden göra färden till Vallberga med postgubben Dåns kärra, som drogs av två små ölandshästar. På den lastades min spånkoffert och jag själv, och så var det att med vemod i sinnet vinka farväl till föräldrar och syskon, när kärran svängde runt kröken vid kyrkan. I norr hade vi prästgårdsgärdena, som i dagligt tal alltid rätt och slätt kallades "Slätten". Där gick stigen långt ut över de stora fälten med utsikt bort emot Laholm, vars vattentorn reste sig vid horisonten. Till slätten utsträcktes med förkärlek våra promenader på söndagseftermiddagarna, sedan vi först gjort en sväng runt den väldiga kyrkogården. Åt öster låg byn med posten och de båda affärerna, smedjan, skräddare och sömmerskor och på senare år också vagnmakaren, som välvil-ligt gjorde oss så många tjänster. Litet längre bort tog skogsbygden vid, men dit kom vi inte så ofta. Det var mest när vi fick följa med far på husförhör eller skolexamina till Ålstorp eller Stäme eller till de avlägsnare delarna av annexförsamlingen Ysby. I söder fanns de härliga fritidsmarkerna, där vi kanske allra mest upplevde all naturens ljuvlighet under årstidernas växling-ar. Där var dalen med sin porlande bäck. Tänk vad den lyste av kabbeleka och vitsippor om vårarna! Där var "höjderna" med sina väldiga backar, där vi på vintern åkte kälke utför de branta stupen och om somrarna lekte och rasade bland betande unghästar och kalvar. Där var ån, där vi badade så gott det gick i det grunda vattnet, och som på vintern gav oss skridskois på de översvämmade sankmarkerna. Och bortom alltsammans gick Hallandsåsens långa, mäktiga mur, som med sina vackra sluttningar lockade oss till härliga cykelutflykter, när vi blivit större.
Allt detta var dock bara ramen kring det hela. Jag har skildrat den så utförligt, därför att det alltsammans betydde så mycket för oss, som växte upp i prästgården.Men hur gestaltade sig då livet där?
Jag behöver väl knappast säga, att det helt och hållet fick sin prägel av fars uppgift och gärning. Far var präst helt och allt, med varje fiber av sin varelse, en Guds ords tjänare i bå-de helg och söcken. Omutligt allvar kännetecknade hans gudsfruktan. Så tycks det ha varit ända sedan hans tidiga år. En gammal släktkrönika berättar, att hans mormor, under vars värd han växte upp, önskade att han skulle bli präst. Och redan som 6- eller 7-åring höll han på fullt allvar gudstjänster för familjen. Han predikade då, iförd en prästkappa, som hans mormor låtit sy åt honom. Under studieåren i Göteborg var han en flitig åhörare under J. N. Rexius och Lars Nohrborgs p redikstolar. Han mottog också starka intryck av dåvarande lektorn i teologi vid Göteborgs Latinläroverk Uddo Lechard Ullman. När far kom som kyrkoherde till Ränneslöv, fick han ett arbetskrävande pastorat att sköta. Han togs också helt i anspråk tv sin tjänst. Sin mesta tid tillbringade han på sitt arbetsrum, när han inte var ute på förrättningar eller sammanträden. Grundligt förberedde han sina predikningar, som i allmänhet utskrevs helt, om än med många förkortningar och tecken, som gör manuskripten mycket svårlästa. Fars predikningar innehöll alltid en djuplodande undervisning om salighetens grund, me-del och ordning. Stilen saknade all utsmyckning och var kanske en aning tung med av tyskan influerad satsbildning, men formen förenklades nog i viss mån under senare år. Utom de söndagliga högmässorna i Ränneslöv och Ysby höll far i alla år varannan fredag eftermiddag bibelförklaringar i Ränneslövs fattiggård, som det hette på den tiden. Till dem fick vem som ville komma, och efterhand blev det en ansenlig skara åhörare, som på fredag eftermiddag vandrade vägen fram mot fattiggården och bänkade sig i dubbla rader runt väggarna i den kvava salen. Från prästgården gick vi alltid hela familjen till dessa bibelförklaringar. De hölls över valda stycken ur bibeln. Själv minns jag särskilt, att Jes. kap. 55 och Hebr. kap. 12 genomgicks mycket grundligt vers för vers. Med det sistnämnda kapitlet höll far på i 2 år och 8 månader från 25/7 1930 till 21/4 1933. Det betyder, att omkring 60 bibelförklaringar ägnades detta kapitel. Det är mycket av andlig insikt och själasörjarnit, som koncentrerats i dessa utläggningar. Fars rum var inte bara expeditions- och arbetsrum utan också studie- och bönekammare. Sina studier fortsatte far så länge han levde. Han läste väl mest den klassiska uppbyggelselittera-turen, Luther, Arndt, Bengel, Roos, Schartau och nyare pre-dikosamlingar av de stora Schartaulärjungarna, men också Spener och Francke. Först och sist dock bibeln, som han ända till livets slut läste på grundspråken. Efter hans död fann jag i hans hebreiska bibel en liten anteckningsbok med nyss nedskriv-na hebreiska glosor. Hans språkintresse drev honom till att grundligt preparera oss pojkar, när vi skulle börja med något nytt språk. Själv inhämtade jag de grundläggande kunskaperna i tyska, latin, grekiska och hebreiska under fars ledning. Han intresserade sig också för historia och för botanik. För en skol-pojke hörde insamlandet och pressandet av det fastställda an-talet växter till sommarens vedermödor. För far betydde det säkert en god avkoppling att ta med sig sin pojke ut i marker-na och låta honom stoppa portören full av representanter för den sydhalländska floran.
Både far och mor var mycket goda föredömen, när det gällde ett regelbundet andaktsliv. Det hände ibland, när man oför-happandes kom in i fars rum t. ex. för att be om ett papper att rita på, att man fann far på knä vid soffan. Och mor kunde också överraskas i samma situation inne i sängkammaren, där hon hade sin vrå för sig själv. Vad har de inte betytt, dessa in-blickar i hemmets allra heligaste, och vilken välsignelse har inte dessa trogna förböner haft med sig för hem och församlingar! Så fick vi från barndomen en åskådlig undervisning om vad det vill säga att vandra i umgängelse med Gud. Åskådligt blev det inte minst, när jag efter fars död i hans bibel fann några blad, där han antecknat bibelställen, som haft något särskilt att säga honom, eller genom vilka han fått svar på bön. På som-rarna brukade far gå ut tidigt på morgonen till en skyddad vrå utanför trädgården med utsikt över höjderna i söder. Det var hans böneplats. Den kärlek till Guds ord, som var så djupt rotad i mors och fars hjärtan, ville de inplanta också hos sina barn. "Söndagliga kyrkobesök voro icke påbud utan en självklar ordning, vars orubblighet vi aldrig ifrågasatte". Dessa ord av biskop Tor Andrae om hans hem gäller i full utsträckning också om vårt. Femte bänken framifrån i första bänkkvarteret på höger sida var vår bänk. Den fylldes i det närmaste av mor och den långa raden barn. Under de tidiga åren blev det väl tröttsamt ibland under predikan, som också i regel varade tre kvarts timme. Då var det gott att krypa in bakom mors arm och slumra till ett tag. Men också då upplevde man, att gudstjänsten var något högtidligt och allvarligt. Man hörde, hur mor bad med i bönerna. Man såg, hur hon antecknade viktiga ting ur predikan. Man fick älsklingspsalmer, och man gladde sig, när de stod uppsatta på nummertavlorna, där solstrålarna blänkte i förgyllningen.
Man stavade på bibelorden på målningarna över altaret och sidodörrarna och på inskriptionen på uret framme i koret: "Gifven af Pehr Jönssons Enka i Renneslöfs Mölla År 1776". Vissa drag i gudstjänsten och vissa gudstjänster gjorde särskilt intryck på barnasinnet. Naturligtvis gällde detta julottan med levande ljus i bågar och fönster och i de sex granarna i koret, med brusande psalmsång och med Adams julsång: "0 helga natt, o helga stund för världen", sjungen av kantor Ingloff med kraftig stämma. Men också påskgudstjänsterna med sina jub-lande koraler. Alldeles särskilt högtidligt var det, när man kom till slutpsalmen på påskdagen, nr. 112: 7, 8: "Låtom oss nu vara glada", då orgelns trumpet med sitt djupa muller gav en aning om den sång, som ljuder likt dånet av starka tordön. Natt-vardsgudstjänsterna kunde inte heller undgå att göra starkt in-tryck. De hade en allvarlig prägel av bot och självrannsakan. Nattvardsseden var ännu obruten och kommunikanternas antal stort. Först gick männen och pojkarna, ofta två eller tre duklag. I en lång rad stod de ned utefter gången och väntade på sin tur att gå fram. Sedan gick kvinnorna och flickorna, kanske fem eller sex duklag. Söndagen skall firas inte bara i kyrkan vid gudstjänsten. Hela söndagen är ju Herrens dag, "helgad Herranom". Detta var också självklart för oss. Prägeln av högtid och allvar vilade över hela dagen. Söndagsmiddagen med sina speciella rätter åt vi alltid mellan tjänsterna, far hade ju varje söndag två högmässor. Medan far var i Ysby, samlade mor oss barn till en stunds andakt. Vi brukade då läsa Veit Dietrichs barnpostilla eller Luthers huspostilla. Var och en av de läskunniga läste ett stycke i tur och ordning. Mitt första exemplar av huspostillan fick jag vid sex års ålder under vårt första år i Ränneslöv. Efter senmässan dracks eftermiddagskaffet med ostsmörgås och två sorters kakor, varefter vi barn drog ut på vår söndagsvandring utöver slätten med dess böljande sädesfält eller bortöver höjderna, där vi strövade omkring under muntert samspråk. När vi sedan kommit hem igen, skulle var och en dra sig undan till sitt krypin för att i stillhet läsa Guds ord. När vi var mindre, brukade vi, som kunde läsa, samlas i fars rum, där vi fick ta en bok ur hyllan och sätta oss på en pall och läsa. Jag brukade med förkärlek välja Fehrmans predikningar, därför att de var tryckta med lättläst stil och var kortare än de flesta andra. Far observerade det och skänkte mig boken, där han skrev mitt namn med årtalet 1920. — När så kvällen kom, samlades vi gärna en stund kring orgeln och spelade och sjöng, och efter kvällsmaten hölls till sist gemensam aftonbön.
Också vardagarna fick sin givna inramning av enskild och gemensam andakt. Vår enskilda andakt växte fram ur barnens morgon- och aftonbön. Mor samlade oss barn omkring sig, bad med oss, visade bilder och läste något. Under våra tidigaste år hade vi "den skrivna boken", en svart anteckningsbok, som innehöll en enkel, personligt tillämpad undervisning för barn. Senare lästes Cullberg, Kristendomsundervisning i hemmet, och Litet i sänder. Särskilt väl minns jag kvällsläsningen. Den föregicks ofta av en stunds förtroligt samspråk om våra små problem och glädjeämnen eller om dagens händelser. Och sedan fick man leva sig in i den heliga historien. Kanske greps barnasinnet allra mest av berättelserna om Josef och David. Sången om herdegossen kan jag än i dag utantill åtminstone bitvis. "De gyllene axen på Betlehems fält, de vaja så sakta för vinden". När vi blev 12 år, fick vi förrätta vår andakt själva med bibelläsning, dagbetraktelse och bön. Före frukost ringde far till husandakt, och då samlades inte bara familjen och tjänstefolket utan också tillfälliga medhjäl-pare, som tvätterskor, vedhuggare eller hantverkare. Någon av flickorna skötte orgeln vid psalmsången, och sedan bads mor-gonbönen stående. Därefter läste far någon kort betraktelse, t. ex. ur Arndts eller Luthers skattkammare, eller någon bibelutläggning. När Lutherstiftelsens norska bibelverk kommit ut, ianvändes det en längre tid vid husandakten på morgonen.
Sedan sysselsatte vardagens mångahanda bestyr oss alla, var och en på sitt håll. Men i matsalen samlades vi igen kring det stora bordet, inte bara vid måltiderna utan också till varjehanda förströelser och lekar. Som små hoppade vi gärna runt bordet, medan mor spelade Ölänningarnas marsch på pianot. Kanske t. o. m. far lockades ut ur sitt rum och hoppade med. Från matsalsfönstren hade man god utsikt över landsvägen och kunde kontrollera vad som tilldrog sig i bygden, vare sig det var de olika gårdarnas hästar man höll reda på eller fruntimrens nya kläder. Tidningsläsningen på eftermiddagen och en stunds munter lek och tävlan på kvällen hörde också till vardagsprogrammet, och till sist avslutades dagen med gemensam aftonbön. Den bestod i allmänhet av något stycke ur en predikan t. ex. Berggren eller Ringius, och aftonbönen ur Roos bönbok. Under senare år fick ofta något av de äldre barnen tjänstgöra som "lector". En särskild ordning i vårt hem var helgmålsandakten på lördag eftermiddag. Vid kaffedags ringde far i klockan, och alla samlades för att påminnas om, att det "i morgon är sabbat, den heliga vilan Herranom". Då gällde det också att kunna svara på frågor om kristendomens huvudstycken, och därefter fick man höra svaren ur Schartaus stora katekes eller Pontoppidans eller Roos' katekesutläggningar. Sedan skulle gårdsplanen räfsas, friska blommor skulle sättas in, och allt skulle göras i ordning. Till sist lyssnade man till den högtidliga helg-målsringningen, som avslutades med klämtningen, då klockslagen ett efter ett tonade ut över den lördagsstilla nejden. När sedan de knarrande tornluckorna slagits igen, kände man, att arbetsveckan var slut, och att helgen gått in.
En prästgård skall ha öppna dörrar. Så var det också i vårt hem. Det var många, som kom och gick, och kaffebrickan kom ofta fram på bordet i matsalshörnet. Kyrkvärdar och skolkassörer, sammanträdesfolk av olika kategorier, men också sådana som önskade samtal i enskilda angelägenheter, hade ärende till prästgården. Något mera omfattande sällskapsliv förekom annars inte. Vi hade en stående julbjudning för medhjälpare och grannar, och jag har åtskilliga minnen från besök hos vänner inom pastoratet liksom i kontraktets prästgårdar. Far hade ock sina vänner bland ämbetsbröder på andra håll, som gärna hälsade på någon gång om året och kanske stannade ett par dagar. Dit hörde framför andra G. D. Wetterberg i Okome, Gunnar Strid i Nössemark och Anders Jansson i Krokstad. Själv ville han också gärna besöka dem, och jag fick som pojke följa med till Okome och Nössemark men också till gamle prosten Medin i Morup och dåvarande komminister Edvard Paulsson i Stafsinge. Någon sommardag kom fars ende bror med familj från Stockholm. Annars var det släktingar på mors håll, som utgjorde det närmaste umgänget. Mormor och hennes syster, "Moster Anna" brukade tillbringa några sommarveckor hos och när mors enda levande syster Signe Nyblom blivit maka ät komminister Knut Johnsson i Holm, knöts starka gemenskapsband mellan vårt hem och deras. Far och morbror Knut bytte ibland tjänster, och för oss barn var det en alldeles särskild glädje, när moster Signe och morbror Knut kom på besök. Då kunde vi ställa in oss på en dag av muntra lekar under morbror Knuts ledning. När sedan mors yngste bror, Harry Nyblom, blivit komminister i Mestocka i Veinge pastorat, och även mormor flyttat dit, in- nebar det nya möjligheter till samvaro. Syskonfamiljerna i Holm, Mestocka och Ränneslöv sammanträffade sedan ganska regelbundet än i det ena hemmet, än i det andra.
Men ljus och mörker växlar ständigt. Också till hemmet i i Ränneslöv kom sorgen som gäst. Äldsta barnet Hanna dog i början av år 1922 efter några dagars sjukdom, 14 år gammal.Far skriver till vännen i Okome: "Nu är vårt lydiga, fromma barn Hanna borta". Han berättar om kampen och tårarna vid hennes sjuksäng, men också om trösten och hjälpen. Guds löften förjagade dödsfruktan. Hanna dog nöjd och trygg. När hon blev tillfrågad, om hon önskade något, svarade hon: "Nej, bara tack!" Så bröt också här ljuset igenom dödens mörker. Men i hemmet blev saknaden stor, och mor sörjde länge sin flicka. Vi syskon pyntade hennes grav om lördagskvällarna.
Ett hem kan inte äga bestånd för alltid. Mor fick bryta upp först, far ett par år senare. Det var som en meningsfylld skickelse, att båda fick sluta sitt liv en lördagskväll. För mor kom uppbrottsordern just under helgmålsandakten, då hon plötsligt drabbades av en hjärnblödning. Efter ett par timmar hade hon gått över gränsen. När hon dött, sjöng vi Ps. 5: 1-3. Far låg död i sitt rum på Halmstads lasarett, när sköterskan kom in på kvällen för att se till honom. En stund tidigare hade han sagt till en av sina söner, som besökte honom: "Jag är så glad, jag har aldrig varit så glad som nu". Och vem kan undra över det? Han stod inför sin hädanfärd, en trogen tjänares hädanfärd in i sin Herres glädje. Sedan många år är vårt hem i Ränneslöv ett minne blott, vördat, älskat, uppfordrande.