Anna Om Syskonen

Med dessa rader ber Arne och jag få önska er alla en god och välsignad jul 1998 och ett gott nytt år 1989.

  "Mina kära syskon äro till antalet sju". Det var Lisa, som lärde mig svara så, når någon frågade mig, hur många syskon jag hade. På frågan hur gammal jag var skulle jag svara: "Jag har en ålder av fyra år". Nu är jag inte längre fyra år (66) men mina kära syskon är mig alltjämt kära och har berikat mitt liv. Här följer nu litet minnen och tankar sedda från lillasysters horisont i solbelyst prästgårdsidyll.

Far och Mor hade tio barn. Men de två äldsta var döda, innan jag föddes. Fars och Mors förstfödde,

David Lars Stefanus, född Annandag jul 1906, var knappt fem månader, när han dog i sin mors armar. Far tog hans bortgång mycket hårt. Mor fick vara den starkare. Det var hon som fick gå och beställa kista osv. Jag har i min ägo "Predikan vid David Lindmans jordfästning i Solberga kyrka d. 17 maj 1907 av A. G. Lindman" skriven med mors underbara handstil. Den börjar: "Att en kort predikan hålles vid detta barns begravning sker icke för att framhålla detta barn framför andra. Ven det har varit en uppmuntrande tanke för mig, att detta barn, som icke kunnat bliva något här i världen, dock skulle kunna göra den nyttan, att det givit anledning till en predikan i Guds församling." Davids grav finns fortfarande kvar på Solberga kyrkogård. På en liten vit marmorplatta står hans namn.

Hanna Constantia, 1907 - 1922, dog c:a fem månader innan jag föddes (jag fick namnen efter henne - ett H). Hon var då 14 år och 2 månader. Mycket hörde jag berätta om henne, jag såg hennes skrivböcker och teckningar, och hennes stora vackra kort - en förstoring på henne såsom tärna vid Morbror Knuts och Moster Signes bröllop - hängde i en oval mahognyram under klockan i matsalen i Rlvs prgd. Förutom de stora släkttavlorna var det endast Luthers och Hannas tavlor, som fanns i matsalen (+ en tidningshållare målad av Mor samt "Ryska skåpet"). Till Hannas grav på Ränneslövs kyrkogård gick man varje lördag för att kratta, ansa och sätta blommor. En gång, när jag var med Mor, gick jag fram och tittade ner i hålet efter blomvasen på den lilla gravkullen. Jag hoppades få se Hanna, men Mor log och sa, att det inte gick. Det var alltså Elsa Maria f. 30 mars 1909, som var min storasyster. Elsa har berättat för mig, att hon blev döpt i Solberga k:a 1:a april två dagar gammal. Mormor kunde knappt hitta henne inne bland alla filtar. Man färdades ju med hästskjuts och sträckan Kålleröd Solberga k:a var 3 km.

Elsa har betytt mycket för hela syskonskaran med sitt gedigna och pålitliga väsen. Tyvärr, när jag var 6 - 7 år, åkte hon bort för att vara guvernant först hos Strids i Nössemark och sedan hos Norborgs i Torestorp. Men tänk, hon skrev brev till mig, brev som hon från början till slut plitat med tryckbokstäver, för att jag förhoppningsvis själv skulle kunna tyda dem! I Elsas rum stod Elsas byrå, en vacker gammal sak, ärvd efter styvfarmor. I nedersta byrålådan fanns ett grönt plåtskrin med ut stansade änglahuvuden (?) på locket, innehållande broderigarner, samt två album, ett om kronprinsessan Margareta och ett om prinsessan Astrids barndom, förlovning och bröllop. Jag vet inte om vi yngre syskon hade tillåtelse att "gå i" den lådan. Men jag gjorde det, och då kände man, att detta var Elsas. Man var liksom närmre henne.

Om Lars Daniel (1910-1983) brukade Mor säga, att när Lars sätter ner hakan och upp bakhuvudet och säger: "Det vill Lars inte", då kommer Mor ingen vart med honom! Redan som elvaåring fick Lars, såsom sedan sina bröder Karl och Gustaf börja läsa vid Halmstads Högre Allmänna Läroverk. En liten parvel långt borta från hemmet i Rlv. Då var det inga lediga lördagar, inte läxfritt till måndagar. Endast vid jul, påsk, sommar och ett mindre höstlov kunde bröderna komma hem. På kvällen drog Lars täcket över huvudet och låg och grät. Från Lars konfirmation tror jag mig ha ett mycket diffust minne. Men desto tydligare minns jag storebror Lars, när han kommer in i Rlvs prgd med studentmössa på huvudet och behängd med en massa buketter. Jag som aldrig hade sett eller hört talas om något sådant, stod stilla och förundrad och stirrade på honom! Efter den dagen var pojkarnas rum en tid beklätt med blågula band och små studentmössor på väggarna. "Äh, vad dom skulle passat bra att sätta på dockhuvuden," tänkte jag. Så for Lars till Lund och sen kom Ebba in i mitt liv. Jag var knappt tio år, när Lars och Ebba ringförlovade sig.. Jag var så lycklig. Cyklade några varv i trädgården och sen in i förmaket för att äter noggrant studera kortet på Ebba och kamerakorten på de nyförlovade, som stod på Mors lilla skrivbord. När jag fyllde tio år, fick jag ett li-tet brev från Ebba. Och tänk! Hon hade skrivit "Fröken" på kuvertet! Min stolthet visste inte till sig.. Fröken blev man först. när man var konfirmerad. Då sa jungfrurna i köket "fröken Lisa, fröken Ruth" osv. Ebba kom en sommarkväll tillsammans med Lars och sina föräldrar från Öland, Kalmar till Rlvs prgd. Ebba och Lars i vita studentmössor spatserade arm i arm på prästgårdens gångar eller satt på bänken i Lindagrottan, bespejade av ett par flickögon. Ebba reste och Lars sjöng: "Fjärran han (hon) dröjer - - -Ack, lilla fågelen, ack, lilla hjärtevän, kommer du ej snart, kommer du ej snart?" Jag erbjöd mig att vikariera för Ebba och gå arm i arm med Lars! Jag tänkte skriva brev till Ebba och satt och plitade vid ett av småborden i matsalen. Då kom Far och läste det! Jag fick sträng tillsägelse att till en så lärd kvinna -hon hade studerat. vid Lunds universitet! - fick jag inte skriva "du". Dessutom var det flera stavfel! Gråtande gick jag därifrån. När Lars var färdig i Lund, fick han vänta på prästvigningen. Han var ju för ung. ("Världen är så stor, så stor, Lasse Lindman liten, Du är yngre än du tror, Lasse Lindman liten= -Fast du redan fästmö har, tyckte Engberg, att det var: Bäst du väntar några år, innan du dig gifta får," löd praktarvisan.) Vårterminen 1933, fick Lars använda till att undervisa sina småsyskon. Jag minns särskilt att jag för honom fick lära mig psalmerna "Du bar ditt kors" och " I denna ljuva sommartid". Efter Lars prästvigning i Rlvs k:a d. 8 okt 1933, Tacksägelsedagen, Lars 23-årsdag, flyttade Lars mera definitivt hemifrån. Men när Kyrkan och Barnen kom med posten, fick jag nästan hjärtklappning av glädje och spänning. Tänk, om där var några av Lars underbara teckningar och illustrationer i tidningen!

Sofia Lovisa - Lisa (om man tar bort o , v ) (1912-1981) kommer sedan i syskonraden. Om henne sa Ruth en gång till mig, att hon är en ovärderlig länk i syskonkedjan. En liten söt historia från hennes barnaår känner vi nog alla till. En solbergabo sa om den lilla ljuslockiga flickan, att det var ett sådant rart barn. "Inte rart, bara kärt", replikerade prosten Ringius. När Lisa sedan återgav detta, sa hon, att farbror Ringius sa "inte rart bara kärt" - "men det var allt rart ändå." Lisas konfirmation har jag ganska gott minne av. Dvs. de yttre tingen. Hennes vackra, svarta klänning, det lilla guldkorset och den fina psalm boken. Allt var så fint för ett litet barnahjärta, och jag beklagade Morbror Harry, som satt längre ner i kyrkan och inte kunde se henne så bra! Lisa var den i familjen, som alltid kom med roliga repliker, slagfärdig som hon var. Tillfällighetsversar var hon också mycket duktig på. Hon var Fars högra hand, liksom tidigare Elsa, hjälpte till på expedi tionen och läste Lilla katekesen med läsbarnen. Efter en sådan lektion skalv hon som ett aspelöv. Far dikterade delvis sina predikningar för Lisa. När Far sedan kom till Lisas stycken i predikan, vred hon sina fötter i kyrkbänken, orolig över att Far ej skulle kunna tyda vad hon skrivit! Till mig brukade Lisa ibland säga, att hon var pilgrimen med den stora bördan och jag pilgrimen med den lilla bördan. Jag funderade många gånger över vad hon menade.

 Så har vi Ruth Viktoria (1914-1971) av småsyskonen kallad "Åtta". Det var hon och Lars, som förde mig in i naturens underbara värld. Ruth var ordningsfull. Hon stod för trädgården, sedan Mor gått bort. Fönstren i vårt flickrum prunkade av rikligt blommande krukväxter, skötta av Ruth Hur ofta gladde hon inte sina småsyskon med att rita och berätta hela serier om tomtar och barn osv. Papperen till dessa var oftast omslagspapper, som man fick tillirivet sig en bra bit från Bröderna Karlssons affär. Två vackra minnen från Ruth har följt mig genom livet, Det ena är en solig sommardag. Ruth i flätor och vit bomullshatt  vandrar med mig på gången utefter kalvhagen ner mot märgelgravarna. Det blev för mig en överväldigande naturupplevelse. En sådan ljuvligt skön blomsterprakt. utav humleblomster, smörblommor, gökblomster, förgätmigej och över allt detta en skir slöja av hundkäx! Ännu idag kan jag se allt detta framför mig och känna den litet fuktiga sandjorden om skorna. Jag kallade gången för Midsommarvägen - eller hette den redan så? Tyvärr flyttade vår idoga arrendator kalvhagens stängsel till andra sidan gången, och Midsommarvägen försvann! Det andra minnet är en Allhelgonadag i Ränneslövs kyrka. Jag sitter. bredvid Ruth och ser upp i hennes ansikte, medan hon sjunger med i psalmen: "Vem är den stora skaran där." Emellanåt. tittar hon ned på mig med sina stora, vackra ögon. "Och deras jubel slut ej tar”

Karl Henrik Alvar, f. 21 dec. 1915, döptes av prosten Ringius Kållereds prästgård . Moster Signe kunde berätta, att farbror Ringius skorrande rr rullade genom rummet  när han sa namnen. Karl var den livlige, hjälpsamme brodern. Så många gånger Karl upprepade för mig, som var litet döv, vad syskonen sa! Karl plockade isär våra cyklar och satte ihop dem igen. Hån jobbade i sin verkstad uppe på brygghusets vind. Han fick sina vänner bland församlingsborna och höll en hel del till hos gamle Håkansson, som skötte arrendatorns kreatur. En gång fick jag genom fönstret se Karl i en vild cykelfärd upp mot byn förföljd av et t galopperande föl. Fölet, vars mamma var sjuk, hade nog blivit irriterad på Karls påhälsning. Karl spelade gitarr för både människor och djur (kalvarna i hagen). Karl gjorde fina läderarbeten. Väskor, portmonnäer och tändsticksaskfodral förfärdigade han och skänkte bort. Fodralen till tändsticksaskar försökte han nog  sälja. 1933 tog han studenten i Halmstad endast 17 1/2 år gammal. Det var en spännande upplevelse för lillasyster, som denna gång fick vara med. På sommaren samma år skaffade Karl sig en egen orgel, när han var med Far på prästmöte i Göteborg. Orgeln blev placerad i läsflickornas kapprum, där Karl bodde på sommaren. Men vid familjens sommarfödelsedagar sattes orgeln på Fars gamla trilla och drogs fram till vederbörande födelsedagsbarns fönster att med spel och sång hylla festföremålet! När hösten kom, blev det Karls tur att undervisa småsyskonen, som nu reducerats till Margareta och mig, sedan Gustaf kommit in på läroverket. Karl läste grundligt Schartaus lilla katekes med mig och lärde mig psalmerna:Till den himmel, som blir allas" samt "Allt är redo, fallna släkte". På ettårsdagen av Karls studentexamen plockade Margareta och jag buketter av tusenskönor för att hylla honom. Lisa författade i all hast ett poem: "Idag för ett år sedan blev du student, Och är det, ej därmed så mycket bevänt, Så är dock betygen en god sak att ha, För där ser det ut som du skött dig så bra. Och nu vi dig fira med blommor och blad, Så blir du så vänlig, förnöjd och så glad, Och att vi överseende få röna Med vår kunskap denna skoldagen sköna."Far fick se versen och utbrast: "Karl skötte sig väl bra!" Dessa mina syskon var alla födda i Kålleröds prästgård i Solberga. Nu. kommer "de tre små", eller som Margareta ville, att det skulle heta: Margareta och de små". Vi är födda i Ränneslövs prästgård, dit familjen flyttade 1916, då Far blivit kyrkoherde där.

Lydia Margareta (f. 3 juli 1919) var familjens ekonom. Känslan för ekonomien gjorde, att hon förtrytsamt tyckte, att en viss guvernant "sög ut huset" genom sin lön!  Margareta och jag lekte ofta om somrarna uppe på vinden över läsbarnssalen. Där ordnade vi skrivbord genom att välva lårar på kant. Margareta skrev boken "Om jag blev satt på bar backe". I den beskrev hon, hur hon målade en tavla, sålde den för en viss summa (jag tror 100 kr) och för pengarna anskaffade hon allt, som behövdes till ett hem, från sopborstar till möbler! Hon förde noga räkenskaper på allt, och när pengarna tröt, målade hon en ny tavla! Margareta, Gustaf och jag bildade Triumviratet, hade riksdag bland bjälkarna, fattade lagar och förordningar. Dvs, det var Margareta och Gustaf, som ledde det hela, och jag försökte hänga med! Vackra sommardagar, när solen sken och livet ute var härligt,kunde man finna Etha i ett rum med neddragen rullgardin sitta och läsa någon bok. Etha tog tillvara tiden. Stunderna vid middagsbordet kunde ibland bli långa. Etha som satt långt ner vid bordet hade med sig någon bok som hon läste i skydd av bordduken, eller t.o.m. någon virkning. Något år efter sin konfirmation for hon till Ölmevalla prästgård och blev guvernant för Hofs flickor och Dotevallar.

Gustaf Natanael (f. 27 juli 1920) var närmast mig i ålder. Ganska tidigt visade han skådespelartalang. Han lekte, att han var Zonnander, handlaren i byn, och han löd inte Mina, om hon inte kallade honom Zonnander. Gustaf, eller Putte, som han allmänt kallades, lekte också, att han var kantor Ingloff. Då satt han vid Minas soffa, spelade och sjöng. Jag skulle sitta bredvid och försöka "se söt ut " och vara en av Ingloffs döttrar! Jag var lite sotis på Putte, för att han alltid fick åka på Elsas pakethållare, när hon cyklade ut. Men Putte förklarade för mig, att jag såg ut som en ryss. Jag såg mig i spegeln - ja jag såg ut som en ryss! Suck! Vi hade så mycket roligt tillsammans, Gustaf och jag. "Hemligheten" var ett land beläget ovanför "granplanteringen". Där grävde och donade vi och planterade växter, som inte tog sig. Men det var vår hemlighet. Vi matade ungtupparna med vinbär, så de granna tupparna blev riktigt tama. Vi cyklade i trädgården varv efter varv, och vi "bodde" vid läsbarnstrapporna. Men snart skulle också Gustaf in på Halmstads läroverk, och det blev så tomt hemma. Vi har haft ett rikt syskonliv, som man med tacksamhet ser tillbaka på.

Lars, Lisa och Ruth är liksom Mor och Far redan hemma. Och vi andra: "Kom vänner, låt oss vandra som syskon hand i hand och fröjdas åt varandra i detta främlingsland. Låt oss bli barn och små. När vi som bröder kära varandras bördor bära, Guds änglar med oss gå." Falkenberg i dec. 1988. Anna