Elins Nybloms Dikter

 

Syskonskaran - den härjade blomstergården

Ack minns du än den forna tiden

Och barnaskaran, blomstren lik

Då sorgens dag, ännu ej liden

Fick härja blomstergården rik.

Ty barnen små i hemmets gårdar

Lik blommor växa upp i frid,

Där fader from och mor dem vårdar

Långt bort från världens kif och strid.

 

När ljus och molnfri hemmets himmel

För barnens blick ännu sig ter,

Du hörer deras glada vimmel,

Du också ser, hur barnet ber-

Hur, hjälpt af modern, Sina händer

De knäpper samman och i bön

Sin  suck och trängtan uppåt sänder

 till den som bor i höjden skön.

 

Men dödens ängel blomstren sköna

Han  märkte strax och tänkte så!

Bland dem de skönsta vill jag bära

Till himlen upp att de ej må

Af solens hetta blifva brända,

Af vinterkölden frysa bort. –

Och död och sjukdom förr ej kända

Nu gästa hemmet inom kort.

 

Snart blir det tyst i syskonringen

En länk i den nu brustit har.

Ty dödens ängel kalla vingen

Har rört vid lilla syster rar.

I blommors kalk nu tårar blänka

För späda knoppen som bröts af

Med sorg och tårar sedan sänka

De lilla syster i dess graf.

 

Men nu jag vill , så döden tänker

Väl hålla upp en liten tid

Tills jag ånyo ned mig sänker

Och stör det väna hemmets frid.

Han tänker så, där han sig hvilar

Men fäster på den yngsta knopp

Sin blick, och sedan nedåt ilar

Och tager den ock med sig opp.

 

Men dödens också rosen plockar,

Som växte främst i rosengård;

Sitt gift han uti blomman skockar

som vissnar ned trots moderns vård.

Ty giftet tär på lifvets safter

Men färgar kalken purpurröd,

Och sakta svinna blommans krafter

Och förrn du tänkt är rosen död.

 

Men döden ej med rosen nöjder

En knopp ännu han därtill tar.

Och drar med den till ljusets höjder

Den fjärde så till graf man bar.

Och fader, moder så sin skara

Se smälta hop och be därvid:

O, låt de andra hos oss vara,

Och låt oss åter njuta frid!

 

Till svar det kom: Ännu en blomma

Jag knoppas ser uti er gård,

Och dröjer jag väl ’n att komma

Till dess om den haf trogen vård

Och så den blommarn huldrik trogen

Väl modern sköter, tills hon är

För himlens härligheter mogen,

Då äfven den till graf man bär.

 

Och fader, moder så med smärta

Sin snälla skara blick an

Hvar får de hugnad för sitt hjärta

Hos den , som endast hjälpa kan.

Se blomstergården, förr så skön

Är plundrad på de skönsta  nu,

Dock finnes ännu fyra söner,

Och en därtill och döttrar tu.      Elin N.

 

 

Längtan

Hvad stör väl lugnet i mitt sinne?

Hvad stör väl friden i mitt bröst?

Ack ja ett långt förflutit minne

Det städse häfver upp sin röst.

 

Hvem tröstar nu väl den som gråter?

Hvem torkar nu väl tåren af?=

Den röst jag aldrig nu hör åter

Som tröst i sorgen systern gaf.

 

Saknad

Af sorg och saknad hjärtat svider

Och ögat tåras mer och mer,

Ty sinnet sig till ro ej gifver-

Det käre brodern ständigt ser,

Som lämnat mig i jordegruset

Men själf fått gå till Fadershuset.

 

Ack, skall ditt minne så mig smärta

Jag tvärtom bör ju vara glad

Och tröstar jag därmed mitt hjärta

Att du får bo uti Guds stad,

Där synd och oro icke råda

Men ljusens änglar ömt dig vårda.

 

Du var mitt hjärta – ack- så nära,

Du käraste bland syskonen,

Därför är sorgen tung att bära

Och djupare känns saknaden.

Men minnet ditt ej blott ger smärta

Det ger ock hugnad åt mitt hjärta.

 

Ty jag betänker att du vunnit

En fristad uti himlens sal

Och att all sorg och strid försvunnit,

När du fick lämna jordens dal -

Nu svalan ju sitt näste funnit,

Nu glädjens sol för dig upprunnit.

 

O Gud, låt också mig få komma

När som min sista timme slår

Till Dig i himlen bland de fromma

Där jag min broder möta får -

Hjälp Gud, mig så min lefnad ställa

Att jag får räknas bland de sälla.

 

Elin N

 


Välkommen

Välkommen till www.lindmanssidan.se