Gustaf Lindman
Gustaf Natanael född i Ränneslöv 27/7 1920 död i Mölndal 12/4 2003
Gift med Märta Margareta Wikström f 27/8 1914 i Göteborgs Vasa, d 2010 15/8 i Stensjön, dtr t lokmäst Vidar Lars Johan Wikström o Agnes Ragnhild Jönsson.
Barn: Märta Christina f 1951 6/11
Elin Ragnhild Birgitta, f 1954 7/6
Studentex i Halmstad 1939 20/5, stud v Ghgs högsk ht 1939, stud i Lund ht 1942, teol.filex 1942 15/12. teol.kand 1950 31/1, prakt tel pr 1950 11/5, prv i Gbg 1959 31/5, missiv t Söndrum, Enslöv, Örgryte, Lundby, Gbgs domkyrkoförs, Fjärås, Snöstorp, Breared, Valinge, Grimeton, V.Frölunda, Östad o Ödsmål, kadj i V.Frölunda 1955 1/11, km i Mölndal (Kållered) 1962 1/12, kh här 1977 1/1, pens 1985 1/7.
Om Lindmans barndomshem har brodern Lars berättat i Gamla prästhem i Göteborgs stift. »
Ny samling. Fadern var av naturen inbunden, tystlåten, utan praktiskt handlag, modern livlig och impulsiv, gladlynt och humoristisk, med många intressen och en konstnärlig gåva."Lindman undervisades först av informator i hemmet men kom snart till läroverket i Halmstad. där han var inackorderad.'" Systern Anna berättar hur Lindman ganska tidigt visade skådespelartalang, som med infall och upptåg bland närstående följde honom, Han lekte, att han var Zonnander, handlaren i byn, och han löd inte Mina, om hon inte kallade honom Zonnander. Gustaf, eller Putte, som han allmänt kallades, lekte också att han var kantor Ingloff. Då satt han vid Minas soffa, spelade och sjöng. Anna skulle sitta bredvid och försöka se söt ut" och vara en av Ingloffs döttrar! "Hemligheten" var ett land beläget ovanför ”granplanteringen". Där grävde och donade barnen och planterade växter, som inte tog sig. Men det var en hemlighet.
Redan som nittonåring predikade Lindman för Gösta Nelson, som var bortrest. Hans stillsamma humor avspeglas i tackbrevet: "Tiden ville tyvärr inte räcka till för mig att närmare undersöka Farbrors intressanta bibliotek, men däremot ströko nog en del cigarrcigaretter med. Resan från och till Dragsmark på cykel gick utmärkt, liksom också hemifrån och hem igen.". Han vistades då hos sin morbror Knut Johnson i Tegneby. Bestående blev den dolda dramatik han upplevde hos sin morbror landsfiskalen i det utsatta Lysekil. Kaj Munks gestalt och öde grep honom djupt, och var en av källorna till hans kärlek till Danmark.'"
Det första missivet hos Knut Peters betydde mycket för att öppna Lindmans blick för den liturgiska dimensionen i gudstjänsten. Vid Peters jordfästning var Lindman sångsolist i Runbäcks "En gång när slutat är allt ve". Som distriktspräst i Kaverös ("Helgeandskapellet") hade Lindman sin pionjärtid. Han hämtade sin förebild från Per-Olof Sjögrens småkyrkoarbete på Guldheden, men när han lämnade Kaverös blev det inte Sjögrens sakramentala linje som segrade.'" För Lindman förblev ett rikt gudstjänstliv, även med tideböner, en riktmärke som förverkligades.
I Högsbotorp gick Lindman och besökte församlingsborna i hemmen och förde ofta djupa med dem. I Kållered fortsatte han med att cykla runt i församlingen och lära känna människor. Han hade många själavårdssamtal och alltid tid för den enskilda människan.
År 1980 skrev han i ämbetsberättelsen om "en vuxen 60 år, far till en konfirmand från Omsorgs-förvaltningen, som tillsammans med sin son döptes i hemmet i Göteborg".' Han arbetade mycket bland de boende på Stretereds behandlingshem. På frågan efter under perioden publicerade skrifter, svarade Lindman 1957: "Ur min penna har intet flutit, vilket dock inte var sant. Han hade skrivit minst fem artiklar i Stiftskrönikan. I en artikel om att gå sin egen väg (1953) skriver han:”Det var en, som våndades svårare än kanske någon annan under de hopade problemen. Hans namn var Einar Billing. Under en intensiv tankebrottning nådde han fram till att evangeliet i första hand inte var en lära det gällde att bejaka eller förneka, utan ett budskap om en Guds gärning, som Kristus utfört, och denna gärning sådan den alltjämt sker genom Ordet, när det når fram till människan i hennes nöd. Här är en väg som är framkomlig för alla, även den ensammaste människa. Ty här sättes inte upp några villkor för att människan skall kunna fatta om Guds nåd. Hon har endast att inlåta sig med den verklighet, som det här är fråga om. Hon når denna inte genom att gå sin egen väg, men en väg banas just för henne, när hon ställer sig under det dömande och upprättande Ord, som når henne, inte på subjektivismens linje men i de heligas gemenskap såsom ett svar på hennes subjektiva frågor, ett svar från den levande Guden, som genom de heligas gemenskap träder in i hennes historia."
Till Einar Billing, som han i viss mån identifierade sig med, återkom han även senare, mindre till folkkyrkomannen, mera till poeten och nådesteologen. I en betraktelse 1972 skriver han: "Är inte hela Bibeln just en påminnelse om Guds väldiga gärningar i det förgångna! Men han som gjort, är också den som gör. --- Gud är med i nuet — i nåd. Och där han är med skapas ur undergång och död nytt liv och ges nya möjligheter. Det finns bara en som kan övertyga det ängsliga hjärtat därom: Jesus."
1981 skrev Lindman att "Gustaf Wingren: Credo --- har betytt mycket för mig." Då hade han också studerat Stendahl, Lönnebo och Paillard.'" Under sista tiden före sin pensionering arbetade Lindman mycket med bygget av Apelgårdens kyrka, även med konst och inredning.
Till sin läggning var Lindman "sensibel och samvetsöm, ständigt ifrågasättande och beredd att ompröva. Hans sannings- och ärlighetskrav accepterade inga färdiga modeller, utan det fundamentala var en intellektuell hållning och det personliga ställningstagandet." Lindman är ett ovanligt tydligt exempel på en präst som genom egna svårigheter blev ovanligt väl skickad att ta hand om andra människors svårigheter, i hans fall bidrog detta starkt till att utveckla hans djupa empati med människor.
Biogr: Hedvig Brander Jonsson i SvD 2003 3/6. Tr.skr: I Jesu namn + Han uppenbarade så sin härlighet + Nunc dimittis + Nattvardsintroitus (Stkr 1952); Att gå sin egen väg (Stkr 1953); Ditt vittnesbörd + Kristen budget (Stkr 1957); För helgens andaktsstunder. Den helige Stefanus' dag (Jb 1958); Predikoutkast (SPT 1963); Julen är nära + Mänskligt nära (Stkr 1963); En allmännelig kyrka + Ditt ord är sanning (Stkr 1965); Georg Thoren (Stkr 1966); Livets Herre + Glädjens Herre, var vår gäst! (KoB 1967); Homilet utkast (SPT 1970); Över förmåga + "Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?" (Stkr 1970); Inför nattvarden + Vardag + Knut Johnson (Stkr 1971); Glöm inte + Beredd att svara + Brev till en församlingsbo (Stkr 1972); Utkast för passionspredikan (SPT 1980); Kållereds kyrka. Gbgs stift. 1990
Ur "Göteborgs stifts Herdaminne". Med tillstånd av författaren, Anders Jarlert.