Elins Nybloms Dikter

 

Syskonskaran - den härjade blomstergården

 

Ack minns du än den forna tiden
Och barnaskaran, blomstren lik
Då sorgens dag, ännu ej liden
ick härja blomstergården rik.
Ty barnen små i hemmets gårdar
Lik blommor växa upp i frid,
Där fader from och mor dem vårdar
Långt bort från världens kif och strid.

När ljus och molnfri hemmets himmel
För barnens blick ännu sig ter,
Du hörer deras glada vimmel,
Du också ser, hur barnet ber-
Hur, hjälpt af modern, Sina händer
De knäpper samman och i bön
Sin  suck och trängtan uppåt sänder
till den som bor i höjden skön.

Men dödens ängel blomstren sköna
Han  märkte strax och tänkte så!
Bland dem de skönsta vill jag bära
Till himlen upp att de ej må
Af solens hetta blifva brända,
Af vinterkölden frysa bort. –

Och död och sjukdom förr ej kända
Nu gästa hemmet inom kort.
Snart blir det tyst i syskonringen
En länk i den nu brustit har.
Ty dödens ängel kalla vingen
Har rört vid lilla syster rar.
I blommors kalk nu tårar blänka
För späda knoppen som bröts af

Med sorg och tårar sedan sänka
De lilla syster i dess graf.
Men nu jag vill , så döden tänker
Väl hålla upp en liten tid
Tills jag ånyo ned mig sänker
Och stör det väna hemmets frid.

Han tänker så, där han sig hvilar
Men fäster på den yngsta knopp
Sin blick, och sedan nedåt ilar
Och tager den ock med sig opp.
Men dödens också rosen plockar,
Som växte främst i rosengård;
Sitt gift han uti blomman skockar
som vissnar ned trots moderns vård.

Ty giftet tär på lifvets safter
Men färgar kalken purpurröd,
Och sakta svinna blommans krafter
Och förrn du tänkt är rosen död.
Men döden ej med rosen nöjder
En knopp ännu han därtill tar.
Och drar med den till ljusets höjder
Den fjärde så till graf man bar.

Och fader, moder så sin skara
Se smälta hop och be därvid:
O, låt de andra hos oss vara,
Och låt oss åter njuta frid
Till svar det kom: Ännu en blomma
Jag knoppas ser uti er gård,
Och dröjer jag väl ’n att komma
Till dess om den haf trogen vård

Och så den blommarn huldrik trogen
Väl modern sköter, tills hon är
För himlens härligheter mogen,
Då äfven den till graf man bär.
Och fader, moder så med smärta
Sin snälla skara blicka an
Hvar får de hugnad för sitt hjärta
Hos den, som endast hjälpa kan.

Se blomstergården, förr så skön
Är plundrad på de skönsta  nu,
Dock finnes ännu fyra söner,
Och en därtill och döttrar tu.      Elin N.

 

Längtan

Hvad stör väl lugnet i mitt sinne?
Hvad stör väl friden i mitt bröst?
Ack ja ett långt förflutit minne
Det städse häfver upp sin röst.

Hvem tröstar nu väl den som gråter?
Hvem torkar nu väl tåren af?=
Den röst jag aldrig nu hör åter
Som tröst i sorgen systern gaf.

 

Saknad

Af sorg och saknad hjärtat svider
Och ögat tåras mer och mer,
y sinnet sig till ro ej gifver-
Det käre brodern ständigt ser,
Som lämnat mig i jordegruset
Men själf fått gå till Fadershuset.

Ack, skall ditt minne så mig smärta
Jag tvärtom bör ju vara glad
Och tröstar jag därmed mitt hjärta
Att du får bo uti Guds stad,
Där synd och oro icke råda
Men ljusens änglar ömt dig vårda.

Du var mitt hjärta – ack- så nära,
Du käraste bland syskonen,
Därför är sorgen tung att bära
Och djupare känns saknaden.
Men minnet ditt ej blott ger smärta
Det ger ock hugnad åt mitt hjärta.

Ty jag betänker att du vunnit
En fristad uti himlens sal
Och att all sorg och strid försvunnit,
När du fick lämna jordens dal -
Nu svalan ju sitt näste funnit,
Nu glädjens sol för dig upprunnit.

O Gud, låt också mig få komma
När som min sista timme slår
Till Dig i himlen bland de fromma
Där jag min broder möta får -
Hjälp Gud, mig så min lefnad ställa
Att jag får räknas bland de sälla.

Elin N