Hanna Lindman

 Hanna Constantia, född i Solberga 10/12 1907, död i Ränneslöv 12/2 1922 

Elin Lindmans anteckningar vid dottern Hannas död 1922.

Söndagen 12 febr. kl. 2.30 e.m. lämnade vår älskade äldsta dotter, vår lilla ljuva Hanna sitt jordiska hem för att som vi hoppas få ingå i den himmelska. Saknaden är stor, men vi tror, att det var i en för henne behaglig tid hon blev kallad från denna jämmerdalen. Hon efterlämnar minnet av en mycket lydig dotter, som av hjärtat gärna stod sina föräldrar till tjänst, Hennes sista sjukdomstid blev kort, ehuru hon förut från och tid haft känning av influensan. Torsdag förmiddag visste jag ej ännu av, att hon var dålig, och jag hade åtskilligt att bestyra, emedan Far skulle resa till Halmstad. Lilla Hanna sydde till något på fars rock samt polerade på egen begäran de stora stakarna, emedan Johnsons skulle komma. Torsdag sade hon till mig, att hon var litet dålig men tillade lugnande: Jag kan allt försöka att äta litet ändå, men jag tillsade henne att istället lägga sig, varpå hon gick till sitt rum. Kl. halv sju hade jag henne att gå till sängs men hade ej ännu alls någon tanke på någon fara. Fredag f.m. började jag bliva orolig, och vid middagstiden blev jag mycket ängslig att fara var å färde. Efter telefonsamtal till. Halmstad fick jag löfte tillkalla fröken Nilsson, vilkens hjälp hade önskad framgång. Förut hade jag bakat henne utan framgång med gröt.Mot kvällen tillsade jag henne, att jag befarade, att sjukdomen kunde bliva mycket allvarlig och frågade, om hon kunde vända sig till sin Gud och Frälsare, vartill hon svarade, att hon gjort detta. När jag sedan på kvällen sade, att jag skulle ligga hos henne i Elsas säng, sade hon: Det var mycket snällt. Bröstet hördes mycket upplöst, och ingen förmåga att hosta fanns. Sedan hon fått varmt vatten med terpentin vid sin säng, kunde hon hosta, varåt jag gladde mig mycket. Natten var lugn, och hon tycktes sova, men när hon ville vända sig, fick jag göra detta, emedan krafterna var alldeles gångna. På lördagen efter frukosten bars hon på sin madrass och lades i min säng, över vilket hon var mycket belåten att nu ha fått det ljusare, trevligare och mera ostört. Jag läste för henne bl.a. Dav.ps 23. Eftersom far ej var hemma, frågade jag henne, om det var något som oroade henne. vartill hon svarade:Icke som hon kunde komma ihåg. Vid middagstiden kom doktor T. Han tyckte ej, att det var någon fara "för närvarande, vilken underrättelse jag telefonerade till Halmstad. Till middag fick hon buljong och kexsmörgås, vilket hon tyckte smakade mycket gott. Strax efter middagen började sjukdomen tilltaga. Hon yttrade nu, att hon dör, vilket yttrande jag bad Elsa telefonera till Halmstad, då jag ej ville lämna henne. Några gånger sade hon, då hon såg mig fälla tårar: "Var inte ledsen för mig, Mamma." En gång yttrade hon, att hon ej ville komma till helvetet utan till himmelen, då jag sade henne, att för Jesu nåds och försonings skul) kunna vi få komma till himmelen, om vi vända oss till Jesus. Hon kände nu svårighet för att ej få hosta och sade: "Kan inte Mamma hosta för mig. Jag läste med korta mellanrum kända psalmer och psalmversar och bibelspråk, varvid hon alltid högt följde med, men då jag en gång började på en av Morfars sånger, sade hon: Det kan jag icke. Hon yttrade ett par gånger, att hon dör. Förut ett par gånger hade hon sagt: "Förlåt mig mina synder och låt mig få komma till himmelen" och vid ett tillfälle: "Käre Jesus, hjälp mig". Jag hade bett Signe och Knut komma och sade till Elsa, att hon skulle hämta Lisa, Ruth och Karl för att de skulle falla på knä och bedja Gud om en mild och salig förlossning, om det så var hans vilja, att hon ej skulle stanna hos oss. Hanna sade nu, att det gör ont i halsen och i huvudet, och vid ett tillfälle yttrade hon: "Nu känner jag, att själen går ur kroppen". En gång sade hon under denna sin kamp:"Knut, tag mig på pannan", och då jag tänkte, att hennes slut var nära, bad jag Knut välsigna henne, varpå Knut läste välsignelsen. Förut hade hon tagit avsked ned orden: "Farväl Mamma, farväl Signe, farväl Knut, farväl allesamman." Hon väntade mycket på medicin, ty doktorn hade lovat henne medicin, så att hon skulle kunna hosta. Hon vände sig till Karin med begäran, att Karin skulle hämta denna hos arrendatorns. Hon fick medicin, vilken tycktes lugna henne. De andra gingo' for att dricka kaffe, och hon ville, att jag även skulle gå och dricka eller gå och vila mig, vilket jag avböjde. Jag var hos henne nu oavbrutet och höll henne i båda händerna och läste för henne med korta mellanrum. Då  jag frågade henne, om hon kanske blev trött, svarade hon:"Nej, vill Mamma läsa." Två  gånger räckte hon upp armarna och gav till ett litet rop. En gång sade hon: "Det gör ej ont, men det lättar, om jag ropar." Genom telefon hade hon tidigare fått hälsning från far och sade då: "hälsa honom så hjärtligt från mig." Vid ett tillfälle då hon låg ,sade hon: "Min kära Pappa." En gång sade hon: "Nu vill jag dö" och en gång: "Jesus har hört, att jag skriat (eller ropat)". Så sade hon: "Ni andra får bedja för Mamma, när jag är död." En gång förut hade hon sagt: "Jag vill gärna gå till himmelen och vill gärna vara hos de mina". Per telefon hade far sagt, att vi skulle läsa Dav. ps. 23 och Sv. ps. 253. Fröken Nilsson kom nu för att bringa henne hjälp, som hon önskade, men utan framgång, beroende på att sjukdomen nu tilltagit. Vi vände henne nu på andra sidan, och hon sade sig ej ha något ont, och jag tror hon somnade. Jag satt vid hennes bädd och önskade, att hon skulle uppleva fars ankomst från Halmstad, vilket hon fick, så att far fick tala vid henne. Far läste: "Såsom Moses upphöjde ormen och psalmen: "Jag tröstar därpå, att du så nådelig är, mitt hjärta gläder sig, att du så gärna hjälper, jag vill sjunga Herranom, att han så väl emot mig gör", vilket hon begärde att få höra omigen. Hon fick nu medicin från Halmstad, och doktorn önskade framkalla kräkning, men det lyckades ej. Hon fick lite havresoppa att äta, och då far började omedelbart giva henne den, sade hon:"Far, läsa till maten". Hon frågade även efter Lars. Vid fars fråga, om hon önskade något, svarade hon:"Nej, nu bara tack." Hon begärde att få kudden vänd, och då hon i stället  fick en annan kudde, sade hon sig nu ha så gott. Efter vad jag minns insomnade hon nu för att aldrig mera vakna. Sedan far var kommen, sade hon: "Jag ligger i Mammas säng", nog med tanke, var mamma skulle vara, då far sade: "Pappa och Mamma skola vara hos dig hela natten". Då svarade hon: "Det var mycket roligt". Och då hon hörde, att far ej på söndag behövde resa till Ysby, uttryckte hon sin glädje däröver. När far var kommen. sade hon:Åh pappa, mamma har bett med mig"  Och Signe och Knut har läst för mig. " Far vakade nu mest hela natten, men jag sov något på golvet, fast tyckte mig kunna försmäkta vid tanken på att vårt kära barn snart skulle lämna oss. Hon vaknade aldrig mer utan fortfor att sova på samma sätt till fram mot halv tretiden, då det blev längre mellan andetagen och  hon endast upphörde att andas,  varvid huvudet sjönk litet mera bakåt och hennes själ lämnade sitt jordiska hölje för att ingå i de himmelska boningarna. Ack, hade då vårt älskade barn, vår lilla solstråle lämnat oss. Men hoppet om återseende återstår. Måtte Gud för sin barmhärtighets skull församla oss alla - föräldrar och barn - till sin eviga rolighet. Amen.

Som dig, Gud, täckes, gör med mig  I döden och i livet. 0, Herre Gud, allena dig har jag mig undergivit. Jag sover, vakar, sitter, står, Jag talar tänker eller går, är Gud mig allt allena.

Jag kallar gott och ganska väl Allt det, som dig behagar: Ej någon nöd så hårt mig kväl, Den jag då ej fördrager. Helst jag fullväl besinnar här, Att vad du gör min båtnad är Och icke min avsaknad.

Ack, giv, att jag,o,Fader huld, må din i döden bliva! Förlåt mig all min brist och skuld, Och låt din Ande skriva Uti mitt hjärta ditt behag, Som leder mig här dag från dag Till dig från Världens villa!

Och när du sist besluta må, att jag skall hädanfara, Så låt, o store Gud, mig då Hos dig få bo och vara Och bland ditt folk i himmelshöjd åtnjuta evig frid och fröjd för Jesu död och pina!

Psalm 253 i Den svenska psalmboken 1819

Hanna Constantia, 1907 - 1922, dog c:a fem månader innan jag föddes (jag fick namnen efter henne - ett H). Hon var då 14 år och 2 månader. Mycket hörde jag berätta om henne, jag såg hennes skrivböcker och teckningar, och hennes stora vackra kort - en förstoring på henne såsom tärna vid Morbror Knuts och Moster Signes bröllop - hängde i en oval mahognyram under klockan i matsalen i Rlvs prgd. Förutom de stora släkttavlorna var det endast Luthers och Hannas tavlor, som fanns i matsalen (+ en tidningshållare målad av Mor samt "Ryska skåpet"). Till Hannas grav på Ränneslövs kyrkogård gick man varje lördag för att kratta, ansa och sätta blommor. En gång, när jag var med Mor, gick jag fram och tittade ner i hålet efter blomvasen på den lilla gravkullen. Jag hoppades få se Hanna, men Mor log och sa, att det inte gick. Det var alltså Elsa Maria f. 30 mars 1909, som var min storasyster. Elsa har berättat för mig, att hon blev döpt i Solberga k:a 1:a april två dagar gammal. Mormor kunde knappt hitta henne inne bland alla filtar. Man färdades ju med hästskjuts och sträckan Kålleröd Solberga k:a var 3 km.