Annas Branders Dikter

Av Anna Lindman:

 Stjärnblomster

 Likt vintergatans stjärnor

strålar mina stjärnblomster,

 minnen från barndomen.

 Kanske mången finner dem oansenliga,

går dem förbi utan att lägga märke till dem.

 För mig har de lyst genom åren

som stjärnblomstren-,

på veka stänglar

Stellaria graminea-

 bland den torra backens gräs

 eller Stellaria holostea

under de stora trädens skuggande  dunkel.

Jag plockar mina stjärnblomster

 och räcker dig dem.

 Tag dem varligt i handen,

de är veka! Jag är rädd om mina stjärnblomster

Anna,  dec 1989

Vandring med Far

Så lycklig jag kände mig

 och småviktig!

Jag fick äta frukost ensam med Far

 före alla de andra.

Vi två skulle gå på examen i Edenberga småskola.

Försommarsolen sken

när vi gick iväg.

 Far i sin svarta prästrock, sin gråa hatt,

 och med den svarta käppen med silverkrycka.

Jag hade rödrutig klänning och röd stråhatt.

Vi vandrade vid varandras sida

genom byn.

 Vid August Johanssons affär

svängde vi av på Ysbyvägen

 fortsatte förbi posten

 och slaktarn Albert Svenssons hus.

 Jag var rädd för honom och hans pojkar.

Men dottern Elsa såg snäll ut.

När vi lämnat alla de många husen bakom oss

 tog de stora fälten vid.

Där på ett fält

 stod en rad kossor tjudrade.

En stor tjur bland dem.

Han bölade och sprang runt

 så långt tjudret räckte.

 Han stångade med huvudet

och sparkade upp jord.

 Jag blev rädd och sa till Far:

 "Han är nog arg på min röda hatt!"

Så fick jag ta av mig hatten

och gömma den under Fars rockskört .

Från examen minns jag ej mycket.

 Jag satt på en långbänk

 nere i salen bland en massa människor.

Far satt framme vid katedern.

 En gång kom Far ner till mig.

 Far var rädd att jag satt i drag.

Då blev jag lite generad.

Inte heller kan jag minnas om lärarinnan

 Nathalia Hansson

 bjöd på examenskaffe.

På hemvägen – jag tror det var vid samma tillfälle-

när vi nått svackan i Edenberga,

 kom en gammal man emot oss.

 Jag kände igen honom från kyrkan.

Han hade Vegamössa ,

och blårandig skjorta och såg både vacker och snäll ut.

När Far och Carl Peter Bengtsson möttes.

blev de båda så glada.

De klappade varandra på axeln,

 De småskrattade och pratade.

Jag stod tyst och tittade, på och kan än idag känna:

" Så är det när två gudfruktiga vänner mötas".

 

Dålig hörsel

Far kom ur sitt arbetsrum och sporde: "Vad  är det förr vind idag?"

"Stekt torsk" svarade jag glatt.

 Far såg på mig och sa: "Goddag, yxskaft!" Sen smålog vi båda.

 Rödhakedalen

-Var har du plockat dem? undrade Far inför en bukett liljekonvalj –

-I Rödhakedalen!

 -Var är den?

Jag beskrev hur man gick över granplanteringen

sen utöver fälten till en liten dunge av sälgbuskar

 Det var Rödhakedalen.

-Jaså, detlilla plurret! sa Far.

 Idag skall vi fara och bada!

I dag  skall vi fara och bada!

 Det glada 'budskapet spred sig bland syskonen.

 Fort skyndade Margareta och jag oss upp på den sommarvarma vinden

för att plocka fram våra baddräkter, handdukar och badmössor.

 De där mössorna av gummimaterial, som man kunde stoppa in de långa flätorna i.

 Några av syskonen stod i köket och bredde smörgåsar.

 En dubbelsmörgås per man utav det goda hembakade brödet.

 Där behövdes inget pålägg! Bilen från Laholm kom och vi stuvades in, Far, Mor och syskonen.

 Så väl att det fanns extra stolar att fälla upp.

Färden gick under stor tystnad, men man såg och såg genom bilfönsterna.

 Att se: de stora gårdarna Månstorp och Fredrikstorp var spännande.

När man närmade sig havet,

mötte oss först  ljungheden med litet enbuskar

 och låga vindpiskade tallar. Sen såg man havet, det stora blå havet!

 Ibland stilla.

Andra gånger mer eller mindre upprört

 med skummande vågor.

 Man gick ut på den ganska öde sandstranden.

 Så mycket snäckor där låg!

 Snäckor, som såg ut som skruvar,

snäckor, som var rosa,

 vanliga Snäckor och stora snäckor.

 Vi skildes åt. Far och pojkarna stannade först upp.

 Vi andra fortsatte ett bra stycke tills vi utsåg en skön plats.

 Vi skyndade oss ner i vattnet.

 Sanden under havets vågor

 formade i mjuka mönster var vackrare än något golv.

 Margareta och jag hade roligt tillsammans.

 Elsa var duktigast att simma.

Lisa kved mest över det kalla vattnet. När vi badat färdigt

smakade smörgåsarna gott,

där vi låg bland strandrågen i sanddynerna.

Innan hemfärden kanske man hann ströva omkring

bland klockljung, vanlig ljung och kråkris.

Tänk om man fann ett fågelbo!

Hemkommen kände man sig dåsig,

läste litet ur Robinson Kruse-boken

eller någon annan bok,

innan sommarmiddagen serverades:

stuvade grönsaker från prästgårds-trädgården,

skinka och färskpotatis. Till efterrätt surmjölk.

Far och Mor fick var sin filbunke. Visst var det en härlig dag.

Parnassia palustris

"Följ vägen" den gamle sade, "och där den kröker vik av mot skogen". Och flickan gick som den gamle sade. Hon följde vägen och där den krökte vek hon av mot skogen. Där i den sanka marken fann hon blomman: PARNASSIA PALUSTRIS ! (Sen dröjde det trettioåtta år, innan hon återsåg den, när hon från en lift i Åre blickade ner i dalen. Där: Parnassia palustris!) "Den gamle" =John Lindhardt i Naverstad  1935

 


Välkommen

Välkommen till www.lindmanssidan.se