Gertrud Lindmans Brev
Kyrkeby 12.10.1864
Min egen morbror Carl!
Inte vet jag hur det kommer sig, men idag är jag riktigt uppspelt, men märk, det är första gången jag är det, sedan Morbror reste härifrån.
Då vi hade sett sista skymten af eder, kära vänner, började vi att rådslå hur vi skulle kunna tillbringa vår dag, så angenämt som möjligt och då af en händelse Anderssons skulle fara till Stjerntorpet, så beslöt lilla Mor att åka med dem till ”Tanterna”. Jag begaf mig af till Törestorp. Ack! en sådan herrlig dag! Aldrig hade jag funnit naturen så skön, det var så lätt att gå, jag tänkte på Gud, på Mamma, på Morbror, innan jag visste ordet af, så var jag på Törestorp, der ingen var hemma. Med betydligt långsammare steg upphann jag slutligen hemmet. Kl. 5 gick jag åter ut, för att möta Mamma, som då hade nyss lemnat tanterna. Mutter var så rädd att jag hade haft tråkigt, eller att jag skulle falla i svårmod genom att så der, vara alldeles solo hela dagen, men jag tröstade Henne med, att jag, hela tiden hade lekt att jag var en borg-fröken m.m. och jag sjöng och deklamerade allt eftersom jag föreställde mig vara.
Så gick den dagen. Dagen derpå kom Tante Fredrique. En dag voro vi på Udden, då vi gingo till Troll-sjön. Det var blott Mamma, Tante Sine (?) och jag som gingo, de andra hade ingen lust, men vänta bara, om Morbror varit med, vet jag nog hvem som hade traskat med, antingen ”det bar sige väl” eller ej.
I förrgår vor ”Tanterna” här. På förmiddagen var jag ute och red på min ondsinta Rosinante. Jag skulle till Fledingstorp, men som hästen ej behagade det, tänkte jag fortsätta och på hemvägen rida dit upp. Då jag kom till den första afvägen på venster hand, kilade han af med mig, så fort att jag höll på att falla af, men då jag hade lyckats i att vända om hästen, tänkte jag äfven att kunna få honom åt det hållet jag ville, men det var omöjligt. Så fort jag drog på venster tygel så reste han sig, inte mindre än 4 gånger lät jag honom vända om med mig under det att jag smiskade på honom så mycket jag orkade, han fnös och sparkade blott, slutligen tyckte jag det var riskabelt att så der på egen hand, maneurera en bondkamp, alltså jag lät honom få sin otäcka vilja, och i den skarpaste traf kom jag hem och in på ladugården till kor, der började han att dricka, ingen hade jag som tog emot hästen. Usch! Jag rider aldrig mera ensammen. Nej tacka vet jag då lilla Morbror var med. Ack! tack! För alla de muntra stunderna som Morbror skänkte mig!
(ingen underskrift, troligen avskrift av Gertruds brev)
Brevets mottagare: Carl Silfverswärd
Berg den 11te Juli 1868
Älskade, allesammans!
Waren ej ledsna på Gerda, som så länge dröjt att skrifva till Eder! Tack, lilla kära Pyret, för ditt vänliga bref, på min födelsedag. Tack för hälsningarna från Mamma och syskonen. Det var så snällt af dig, mitt lilla gryn, att du ville behålla mig så länge, här i lifvet!
Nu skall jag väl berätta hur Ernst firade min födelsedag. Jo! kl. 6 på morgonen kände jag något som kittlade mig på näsan och då jag med ena ögat plirade upp, litet grand, kunde jag förstå att Ernst lindade blommor kring mig och då jag sedan på fullt alfvar vaknade, presenterade han mig en vacker bouquette af vita, gula och röda törnrosor. Frukostbordet var garneradt med blommor och blad och en skön hvetebulle och krans med mitt namn på, prålade som centrum på det lilla vackra kaffebordet. Farbror Fornells (?) kaffekanna blef då invigd. Af lilla Mor fick jag tvenne böcker – den ena var själaspis, neml. ”Morgonbetrak-telser” – den andra hörande till det lekamliga med titeln ”Hjelpreda för sparsamma husmödrar”. På eftermiddagen fick folket kaffe med bröd. Ja så var den glada dagen slut! Dagen derpå reste Ernst och jag på visit till Stations-Inspector Nettelbladhs. – De äro ganska hyggliga; men frun är mycket tyst. Det är inte så dumt att resa bort så der någongång, för när man kommer hem igen besannar man det förtreffliga ordspråket att ”borta är bra, men hemma är aldra, aldra bäst.”
O! Ja! Vi trifvas då så bra här, på det lilla älskliga Berg – Nu är här som vackrast – alla rosor utslagna – luften uppfylld med glada sångare, marken öfversållad af läskande bär – hvart ögat må blicka möter det herrlig natur – hvad kan man mer önska sig? Och vårt lilla trefliga tjell med solljus och blommor, allt talar ju om innerlig kärlek och lycka. Ack, att jag vore så tacksam, jag borde vara för all denna godhet Gud så kärleksrikt slösat på mig! Jag är Gud ske lof rätt frisk, så jag kan deltaga i allt der vårt lilla hushåll fordrar en matmoders tillsyn. Förresten hafva vi en ganska snäll Jungfru som heter Lovisa och som sköter mejeriet, lagar maten och bakar ganska bra. En kammarpiga, som är duglig, men vill gerna slarfva, hennes hårfrisur är något okonstlad, vanligen vifftar en hårtofs längs halsen. En ladugårdspiga, som niger baklänges, tittar stundom på sned och ibland under lugg. Rättarn, en kinkig skåning, får Ernst att ibland skrupsen (?) se upp. Sedan har vi en liten ”vov-vov” som snart nog blir lika bortskämd som monsieur Tommy – såvida husbond får hållas. – Öfriga husdjur är bäst förtiga, ty deras mängd tillåter ej någon närmare analysering. Ja, nu mina älskade vänner, vet ni litet grand reda på oss – vill ni nu veta mer så måste ni snart komma hit till oss! Jag hoppas krusbären, körsbären och hallonen skall få god åtgång då?
Har ni tänkt på det förslaget jag gjorde er, neml. Att öfverraska Ernst på hans födelsedag? Skrif då till mig litet förut. Säg dagen, tiden etc. – så kan vi hemta er anständigt, och så måste ni nöja er med ganska enkla nattlogis - förresten får ni ett ”hyggligt bemötande” ”i all enkelhet”. (Oläsligt ord) glädja oss innerligen att vi se våra älskade Föräldrar och syskon i eget hem, och om Ni äfven längta efter att se hur vi ha det så tänker jag att vi skola få hjertans trefligt, men tag nu ej för knapp tid på er. Ni ha väl fått ett bref, som Ernst skref för länge sedan, det handlade visst om gåsungar tror jag -?-
Adieu nu! En kyss till min lilla Mor och ett hjertligt famntag till hvar och en af syskonen, från er innerligt tillgifna syster
Gertrud Lindman
Brevets mottagare: Ernst föräldrar Adolf och Beate Lindman och syskon Amélie och Agathe (Pyret)
Berg den 23dje Aug. 1868
Älskade Mamma, och du, min lilla kära Amelie!
Tack för denna glada, fridfulla tid, jag fått tillbringa med Eder, tack för all eder godhet och öfverseende med mig – jag vill aldrig glömma hur kärleksfulla ni ständigt varit. Gud välsigne Eder härför!
Då jag ej längre kunde se edra vänliga viftningar satte jag mig bredvid Fru Gradman, som var mycket snäll och språksam. Sedan gick jag ned i salongen att ordna mina lösa effekter. I synnerhet fann jag en synnerlig oreda i respiraten der ”blixtkakor” och Steals (?) piller täflade om herraväldet. Sedan var jag på däck hela tiden för att ej försumma se de vackra gröna höjderna, vikarne med de täcka ställena som skymta fram här och der. Äfven läste jag mitt bref som den älskade Mamma gaf mig, innan jag for från Sund. O! tack, härför! Det andades så mycken innerlig kärlek och moderlig omtanke. Kära min lilla Mor, att du verkligen skall, så tidigt börja skämma bort din nya flicka! – Men efter det nu en gång kommit derhän, så tackar jag dig 1000-faldt, goda Moder; om jag bara vetat om det medan jag var qvar på Sund, så kunde jag riktigt fått visa dig min erkänsla, min stora tacksamhet!
Ack Mamma lilla, då Mamma skriver till Pappa så nämn ett ord om din grannlaga omtanke i det du så vänligt hjelpte mig med min första sundresa. Jag skall lite längre fram, sjelf skrifva till honom. – kl. 6 voro vi i Arvika och der stod lille Pelle och tittade efter mig. Han blef så glad, då han fick syn på mig, ty han väntade mig knappast. Och jag, trodde då, att jag skulle fått bli i Arvika öfver natten. Snart voro sakerna instufvade i vår lilla trilla och med min oroliga tupp i knäet och en korg ägg, vid fötterna, bar det af till lilla Berg – vårt älskade Berg. En ny hund mötte oss! Kan man tänka! Jo, si Lilly skall snart få ungar och då vill Ernst ej behålla henne. Den nya hunden heter Seko (?), är stor och vacker ”appelkastad”.
Ack! vet ni, det var alldeles rysligt roligt att sitta vid sitt lilla qvällsbord och språka med gubben om allt det roliga jag varit med om sedan lag lemnade honom gräsenkling. Och han å sin sida hade rätt många små episoder att förtälja. Allt var sig, för öfrigt, likt, kattorna vore ännu lika små och trefliga och jag hälsade dem från Tante Amelie och då sa de”kurr-urr-urr”.
Dagen derpå helsade jag på äppleträden. O! sådana sköna äpplen alldeles mogna och saftiga, om de bara fick sitta på tills imorgon så skola allt börja skörden. Rätt mycket lingon har jag också lyckats få. Äfven gjorde jag visit i Mammas byråar, och tog då rätt på åtskilligt, som var till mig, neml. Wallenbergska presenten: En magnific svart barbe och ett par stora granatnålar, jemte ett innerligt snällt bref. Så fick jag af Mor en fin skinnpalleteau med crimskinsbrème, en sammetspall, syltburkar. Ernst fick den utlofvade ölstånkan, som han är mycket förtjust uti. Han är så rar min lille man. Wet Mamma att det är alldeles, som vore vi nygifta – så nog räcker smekmånaden bra länge för oss, tänker jag.
Hur mår min lilla tös nu? Är lilla Pyret lika hård af sig ännu? Det går aldrig väl i längden. Ack, jag mår så godta nu, ty Wischy vatten, äpplen och ”Staels” piller göra allt hvad de kunna. När ni nu får några bref från lilla Agathe, så skrif till mig och berätta hufvudsumman af det hon skref. – Ernst är nöjd med Mammas ”mamsell”. Och vi ha nu stadt Mjölnarens Lotta, en snygg och vacker flicka. Måtte hon bara inte bli ”vidlyftig” af sig – ”vidlyftig” = ”lätt på foten”.
Skrif till mig innan ni reser från Sund. – Jag längtar att få höra om eder mina innerligt älskade varelser. ”En liten syss, mitt på munnen” påminner (?) Gerda! Pelle hälsar sin lilla älskade syster! – Nu är näsan bra. Farväl! Om ett år säga vi kanske ”god dag och tack för sist!”. Eder alltid tillgifna Gertrud
Brevets mottagare: Gertruds svärmor Beate Lindman f. Améen och svägerska Amélie. De har alla tre varit gäster hos storasyster Adelaide Koch f. Lindman och hennes man Michael Koch på Sund
Berg 31/8 1868
Älskade min lilla rara moster Augusta!
Du blir väl ej ledsen på din Gerten, som ej skrifvit till dig, sedan hon blifvit gift och kommit till Berg? Se, orsakerna hafva varit, först främmande en 14 dagar, sedan reste jag till Sund och passerade en åtta dagar därstädes. Och dessutom, så fort jag någon gång har satt mig i ro, och tänkt, nu skall jag skrifva, sy eller läsa, så har jag kännt mig, som om jag gjorde någonting ”olofvandes”, men till vintern, då blir här mindre hushållsbestyr och då får jag mera lugn och sans och då skall jag allt låta höra af mig, hos lilla Moster!
Tack, du lilla älskliga varelse, som kom till mitt bröllop! Tack för all din godhet mot mig, under dessa dagarna, för de kära, vackra minnena du skänkte mig. Tycker inte Moster, som jag, att det var ett litet godta och kärleksfullt bröllop? – Alla, voro bekanta, ingen stelhet! Och dagarna efteråt! Huru hjertliga voro ej alla! Sådana vänliga tal och skålar. Ja! Wi hafva ett bra godt a minne af dessa dagar. Säkert har min lilla moder skrifvit och berättat huru lycklig och belåten jag är. Ja, aldrig kunde jag få en älskligare man än min Ernst. En ny, förut ej känd, kärlek har vaknat i mitt inre, sedan jag blef hans maka – det är någonting så ljuft och tillitsfullt att äga ett stöd, till hvilket man tryggt kan anförtro sig. Mitt lilla hem är också så fullständigt jag kan önska mig – och, tack vare de kära vänner, som bidragit till detsamma är det så prydligt oh nätt, att jag vågar nästan säga, det är ett, bland de vackraste jag sett. Men se, ännu fattas här något, som kommer att göra det dubbelt trefligt, och det är då min egen älskade moster kommer hit. Nu räknar jag dagarna till den tiden då jag väntar henne. O! Jag längtar så innerligt efter den trogna vännen, systern Modern. Ack! Inte kan någon undra på att jag det gör? Jag är nog nöjd och lycklig med min man och mitt hem, men då man, som min Mor och jag, varit, så ovanligt nära förenade, så är det nu, som en bit af mitt hjerta vore mig fråntagen, då jag nödgas sakna henne. Du, lilla älskade Moster förstår mig nog, Du, som sjelf, älskar vår lilla Majken så högt.
Moster var väl bra glad att få återkomma till sin älskade man och sitt kära Kyrkeby, efter Stockholmsresan. Är Tante Ebba och Flora, något på Kyrkeby i sommar. Tanterna Jegerskiöld – huru må de? Helsa dem alla, så hjertligen. Tala om för Fischerströms, att deras vackra handduksväf, är nu så hvit att jag skall börja fålla den. Tacka dem mycket, det var en så god hjälp för mitt linneförråd.
Mosters vackra silfverskål invigdes 1sta dagen föräldrarne voro är, äfven en Directeur Hoffman (Bang) samt 2ne herrar Wimnell, från Krokstad. Då hade vi det rätt fint, ska lilla Moster tro, eljest hafva vi tarfligt, för att få det att ”gå ihop”. Det var minsann rätt kinkigt att få ihop 10 sängar i en hast, då jag ännu ej hade Mammas möbler och sängkläder att tillgå, men hur det var, så gick det dock och gladt kynne och vänlighet, fick ersätta det som fattades i beqvämlighet. Wimnells äro mycket älskliga menniskor. De äro från näset, och då jag varit på sund, visste de ej huru nog artiga de ville vara. Wi voro där mycket ofta och företog dessutom ganska roliga utflygter tillsammans.
Wi umgås ej med grannarna här på orten, ty skulle vi börja med en familj, måste vi snart hålla tillgodo med alla. Endast Ernsts Principal, Baron Fleetwood, och hans älskliga familj, lite finare bröd, o.s.v. Den som kunde bjuda dig lite dylikt, du skulle nog tycka det vara roligt smaka på Fru Lindmans ”försök”? Ack, Moster, skall jag aldrig få se dig mera? Jo! så är det, sen man blifvit gift – der man sitter, det sitter man. Både Moster och jag, så äro vi nu fångna. Helsa emellertid sin lille Gubbe från mig att ni borde allt lufta litet ibland på er, och gör då ett besök till ”de norske fjeld” och till Eder lilla Gertrud.
Helsa alla mina älskade Wänner i Wissefjerda. Helsa Johannes, den snälla menniskan. Om Moster får tid, så skrif någon gång till mig och tala då om huru ni ha det på ert kära Kyrkeby. Lef väl, älskade vän. Håll alltid af din Gerten.
Brevets mottagare: Augusta f. Silfverswärd, gift med Adam Bäck i Finland
Berg den 8de Nov 1868
Min älskade lilla Mamma Beate!
Återigen har jag fått röna bevis på eder godhet mot mig! Och huru godt detta kännes, kan jag ej omtala. Ack, så vänligt, så omtänksamt, att skicka konfekt till mig! Tack, älsklingar! Jag antager att det var från Eder Allesamans! Det ser ut, som at oblidt öde ville lägga sig ivägen, för alla saker, som skola fraktas hit, till Berg – ty Melle Sophies bureau i hvilken confecten var inlagd, kom ej längre än till Herrljunga, der den var i åtta dagar, eljest skulle jag allt, långt före detta, skrifvit och berättat min stora förtjusning öfver ”nam-nam”.
Att lilla Mamma skall vara klen och krasslig, allt emellanåt, är bra bekymmersamt! Huru, skall vi kunna få dig kry och duktig, Du lilla gumma. Ack, om Mamma blefe så dere frisk som Mamma Marie! För si, hon är så ungdomlig och modig af sig, så man kan då mycket lätt, ta fel på oss båda. Ja, det är rama sanningen.
Är Pappa hemkommen ännu? För det ville vi allt veta, ty då äta vi upp gåsen, som eljest blir för gammal, men kan vi ha hopp, att få lille Far hit i höst, så skall han skynda sig, om han vill ha svartsoppa. Ack, om Pappa kom hit! Tänk hvilken glädje det skulle blifva, då tror jag att jag tog på mig min splitternya, röda kofta, som Mammas Sophie sytt åt mig. – Apropos, Sophie är så snäll och duglig, och Mamma har fått en riktig skatt i henne. Hvad tycker Mamma väl – den der Lotta som vi stadde, hon gick sin väg helt simpelt, efter att i 2ne dagar låtit oss skåda, sitt oblida ansikte; (de båda nätterna hon skulle ha varit här, var hon – ja hvad vet jag!?). Emellertid kände jag en sten lyftad från mina skuldror, då hon väl var gången. Nu tänker jag hjelpa mig, vintern öfver, med lilla Augusta, då jag till (?) får god hjelp af Sophie, till det finare.
I dag, Söndag, är det husförhör här, vi hafva haft den nye pastorn till middagen. Han är rätt hygglig. Ernst och jag längt rysligt mycket efter bref från Föräldrarna. Det är så tomt, ej veta hvad ni hafva för Eder!
Nu till sist några rader till dig, min kära, älskade Svärmor! – Kom, så gå vi in, i din egen lilla boudoir och så sätta vi oss så förtroligt tillsammans, ty Gerda brukade ju göra det, då hon hade någonting att säga sin lilla Mamma Beate? … Älskade Moder, deltag då i din sons och din svärdotters stora lycka. Wi kunna aldrig nog tacka och lofva Gud som är så nådig mot oss och låter os hoppas att i vår få trycka ett litet barn till vårt bröst! Ack! Mamma, vi äro så glada, så sälla. Och tänk huru frisk jag är sedan! Ej en enda gång har jag haft obehag af min belägenhet. Minns Mamma då jag var på Sund och klänningen aldrig ville gå igen, då var det nog redan börjadt, fastän jag ej var viss om det. Jag är mycket friskare nu än då jag var på Sund. Wet Mamma att Ernst är så glad, att han ej vet huru han skall kunna visa mig sin glädje, men min stackare lille Gubbe, han får nästan aldrig vara hemma, hela dagarna kan förflyta, utan att jag ser honom, då får han stå vid ”Stjelpe-forsen” och räkna timmer. Han helsar sina älskade Föräldrar på det innerligaste, men hinner omöjligt att skrifva sjelf, han beder mig endast säga att han är lycklig.
Kyss mina små systrar från mig och mottag en innerlig kyss från din lilla tös! Klappa vår lilla Pappa från oss!
Gertrud
Helsa den snälla Constantine Röing (?), då Mor råkar henne!
Brevets mottagare: Gertruds svärmor Beate Lindman f. Améen
Berg, den 30de Dec. 1868
Godt nytt år!
Älskade Pappa och Mamma samt Syskon! Och må ni få det som Gud anser för Eder nyttigt, vare sig med- eller motgång, samt tåliga ödmjuka sinnen att bära sorger och lidanden!
Älskade Wänner! Hvad ni gjorde Ernst och mig glada med de kärkomna Julklapparna. Tack! Innerligt tack! Det var då så oväntadt som något kunde vara, att få ”klappar” ända från Stockholm! Ack, hvad det var roligt! Tycker ni om att höra hur vår Jul förflutit?
Den 23dje på qvällen, just som sista ölost-klunken var ned-svald krittade (?) det på förstudörren och in trädde vår käre bror Gustaf – i egen lång person, glad och skäggig/ det senare fick dock inte räcka länge, utan avhjälptes medelst afklippning och afrakning. Sedan vi språkats vid en stund, framlemnade han ett, det aldra snällaste bref, från syster Lidan. Det var det första jag fått af henne och det gjorde mig bra glad.
Den 24de hade jag mycket att bestyra om, kan man väl tänka; Julbordsdukande med julhögar, Julgranar o.s.v. Lille Pelle hade också mycket att beställa – inte skulle jag få titta på den hyllan, i det skåpet etc. Och lilla morsgumman trippade beställsamt ikring, litet hvarstans. Gustaf skref vers – för första gången.
Kl. 6 samlades herrskap och tjenstefolk och alla instämde vi i den herrliga Julpsalmen, till hvilken Gustaf à compagnerade. Sedan läste Ernst en kort Julbetraktelse, hvarefter tjenarna begåfvo sig till sitt verkligen rikliga julbord och vi till det kokande théköket. Julklapparna öppnades i Mammas rum, der hon klädt en ståtlig julgran och trakterade oss med alla handa nam-nam. Det var så likt, som förr och det var roligt att känna sig som ett barn ännu.
Det vankades minsann ej litet med julklappar och aldrig kunde jag tro, att de långt bortavarande vännerna också skulle presentera oss, så rikligen! Tack, min älskade goda Mamma, för de kära småkläderna. Ack! hvad de tröjorna voro näpna. Det gula tyget räcker visst till en klädning. Den lilla randiga blef visst öfver, på den sommarrocken Ernst fick af Mamma? Tack för lapparne till kudden! Godt att hafva! Och den lilla mjuka delicata yllemössan med de vackra verserna på. Necesjsairen och kragpåsen, kommo så väl till pass och dem fick jag ju af dig, lilla rara Amélie, jag fick då äfven läsa det brefvet till Mamma, som åtföljde desamma och hvilket du skickade med Sophie i höstas. Ernst är så förtjust i de röda knapparne. Wersarne på handskarne, kände han godt igen. Den snälla Adelaide hade äfven hågkommit mig med presenter: en utmärkt treflig piratt, grå med röda kanter. Jag skickar en afskrift af de lustiga versarne, som stodo på densamma. – En hyacintlök, en liten gipsengel, som redan sväfvar bland myrthens grenar. Af mostrarne Louise och Malin fick jag ett elegant garniture ”Cari”, bestående af hårklädsel, krage med frisée och manchetter. Af moster Augusta, en krage. Af bror Philip en liten vacker barnklädning. Af Gustaf penningar till 2ne bråderade mattor som skall sitta på ett par sal-stolar, som Ernst gaf mig. Dessutom fick jag af Mamma ett klädningstyg, en liten bädd till mitt lilla barn, samt kläder som jag sjelf begagnat, som liten, åtskilliga nya persedlar också.
Ernst gaf mig Beethovens sonater, en blomsterställning, pallar, hvit väf osv. Ernst fick af Mamma en chiffonier, vantar mm. Jag hade fabricerat en gumma af de presenter jag skulle ge bort, i famnen höll hon ett lindebarn och då ”Pappa” lindade upp sin unge, befanns det vara en consolateur från ”Mamma”. Dynan hon satt på var åt morsgumman, till hennes korgstol. Tofflorna vore till Gustaf, kalsongerna till Mamma, nattmössan, krage och manchetter likaså. Litet versstumpar hade hon här och hvar.
Både Juldagen och Annandagen voro vi i kyrkan, åkande på släde, öfver isen. Nu har vi ett galant före, som Mamma och jag försökte i förrgår, då vi foro till fru Nettelbladt på ”barnsängsvisite”. Hon har fått en stor och hungrig pojke, skada blott att hon har så lite af mat åt honom. Fadern är så glad, jag har aldrig sett en så glad pappa. Annandagen vore vi bjudna till Sälboda, Ernst och Gustaf foro, men på Ernsts önskan stannade jag hemma, ty jag har mycken olägenhet af att vara länge från mina beqvämligheter, Mamma förstår! Vi skulle ha stadnat der öfver natten, var meningen. – Gustaf helsar mycket till Amélie och tackar för den goda tobaken, han njuter af den, i fulla drag.
Snälla Föräldrar, Ni skall inte bli ledsna på Ernst, som inte skrifver något nyårsbref, men saken är den att det varit och är så många ledsamheter med tjenstefolket, som äro uppstudsiga, olydiga och lata, så han har så många tankar i sitt hufvud, och så vänta vi Baron i hvarje ögonblick. Ett litet post scriptum tror jag dock han medhinner. Ack, hvad vi skulle lefva i frid och trefnad om vi inte hade så många ledsamheter af dessa lejda menniskorna. Dock! Bättre af dem än af våra barn. Det blir mycket bittrare. Nu längta vi innerligt att få höra lite om huru eder Jul firats. Gud välsigne Eder kära, goda Vänner! Eder
Gertrud
Mamma helsar så mycket! Hon trifves fortfarande väl, i sin lilla ”påse”. Amy lilla! Om Du råkar Elin och Otto Elliot, så helsa dem mycket från mig. Helsa äfven Dalmans och Silfverswärds!
(nedtill på brevet)
Älskade Föräldrar och Syskon! Äfven jag skulle väl skrifvit några rader, men det bär sig ej rätt väl idag, derför har gumman min låtit mig få bifoga några rader i hennes bref och få jag nu på det innerligaste tacka eder snälla föräldrar och syskon för alla de julklappar, ni sändt oss den långa vägen. De voro i sanning oväntade. Ett godt nytt år med helsa och annat godt önskas eder alla af eder tillgifne
Ernst
Brevets mottagare: Gertruds svärföräldrar Adolf och Beate Lindman f.Améen samt deras döttrar Amélie och Agathe. Den äldre systern Adelaide är gift Koch på Sund i Värmland
Berg den 22 Maj 69
Älskade min Lida!
Det var en sorglig nyhet, edert telegram medförde – i dubbelt hänseende, först att ni förlorat eder käre och af alla så högaktade Fader Major Koch. Hvad detta skall kosta på vår snälla Michael. Djupt deltager Ernst och jag i eder förlust. – Och sedan, huru ledsna blefvo vi ej, då vårt hopp var ute att få eder till oss öfver Pingsten! Det var som om någon rest sin kos – så tomt och ledsamt! Ja, ja, det var det glada hoppet som flydde.
Stackars min Ernst, han hade gått här och pyntat och knåpat i trädgården och drifbänkarne på det lilla syster skulle få litet nytt och friskt i grönsaksväg. Jag stod just i bakrummet och smakade på hushållerskans utmärkt väl lyckade skorpor och pepparkakor, då den ledsamma underrättelsen kom! Mina färska, sköna bullar som inte Lidan skulle få smaka!!! Nu hoppas jag att så fort Michael får tid och håg att resa Ni då kommer till oss. Wi hafva skrifvit ett långt bref till Pappa och Mamma och frågat huru de ställa sig för sommaren. Om de komma åt Sunds o Bergs trakterna. Hvad det vore kärt att få se våra goda Föräldrar och syskon. Mamma har skickat mig en beskrifning öfver Ernsts barndom, 40 sidor; så väl och intressant – anspråkslöst och älskligt skrifvet. Då du kommer hit skola vi läsa detta tillsammans.
Hur mår din lilla Signe, det lilla blåögat. Ack, Adelaide, det har ej varit af liknöjdhet, som jag så länge dröjt fråga efter hennes helsotillstånd, nej – nej, jag har så många gånger tänkt sätta mig ned, vid skrifbordet, men du vet nog hur det är, då man har ett litet ammbarn och till, då man ej har någon egentlig barnsköterska utan vi hjelps åt lite hvar. Och så har jag hållit på med det långa brefvet till Far och Mor. Lilla Alvar har redan ondt för tänder, är så blek och tunn, men det blir väl bättre då tänderna kommit fram. Ernst arbetar i sitt anletes svett, sätter idag potatis. Gud ske lof att folket börjar hålla af honom och rättar sig efter hans befallningar, han har också antagit ett mycket vänligare och bättre sätt med dem.
Innerliga helsningar från Ernst och Mamma. Alla tre helsa vi den snälla Michael och barnen. Helsa Kroksta boarna.
Skrif och gläd oss, att ni snart komma
beder ”Trudan”
Brevets mottagare: Gertruds svägerska Adelaide Koch f. Lindman
Berg, den 12te Juli 1869
Älskade Mamma!
Hvad jag längtat att få höra något om dig och flickorna, det kan du aldrig tro! Och nu då Pappa kom, tillfredsställde han mitt begär och lät mig läsa 2ne kära bref från dig, du rara Moder! Jag kan väl tro att Mamma har många att skrifva till och derföre är jag nöjd om jag blott får det af Sundboarnes bref. Ehuru några rader till Ernst och mig, af din egen kära lilla hand, skulle göra mig bra glad. Det var i mitt tycke, så längesen jag språkade med min lilla Mamma och säkert har det tilldragit sig mycket som, om jag egde Mammas lätta och behagliga sätt att uttrycka mig, skulle roa dig att höra – nu blir det endast en tarflig redogörelse, för huru tiden förflutit sedan jag sist skref. Men först vill jag taga min lilla Mor i famnen och tacka så innerligt för de vackra presenterna Alvar och jag fingo! Han gjorde stora ögon då han fick se, det glänsande silvercouvertet. Så eget att initialerna passade honom. Och den smakfulla klänningen sedan! Bara alldeles för fin för mig, landtgumma! Säg Amélie att jag kände igen och gillade hennes val. Hon har alltid god smak. Och lapparna, som Mamma skickade tack, tack! Så likt min lilla Gumma! Ja, ni äro alla, så goda emot mig, mycket mer än jag förtjenar, men tro mig, det känns icke blott ljuft och godt i mitt hjerta. Även min älskade Ernst är tacksam och han kan ej vara annat då ni så omhuldar hans älsklingar. Ack ja, han är så kärleksfull mot maka och barn- vi fästa oss mer och mer, vid hvarandra och förtroendet samt aktningen tillväxa ständigt, och så bör det ju vara! Mycket har min lille man att göra och får sällan njuta af familjelifvets trefnad.
Pappa! Han är så skämtsam och rolig, skrattar åt Mamma och mig, som han kallar ”riktiga skräp-fruar”, ty vi äro så små, tycker han. Mamma, må tro det är roligt att se Pappa med sonsonen på knäet, de jollra och leka och han kan kela med honom långa stunderna. Wi skola inte släppa Pappa så lätt, nu, sedan vi hafva honom, han skall visst inte gå ensam i Stockholms solbad, då är det väl mycket trefligare på Berg! Jag tycker att ni också skall hafva det så skönt och trefligt i det herrliga Blekinge och nog dröja ni der i det längsta? Helsa vännerna. Ack, hvad det var roligt att höra mina små systrar vore näpna och sjöng snällt. När får jag höra deras lilla qvitter? Skrif för all del och tala om hur det går med den der Candidaten, hvad heter han?
Nu hör jag Pappa komma, han har varit vid Jösseforsen, mötte en fattig pojke på vägen, af hvilken han köpte bär, som han visst rikligen betalte. Mamma Marie, helsar så hjertevarmt, hon trippar ikring med Alvar på armen, som vanligt glad och förnöjd med sin lott.
Säg Amy att jag sytt mig en treflig sommarpromenade klädningen af det tyget jag fick af Mamma till julklapp. Då jag syr Pappas och Mammas presentklädning, skall jag tala om hur den blir. Jag vet ej om jag törs sy den efter planchen, jag gör visst uppseende då? Stackars lilla Agathe, som längtar hem igen! Ja inte undrar jag på det. Mannen är ju det käraste på jorden.
Nej nu har jag uppehållit min lilla kära Mamma alltför länge, derföre slutar jag mitt innehållslösa bref. Klappa mina små kära svägerskor från mig och gläd snart dina Wermlänningar med bref beder Din
Gertrud
P.S. Stackars lilla, snälla Hilma W. Det gör mig så ondt om henne! Ernst och jag hafva talat om att bjuda henne till oss några dagar, det kunde förströ litet kanske! Få se hur det kan bli!
Brevets mottagare: Gertruds svärmor Beate Lindman f. Améen
Mamma Marie är Gertruds mor Maria Charlotta Palme f. Silfwersvärd
Utdrag ur fler av Gertuds brev finns i släktkrönikan.