"En Psalmist från Västbo"
Lars Johan Nyblom en psalmist från Västbo
Av
Sven-Gunnar Sundberg
SÄRTRYCK UR VÄXJÖ STIFTS HEMBYGDSKALENDER 1969
I VÅR SVENSKA PSALMBOK har vi inte så många psalmister som kan räknas höra till Växjö stift, om man stannar för att dit räkna dem som antingen är födda inom stiftet eller har utfört sin huvudsakliga diktargärning inom stiftet. Kanske det blir sju stycken. Av dessa är emellertid två från Västbo. Den ene är Haquinus Ausius från 1600-talet och den andre är Lars Johan Nyblom, född 1844 och död 1908. Den senares födelseort står inte upptagen i författarregistret i vår psalmbok och detta är väl orsaken till att hans småländska ursprung inte så mycket har uppmärksammats. Här skall nu göras ett försök att teckna hans historia med tyngdpunkten lagd på hans småländska härstamning och barndom samt på hans psalmdiktning, medan hans prästerliga gärning i övrigt — den fullgjordes inom Göteborgs stift — endast skall i korthet beröras. Den småländska bakgrunden och insatsen som psalmist skall även sättas in i ett större historiskt sammanhang.
Smålänningen
Lars Johan Nybloms födelseförsamling var Långaryd, där han alltså såg dagens ljus 1844. Den västra delen av Västbo hade vid denna tid rönt inflytande från flera av de väckelserörelser, som förnyade det kyrkliga livet i västra Sverige under förra hälften av 1800-talet. Komministrarna Jakob Otto Hoof i Svenljunga i Västergötland och Johan Fredrik Ingman i Drängsered i Halland var utgångspunkten för sådana väckelser. Hoof hade samlat stora skaror sedan sitt andliga uppvaknande 1808 och även från Västbo vandrade man för att höra hans väckelsepredikan med betonande av försakelsen. Ingman anses ha varit något mera evangelisk men stod i kontakt med Hoof. Kring Ingman räknas väckelsen ha varit i gång främst under 1810-talet. I januari 1821 kom Per Nyman som adjunkt till Burseryd. Redan då. berömd som väckelsepredikant i gammalkyrklig anda, fick han nu kontakt med Hoof och tog av honom så starka intryck att han direkt räknades som hoofian flera år framåt. Även till Nymans predikstolar i Burseryd, Sandvik och Bosebo kom stora skaror från angränsande socknar. Per Nyman fick emellertid lämna Burseryd redan i november 1822. Något mer än ett år efter det att Nyman lämnat Burseryd, nämligen i början av 1824, kom en förgrundsgestalt i svenska 1800-talets fromhetshistoria till dessa bygder för att vistas här i 20 månader, nämligen värmlänningen Peter Fjellstedt. Han låg i Lund och läste teologi och behövde en informatorsplats för att få medel till fortsatta studier. På rekommendation av Värmlands nations inspektor, professor Esaias Tegnér, fick han nu komma till familjerna Kuylenstierna på Jansberg i Långaryd och von Mentzer på Lilla Segerstad i Reftele. Han fick tre pojkar att undervisa och vistades sex veckor åt gången på Lilla Segerstad och tre månader på Jansberg. Fjellstedt synes vid denna tid närmast ha varit huvudsakligen litterärt intresserad enligt Carl Anshelm, som skildrat hans liv. Nu inträffar emellertid händelser som för honom till ett personligt uppvaknande. Det är kontakten med den hoofianska väckelsen, som åstadkommer detta. En av de långarydsbor som vandrat till Svenljunga för att få andlig föda var en bonde vid namn Lars Bengtsson i Äskebo. Han hade på dessa färder ofta med sig fostersonen Petter Pehrsson. Dennes son var sedermera prosten P. Rydholm och han berättar (i Julhälsningar, Göteborgs stift, 1925) om den händelse som var början till Fjellstedts uppvaknande. Fjellstedt kom en dag ned till en sjö (det bör ha varit Jansbergssjön) med sina elever för att bada. Lars Bengtsson var nu i närheten och slog hö. När denne då såg hur informatorn började leka och stimma med pojkarna gick han fram till den unge studenten och frågade hur han som skulle bli präst kunde visa så litet allvar. Fjellstedt berättar själv att han strax därpå fått besök av samme bonde och att det allvarliga samtal som följde betydde hans andliga uppvaknande. Fjellstedt kom nu i närmare kontakt med de väckta kretsarna. Detta gällde särskilt byn Kråkeryd, säger han själv. Bland dem som han kom att betyda mycket för i andligt avseende var en ung flicka som hette Sara Larsdotter, som synes ha varit i tillfällig tjänst på Jansberg. Hon var också berömd för sin skönhet. Bekantskapen mellan henne och Peter Fjellstedt djupnade och det blev till sist förlovning mellan de två. Peter Fjellstedt lämnade emellertid i augusti 1825 Långaryd och då hade under Västbotiden sakta mognat en kallelse att gå ut som missionär. År 1828 reste han utrikes för missionärsutbildning och enligt vad traditionen i Saras släkt genom hennes sonson kyrkoherde Harry Nyblom uppger, skall han därifrån ha skrivit till Sara och så hovsamt som möjligt ha brutit förlovningen. Även nu levande tradition i Långaryd bekräftar detta. En annan version anges av P. Rydholm i nyssnämnda uppsats, där han menar att det var Sara som bröt förlovningen, en uppgift som Anshelm tar upp. Ett yttrande bevarat i den Mentzerska släkttraditionen och återgivet av Anshelm, passar emellertid in just i den här först angivna händelseräckan med brevet från Fjellstedt. Sara sörjde emellertid djupt, då Fjellstedt ej minst andligt betytt så mycket för henne.
Det kan verka långsökt att så mycket syssla med dessa personer som bakgrund till Lars Johan Nybloms levnadsteckning. Men sakerna får kanske sin förklaring av att Sara med tiden blev mor till Lars Johan och av att kontakterna med Fjellstedt för Lars Johans del skulle komma att fortsätta allra minst fram mot 1870. Sara Larsdotter var född 1808 i Kråxås i Långaryd och var alltså ganska ung då hon 1824-25 blev förlovad med Peter Fjellstedt. 1833 gifte hon sig emellertid med nämndemannen Johannes Jakobsson och blev därmed husmor på den Nyarp Skattegård som han ägde, men också styvmor till en son. Hon fick i detta äktenskap två söner och en dotter. Nämndemannen avled emellertid redan 1837 och 1840 gifte hon om sig med Bengt Danielsson, som var född i Norra Mosshult i Långaryd (numera i Färgaryd) 1817 och son till soldaten Daniel Wiss och hans hustru Ingeborg Pedersdotter. Sara och Bengt bodde till en början kvar på Nyarp Skattegård. I detta äktenskap föddes Maria 1842, Lars Johan 1844, Sara Lisa 1847 samt Dina 1850. Äktenskapet med Bengt var till en början olyckligt på grund av makens spritmissbruk och åtföljande fattigdom. De fick flytta till Norra Nissaryd 1847 och två år därefter till nybygget Sjöaslätt under Bölabruket i Nyarp Skattegård, där de fick den bl. a. genom August Bondesson bekante "Bölen" till husbonde. År 1851 bar det så iväg till torpet Enet under Östra Kråkeryd, där de såsom husbonde fick den nyssnämnde Peter Pehrsson. Detta synes ha gjort Bengt Danielsson gott, ty under den tid de bodde här kom han att bli en ny människa. År 1860 flyttade de till Visslebo och 1882 till Södra Akershult. Sex år senare bar det så åter iväg tillbaka till Enet i Östra Kråkeryd. Vi skall nu ta ett steg tillbaka i tiden till 1844 för att beröra en händelse då. Denna vinter var Peter Fjellstedt på, föredragsresa genom södra Sverige för att tala om missionen. Han tar vägen över Hoofs Svenljunga samt över Kalv till Jansberg, där han inträffar den 2 februari 1844. Han besöker därvid också sina vänner i Kråkeryd och skriver till en god vän i Basel härom: "Dessa folk äro nu fäder i tron och det härskar i deras hem ett väsen av den Helige Ande, en kraft i Herren och en kärlekens innerlighet, som är utomordentligt välgörande.
Han predikar även i traktens kyrkor, såsom Långaryd. Södra Unnaryd, Jälluntofta och Reftele. När han nu var i Långaryd, var han tydligen nyfiken på hur hans ungdoms älskade, Sara, hade det. Om detta besök berättar släkttraditionen genom Saras sonson, att Fjellstedt kom med sin släde till Nyarp Skattegård. Han lät kördrängen gå in och fråga efter Sara. Hon stod själv i köket och kunde bejaka att hon bodde där och var hemma. När hon så vände sig, om fick hon se Fjellstedt, som kommit in. och fullständigt överraskad svimmnade hon. När Fjellstedt såg hur stor fattigdomen var i hemmet, sände han till en tid årligt bidrag till henne. Rydholm har här en skildring om hin. Sara skulle ha kommit till sakristian i Långaryd och fått förlåtelse för sin trolöshet, en skildring som icke gör något trovärdigt intryck redan genom sin stil. Tyvärr har denna version influtit i Anshelms biografi över Fjellstedt. Det bör alltså ha varit någon av de första dagarna i början av februari 1844 som Fjellstedt gjorde det omtalade besöket i Saras hem. Hon bar redan då på den son, som skulle födas den 16 september och som i dopet fick namnet Lars Johan. Denne pojke var alltså med om flyttningarna och upplevde fattigdomen och tragiken från tidig barndom. Men innan vi fortsätter skildringen av hans liv, måste vi börja på en ny tråd - den schartauanska.
Schartauanen
De tidigare nämnda väckelserna från Hoof och Ingman gjorde sig gällande ej minst inom den del av Halland som gränsar till Småland. Men de genom dessa rörelser väckta sögs snart så gott som helt upp av den nya mäktiga vågen från Henric Schartau. Anders Bursell är en av dem som tidigast har till-hört den schartauanska kretsen i Göteborgs stift. Han kom till Torup och Kinnared intill Västbogränsen som komminister 1824, medan Fjellstedt ännu var i Långaryd, och stannade där till 1837. Han var f. ö. broder till den Knut Bursell, som efterträdde Nyman som adjunkt i Burseryd 1822 och som så småningom blev kyrkoherde i Pjätteryd. Ungefär samtidigt som Bursell verkade i Torup, spreds elden från Schartau även från predikstolen i Slättåkra av Johan Monsén (1828 till 1837). Han efterträdde Bursell i Torup och flyttade därifrån först 1846. Från 1831 är också ett brev bevarat från Monsén i Slättåkra till Petter Pehrsson, vari han vidrör den senares flyttning från Monséns kyrkoherde till Bursell i Torup hos vilken Petter nu kom i tjänst. Av brevet framgår att Petter nu tillhör den nya väckelsen. (Brevet publicerat av Rydholm i Julhälsningar 1922). Redan vid denna tid har alltså den nya väckelsen nått över Smålandsgränsen, och Västbo nås av schartauanismen såsom den andra stora väckelsevågen under 1800-talet, även om den aldrig blev stark i Västbo, vilket de båda kännarna av Västbos fromhetshistoria Gunnar Stenvall och Carl Lindstén understryker. Saras familj nåddes emellertid av denna rörelse. I hennes släkt berättas om hur hon vandrat till gudstjänsterna i Kinnareds kyrka. Det var inte så lång väg dit från Östra Kråkeryd eller Visslebo. Bengt Danielsson har — troligen vid mitten av 50-talet — genomgått en omvändelse i schartauansk anda. Om honom berättar hans sonson att han gick den sex mil långa vägen till Mjöbäck för att höra en annan rätt lärare, Johan Larsson. Denne verkade som kyrkoherde där 1844 59 och räknas som en av de yngre i den första generationen av väckelsen. Han var nära vän med Bursell och Monshi och bl. a. visar ett brev från Monsén till Petter Pehrsson från år 1844 den kontakten. Att Bengt Danielsson blivit en ny människa visar den. bevarade avskriften, som Bengt gjorde 1857, av en predikan av den ledande väckelseprästen H. P. Wickelgren (Örby Sönd. e. Jul 1832). Denna är ej den enda bevarade predikoavskriften från Bengt Danielssons hem vid denna tid. En bunt på 16 avskrifter har bevarats. Nu träder även sonen Lars Johan oss till mötes genom två egenhändiga avskrifter. Den ena har han elvaårig gjort av Anders Bursells predikan på Midfastosöndagen. Vilket år den hållits anges ej, men med prydlig och för sin ålder driven stil står antecknat : "Denna Predikan är Afskrifven af Lars Johan Bengtsson Östra Kråkeryd i Aprilli Månad 1855." Men inte bara Bursells predikningar levde vidare. Även två predikningar av Monsén finns med samt avskrift av ett brev av Sellergren "till en Mamsell". Det sistnämnda visar att man inte uteslutande vände sig mot väster utan även uppmärksammade och godkände väckelsen som utgick från Hälleberga. Denna var den tredje väckelsen som under århundradet nådde Västbo. Flera predikningar är anonyma, men ytterligare två predikningar i samlingen från denna tid har uppgift om predikant. Det är Theodor Wallerius som är detta och därmed har vi nämnt ytterligare ett namn som kom att betyda mycket för familjen Danielsson, ja, man kan säga att han tillsammans med Fjellstedt kom att bli Lars Johan Nybloms främste välgörare och uppmuntrare. De nämnda båda predikningarna är hållna Andra Söndagen efter Påsk och Fjärde Böndagen 1857 i Torup och Kinnared. Den senare avskriften är daterad Fagerhult den 25 oktober 1857 och är gjord av Lars Johan själv. Theodor Wallerius kom på sitt första missiv till gränssocknarna Torup och Kinnared och drog där genast uppmärksamheten till sig. Gunnar Stenvall har i sin klassiska skildring av Västbofromheten i Hembygdskalendern 1949 även berört den schartauanske Wallerius' betydelse för Västbo. Samma år som Wallerius kom till Torup, kom även den nyevangeliske prästen Hadders till Färgaryd. Enligt Stenvall fick Wallerius även vara redskapet att föra denne präst över till schartauanismen. Med Hadders hade f. ö. den fjärde större 1800-talsväckelsen nått den sydvästra delen av Västbo. Sara och Bengt korn nu att vara bland dem som vandrade över gränsen för att höra Wallerius. Ofta hade Sara med sig Lars Johan och äldsta dottern Maria berättas det. Kontakten med Wallerius fördjupades och denne har med maka varit på bjudning hos Danielssons i Långaryd. Men ej nog härmed, Lars Johan och Maria kom att gå och läsa för Wallerius och de sällar sig alltså till raden av de många konfirmander denne präst hade och till vilkens sista grupp även hörde blivande ärkebiskopen Eidem. I samband med konfirmandundervisningen flyttar Lars Johan över till Torups församling 1857. Wallerius läste sedan med Lars Johan så att han kom in på latinläroverket i Göteborg, dit Wallerius själv flyttade 1862. 1869 flyttar både Maria och den yngre systern Dina till Göteborg, den senare för att komma i tjänst i det walleriuska hemmet. Under studieåren i Göteborg fortsätter emellertid kontakten även med Fjellstedt. Det berättas att när Fjellstedt passerade Göteborg vid denna tid, brukade han sända bud efter Saras barn för att få träffa dem. Han lär även ha skänkt dem böcker av Bogatzky. Det skulle föra för långt att nu följa Lars Johans studier och prästerliga gärning mer än i huvuddragen, men något skall alltså nämnas intill den tid, då psalmistens ådra vaknar på allvar hos honom. Han beger sig till Uppsala för teologiska studier 1866 men gör ett avbrott 1868- 69. Sommaren 1868 fick han en informatorpiats hos friherre Axel Hermelin på Gripenberg utanför Tranås. Släkttraditionen uppger att det var på Ulvåsa i Östergötland som undervisningen ägde rum och det kan vara möjligt, då även detta gods var i Axel Hermelins ägo. Det var åter hans gamle välgörare Fjellstedt som varit framme och nu skaffat honom denna plats. Axel Hermelin var nämligen gift med en dotter till Fjellstedt. Nu kom Lars Johan säkerligen på allvar i kontakt med den nyevangeliska väckelsen, som han kanske kunnat undvika i teologkretsarna i Uppsala. Axel Hermelin var nämligen direkt engagerad i denna väckelse. Nyblom hade två söner till friherre Hermelin att undervisa och en av dessa, Josef Hermelin, har i sin bok "Släktsägner och minnen" även gett en kortfattad karakteristik av sin informator. Han kallar honom "en god och rar människa, mycket allvarlig, men mycket häftig till lynnet. Han dunkade på oss ordentligt när vi voro för dumma, vilket inträffade tämligen ofta, men han höll av oss och vi höllo av honom tillbaka." Nyblom följde sina båda lärjungar till Jönköpings högre elementarläroverk. där han också var extralärare 1868-69, Han bodde i det hermelinska skolhushållet, som just hösten 1868 flyttade till sockerbagaren Carlssons hus å Barnarpsgatan vilket låg på nuvarande tomt för Barnarpsgatan 23 i hörnet mot Nygatan. Så hade Nyblom, liksom Fjellstedt fyrtio år tidigare, under sin informatorstid kommit i kortvarig kontakt med en för honom tidigare ganska främmande fromhetstyp. Han återtog studierna och prästvigdes 1872 av biskop Björck. Det var vid denna tid som han tog sig namnet Nyblom, kanske med anspelning på Nyarp.
Han fick missiv i Skredsvik hos den förut nämnde Johan Larsson som betytt så mycket för hans far samt hos G. T. Ljunggren i Uddevalla. Är 1874 blev han komminister i Kungshamn (Gravarne) och tillträdde 1876. Samma år gifte han sig med Hulda Carolina Sernström. Han utnämndes till kyrkoherde i Spekeröd och Ucklum (sydost och öster om Stenungssund) 1881 och flyttade dit 1883. Där stannade han till sin död 1908. Det berättas ännu i Långaryd att vid installationen i Spekeröd var föräldrarna Sara och Bengt med. I minnesteckningarna till prästmötet 1909 tecknar V. E. Friedlander Lars Johan Nybloms porträtt. Han pekar bl. a. på att Nyblom hade en ovanlig begåvning och att även hans kunskaper var ovanligt stora. "Särskilt i profana ämnen hade han större kunskaper än vanligtvis är fallet med präster i allmänhet." Men det som främst märktes var "Andens smörjelse och nådens gåvor". Ivar Wallerius, son till Theodor Wallerius, talar i en minnesteckning i Göteborgs Stifts-Tidning om honom som "en verkligt god predikant". Han samlade stora skaror av gudstjänstdeltagare och kyrkorna i Spekeröd och Ucklum kunde vara överfyllda söndag efter söndag. "En tacksam konfirmand" har skrivit ned hågkomster och intryck i en minnesteckning i Julboken, Göteborgs stift, 1933. Han talar även om hans nit och allvar som konfirmationslärare och själavårdare. "Förmiddagarna, i synnerhet måndagar, kunde han få sitta flera timmar med enskilda besök." Detta bekräftar sonen. Konfirmanden berättar även om de gemensamma morgon- och aftonbönerna i prästgården. Då brukades stundom hans egna sånger. Därmed är vi framme vid hans sångargåva.
Psalmisten
Den ovannämnde konfirmanden nämner också att Nyblom brukade sitta uppe sent på kvällarna och dikta egna andliga sånger eller översätta Paul Gerhardts psalmer från tyskan. Han satte ofta själv melodi till sångerna på en gitarr. En av sönerna, kyrkoherde Harry Nyblom, berättar hur hela familjen på sommarsöndagarna kunde sätta sig i en skogsbacke och hur fadern hade med sin gitarr. "Så sjöng vi sångerna och han ledde sången med sitt instrument. Ej sällan var det danska sånger som sjöngs." Det som på allvar utlöste hans diktargåva var det tragiska året 1895. Makarna Nyblom hade t. o. m. 1894 fått 12 barn. Redan deras andra barn hade endast några månader gammal ryckts bort av döden 1878. Nu började sjukdomarna härja allvarligt. Fyra barn avled under ett år. I januari 1895 skördades en sexårig dotter av döden, i augusti avled en tvåårig dotter, en månad därefter den äldsta dottern 18 år och i oktober en åttaårig dotter. 1898 förlorade den svårt prövade familjen den äldsta sonen, 18 år. Det var dessa svåra händelser, som lät diktargåvan gå i dagen hos den hårt prövade fadern. År 1895 utgav han "Vid älskade barns bortgång. Avskedsord." Det är sånger vid barnens grav eller jordafärd. Han låter där sorgen vändas i förvissning att barnen nu sjunger med "bland helga änglars jubelkor." Formen är inte märklig. Det värdefulla är trosvissheten, som sjunger i sångerna. Även vid sonen Ernsts död 1898 utgav han minnessånger. Två år därefter, just vid sekelskiftet, 1900 utgav han sin första allmänna sångsamling. Den hade säkerligen ej kommit till, om ej just de fem barnens död låtit hans sångarådra välla fram på allvar. Men det fanns andra pådrivande faktorer, som lät den få just denna inriktning. Mot slutet av 1800-talet blev diskussionen om en ny psalmbok allt livligare. Ett omarbetat förslag till ny psalmbok lades fram 1896 och året därpå var debatten livlig om förslaget. Typiskt för reaktionen inom Göteborgs stift var det föredrag som hölls vid en prästkonferens i stiftstaden den 8 november detta år. Det var komministern i Haga, Lars Norborg, som riktade samma kritik mot förslaget, som västgötaprästerna A. F. Runstedt och Svante Alin tidigare gjort. Norborg ville ha flera psalmer från trosfriskare och bekännelsekraftigare tider än den närvarande. Eventuellt borde ett bihang "på minst 200 riktiga kärnpsalmer" utarbetas till den dåvarande psalmboken. Nu tillhörde emellertid Lars Norborg den allra närmaste vänkretsen kring Lars Johan Nyblom, enligt vad Nybloms son uppger. Trots Norborgs ringa tilltro till den dåtida kyrkans förmåga att skapa nya goda psalmer, bör ändå hans föredrag ses som en bakgrund till Nybloms utgivning av psalmförslag, ty att det var fråga om sådana synes framgå vid en närmare granskning. I februari 1900 daterar Nyblom förordet till sin första allmänna sångsamling "Vid Nådastolen. Andeliga sånger." Han skriver bl. a. "För att tillmötesgå en af flera åhörare uttalad önskan utgifvas härmed några andeliga sånger ... med förhoppningen att några bland de enfaldiga eller fåkunniga (Math. 11: 25) skola i dessa enkla sånger kunna hämta . . . vederkvickelse och hugnad." Den innehöll 80 sånger med ofta 10 ja ända till över 30 versar. Uppställningen är av intresse för oss. Den upptar efter inledningssång först några sånger vid kyrkoårets högtider, advent, jul, nyår etc. Därefter följer rubrikerna Nådemedlen, Nådevägen, Nådeståndet, Böne- och tröstesånger i allmänhet, Tidsomständigheter, De yttersta tingen och Slutsång. Han följer här alltså ej wallinska, psalmboken utan ansluter sig närmare till 1889 och 1896 års psalmboksförslags liturgiska uppställningsprincip. Redan detta visar att hans sångsamling har ett klart sammanhang just med sekelskiftets psalmboksproblematik, fastän detta samband ej antydes i förordet. Ej heller i den hymnologiska litteraturen talas om detta sammanhang. Sångerna måste ha fått ett mycket positivt mottagande ty redan efter två år, i juni 1902, daterar han förordet till en ny samling, "Vid Nådetronen. Andliga sånger af L. J. Nyblom, kyrkoherde. Ny följd." I detta förord talar han om att sångerna är "till innehåll och form liknande de förra endast med den olikheten, att de till stor del äro kortare och såsom sådana mera ägnade för sång ... Därföre äro ock dessa sånger i allmänhet författade i öfverensstämmelse med de sångbaraste och för församlingen käraste och mest kända melodier i vår svenska psalmbok." Dessa melodiers nummer anger han också för varje psalm det gäller. Samlingen innehåller 120 sånger. Även denna samling, där alltså ordet "Nådastolen" har utbytts mot "Nådetronen" är uppställd som den tidigare. Avdelningen "Tidsomständigheter" har fått tre underavdelningar. Den andra av dessa är "Aftonpsalmer" och där återfinner vi under nummer 108: SÖNDAGSAFTON
Nu än en dag förflutit.
På vilken vi åtnjutit
Din trogna herdevård,
O Jesu kär, Du lisat
Oss och oss huld bespisat
Med livets bröd uti din gård.
Sången har sex versar av vilka fyra, något bearbetade ingår i vår nuvarande psalmbok som nummer 454. Uppgiften under psalmen " (tr. 1911)", d. v. s. tryckt 1911, är alltså ej riktig. Den återfinnes här i Nybloms samling 1902, som hymnologen Oskar Lövgren påpekat. Språkligt sett är sångerna i allmänhet ej så märkliga. Vad som kanske slår en är likheten i ord och vändningar med klassiska psalmer från 1600-talet i vår psalmbok. Man kan ju här erinra sig Lars Norborgs nyssnämnda programförklaring. Men Nyblom undviker också ovanligare ord, så att själva ordvalet är ganska enkelt trots anknytningen till äldre psalmer. Därför kan han stundom nå fram till den äkta enkelhet, som utmärker den hållbara psalmen. Å andra sidan kan man stundom nästan tala om bearbetning av äldre psalmer. En tidsanspelning är väl uttrycket "din betryckta kyrka" som man kanske särskilt kan anknyta till sekelskiftets stämningar. Han har haft en lätthet att rimma, och om hans snabbhet att författa psalmer, som väl därför ej alltid blev ordentligt genomarbetade, vittnar ju den andra samlingen med 120 sånger efter redan två år. Fanns det då inga flera psalmister i den schartauanska väckelsen? Tydligen var de mycket sparsamma.
I familjekretsen i Spekeröds prästgård.
Gösta Nelson kallar Nyblom för den förste inom väckelsen, som utger en sångsamling, och det är ju ganska anmärkningsvärt för en väckelse som började omkring 1820. Det intressanta är dock i vårt sammanhang att en av de få före Nyblom som i varje fall tillfälligtvis skrev andliga sånger var — Theodor Wallerius! (C. Norborg). En psalm av honom var också med i psalmboksförslaget av år 1936, men ströks 1937. Sonen Ivar Wallerius ivrade också för psalmsångens förbättring. Nyblom hade alltså, givit schartauanismens första större bidrag till en framtida revision av den svenska psalmboken. Hur mycket skulle det utnyttjas? Hur Nybloms sånger använts i 1900-talets psalmboksförslag har varit föga utrett hittills. Psalmboksfrågan var dessa år officiellt vilande som antytts. Det första årtiondet på 1900-talet utmärktes av enskilda initiativ. Nybloms arbeten bör räknas till detta sammanhang som ovan visats. Kyrkoherde Edvard Evers utgav 1902 ett direkt förslag till reviderad psalmbok. Han tog in 184 nya psalmer. Bland dessa var två av Nyblom. "Nu än en dag förflutit" sattes under rubriken "På sabbatens afton". Han har tagit med de fyra versar som vi nu har i vår psalmbok och lätt retuscherat första och sista versen. Vidare har han tagit med fem versar av sången "En främling är jag och en gäst på denna arma jorden" en bearbetning från den första samlingen. I Evers förslag till tillägg från 1903 är endast den förstnämnda psalmen med. Nybloms samling "Vid Nådetronen" hade som nämnts förordet daterat i juni 1902 varför samlingen inte var många månader gammal då Evers daterar sitt förord till psalmboksförslaget i november 1902. Evers var född i Uddevalla 1853 varför det finns möjlighet att han lärt känna Nyblom under dennes missiv där på 1870-talet. Detta har dock ej kunnat påvisas.
Sommaren 1903 utkom nästa psalmboksförslag. Det var västgötaprästen Svante Alin i Sventorp som var utgivaren. Hans förslag var ett uttryck för den gammalkyrkliga reaktionen mot Evers modernare principer. Det är kanske därför ej oväntat att han endast har fem psalmer från samtida författare, vardera representerad av en psalm. Bland dessa fem är dock Nyblom med. Men man har tydligen ej kunnat godta Evers' urval av två psalmer från Nyblom utan väljer ut en annan psalm. Under rubriken "Efter predikan" har han åtta versar av en psalm av Nyblom, varav första versen lyder
”Min Gud, jag vill dig lova,
För ordets helga gåva.
Dig själv jag däri finner,
och liv och hälsa vinner.”
Kyrkomötet 1903 beslöt att begära såväl revision av psalmboken som utarbetande av ett supplement.Rektor Johannes Johansson i falun, sedermera vid Göteborgs prästgymnasium, kom 1907 med ett sådant dubbelt förslag. Han stod gammalkyrkligheten nära. Ingen psalm av Nyblom är dock här upptagen. Redan 1908 utgav han emellertid ett nytt förslag och här har han med en psalm av Nyblom och det är nu åter den av Evers framdragna "Nu än en dag förflutit". Han har vidtagit ytterligare mindre förändringar av psalmen. I en kommentar kallar han psalmen "enkel och god". Paul Nilssons förslag av 1908 upptar ingen psalm av Nyblom. I 1911 års officiella förslag är Nybloms psalm vid söndagens afton med, nu bearbetad till den form som den fick i 1937 års psalmbok. Den var även med i tillägget av 1921. Nu har den alltså nummer 454. I Carl Norborgs "Psalmer och sånger från skilda tider" av år 1923 är ganska många av Nybloms sånger med.
Lars Johan Nyblom avled 1908. Hans minne levde vidare i de församlingar han verkat i och 1944 firades i Spekeröd 100-års-minnet av hans födelse. Då sjöngs också några versar från en psalm ur den första samlingen. I de "Predikningar och tal" som utgavs till L. J. Nybloms minne står även ett epigram författat av honom och med hans egna initialer inflätade. Det må här bilda avslutningen på denna teckning av smålänningen — schartauanen — psalmisten, som gav oss en god psalm.
Larmande Jordiska Nöjen
Fägna ej själ som har vunnit
Hopp om de saligas löjen.
Frid i sin Frälsare funnit
Locka Jerusalems Nejder
Dragande ljuvligt ditt hjärta
Skyr du ej heliga fejder
Skyr icke lidandets smärta
Lärjungen Jublande Nalkas
Himmelske Mästarens boning
Där han från lidandet svalkas
Fröjdas av nåd och försoning.
Växjö 1969. Smålandspostens Boktryckeri AB