Elsa Block

Elsa Maria född 30/3 1909 i Solberga,  död 8/1 1994 i Brastad

Gift 8/12 1942 med Sixten Emanuel Block född 13/12 1887 i Örby, död 12/11 1966 i Kungälv

MINA SJU PRÄSTGÅRDAR

Av Elsa Block

Kålleröds prästgård.  Den första i ordningen är Kålleröd i Solberga församling. Den är inte längre prästgård utan privatbostad. Far och Mor — Alvar och Elin Lindman, född Nyblom — gifte sig 1905. Då var Kålleröd nybyggd. Ett nytt hus med frontespis och öppen veranda. I första våningen: matsal, förmak, sängkammare, barnkammare, kök. En trappa upp en vind med ett utrymme, där konfirmanderna läste för Far. De satt på smala bänkar utan ryggstöd. Inget dalt med ungdomen då, inte. Troligtvis lästes det i flera timmar. Fars arbetsrum låg också häruppe och ett frontespisrum. Det här huset blev alltså boplats för en stor familj: Far, Mor, David, Hanna, Elsa, Lars, Lisa, Ruth och Karl Henrik. På Solberga kyrkogård står en liten gravvård. På marmorplattan står namnet: David Lindman. Den första lille sonen kom snart till det rätta hemmet i himlens höjd, fem månader gammal. I frontespisrummet läste guvernanten Gertrud Tobiasson med Hanna och mig. Eventuellt också med Lars. Ingen av de mina har något minne av tiden i Kålleröds prästgård. På verandan lekte vi sånglekar under "tant Gertruds” ledning. Jag har ibland undrat hur detta kunde gå an i denna allvarsamma miljö. Vi sjöng: "Höga berg och djupa dalar, här är vännen som mig behagar" och så vidare. Men vi fick inte sjunga: "Blott döden, blott döden kan lossa dessa band, band, band." Strofen ändrades till: "Nej, ingen, nej, ingen kan lossa dessa band, band, band." Hanna och jag lekte tillsamman och Lars var "Kung", "Bestämmare" och "Polis". En gång hade nog polisen varit lite för sträng, och jag sökte tröst i soffhörnet hos Mor. Där fick jag höra om "lilla svarta Sara", som låg på en "usel bädd av hö och strå" men som fick se "en gyllne stad", innan hon glad somnade in i döden. Minnet av den stunden och den sången, fylld av vemod och glädje, bär jag med mig. Under vår tid i Solberga var Henrik Florus Ringius kyrkoherde där. Vi barn tyckte om "farbror Ringius", som tydligen var mycket barnkär. Han gav oss en bilderbok med av Felix Körling tonsatta visor: "Kisse Misse Måns", "Om pappa ville ge ja' en femöring vet mamma", "Den lilla hönan la ett ägg" med flera. Farbror Ringius ville höra oss sjunga ur sånghäftet. Men visan om Putte, som stal sylt i mammas skafferi, fick vi inte sjunga i vårt hem. I matsalen stod pianot, där Mor ibland spelade "Ölänningarnas marsch" och vi galopperade runt bordet. Det hände att Far var med om galoppen. Eller vi lyssnade till "Ljungby horn". Om riddaren "som red genom grönskande lund". Det var mystiskt och spännande med trollen som skrek så gällt. Men på söndag, om Mor måste vara hemma från kyrkan för några av de små barnen, som kom, det ena efter det andra, lekte vi kyrka. Mor lyfte på lampkupan och slog några lätta slag på den och vi gick stilla och tysta och satte oss på små stolar. En sommarsöndag 1914 kom "pigorna" mycket uppskakade hem från gudstjänsten och berättade hemska saker. Kriget hade brutit ut och "prosten" hade sagt ... Ja, vad han sagt, har jag tyvärr glömt. Kyrkklockorna bar ut bud om mobilisering — vad det nu var. Och allvaret och krigshotet kom in i barnens värld. Jag kan inte berätta minnen från alla prästgårdens rum. Men jag måste tala om hur Mina med otroligt tålamod år efter år passade alla småbarnen i barnkammaren. Där fanns inte stor plats för henne att förverkliga sig själv. Hon skötte och matade de små och sjöng sina barnkammarvisor för dem. Vackra sommardagar drog hon de minsta i "fyrhjulsvagnen" till skogen, där vi lekte och hade det fint.

Mycket mer är att säga om Kålleröd. Till exempel om det snälla arrendatorsfolket: Nicke och Fina och deras barn: Judit, Gunnar och Sara, som vi lekte med ibland, om Hilda i köket, som bakade så gott bröd, om "fattiggården" Buderöd, om Ingetorpssjön med mera. Men nu går vi till prästgården n:r 2.

Ränneslövs prästgård. En sen kväll kördes en godsvagn fram på järnvägsspåret, som gick nära Kålleröd. I vagnen packades in möbler och allt som fanns i vårt hus. När packningen var klar, backades vagnen tillbaka till Kode station, och därifrån kom den så småningom till Vallberga station i södra Halland. Och så fick vi vårt hem i Ränneslövs prästgård. I Sydhalland är rymd och vida vyer. Längst ner i söder ligger Hallandsåsen som en gräns mot Skåne. Om hemmet i Ränneslöv har Lars skrivit mycket fint och vackert i "Minnen från gamla prästgårdar i Göteborgs stift". Här blir bara några spridda tankar. När vi kommit till Ränneslöv, skulle först familjen installera sig i prästgården. Sedan skulle det bli kyrkoherdeinstallation. Så går det till. I första omgången kom Far, Mor, Hanna och Elsa. De hämtades med droska vid Vallberga station. Lars, Lisa, Ruth och Karl Henrik (som var omkring 4 månader) hade tillsammans med Mina under flyttningsbestyren bott hos mormor i Göteborg. Så småningom förenades den delen av familjen med de andra i det nya hemmet. Och så en dag kom biskop Edvard Herman Rodhe åkande i droskan. Vid trappan välkomnade Far och Mor, och vi barn stod på behörigt avstånd och åsåg andaktsfullt mottagandet av den höge gästen. Av installationen minns jag inte mycket. På lördag hade det dukats till stor middag i läsbarnssalen, som var inrymd i prästgården. Då var många präster, församlingsbor och andra inbjudna. På söndag ägde själva installationsakten rum i kyrkan. Så började livet i vårt Ränneslövshem. Familjen utökades med tre syskon: Margareta, Gustaf och Anna. Men en februaridag dog vår äldsta syster Hanna, 14 år gammal. Ett av de bibelord som lästes för henne var (enligt en äldre bibelöversättning) "Jag tröstar därpå att du så nådelig är. Mitt hjärta gläder sig att du så gärna hjälper. Jag  vill sjunga Herren, att han så väl emot mig gör." Hennes sista ord var ett tack.

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman. Under barndomstiden knöts vi syskon samman med band som hållit under alla år vi fått ha varandra. Vi har delat varandras glädje och sorg och sörjt vid gravar som öppnats för tre i syskonskaran: Lars, Lisa och Ruth. Vi har saknat dem som gått i förväg ur tiden. När vi vid besök i Ränneslöv går stigen ut mot "slätten", passerar vi kyrkogården. Där vilar nu våra kära: Far, Mor och Hanna. De vilar ifrån sitt arbete, och deras gärningar följer dem efter. Vi behöver inte sörja som de som inte har något hopp. På gravvården står hänvisning till Dav. Ps. 91:14-16: "Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom; jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn. — Han åkallar mig, och jag skall svara honom; jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära. — Jag skall mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning." Far lämnade det bibelstället som ett testamente till sina barn. Må det få bli ett arv också till våra barn och barnbarn och till kommande generationer. På söndags eftermiddag samlades vi ofta i matsalen och sjöng psalmer och visor (inte ur Psalmer och visor!). Bland annat sjöng vi en tysk sång eller psalm, vars sista strof får avsluta dessa rader om prästhemmet i Ränneslöv: "Gönne mir die grosse Freude, dass am lieben jungsten Tag nach so vielen Kreutz und Leiden ich mit Jauchzen sagen mag: Siehe Vater, ich bin hier nebst den Kindern, die du mir in der Welt einst hat gegeben. Ewig will ich dich erheben." Uttytt — ungefärligen: Unna mig den stora glädjen, att jag på den kära yttersta dagen efter så mycket kors och lidande med glädje må kunna säga: Se, Fader, här är jag och barnen, som du givit mig. Evigt vill jag upphöja och lova dig. Nu övergår vi till tredje delen, den som handlar om Nössemarks prästgård.

Nössemarks prästgård.  Dit kom jag i sällskap med Far och Ruth år 1929 före att hälsa på "farbror Strid" med familj. När de andra reste tillbaka den långa vägen till Ränneslöv, skulle jag stanna kvar för att läsa med Alvar, 10 år. Ett läsår bodde jag i Nössemarks prästgård i Dalsland. Om prästgården kan sägas, att den vintertid var ganska kall. Man vaknade på morgonen i sin säng i ett iskallt rum och samlade mod för att rusa upp och tända brasan i kakelugnen. Snabbt tillbaka till eventuell sängvärme. Det var enastående vackert i Nössemark vid sjöarna Stora och Lilla Le. Farbror Strid var ganska klen. Han sades ha dåliga nerver. Men för en utomstående tycktes nerverna vara av en god och snäll art. De hindrade inte hans alltid vänliga och ofta ljusa framtoning. Tant Emma var husmor och höll till i köket för det mesta. Alvar och jag kom väl överens. Men när vi skulle läsa Svensk satslära, måste han gå in och visa sin pappa, hur dåliga böcker jag tvingade honom att läsa. Den gången gick inte hans klagan hem. Marta var en liten tös på två år, och sådana små hör ju till livets glädjeämnen. En isolerad och ensam tid var vintern i Nössemarks prästgård. Farbror Strid arbetade — om jag får uttrycka det så — i motvind. Det var som på många håll i Dalsland en okyrklig församling. En gång stod farbror Strid och talade med sin vän Anders Jansson från Krokstad. Han talade om svårigheter i arbetet. Farbror Jansson replikerade: "Förbida Herren!" En söndag var farbror Strid sjuk. Kantorn ombads att läsa texterna för söndagen i kyrkan. Hur det blev med predikan, minns jag inte. Jag skulle spela koralerna på kyrkorgeln. Det gick nog bara så där, och Alvar som satt på läktaren vände sig då och då mot mig med en road uppsyn. Farbror Strid hörde till Fars bästa vänner, och jag minns honom med tacksam glädje. Nu har vi kommit till fjärde delen och till Torestorps prästgård.

Torestorps prästgård.  Där bodde Henrik och Martha Norborg med sina fyra barn: Lars Arne, Gunhild, Margareta och Eva plus två "jungfrur" och emellanåt en adjunkt. Dit sändes jag 1930 för att läsa med de tre äldsta plus tre grannflickor: Jane, Dorothy och Ellenor. Det blev inte mindre sex år jag kom att stanna i Torestorp. Jag har ljusa och varma minnen från den tiden. Henrik var en god och fin man, alltid korrekt. Vardag klädd i grå kostym, stärkkrage och svart fluga. Söndag arbetsklädd, d.v.s  prästdräkt. Han tyckte nog livet var ganska tungt, 0ch de stora mörka skogarna i Torestorp lättade inte mycket upp sinnet. Martha var klen till hälsan med glad och villig, ville göra livet ljust för alla och bära andras bördor. Vi blev vänner för livet. Hon dog för ett par år sedan. På kvällarna ville Henrik gärna ta en promenad med Martha, men hennes fötter sa ofta nej, varför det ingick i min uppgift att utgöra sällskap och klagomur. Ja, inte var det någon uppsluppen stämning på dessa promenader. Vi talade nog mest om det svåra i tiden och hur det skulle bli i de yttersta tiderna. Henrik hade liksom sin far — Lars Norborg i Haga — stort intresse för sådana frågor. När vi kommit hem, satt Martha och jag vid matsalsbordet och stoppade och stoppade och stoppade strumpor i lampans sken, och Henrik läste högt ur någon bok om de yttersta tiderna, t.ex. "Världens herrar". Inte alltid var lektyren av sådan art. Det lästes t.ex. en hel del norsk och dansk litteratur. Det var en trivsam och rofylld stämning i prästgården. Barnen, för vars skull jag var där: Lars Arne,11 år när jag korn till Torestorp, var begåvad, glad och trevlig. Ibland underhöll han mig med spökhistorier på kvällen. Sedan vågade han knappt gå in i sitt rum utan ville att dörren skulle stå öppen. Gunhild och Margareta var duktiga och rara flickor. Gunhild glad och lättsam, Margareta filosoferande: "Om inte jag funnits hade "tant Elsa" fått gå ensam och plocka blåsippor här i dungen." Eva var liten och hade kämpigt med sitt eksem. Funderade och kom till slutsatsen: "När jag är tråkig, är andra tråkiga." Vid någon högtidsdag i familjen vid senare tillfälle tackade Lars Arne sin pappa för att han gjort "hemmet till en kyrka och kyrkan till ett hem". På kvällen sjöng trasten i furuskogens lunder och ugglemor samlade råttor till sina ungar, som bodde i den stora eken i trädgården. Sedan dröjde det ett tag, tills jag 1942 kom till Fjärås prästgård.

Anna Karin och Carl Sixten, målade av Elsa

Fjärås prästgård. När jag grunnar över Fjäråstiden, får jag en boktitel i tankarna: "Arbete och salighet" av Sven Danell. Han berättar där om sina föräldrars liv. Arbete och salighet — en ganska täckande sammanfattning av livet i Fjärås prästgård. Båda komponenterna fanns med. För Sixtens del arbete med predikningar, förrättningar, konfirmander, sjukbesök med ofta långa cykelturer till avsides belägna hem. Arbete i alla styrelser och nämnder, mer eller mindre svårhanterliga. Ragnar kände sig avskräckt att bli präst: "Man blir så lätt ordförande. - Och så det viktigaste: förvaltandet av Ordet och sakramenten och en mycket stor omsorg om församlingsbornas själar. Sixten talade vid något tillfälle om att han i början av sin prästtjänst tyckte, att arbetet var svårt. Han hade talat med en annan präst om detta. Denne svarade: "Det går väl an med svårigheterna, det är värre med ledsamheterna." När Sixten berättade detta, tillade han: "Trots både svårigheter och ledsamheter gör jag min tjänst med glädje." Och glädjen att få tjäna kyrkans Herre präglade Sixtens liv och gärning. I den stora prästgården nedanför Fjärås bräcka gavs också arbete av annat slag. Stor familj, egna barn: Ingrid, Gunhild, Bengt, Ragnar, Anna-Karin, Carl Sixten, och andras barn (under krigstiden flera krigsbarn). Alla fönster och inte minst alla innanfönster minns man utan saknad. Under tvättande och polerande skulle innanfönstren på plats på hösten för att på våren plockas bort och ställas undan. Och så fanns en stor köksträdgård, där särskilt under kristiden massor av grönsaker skulle sås och skördas. Men det var inte bara arbete i Fjärås. Det var en tid som man tänker på med stor tacksamhet. Kyrkan på Bräckan med högtidsstunder. Glädjefylld gemenskap i hemmet med familjen och gästande kära släktingar och vänner. Och på många sätt visad vänlighet från församlingsbor och andra. När vi lämnat arbetet och saligheten i Fjärås, fick vi en lugnare tid i privat bostad i Kungälv. Stora föränd-ringar i familjelivet, sorgliga och glada. Men det ju om prästgårdar som detta opus skulle handla, och därför förflyttar vi oss raskt till den sjätte i ordningen: kyrkostiftelsens hus på Donsö.

Donsö prästgård.  Donsö är en av öarna i Södra skärgården utan Göteborg. Från Göteborg åker man båt till Donsö. Och när båten stävade ut till ön, tänkte man ofta på psaltarpsalmens ord: "Gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand vara med mig och din högra hand fatta mig." Här på Donsö fick Carl Sixten sin första anställning efter prästvigningen en vårdag 1974. Här fick han kämpa med sina predikningar. Här hade han sina första konfirmander och fick göra sjukbesök, t.ex. hos den blinda Frida i Backen, som kunde så många psalmverser utantill, och på sjukhuset hos den gamle kyrkvärden Johan. Johan, en av de inte så få på ön som efter en minsprängning av deras fiskebåt under världskriget kämpat för livet i det iskalla vattnet. Här på Donsö fick Carl Sixten vänner, och när han i taxibåten lämnade ön för att gå till nya uppgifter på nya platser, suckade någon på bryggan: "Nu har vi bara vågskvalpet kvar." Hur var det annars på Donsö? Jag citerar ur en bok om en annan ö: "Här kommer man hals över huvud in i ett kompakt sammanhang av folk, som alltid har levat ihop och med ägandets vana har rört sig kring varandra på en mark, som de känner och kan och vet, och varje litet hot mot det de är vana vid, gör dem bara ännu mer kompakta och säkra. - - - Innanför deras stränder fungerar allt enligt ritualer, som är stenhårda av upprepning." (Ur "Sommarboken" av Tove Jansson) Nej, Carl Sixten och jag upplevde nog inte livet på ön så kallt och hårt. Det är något av sol och salta havsvindar över Donsötiden, som väl också hade sina prövostunder. När syskonfamiljerna från fastlandet kom på besök, var det som en kär hälsning frän en annan värld,. Om man på kvällarna såg ljusen glimma i Göteborg, kunde man tänka: "Därute lever flärden, (och åtminstone delvis) så glädjelös och tom." Vi uppfattade folket på Donsö som vänliga och lätta att få kontakt med. För mig ligger Donsö-tiden väl till bland prästgårdsminnena. Flyttningen till Donsö var jobbig. Därifrån gick det lättare, när en flyttningsfirma skötte saken. Så kom flyttningsbilen, tog med bohaget och forslade det till prästgård nummer sju, Hishult, längst ner i Sydhalland.

Hishults prästgård. När man rest över vida slätter och kommit in i de djupa skogarna, får man plötsligt i blickfånget ett torn, som pekar mot himlen — tornet på Hishults kyrka. Prästgården ligger nära. En vacker byggnad, väl skött och nyss reparerad, när vi kom dit. I köket hade det vänliga prostparet Sven och Elsa Cederlund dukat till välkomstkaffe. När möblerna kommit på plats, blev Hishults prästgård ett trivsamt hem under några år, för Carl Sixtens del 6 år och för mig 5.          

                          ******************************

Ytterligare en prästgård fick hon uppleva: Brastads prästgård. 1988 flyttade hon till en lägenhet i närheten av prästgården, sedan hon drabbats av en stroke. Varje dag hämtades hon till prästgården, där hon satte outplånliga spår efter sig av betydelse för sina barnbarn. Efter middagen lördagen den 8 januari 1994 kl. 14 förstod hon, att döden närmade sig. Hon ville då få höra psalmen: "Träd i min sista timma själv för mitt öga fram." En timme senare somnade hon in, samtidigt som Brastads kyrkklockor ringde samman till dopgudstjänst. Ett av hennes barnbarn, då 19 år, uttryckte: "Det får gå med mig hur det vill i livet, bara jag får vara med mormor i evigheten.

 

Anna om sin syster:

Elsa har betytt mycket för hela syskonskaran med sitt gedigna och pålitliga väsen. Tyvärr, när jag var 6 - 7 år, åkte hon bort för att vara guvernant först hos Strids i Nössemark och sedan hos Norborgs i Torestorp. Men tänk, hon skrev brev till mig, brev som hon från början till slut plitat med tryckbokstäver, för att jag förhoppningsvis själv skulle kunna tyda dem! I Elsas rum stod Elsas byrå, en vacker gammal sak, ärvd efter styvfarmor. I nedersta byrålådan fanns ett grönt plåtskrin med ut stansade änglahuvuden (?) på locket, innehållande broderigarner, samt två album, ett om kronprinsessan Margareta och ett om prinsessan Astrids barndom, förlovning och bröllop. Jag vet inte om vi yngre syskon hade tillåtelse att "gå i" den lådan. Men jag gjorde det, och då kände man, att detta var Elsas. Man var liksom närmre henne.