Lars Johans Dikter

Vid älskade barns bortgång,

Afskedsord

L J. Nyblom         Tryckt hos. L. Bolinder . 1895.

 

Bengt Teodor Ragnar

född 8/4  78.  Död 13/7  s. å.

 

Elsa Iréne,

 född 24/12 88  död 30/1  95.

 

Estrid Andrea,

 född 31/10 93- 16/8 95.

 

Hulda Anna Josefina

 född 16/4  77   död 16/9 95.

 

 Helfrid Maria,

 född 11/3  87,   död 14/10 95,

 

Vid Ragnars graf, den 20 Juli 1878.

Lofvad vare Gud! Du genom nöden
Korta hunnit har till evig ro;
Snart, helt snart du gick igenom döden
Bort från nöden
Till det paradis, där frid och glädje bo.

Kort, helt kort besöket blef på jorden,
Tåredalen: tåresäd du sått.
Nu en änglars like är du vorden,
Höjd från jorden,
Evig salighet af nåd du har undfått. 

Nu du tryggad är från allsköns fara
Där du bor bland sälla utan tal,
Hälsad af de frälsta barnens skara,
Fri från fara,
I den höga, ljusa, sköna fröjdesal; 

Hälsad ock med fröjd af barnens vänner,
Helga änglar, som din lösta själ
Fört till Herren, som de sina känner:
Barnens vänner
sig nu fröjda, att det dig har gått så väl.

 

Så sig HErren samlar från den vrånga Världen,
som i synden nedsänkt är,
Sig till pris ibland de små så många
Från de vrånga,
Att de ej af dem förvillas måtte här.

Ty de vuxna, unga såsom gamla,
Mest sin Gud förgäta, älska mer
Vällust, högfärd och att skatter samla:
Unga, gamla
Stupa sen med hast i afgrundsdjupet ner.

Därför, Gud ske lof, att du, från faran
Räddad, bor bland sälla utan tal,
Räknad är bland den utvalda skaran,
Undryckt faran,
I den höga, ljusa, sköna fröjdesal.

Ack, att dit af nåd vi ock må komma,
Som du lämnat här i främlingsland,
Räknade också ibland de fromma,
Hvilka komma
Ur den stora trängseln till den sälla strand!

Hjälp oss dit, vår Gud! Du har det lofvat
Genom JEsus, som för oss var död
Och nu lefver och oss har begåfvat:
Du oss lofvat
Salighet med frälsning från en evig nöd.

Vid Elsa Irenes graf, den 7 Febr. 1895.

Farväl, du kära lilla Elsa,
Som nu har bort ifrån oss gått!
Från sjukdom har du vunnit hälsa,
Från vedermödan salig lott.
Nyss låg du här på plågans bädd,
Nu står du där, "i silket klädd".

Farväl du kära dotter Elsa!
Ett fromt och lydigt barn du var;
Så har vår Gud dig velat frälsa,
Så med din bergning var Han snar:
Nu är du trygg i Fadrens hus
Och fröjdar dig i lifvets ljus. 

Farväl  du kära syster Elsa!
Du lämnat här din syskonring;
Nu sälla andar ömt dig hälsa,
Med jubelrop dig sväfva kring
Ej  bleknad kind nu tåras mer,
Af  himmelsk glädje ögat ler. 

Väl härd var kampen, svår var nöden,
Hvad mer- bedrövelsen är slut,
Nu har du övervunnit döden,
Nu har du lyckligt kämpat ut.
Nu sorgen är i glädje bytt
Nu allt för dig har blifvit nytt.

Ja, nu du är en rätt Irene,
Du har nu vunnit evig frid
Igenom JEsus, Han, den Ene.
Som utvalt dig från evig tid
Att ärfva lif och salighet
Och fröjdas i hans härlighet.

Ack, skulle vi då dig ej unna
Det sälla byte som du gjort!
Ack, skulle vi förmena kunna
Din flyttning till den sälla ort,
Där HErren själf i klarhet bor
Bland helga änglars jubelchor !

Ack nej! Var hälsad än på färden!
Ja, lycka till, du kära barn,
Att från den onda, vrånga världen,
Från köttets, satans falska garn,
Ha sluppit lös med frälsad själ!
Elsa Iréne, farväl, farväl!

 

Men Dig, o JEsu, vi åkalla,
Som ännu midt i striden stå:
Var med och hjälp och fräls oss alla,
Så väl de stora som de små,
Och för Oss med din starka hand
Till samma sälla fridens land! 

Där skola vi med förnyad tunga
Med hjärtat jublande af fröjd
Ditt lof, o Jesu samfäldt sjunga
Upptagne i din himmelshöjd,
De kära som oss föregått
Och vi som efter följa fått.

 

Vid Estrid Andreas graf,  den 22aug 1895

Så gick du bort, du lilla,
Från sorg och strid,
Från världens flärd och villa
Till evig frid:
Från dödens länder.
Till lifvets stränder
Du, ömt hugsvalad, förts af änglahänder.

Sof ljuft, du kära lilla,
I jordens famn!
Det har ej gått dig illa:
För JEsu namn
Nu bland de sälla
Från lifvets källa
Blott frid och salighet för dig framvälla. 

Nu Estrid, Elsa, Ragnar
I luftig ring Uppå elievagnar
Gladt sväfva kring
Och Gud beprisa,
Som täckts dem lisa
Och vägen till sin härlighet dem visa.

Ja, Ragnar, Estrid, Elsa
Från himlens sal
Med jubelrop de hälsa
Till jordens dal
Och fritt oss svara
Med stämmor klara:
Ack, här är skönt, ja, här är godt att vara.


Den nöd och sorg så korta,
Vi på vår färd
Ha genomgått, är borta
Och intet värd
Att öfverväga
Emot att äga
Den härlighet, som Gud oss täckts tillsäga. 

Här stå vi i den skära
Och sköna skrud,
Som Jesus gav att bära
Sin egen brud:
Oss intet fattas
Som högt kan skattas,
Och aldrig mer af sorg vårt öga mattas. 

Här med Guds helgon alla,
I ljuflig ro,
Dem HErren velat kalla,
Vi sammanbo:
Guds anlet blida
Vi sent och tida
Få skåda i hans eget hus det vida. 

Och med Hans änglars skara
I härlig skrud
Vi få tillsammans vara
Och HErren Gud
Vårt lof hembära
Och honom ära,
Som velat oss af nåd allt godt beskära.

Hvi skullen I då sörja
Och klaga mer?
Mer skäl I har att börja
Att fröjda er.
Och Gud lofsjunga,
Som oss så unga
Har frälst från jordens sorg och nöd så tunga.

0, mån I också komma
Från jordens grus
Rätt snart med alla fromma
Till Faderns hus,
Där vi tillsamman
Med fröjd och gamman
Vår Frälsare och Gud städs skola prisa! Amen.

Vid Hulda Anna Josefinas jordefärd,

den 24 Sept. 1895.

Djup han tone, sorgesången,
Då du är, Anna kär,
Bort ifrån oss gången
Och i sorgens djupa dalar
Än oss har Lämnat qvar!
Hvem oss då hugsvalar?

Hvem kan hela hjärtesåren,
Gjuta tröst I vårt bröst,
Torka heta tåren,
Då vi barnet milda, blida
Med stort ve Måste se
Ifrån oss aflida?

Dock var stilla, o mitt sinne
Se och märk HErrens verk,
Ordet haf i minne !
Detta ord försäkran gifver,
Att för en Jesu vän
Allt till välfärd blifver.

Dämpa så din sorg och klagan
Tålig, nöjd
Ödmjukt böjd
Under fadersagan
Han som dig har slagit, åter
Helar ju ,
Dig ännu
Och dig glädjas låter,

Anna, dottern, hulda, kära
Har ju nått
Ljuvlig  lott
och är Herren nära.
I det  sköna fadershuset,
Där hon visst
Utan brist
Fröjdar sig i ljuset.

 

Hulda Anna Josefina
Får ock där
Bland Guds här
Och hans helgon skina
I den  sköna, hvita skruden
hvilken Han,
Gud och man,
Ger den kära bruden. 

Detta hopp uti vårt hjärta
Lindrar snart
Uppenbart
All vår sorg och smärta ;
Vi i detta hoppet glädas
Midt i nöd,
Barnets död
Icke mera rädas. 

Upp då, själ, högt upp dig svinga
Ofver död,
Qval och nöd !
Lofvets offer bringa
Honom, som oss arma tvagit
I sitt blod -
Evigt god,
Anna till Sig tagit!

Klinga hög från helig tunga
Skall vår sång,
Då en gång
Segersång vi sjunga,
När i fridens land vi hamna,
Där vi dem,
Som gått hem,
Evigt få omfamna.
  

Vid Annas graf.

Så gick ock du, vår Anna blid,
Från alla dina kära,
Så sorg och saknad all vår tid
Du lämnat oss att bära;
Ja, blomman vissnat, fallit af
Ty HErren tog hvad själf Han gaf,
Hans namn städs vare prisadt!

När vi ditt stilla, väna skick,
Din lydnad oss påminna,
Din hulda uppsyn, milda blick,
Väl tårarne må rinna
Vid minnet af hvad du oss var,
Du som i alla dina dar
Ej ledt men ljuft oss gjorde. 

Ja, underligt är HErrens råd,
om våra ej Hans tankar,
Dock handlar han med oss i nåd,
Det är oss hoppets ankar:
Han själf i löftesordet bjöd
oss tröst och stöd i sorg och nöd:
Så må då sorgen fara! 

Hvad är ock väl på denna jord
Att vänta, hvad att hoppas? —
Men den, som håller JEsu ord,
För honom sällhet knoppas
Och slår i härlig blomstring ut,
Då han vid pilgrimsfärdens slut
Det stora målet hinner.

 

Du detta mål har tidigt nått,
Som vi ännu förbida,
Du härlighetens krona fått,
För hvilken vi än strida:
Så hoppas vi för JEsu namn,
Som var din tillflykt och din hamn
Och frälsning dig beredde. 

Ja, HErren tog hvad själf Han gaf,
Hans namn städs vare prisadt !
Från död, förgängelse och graf
Han har oss vägen visat
Och banat till sin härlighet,
Till lif och oförgänglighet
I sälla fadershemmet.

Nu hvila ljuft, vår Anna huld,
i grafvens lugna sköte!
Men JEsu, Du som all vår skuld
Har burit, saligt möte
Oss gif af nåd, och samla in
Oss alla uti glädjen Din,
Där ingen död skall vara!

 

På Helfrid Marias begrafningsdag,
den 22 Okt. 1895. 

0 Helfrid, o Helfrid Maria, mitt barn,
Min hulda, milda, ljufva dotter kära,
Som nu ock ryckts bort uti sjukdomens garn,
Som jag nu ock till grafven måste bära!
Mitt hjärta dig saknar, af längtan det slår,
Mig vemodet trycker, då bort från mig du går,
Då ock från dig jag afsked måste taga.

 

0 Helfrid, o Helfrid Maria, så blid
Så vänlig, så saktmodig och så stilla,
Hvi har du mig lämnat? Säg, var det redan tid?
Är ej din bortgång blott en tankevilla?
Nyss var du ju ibland oss helt liflig, kry och sund.
0 månne du ej somnat blott för en liten stund
För att snart åter glad ibland oss vakna ?

0 Helfrid, o Helfrid Maria! Nej tung
Helt visst är sömnen, som ditt öga sluter
Du vaknar ej, ehuru du somnat så ung:
Din själ dock icke sofver men åtnjuter
Stor hugnad hos JEsus, till hvilken du ock gå
Så gärna ju ville — så bör jag väl förstå,
Att godt och lyckligt val för dig du gjorde.

 

Vid Helfrids  jordefärd.

Sorgedoket tungt sig sänker
Öfver ensligt tjäll:
Sorg och oro hjärtat kränker
Kulen, höstlig kväll.
Åter ett af barnen fängslas
Uti sjukdom svår:
Faders-, modershjärtat ängslas
Undfår nya sår.

Helfrid, kära dottern, lida
Måste det ju se,
Höra barnet nödstäldt qvida
Det gör själen ve.
Hoppet än med fruktan strider,
Än det viker bort ;
Klart att det mot slutet lider
Blir det innan kort.

När så österns morgonstrimma
Bådar dagens ljus,
Är det Helfrids sista timma
Här i jordens grus.
Helga änglar sväfva neder
Gladt på HErrens bud,
Föra Helfrid med stor heder
Upp till HErren Gud.

Kroppen lugnt och stilla hvilar
På sin enkla bädd:
Själen, trygg för nödens pilar.
Härligt blir beklädd.
Evighetens morgonstrimma
I Guds klarhets ljus
Hon för sina ögon glimma
Ser i HErrens hus.

Nu de helga änglar vorden
Lik, hon blickar ner
Till de kära, hon på jorden
Lämnat, och dem ber:
Låten eder väl behaga,
Att min JEsus kär
Velat mig upp till sig taga,
Där stor hugnad är!

 

Sörjen icke men er fröjden,

Att så salig lott

Jag hos HErren Gud i höjden

Har af nåd undfått.

 

Ej att sörja men att ila

Fast till målet fram

Höfves eder, till dess hvila

Skänks er af Guds Lamm.

 

Här jag väntar eder alla,

Med de kära fler,

Hvilka HErren velat kalla

 Redan bort från er.

 

Sen då till, att ingen blifyer

Borta, saknas här,

Där oss lifvets krona gifver

HErren JEsus kär !

 

Sist mitt hjärtas tack jag bringar

Eder, mitt farväl

Och till Faderns hus mig svingar :

Lofva Gud min själ!

 

Vid Helfrids grav

 

Lik en liljestängel

Tidigt bröts du af;

Lik en ljusets ängel,

Härlig ur din graf

 Skall du uppstå åter

På den sista dag

—Saknaden dock gråter

Vid din sarkofag.

 

Du ju blef den fjärde

Dottern detta år,

För oss dyr i värde

Som ifrån  oss går ;

Smärtsamt hjärtat sårar

En förlust så öm

Snart i himlens vårar,

Sorgen är en dröm.

 

Hårdt var plågans läger

Svår din sista strid:

Nu du hugnad äger,

Evig ro och frid ;

Glömd är redan nöden

Och din vånda svår,

Där du efter döden

Inför tronen står.

 

Där man inga tårar,

Ingen plåga ser.

Sorg ej hjärtat sårar,

Rop ej höras mer:

Där är godt att vara

Bland Guds helgons tal

Och Hans änglaskara Uti glädjens sal.

 

Du din önskan vunnit

Att till JEsus gå,

Segerpalmen funnit

Med de kära små

Och vår dyra Anna,

Som dig föregått

Och uppå din panna

Nya namnet fått.

 

Så sig HErren samlar

Från den onda värld,

Som i villa famlar

Och i synd och flärd,

Många af de unga

Till sin himlaro

Att Hans namn lofsjunga

Och hos honom bo.

 

Visst vi velat gärna

Dig behålla kvar

Som en vänlig stjärna

För vår ålders dar;

Dock vi ödmjukt böja

Oss för HErrens råd

Och oss låta nöja

Åt Hans dyra nåd.

 

Visst vi skolat glädja

Oss rätt hjärtelig,

Om Han oss tillstädja

Velat att ej dig

Nu ifrån oss skilja

I så unga är –

Dock, ske städs Guds vilja,

Hans och icke vår!

 

Han vet väl vårt bästa

Deras bästa vill, Som, i tron befästa,

Honom höra till

Hans är makt och ära,

Kraft och rikedom,

 Honom lof vi bära

i Hans helgedom.

 

Och nu Helfrid kära

Hell, Frid vare dig!

Våra hjärtan bära

Hågkomst innerlig

Af de  flydda åren

Då du växte opp

Liljan lik om våren

Faders moders hopp.

 

Helfrid, o Maria
Hell dig vare frid.

Gud dig velat fria

Från all sorg och strid

Nu i jordens sköte

Kroppen gömma vi

Anden Gud till möte

Skyndat glad och fri.

 

 L J Nyblom 

Vid en älskad sons bortgång.

Minnes- och Afskedsord

 

Ernst Johan

 född 16/6 188o, död 7/7 1898.

 

Vid Ernsts död

den 7 Juli 1898.

 

Fyra döttrar, tvenne söner, Barndomsår och ungdomsvår,

Heta tårar varma böner Följt till tidigt tillredd bår.

Dock vi må — i tårar — lofva Fadern för Hans lån och gåfva.

 

Vi ej skola tröstlöst sörja Öfver lyktadt lefnadslopp,

Tviflande och ängsligt spörja, Likt dem, som ej hafva hopp,

Utan må i tron vi lofva Sonen för Hans nåd och gåfva.

 

Endast några korta dagar Vandra vi i främlingsland:

Snart, helt snart, när Gud behagar. Vi ock hinna hemmets strand;

Därför vi i hoppet lofva Anden för Hans nåd och gåfva.

 

Vid Ernsts graf den 14 Juli 1898.

 

Ernst, min son, min son, Hvi gick du härifrån,
Från alla dina kära,Som stått ditt hjärta nära,
Som sorg i hjärtat hafva  Att nödgas dig begrafva? 

I sitt allvisa råd Har Gud nog i sin nåd
Dig velat väl bevara, Att världens falska snara
Ej skulle dig invefva, Om du fått längre lefva. 

Så bröts din vandringsstaf Du lägges ned i graf
Att hvila bland de döda Från tidens vedermöda
Från stormar och från strider I världens sista tider.

I sorg nu vid din bår Din ömma moder står.
Din fader, dina bröder, hos alla hjärtat blöder,
Och dina systrar båda Med sorg din bortgång skåda.

Ty att så skiljas åt Nog förorsakar gråt,
Ja, nog vårt hjärta svider, När det till slutet lider
Med dem, som vi ha kära, Som stå vårt hjärta nära.

Dock — smärtan lindras af Det hopp, som Gud oss gaf,
Att det ej är Hans vilja Att evigt oss åtskilja,
Men att förena åter Hvad här Han skiljas låter;

 

Och att vi skola bo Tillsamman i den ro
Som HErren nådigt gifver åt den, som trofast blifver
Och tåligt Herrens tuktan Fördrager i Hans fruktan.

Här är ej godt att bo, Här gifves sällan ro,
Här själen mest får vara I frestelse och fara,
Oss följa sorg och möda, Till dess vi blifva döda. 

Dock -HErren hjälper än En hvar, som är Hans vän:
Han hör de sinas böner Och dem med nåd bekröner,
Han under lefnadsloppet Förnöjer dem i hoppet.

Men hvad den blinda värld här söker är blott flärd:
Hvad kan hon väl här vinna Däri hon ro kan finna?
Tomt hjärtat därvid blifver, Det själaro ej gifver. 

Men där -  i himlens hus, Där strålar evigt ljus,
Där frid och glädje vanka, Som öfvergå all tanka,
Där finns ej nöd, ej fara, Ja, där är godt att vara.

Oss, HErre, samla dit, Och hjälp oss med all flit
Att först ditt rike söka, Vårt himlaarf föröka!
Ja, HErre JEsu fromme, Ditt rike till oss komme!

Nu, son och broder kär, Din kropp vi lämna här
I  grafvens lugna gömma : Gud skall den visst ej glömma  
Här under tiden hvilar han trygg för nödens pilar, 

Din lefnadsdag blef kort, Och tidigt gick du bort;
Du tidigt ock fick lära Att korsets tunga bära,
Att lidandet fördraga, Böjd under HErrens aga.

Din lugna, milda blick, Ditt fromma, stilla skick,
Saktmodet i ditt sinne Vi gärna ha i minne;
Du lugnet aldrig störde Men fridsam vandel förde.

Nu är din bana slut Och du har lidit ut;
Ej mer dig hinner nöden,Där du igenom döden
Har lämnat tåredalen Och bittra jordekvalen. 

Men Han, som lif dig gaf, Skall en gång till din graf
Sin allmaktshand utsträcka,Till lifvet återväcka
Din kropp, fast han i jorden Förut till stoft är vorden.

Må vi i detta hopp Vårt hjärta lyfta opp,
Opp till de fröjdeländer Där utaf  JEsu händer
De kronan få mottaga, Som Honom väl behaga.

Ja, käre son, farväl ! Upptage Gud din själ!
Han oss ock nådigt samle  Så unga som oss gamle,
Befriade från sorgen, I sälla fadersborgen!

 


Välkommen

Välkommen till www.lindmanssidan.se