Lars Lindman

Lars Daniel  född i Solberga 8/10 1910, död i Okome 1/7 1983. 

Gift den 4/11 1936 med Ebba Gerda Emilia Walmark född i Kalmar 8/5 1909,  död i Östra Frölunda 15/6 2004.

Lars Daniel Lindman föddes den 8 oktober 1910 i Kålleröds prästgård i Solberga församling. Med stolthet kunde han berätta att han var döpt av prosten Ringius. Vid fem års ålder gick flyttlasset till Ränneslöv i sydligaste Halland. Hemmet i Ränneslövs prästgård stod i ett förklarat skimmer livet igenom. Tillvaron där präglades av farfars prästerliga allvar, farmors värme och humor och syskonens starka sammanhållning. Far har själv dokumenterat prästgårdslivet i en uppsats i boken ”Gamla prästhem i Göteborgs stift” (En avskrift finns på Lindmanssidan).

Efter studier i hemmet för sin far och för barnens guvernanter, blev han som elvaåring satt på tåget till Halmstad, där han som inneboende hos tant Anna Brunstedt gick på läroverket fram till studentexamen 1928. I en skoluppsats från 1925 med titeln ”Mitt blivande hem”, skriver han: ”… I denna omgivning ligger således min prästgård – jag har nämligen sedan länge beslutat att välja den andliga levnadsbanan…”.  Under gymnasietiden ingick han i en grupp på sex gymnasister som kallades ”prästagänget”. Alla sex blev också präster, och umgicks senare regelbundet genom åren. Hösten 1928 påbörjades studier i Lund. Där ingick han i ett matlag, där också Ebba Walmark deltog. Hon var komministerdottern från Kalmar som kommit som gymnasist till Lund. De två blev snart ett par, men det dröjde innan det gjordes offentligt.  Från Lundatiden finns bevarat en samling ”praktarprofiler”, karikatyrer av ett antal studiekamrater, som Lars tecknade och skrev vers till. 1932 var han färdig med studierna, och den sommaren blev det förlovning på Öland. Far fick inte dispens från kravet på fyllda 23 innan prästvigning kunde bli aktuellt. Då ordnade biskop Block prästvigning i hembygdens kyrka på själva 23-årsdagen, Tacksägelsedagen 1933.

 

Verksamhetsåren som präst inleddes med två missiv, dels till Veinge i sydligaste Halland, dels till Naverstad i nordligaste Bohuslän. 1936 blev han kallad som pastorsadjunkt till Gamlestadens stora församling i Göteborg. Det året kunde det äntligen bli vigsel mellan Ebba och Lars i Kalmar domkyrka, och det första gemensamma hemmet inreddes i Kålltorp. Församlingen hade sex präster och umgänget var flitigt och kamratligt (Enanders, Broheds, Gellerstams, Nordbloms). Verksamheten var omfattande. T. ex. 

berättade far att han något år undervisade 90 pojkkonfirmander. Någon av dem behövde upptuktas och låstes in i något utrymme, där han sedan blev kvarglömd. Under denna tid gav han ut

 en konfirmandbok, som en tid blev en av de mest använda i stiftet. Han medverkade också regelbundet med teckningar till tidningen ”Kyrkan och barnen”. Under krigsåren blev han inkallad till tjänstgöring på Kviberg. När han en kväll anlände för sent, blev han ändå insläppt av den unge vakten: ”Från befogad reprimand räddas han av konfirmand”, skrev han senare. Under göteborgstiden föddes efter hand Christer (i Ränneslövs prästgård), Alvar, Gunilla, Henrik och Anders. Då uppfördes också sommarstugan i Källsby, Jörlanda, där mycket praktiskt arbete utfördes.

Längtan till en mera lantlig miljö fanns nog med hela tiden. 1943 kallades far som 4:e provpredikant till kyrkoherdetjänsten i Bollebygd och fick över 900 röster men blev inte utnämnd. När han 1948 sökte och fick komministertjänsten i Östra Frölunda, drog familjen ut till prästgården i Ätrans dalgång. Det upplevdes nog befriande, och far satte genast igång med att lära känna sina nya församlingar. Kvar finns dokument, där han antecknat ALLA dåvarande församlingsbor, by för by, ställe för 

ställe. Far och mor var verkligen ett prästpar för folket, och prästgårdens gästbok är fylld av rader med kyrkvärdar, präster, familjer, lärare och inte minst årskullar av konfirmander och konfirmandföräldrar. Samtidigt fanns där alltid utrymme för familjen. Far var i hög grad positivt engagerad i barnens uppväxt och utveckling.  Åren i Frölunda var kanske hans mest harmoniska. Hans håg för naturen, för trädgård och fågelliv, kan vi se bland annat av noteringshäftet ”Fågelstudier” med anteckningar om iakttagna och häckande fåglar år från år.

Vi lägger här in Alvars minnesbilder. Alvar, nu 80, kom till Frölunda som 8-åring och var knappast fastboende efter flytten till Kalv.

”Hästkrafter – ett av fars intressen. Gärna berättade han om hästarna i stallet i Ränneslövs prästgård, som fick tjänstgöra vid farfars färder i sitt pastorat. Karls enträgna 30-talsböner om att skaffa bil fick aldrig något gensvar. Under krigsårens beredskap på Kviberg och i Dalsland handlade det mycket om hästar, och stolt kunde far berätta, att han fick skjutsa runt militärpastorn med häst och kärra. Till slut skaffade han en alldeles egen häst, den norska fjordhästen Isabella, som fick beta på Kalvs prästgårds gräsmarker och fick ett föl, Primula.

Men nya tider krävde andra hästkrafter. Drömmen om att få flytta ut till ett landsbygdspastorat innebar behov av körkort.  Det togs 1946 med hjälp av körskolans Ford V8 -46, och första bilen blev en ”ståplats”- Ford Anglia -48. När far och jag talades vid handlade det mycket om bilar. Han köpte mängder av Dinky Toys leksaksbilar åt oss och byggde till och med en lådbil med plywoodkaross och snörstyrning medelst ratt och barnkärrehjul åt Christer och mig, och när jag var 11 år gammal försökte han lära mig köra Anglia. 1952 satsade han stort, vi åkte till Borås och köpte en sprillans ny Borgward Hansa 1500, som blev familjens klenod i sex år. Köra bil var ett nöje för far, men han hade ofta bråttom, vilket resulterade i sex dikesvisiter med Hansan, som var vinglig i vinterväglag. Efter Hansan blev det Volvo, och folk sa att det var bra. Amazonen hade ju vitt tak, så man kunde se vad som skulle vara uppåt.

När vi inte pratade bilar kunde vi hitta på mycket annat roligt. Ofta röjde vi av matsalsbordet som fick bli ping-pong-bord, och far och jag hade våra duster utan tanke på protokollskrivande och förberedelsearbete. Ibland togs schackbrädet fram och far instruerade och tänkte, och det kunde ta tid. Självklart vann han alltid, när jag började vinna blev det inte så mycket spelat mer. Vandringar i bygden förgyllde också vår tillvaro. Söndagseftermiddagens familjepromenader i markerna runt Frölunda by med undervisning om växter och fåglar och småprat i övrigt skapade god familjesammanhållning. Men allra bäst var de lite längre vandringarna med far, när han och jag utforskade Östra Frölunda socken, med akt på ödegårdar, torpruiner och småsjöar runt om i skogarna. Vandringarna dokumenterades av far med ritande av kartor med beskrivning.”

När kyrkoherde Hammarberg i Kalv oväntat avled 1956, kom far att bli hans efterträdare, och familjen flyttade en mil söderut till Kalvs stora prästgård. Därmed utökades uppdraget som präst med förvaltaransvar för hela pastoratet, ordförandeskap i skolstyrelsen och dessutom uppgifter i styrelsen för Bräcke Diakonigård och Helsjöns folkhögskola. Som ett exempel på mångsidigheten kan noteras, att han tillverkade lövsågsreliefer av flera av stiftets kyrkor, som sattes upp på dörrarna till rummen med församlingarnas namn i Helsjöns huvudbyggnad. 1957 blev han också utsedd till kontraktsprost över Kinds vidsträckta kontrakt, ett förtroende som han behöll till 1974. Alla dessa uppdrag medförde mycket resande på osäkra vägar året om. Mycket i tjänsten engagerade och gladde, men det administrativa ansvaret upplevdes ofta betungande. Det kan vi bland annat utläsa ur den talande dikten ”Kanske” (ur diktsamlingen Närhet).

Med sin konservativa inställning tyngdes hans sinne också av växande bekym

mer för tillståndet i vår kyrka, både lokalt och på stifts- och riksnivå. Han engagerade sig i grupperingen ”Kyrklig samling” och medverkade i ”Svensk Pastoraltidskrift”. Häftet ”Larmsignal” (1972) ger e

tt tydligt uttryck för andlig nöd och vånda inför det tyngande ansvaret. Under slutet av tjänstgöringstiden kom också ohälsan i form av diabetessjukdom och hjärtproblem.

När det var dags för uppbrott från Kalv 1975 blev det en glädje att ta sig an uppgiften att flytta och renovera Magårds gamla komministergård i Okome, Halland, som blev fars och mors gemensamma hem under de återstående åren. Här fick hans konstnärliga ådra nya uttryck i en mängd oljemålningar, och diktsamlingarnas antal utökades till fem (tidigare ”Närhet” 1968, ”Leva” 1970, ”Sänd” 1973, nu ”Väntan” 1977 och ”Glädje” 1982). Här fick han också några år av pastorala uppdrag (gudstjänster, konfirmander, studiegrupper) utan administrativa inslag. Han fick också uppgiften att revidera några psalmer inför den nya psalmboksutgåvan 1986. Trädgården med noga utvalda rosenplanteringar, det öppnare landskapet med dagliga promenader (”lärkvägen”) och ett gott umgänge bidrog också till några goda år. Så småningom eskalerade ohälsan med tilltagande komplikationer av utbredd ateroskleros, och far fick sluta sina dagar på Varbergs lasarett den 1 juli 1983.

Ska vi försöka sammanfatta en sådan livsgärning, blir det första hans sätt att ta sig an och utveckla kallelsemedvetandet som präst, Guds Ords Tjänare. Det var mycket av allvar i hans predikningar, och inte sällan låg något gammaltestamentligt profetiskt i hans framträdande, men han kunde också förmedla mycket av värme, tröst och innerlighet. ”Kan någon sällhet likna den att gå till Gud som till en vän”, citerades ofta. Framförandet var obundet och inträngande. I sitt bidrag till ”Festskrift till biskop Bo Giertz” 1965 - ”Predika ordet – något om förkunnelsens huvudprinciper enligt västsvensk tradition” - utvecklar han sin tolkning av predikoämbetets uppgift. Vi har tidigare berört det omfattande engagemanget för församlingsbor, prästkollegor och andra. Prästhemmet med Far, Mor och hembiträdet Greta var centralt för församlingens verksamhet, särskilt före församlingshemmens tid, och de flesta hem i församlingar

na har nog fått besök av en eller annan anledning genom åren. Den resliga gestalten, den fasta blicken och det varma handslaget gjorde intryck.

Far uppfattades som en rikt begåvad och mångsidig person. Han odlade tidigt konstnärliga anlag, hans mor hade också denna gåva. Genom flitig övning tillägnade han sig i ungdomen stor skicklighet i att teckna och måla både porträtt, djur och landskap. Produktionen hämmades under de mest arbetsbetungade åren, men efter pensioneringen kunde särskilt målandet i olja få blomma ut. Ordkonstnär var han också, och utöver diktsamlingarna och övriga sparade dikter minns vi alla tillfällighetsrim, julkortsrim och julklappsrim. Även musiken hade en stor plats i hans upplevelse-värld. Stunderna på soffan med en LP-skiva med framför allt Bach, men även annan andlig och liturgisk musik och delar av den profana klassiska musiken, var återkommande vilopunkter. Vi måste också åter lyfta fram hans stora engagemang för familjen i högtid och vardag, med bekymmer och glädjeämnen, och med en växande skara av barnbarn.

”Herre, du gav mig din kallelse. Redan i moderlivet såg mig ditt fadersöga, tänkte du på mig i kärlek. Alltifrån tidig barndom var du mig ständigt nära, viskade i mitt öra eviga livets ord.

Herre, du gav mig kallet, fast jag var ung och barnslig, hade för svaga axlar för en så väldig börda. Ändå sände du ut mig. Jag skulle gå med din hälsning, tala vad du mig bjudit, tjäna dig till mun.

Herre, du gav mig tjänsten, sände mig dit jag ej tänkt mig, ställde mig just på denna strängt begränsade ruta. Önskade jag mig en annan? Nej, jag förstår din mening. Du har handlat i kärlek, sett vad som varit mig bäst.

Herre, du gav mig uppdrag, gärningar utsåg du åt mig, människor förde du till mig, själar du gav mig att vårda. Den som jag inte kände blev mig till vän och förtrogen. Någon jag kanske fick visa vägen till livets land.

Herre, jag tänker tillbaka. Hastigt har åren försvunnit. Vad har det blivit av dem? Mycket har jag försummat. Svag och trött har jag varit, vet vad jag bäst behöver: Din barmhärtighet.

Herre, jag tänker framåt. Snart är min tjänstetid ute. Snart skall jag kallas att göra räkenskap för min förvaltning. Gå ej till doms med mig, Herre. Driv ej bort mig i vrede. Låt mig av nåd få göra evig tjänst inför dig.”

Dikten ”Kallet” ur diktsamlingen ”Sänd” från 1973

 

”Nu blommar sommaren, nu blommar blåklockor, prästkragar och gulsporre. Jag går bland blommorna. De ser på mej med ljusa ögon. De viskar till mej sina mjuka blomord.

Jag går bland blommorna och längtar efter dej lilla barn, lilla barnbarnsblomma, min lilla sommarblomma. Din blick är ljus som solsken.

Dina armar är mjuka som sommarvinden. Dina ord är blomord.Jag väntar alltid på dej lilla barn. Du har slagit rot i min mark. Jag vill se dej växa och blomma till glädje.”

Dikten ”Nu blommar sommaren” ur diktsamlingen ”Väntan” från 1977

 

Anna om Lars: Om Lars Daniel (1910-1983) brukade Mor säga, att när Lars sätter ner hakan och upp bakhuvudet och säger: "Det vill Lars inte", då kommer Mor ingen vart med honom! Redan som elvaåring fick Lars, såsom sedan sina bröder Karl och Gustaf börja läsa vid Halmstads Högre Allmänna Läroverk. En liten parvel långt borta från hemmet i Rlv. Då var det inga lediga lördagar, inte läxfritt till måndagar. Endast vid jul, påsk, sommar och ett mindre höstlov kunde bröderna komma hem. På kvällen drog Lars täcket över huvudet och låg och grät. Från Lars konfirmation tror jag mig ha ett mycket diffust minne. Men desto tydligare minns jag storebror Lars, när han kommer in i Rlvs prgd med studentmössa på huvudet och behängd med en massa buketter. Jag som aldrig hade sett eller hört talas om något sådant, stod stilla och förundrad och stirrade på honom! Efter den dagen var pojkarnas rum en tid beklätt med blågula band och små studentmössor på väggarna. "Äh, vad dom skulle passat bra att sätta på dockhuvuden," tänkte jag. Så for Lars till Lund och sen kom Ebba in i mitt liv. Jag var knappt tio år, när Lars och Ebba ringförlovade sig.. Jag var så lycklig. Cyklade några varv i trädgården och sen in i förmaket för att äter noggrant studera kortet på Ebba och kamerakorten på de nyförlovade, som stod på Mors lilla skrivbord. När jag fyllde tio år, fick jag ett li-tet brev från Ebba. Och tänk! Hon hade skrivit "Fröken" på kuvertet! Min stolthet visste inte till sig.. Fröken blev man först. när man var konfirmerad. Då sa jungfrurna i köket "fröken Lisa, fröken Ruth" osv. Ebba kom en sommarkväll tillsammans med Lars och sina föräldrar från Öland, Kalmar till Rlvs prgd. Ebba och Lars i vita studentmössor spatserade arm i arm på prästgårdens gångar eller satt på bänken i Lindagrottan, bespejade av ett par flickögon. Ebba reste och Lars sjöng: "Fjärran han (hon) dröjer - - -Ack, lilla fågelen, ack, lilla hjärtevän, kommer du ej snart, kommer du ej snart?" Jag erbjöd mig att vikariera för Ebba och gå arm i arm med Lars! Jag tänkte skriva brev till Ebba och satt och plitade vid ett av småborden i matsalen. Då kom Far och läste det! Jag fick sträng tillsägelse att till en så lärd kvinna -hon hade studerat. vid Lunds universitet! - fick jag inte skriva "du". Dessutom var det flera stavfel! Gråtande gick jag därifrån. När Lars var färdig i Lund, fick han vänta på prästvigningen. Han var ju för ung. ("Världen är så stor, så stor, Lasse Lindman liten, Du är yngre än du tror, Lasse Lindman liten= -Fast du redan fästmö har, tyckte Engberg, att det var: Bäst du väntar några år, innan du dig gifta får," löd praktarvisan.) Vårterminen 1933, fick Lars använda till att undervisa sina småsyskon. Jag minns särskilt att jag för honom fick lära mig psalmerna "Du bar ditt kors" och " I denna ljuva sommartid". Efter Lars prästvigning i Rlvs k:a d. 8 okt 1933, Tacksägelsedagen, Lars 23-årsdag, flyttade Lars mera definitivt hemifrån. Men när Kyrkan och Barnen kom med posten, fick jag nästan hjärtklappning av glädje och spänning. Tänk, om där var några av Lars underbara teckningar och illustrationer i tidningen!