Annas Branders Dikter
Av Anna Lindman:
Stjärnblomster
Likt vintergatans stjärnor
strålar mina stjärnblomster,
minnen från barndomen.
Kanske mången finner dem oansenliga,
går dem förbi utan att lägga märke till dem.
För mig har de lyst genom åren
som stjärnblomstren-,
på veka stänglar
Stellaria graminea-
bland den torra backens gräs
eller Stellaria holostea
under de stora trädens skuggande dunkel.
Jag plockar mina stjärnblomster
och räcker dig dem.
Tag dem varligt i handen,
de är veka! Jag är rädd om mina stjärnblomster.
Anna, dec 1989
Vandring med Far
Så lycklig jag kände mig
och småviktig!
Jag fick äta frukost ensam med Far
före alla de andra.
Vi två skulle gå på examen i Edenberga småskola.
Försommarsolen sken
när vi gick iväg.
Far i sin svarta prästrock, sin gråa hatt,
och med den svarta käppen med silverkrycka.
Jag hade rödrutig klänning och röd stråhatt.
Vi vandrade vid varandras sida
genom byn.Vid August Johanssons affär
svängde vi av på Ysbyvägen
fortsatte förbi posten
och slaktarn Albert Svenssons hus.
Jag var rädd för honom och hans pojkar.
Men dottern Elsa såg snäll ut.
När vi lämnat alla de många husen bakom oss
tog de stora fälten vid.
Där på ett fält
stod en rad kossor tjudrade.
En stor tjur bland dem.
Han bölade och sprang runt
så långt tjudret räckte.
Han stångade med huvudet
och sparkade upp jord.
Jag blev rädd och sa till Far:
"Han är nog arg på min röda hatt!"
Så fick jag ta av mig hatten
och gömma den under Fars rockskört.
Från examen minns jag ej mycket.
Jag satt på en långbänk
nere i salen bland en massa människor.
Far satt framme vid katedern.
En gång kom Far ner till mig.
Far var rädd att jag satt i drag.
Då blev jag lite generad.
Inte heller kan jag minnas om lärarinnan
Nathalia Hansson bjöd på examenskaffe.
På hemvägen – jag tror det var vid samma tillfälle-
när vi nått svackan i Edenberga,
kom en gammal man emot oss.
ag kände igen honom från kyrkan.
Han hade Vegamössa,
och blårandig skjorta och såg både vacker och snäll ut.
När Far och Carl Peter Bengtsson möttes.
blev de båda så glada.
De klappade varandra på axeln,
De småskrattade och pratade.
Jag stod tyst och tittade, på och kan än idag känna:
" Så är det när två gudfruktiga vänner mötas".
Dålig hörsel
Far kom ur sitt arbetsrum och sporde: "Vad är det förr vind idag?"
"Stekt torsk" svarade jag glatt.
Far såg på mig och sa: "Goddag, yxskaft!" Sen smålog vi båda.
Rödhakedalen
-Var har du plockat dem? undrade Far inför en bukett liljekonvalj –
-I Rödhakedalen!
-Var är den?
Jag beskrev hur man gick över granplanteringen
sen utöver fälten till en liten dunge av sälgbuskar
Det var Rödhakedalen.
-Jaså, det lilla plurret! sa Far.
Idag skall vi fara och bada!
I dag skall vi fara och bada!
Det glada 'budskapet spred sig bland syskonen.
Fort skyndade Margareta och jag oss upp på den sommarvarma vinden
för att plocka fram våra baddräkter, handdukar och badmössor.
De där mössorna av gummimaterial, som man kunde stoppa in de långa flätorna i.
Några av syskonen stod i köket och bredde smörgåsar.
En dubbelsmörgås per man utav det goda hembakade brödet.
Där behövdes inget pålägg! Bilen från Laholm kom och vi stuvades in, Far, Mor och syskonen.
Så väl att det fanns extra stolar att fälla upp.
Färden gick under stor tystnad, men man såg och såg genom bilfönsterna.
Att se: de stora gårdarna Månstorp och Fredrikstorp var spännande.
När man närmade sig havet,
mötte oss först ljungheden med litet enbuskar
och låga vindpiskade tallar. Sen såg man havet, det stora blå havet!
Ibland stilla.
Andra gånger mer eller mindre upprört
med skummande vågor.
Man gick ut på den ganska öde sandstranden.
Så mycket snäckor där låg!
Snäckor, som såg ut som skruvar,
snäckor, som var rosa,
vanliga Snäckor och stora snäckor.
Vi skildes åt. Far och pojkarna stannade först upp.
Vi andra fortsatte ett bra stycke tills vi utsåg en skön plats.
Vi skyndade oss ner i vattnet.
Sanden under havets vågor
formade i mjuka mönster var vackrare än något golv.
Margareta och jag hade roligt tillsammans.
Elsa var duktigast att simma.
Lisa kved mest över det kalla vattnet. När vi badat färdigt
smakade smörgåsarna gott,
där vi låg bland strandrågen i sanddynerna.
Innan hemfärden kanske man hann ströva omkring
bland klockljung, vanlig ljung och kråkris.
Tänk om man fann ett fågelbo!
Hemkommen kände man sig dåsig,
läste litet ur Robinson Kruse-boken
eller någon annan bok,
innan sommarmiddagen serverades:
stuvade grönsaker från prästgårdsträdgården,
skinka och färskpotatis. Till efterrätt surmjölk.
Far och Mor fick var sin filbunke. Visst var det en härlig dag.
Parnassia palustris
"Följ vägen" den gamle sade, "och där den kröker vik av mot skogen". Och flickan gick som den gamle sade. Hon följde vägen och där den krökte vek hon av mot skogen. Där i den sanka marken fann hon blomman: PARNASSIA PALUSTRIS ! (Sen dröjde det trettioåtta år, innan hon återsåg den, när hon från en lift i Åre blickade ner i dalen. Där: Parnassia palustris!) "Den gamle" =John Lindhardt i Naverstad 1935