Petter Berntsson Nordbloms Släkthistoria

Nedanstående text- och bildmaterial är, med smärre förändringar, hämtat ur "Erik Nordblom och en prästsläkts historia" från 2010 av Mikael Nordblom, här återgivet med tillstånd av författaren. Vissa referenser till släktskap, utom de under respektive huvudperson, utgår från författaren själv.

Petter Berntsson Nordblom (1789 - 1851)
var Huldas morfar.

Petter var handelsman i Göteborg och den förste i vår släkt som antog namnet Nordblom. Han levde under en tid då det fanns stora möjligheter att ta sig från fattigdomen på landet till ett välbärgat liv i en storstad. Petter tog vara på denna möjlighet – och lyckades. Men låt oss ta det från början.

Torsdagen den 25 juni 1789 hörs barnaskrik på gården Alekärr i Romelanda socken norr om Kungälv. Det är Ingeborg Svensdotter som just fött sitt första barn. Ingeborg kommer från gården Kållen i samma socken. Hon har för något år sedan, i samband med bröllopet, flyttat in på Alekärr och maken Bernt Persson. Bernt är född i grannsocknen Spekeröd, men har redan bott på Alekärr i 18 år. Han är nu 36 år och den nyblivna modern är 35. I huset finns också barnets farfar och farmor. Det är inte deras första barnbarn som nu har fötts men förmodligen det första som bor på Alekärr.

Det lilla barnet får namnet Per efter farfar i huset. (Han kallar sig så småningom Petter eftersom det lät betydligt finare när han så småningom bosätter sig bland borgarna i Göteborg!) Tyvärr får vi inte veta när han döps och inte heller hans faddrar. Alla de gamla kyrkböckerna från Romelanda och Kareby församlingar blev nämligen lågornas rov då Romelanda prästgård brann ner till grunden 1815.

På Alekärr föds ytterligare två söner, som Per naturligtvis kommer att leka med under barnaåren. Tre år efter Per kommer lillebror Johan till världen, och ytterligare tre år senare minstingen Sven. Alla tre bröderna kommer att lämna Romelanda till förmån för möjligheternas stad Göteborg. Men lyckan kommer att fördelas mycket olika dem emellan.

Om vi nu fortsätter att följa Per så bryter familjen upp från Alekärr 1795, när Per är sju år gammal. Färden går till faderns födelseförsamling Spekeröd och en av gårdarna i Röd. Pappa Bernt ser ut att byta gård med en viss Sven Esbjörnsson, som alltså flyttar från Röd till Alekärr, men orsakerna till detta byte känner vi inte till. Redan 1805 är familjen dock tillbaka i Alekärr, och nu händer något som gör att pappa Bernt råkar i mycket svåra ekonomiska problem. 1807 tvingas Bernt att sälja Alekärr och flytta in med hustru och sina tre söner hos en bonde på Barkeröd i samma socken och sedan till ännu en gård i närheten.

Vår farfars farfar Per Berntsson är nu, kring 1812, 23 år gammal och har förmodligen som äldste sonen i familjen fått dra ett tungt lass då det gäller att få ekonomin för den lilla familjen att gå ihop.

 Så kommer katastrofen: någon gång på våren 1812 avlider pappa Bernt 59 år gammal. Bouppteckningen från 29 juni äger rum ”wid Tyfteröd”, alltså inte på något eget hemman utan förmodligen i någon backstuga eller inhyses hos någon annan, och avslöjar stor fattigdom (Se M V:1). Inventariernas värde är bara 34 riksdaler, samtidigt som de två personer som fyra år tidigare köpte Alekärr av honom fortfarande är skyldiga honom sammanlagt 134 riksdaler. Till ett par andra personer har han tillgodohavande på över 80 riksdaler. Detta vittnar inte om något ekonomiskt sinne hos Bernt. Man får nästan en känsla av att han inte bara haft ekonomiska problem...

 23 år gammal lämnar nu äldste sonen Per hemmet i Romelanda och beger sig till den stora staden Göteborg. I Kristine församling skriver man 1812 in honom som drängen Petter Berndtsson. Han uppger sig där vara född den 26/9 1792, alltså 20 år. Riktigt varför han gör sig yngre än han i själva verket är kan jag inte riktigt förstå.

 Tillfället att börja på nytt i Göteborg är lämpligt på många sätt – men det kan inte Petter veta. Göteborg är på väg att ombildas från en befäst handelsstad till en expanderande industristad. Under 1800-talet tiodubblas befolkningen, förvandlas från en småstad på 13 000 invånare till en storstad på 130 000. I början på 1800-talet sjuder det av liv, inte minst därför att Napoleons blockad av England gör att Göteborg blir transithamn för den engelska handeln. Göteborg utvecklas till att bli Sveriges största importhamn och senare också den största exporthamnen. Lite senare i seklet börjar den stora utvandringsvågen till Amerika, och Göteborg är utskeppningshamn nummer ett. Mängder av fattigt folk från landsbygden tar sig nu in till stan för att göra affärer och vara med i det stora ”Göteborgskalaset”.

En av dessa är alltså Petter. Redan den 24 juli 1812 erhåller han burskap som hökare. Det innebär att han får när När Petter tar ut lysning den 23 mars 1817 i Göteborgs Garnisonsförsamling så har han titeln ”victualihandlanden”, ett annat namn för hökare. I samband med lysningen togs det vid den här tiden ut en stämpelavgift, en s.kingstillstånd i staden. En hökare sysslade med detaljhandel med företrädelsevis livsmedel. Det var steget efter torghandlare, och betydde att man ”öppnade affär” i staden. Uppenbarligen har Petter gjort en rivstart när han anländer till Göteborg. Inte nog med att han i samband med erhållandet av burskapet antar namnet Nordblom. Affärerna tycks redan från start ha gått lysande. Förmodligen har hans två bröder, som anländer något senare samma år, hjälpt till i affären.. Charta sigillata, som prästen antecknade i lysningsboken. Storleken på avgiften stod i relation till brudgummens inkomster. Om vi ser på lysningsboken detta år betalar de allra flesta 6, 8 eller 12 skilling. En löjtnant betalar förstås mer, hela 2 riksdaler, en bagarmästare och skomakarmästare 3 riksdaler. Men viktualiehandlanden Petter Nordblom får betala hela 7 riksdaler och 24 skilling! På fem år har alltså Petter hunnit bli en välbärgad man.

                   

Karta över Göteborgs innerstad 1815. Röd prick anger Petter Berndtsson Nordbloms bostad och affär på dåvarande Sillgatan 43. Blå prick hans bror Sven Berndtssons etablering på Västra Hamngatan 4.                                                               

 

 

Den tilltänkta bruden är jungfru Johanna Sofia Floberg, 22 år. Petter är 28. Bröllopet står måndagen den 30 mars 1818, vilket detta år innebär Annandag påsk. Eftersom Petter tycks bo kvar i den fastighet han bott i sedan han anlände till Göteborg, på 7:e roten nr 19 i kvarteret Köpmannen, vilket motsvarar Sillgatan nr 45, så får hustrun flytta in där. Sillgatan heter idag Postgatan (namnet ändrades 1895 eftersom Sillgatan hade fått dåligt rykte), och går tvärs igenom Östra Nordstan. Huset ägs av ostindiefararen Sven Wennerlöf. Var Petter har sin butik vet vi inte men förmodligen i samma fastighet.

 Åtta barn föds nu under loppet av 13 år. Bara ett av dem avlider som späd. Det betyder att familjen snart behöver större utrymme, och 1826 köper Petter granntomterna nr 20 och 21 och där uppför han ett helt nytt hus i sten. Huset finns inte längre kvar eftersom hela Östra Nordstan jämnades med marken i början av 1970-talet för att bereda plats för affärskomplexet Östra Nordstan, men adressen finns kvar, Postgatan 43. Här har P B Nordblom sin viktualieaffär, här bor hans ständigt växande familj och här kommer han också att sluta sina dagar.

 Om vi för ett tag titta in i Petters affär, som helt enkelt heter ”P B Nordblom”, så kanske vi kan föreställa oss trängseln, hyllorna upp till taket och Petter själv med pennan bakom örat som en riktig handelsman. Men vi vet faktiskt exakt vad det var han sålde, eftersom hela varulagret finns nedtecknat i ett par bouppteckningar, dels den efter hans första hustru från 1853, dels hans egen från 1851. När vi därför räknar upp en del av vad som fanns på hyllor och i tunnor, i magasin och på lagret i P B Nordbloms viktualiehandel tror jag att läsaren inte bara kan se interiören med sin fantasi utan också känna dofterna av alla inhemska och exotiska varor i den mörka handelsboden. Här finns råg, maltärter, kokärter, havre, korn, ärtbönor, linfrö, malt, kaffe av olika kvalitéer (bl a sjöskadat), fem sorters socker (bl a Havannasocker), såpa, havregryn, risgryn (indiskt samt Carolinarisgryn), krossgryn, helgryn, vetemjöl, rågmjöl, stäppbomull, svensk ull, talgljus, tomsäckar, bresilja, congothé, lakrits, anis, fänkål, kryddpeppar, kanel, blåsten(=kvartsit), muskotblommor, saffran, kardemummor, sviskon, russin, sötmandel, bittermandel, muskot, nejlikor, citronknopp, galläpplen, ingefära, ägg, svavelgrus, blåelsekakor (för att göra tvätten vit), alun, grön victriol, vax, knappnålar, gurkmeja, snus, tobak, indigo, spanskt grönt, blå färg, vit raktvål, tvål, berlinerblått, oblater (ett slags ”folie”), tändstickor, tömmar, hampa (även blå), blodträd, tallrikar, brännvinsglas, knappar och spännen, bomullsnystan, benknappar, brissling (skarpsill), sill av olika kvalitéer, tre sorters salt, brännvin, tran, fisktran, trangrums, rom, likör, cognac, arrac, bomullsgarn (oblekt, blekt, svart, brunt, ljusblått, mellanblått, mörkblått, grönt, gult och grått) hampa, nålar osv… Allt är upptecknat med angivande av kvantitet och värde.

 För att vi sedan skall få ytterligare en föreställning om själva affären finns också upptecknat diverse bodinventarier. Här finns trankittel av koppar, diverse kopparmått, brännvinspumpar, viktskålar, inte mindre än elva stycken vågar av olika material, större och mindre järn- och malmvikter, två större malmkronor, brännvinsfat, bingar, tunnor och kar i olika storlekar och material, hävertar, en munpump, en sockerkniv, en handkärra, en pulpet, bodlampor och lyktor, trätallrikar, vattenspänner, lerburkar osv osv.

 Om vi fortsätter med bouppteckningarnas uppräkning av lösa inventarier så kan vi också ”möblera” Petter och Johanna Sofias bostad. Här finns upptaget en brunmålad säng med omhänge, värderad till hela 5 Riksdaler. Tre ytterligare sängar nämns samt fyra liggsoffor och två vaggor. Det finns två stoppade soffgrupper med vardera sex stolar plus ett 30-tal mer eller mindre hela stolar. Ett antal bord tas upp och ”1 mahogny Bureau med måladt bokskåp öfwer” för hela 16 riksdaler samt några enklare skåp. Två stora speglar, en ostindisk kamferkista och ett väggur värderas till höga belopp men allt, stort som smått, räknas upp och värderas. Finporslinet utgörs av en röd och vit engelsk thé-service med tio kaffekoppar, thékanna, gräddsnipa, sockerask och brödtallrik. Här finns en punschbål, två vita terriner, 18 blå och vita tallrikar osv.

 Om vi sedan går in i biblioteket så äger Petter omkring 75 böcker. Alla titlar är inte uppräknade men de värdefullaste nämns, som t ex ”1 större bibel uti 2ne band” och Norborgs Postilla. Av de lite udda titlarna finns ”Sturms betraktelser öfwer Naturen i 2ne band” samt ”Geographiskt Lexicon af Fjurberg, 2ne band”. Titeln ”Christna Religions Läror af Bastholm” känns lite extra spännande eftersom släkten Bastholm har kopplingar till släkten Nordblom.

 På det hela taget verkar familjen Nordblom ha levat ett förhållandevis gott liv i Göteborg, och tar vi hänsyn till från vilka förhållanden Petter en gång kom så är det en himmelsvid skillnad. När hustrun avlider 1834 står Petter som ägare till inte bara det stenhus de bebor på Sillgatan 43 utan dessutom ett annat hus i anslutning till det andra, förmodligen använt som magasin, samt ytterligare ett stort hus i 10 Roten, huset i hörnet Torggatan och Nedre Kvarnbergsgatan i Västra Nordstan. Det totala värdet av fastigheter, lösöre och fordringar uppgår till hela 14 519 riksdaler Banco. Med hjälp av Internet räknar vi snabbt ut att i 2009 års penningvärde motsvarar det ungefär 1,7 miljoner kronor mätt med konsumentprisindex. Visserligen finns det också en skuld på 9 005 riksdaler (det mesta har att göra med de ständigt pågående affärerna med varor), men netto innebär det ändå att Petter det året var god för 640 000 kronor i dagens penningvärde.

Postgatan mot öster. Kortet är taget 1962, före rivningen
av hela Östra Nordstan. Vi skymtar Centralstationen längst
bort vid gatans slut. Vi ser också P B Nordbloms hus på höger
hand, bortom skylten "SKOMAKERI" (se pilen!). Huset påbyggdes
med ytterligare en våning så sent som 1921.

 

 Efter denna lilla utvidgning i de ekonomiska förhållandena återvänder vi till familjen. Mitt under den förödande koleraepidemin sommaren 1834 avlider Johanna Sofia Floberg. Den 15 augusti, hustruns dödsdag, dör bara i Kristine församling 14 personer i koleran, men Johanna Sofia är faktiskt inte bland dem, utan bland de fyra som den dagen får sluta sitt liv p.g.a. en annan sjukdom. I hennes fall rör det sig om en ”tärande sjukdom” som berövar henne livet vid endast 39 års ålder. Nu står Petter ensam med sju barn, den äldste 15 år och den yngste 1½ år.

 Men kolerans framfart har redan drabbat den Nordblomska familjen. Barnens mormor, Christina Åkerberg, har för en knapp vecka sedan transporterats till kolerakyrkogården utanför staden. Av hennes åtta barn finns nu endast två kvar, sonen Gustaf Floberg, som är militär samt den 34-åriga dottern Carolina, som är ogift, och som har tagit hand om sin gamla mor. Carolina är alltså nu ”arbetslös” och ”ledig”.

 Vad är i detta läge mer naturligt än att mamsell Carolina Floberg blir nya fru Nordblom på Sillgatan. Som syster till den förra hustrun är hon naturligtvis väl insatt i det Nordblomska familjelivet, och barnen känner henne väl. Hon är dessutom fadder till både Sofia och Anton Wilhelm. Fredagen den 7 augusti, alltså nästan på dagen ett år efter systerns död, vigs hon vid handlanden P B Nordblom, och flyttar in på Sillgatan. Ålderskillnaden mellan makarna är bara 10 år. Vid lysningen är nu Chartan, alltså stämpelskatten, uppe i 10 Riksdaler och 3 shilling Banco, en höjning från ett redan högt läger vid lysningen 18 år tidigare.

 På Sillgatan föds nu ytterligare tre barn, döttrarna Hilda, Johanna Charlotta och Maria Bernhardina. Inga av dessa tre döttrar kommer att få några barn.

 Vi får förmoda att Petter har tillbringat sin ålderdom med lagom mycket arbete och vila. Så mycket lek med barnbarnen blir det inte. Han kommer att få många ättlingar, men faktum är att han bara kommer att få leka med ett av dem innan han avlider, nämligen lilla Augusta. Sonen Frans har vuxit upp till en stadig köpman och är beredd att ta över affärerna när Petter inte orkar längre. En av döttrarna är som sagt redan gift och för de övriga barnen artar det sig bra.

 Söndagen den 4 maj 1851 avlider handlanden Petter Berntsson Nordblom i en ålder av 61 år, 10 månader och 9 dagar. Dödsorsaken anges kort och gott med ”feber”. Fem dagar senare begravs han på Stampens kyrkogård i Göteborg. Så vitt jag vet finns det ingen gravsten kvar.

 Vi har tidigare nämnt bouppteckningen över P B Nordblom från den 4 augusti 1851. Det mest anmärkningsvärda med den är kanske de fordringar som Petter har på en väldig mängd människor. Över 150 personer är antecknade som står i skuld till Petter. För de flesta rör det sig inte om så väldigt stora belopp, men den totala summan handlar om över 7 300 Riksadel Banco. Motsvarande skulder är cirka 5 500 men då är där inberäknat 2 000 Riksdaler innestående lön till sonen Frans samt 1 200 till barnen i förra giftet. När vi ser på vilka han beviljat krediter och/eller lånat pengar, så är det påfallande många personer från hans hembygd, trakterna kring Romelanda, Spekeröd, Jörlanda m fl socknar. Dessutom ser vi också många från norra Halland, företrädelsevis från Värö. Vi får anta att Petter har varit en god förvaltare av de pengar han tjänat, och att han gärna ville bistå dem som inte alltid hade varit lika lyckosamma i sina affärer som han själv hade varit. 

Låt oss nu se vad som hände de två andra bröderna som lämnade torpet i Romelanda. Båda dyker upp i Göteborg bara en kort tid efter sin storebror och båda tar också namnet Nordblom.

Johannes (Johan) Berntsson Nordblom

Johannes står med titeln bodbetjänt då han kommer till Göteborg. Förmodligen arbetar både Johannes och Sven i Petters nyöppnade affär. När Petter kan stå på egna ben och även har skaffat sig familj, så ansöker de båda andra bröderna om burskap som hökare och erhåller rätten den 1 maj 1818. Framtiden ser lovande ut.

 Men någonting händer med Johannes. Riktigt vad är svårt att få fram. Egentligen vet vi inget om honom förrän han dyker upp i Göteborgs fattighusförsamling i oktober 1848. Han har titeln ”f d handlanden” och har uppenbarligen inte varit lika lyckosam som storebror. Fattighuset på Stampen var det som idag är Mariagården, Domkyrkoförsamlingens församlingshem. Han står skriven under rum nummer 3, ”karl-sjukstuga”. Kanske är det inte misslyckade affärer det är frågan om utan helt enkelt någon sjukdom som drabbat Johannes.

Några dagar före jul 1857 avlider Johannes Nordblom på Fattighuset. Dödsorsaken anges vara ”tärande sjukdom”. Han begravs den 2 januari på det nya året, förmodligen på den 
närbelägna Stampens kyrkogård. Han var ogift och blev 65 år.  

              

Sven Berntsson Nordblom

Den yngste brodern kom alltså också att bli hökare i Göteborg. Burskap fick han samtidigt med Johannes. I 1834 års bouppteckning efter Petters första hustru står det att Sven har en skuld på 740 riksdaler till dödsboet, vilket kan tyda på att Sven har etablerat sig på egen hand. Uppbud för Sven på fastighet nr 53 i 6:e Roten sker också i oktober samma år. I Svens egen bouppteckning från 1838 står också fastigheten upptagen. Adressen motsvarar Norra Hamngatan 4. Här har alltså Sven sin affär. I bouppteckningen nämns på samma sätt som i Petters fall, hela varulagret, och därför kan vi konstatera att de båda brödernas varuutbud var i stort sett detsamma.

Redan 1829 har Sven gift sig med jungfru Anna Maria Lönberg. Två söner föds de följande åren, men katastrofen drabbar familjen under den redan nämnda koleran sommaren 1834. 20 augusti avlider hustrun i den fruktade farsoten som en av elva den dagen bara i Kristine församling. Två dagar senare avlider den tvåårige sonen Sven Julius i samma sjukdom. Av familjen återstår Sven och den fyraårige sonen Robert Bernhard.

 Uppenbarligen har det blivit ett nytt giftermål, osäkert när och var, men 1836 får Sven sin tredje son, Ludvig Teodor. Modern är Augusta Matilda Svensson. Men sonen blir bara några månader gammal. Sven själv lever därefter bara ett år. Han avlider 12 juli 1838 i feber, 43 år gammal, och efterlämnar alltså hustru och en son i tidigare äktenskap. Den tidigare nämnda bouppteckningen avslöjar att skulderna överstiger tillgångarna. Bl a finns en skuld till brodern Petter på hela 2 500 Riksdaler. Vi kan alltså konstatera att det för den äldste brodern gick riktigt bra, för mellanbrodern riktigt dåligt och för den yngste ganska skapligt trots allt.

 En intressant fråga till slut är hur det gick för Svens son Robert Bernhard. Han var ju trots allt den som kunde föra namnet Nordblom vidare. Har vi månne några avlägsna ättlingar Nordblom till denne Robert Bernhard? Om vi följer honom ser vi att han lämnar Göteborg vid 23 års ålder och flyttar till Stockholm, där han är grosshandlare och bor i olika innerstadsförsamlingar. 1857 gifter han sig med Amalia Laurentia Adebahr från Kristine församling i Göteborg, men född i Kungsbacka. De bor dock i Stockholm ända till i december 1864 då de återvänder till sin hemstad. Sista gången Robert Bernhard är antecknad är i 1881 år husförhörslängd.

Länge var Robert Bernhards ”försvinnande” en gåta, men en släktforskarvän tipsade om att han kanske gjort en tur till Amerika. Antagandet visade sig vara sant. Genom min moster ”Biggan” i Amerika, som känner de amerikanska arkiven som sin egen ficka, fick jag reda på att Robert Bernhard kom till Amerika redan 1868 och bodde med sin hustru Amalia i Jersey City på ostkusten. Han etablerar sig som handelsagent i Philadelfia och ser ut att ha avlidit i New York 1893. Efter makens död har hustrun flyttat hem till Sverige och återfinns sedan i några församlingar i Göteborgs innerstad. Hon avlider i Karl Johans församling 1917.

Det för oss mest intressanta är dock att dessa båda makar aldrig fick några barn. Alla ättlingar i vår släkt Nordblom härstammar alltså från äldste sonen från Romelanda, handelsmannen Petter Berntsson Nordblom

  

Johanna Sofia Floberg (1795 - 1834)
var Huldas mormor

Hennes far var skräddaregesällen Aron Floberg som hade flyttat från trakterna kring Hunneberg i Västergötland till storstaden Göteborg för att skaffa sig försörjning. Han hade 1792 gift sig med Christina Åkerberg, och när Johanna Sofia föds är hon deras andra barn men ändå äldst. Det beror på att hennes storasyster bara blev tio månader gammal när hon dör i ett av 1700-talets gissel, kopporna, alltså smittkoppor. Uppenbarligen hade massvaccineringen av svenska folket inte tagit fart ännu.

Johanna (förmodligen hennes tilltalsnamn) föds den 2 april 1795. Det är Skärtorsdagen det året. Hon döps samma dag. Faddrar är sadelmakaren Sting, pistolsmeden Grell, drängen Johannes Nilsson, madam Sara Westerman, madam Maria Sting samt jungfrun Anna Åkerberg (barnets moster). Valet av faddrar speglar mycket tydligt den sociala ställningen. Det handlar om enklare borgare i staden.

När Johanna Sofia är två år får hon en lillasyster, Anna Christina, men också denna syster drabbas av sjukdom och avlider innan hon fyllt tre år.

Om vi fortsätter syskonskaran så står glädjen högt i tak då flicka nummer fyra föds två månader in på det nya seklet. Hon får namnet Carolina, och även hon kommer att spela en viktig roll i släkten Nordbloms historia som vi senare skall se.

Femte flickan, ännu en Anna Christina, uppnår i varje fall tio års ålder innan hon avlider. Hennes död måste ha satt outplånliga spår i Johanna Sofias liv eftersom hon är den enda egentliga lekkamraten i hemmet.

Nästa barn, Charlotta Fredrica, blir drygt ett år.

31 augusti är det sensation hemma hos skräddarfamiljen. Efter sex döttrar föder nu mamma Christina en POJKE. Han får namnet Gustaf Magnus, och han skall visa sig ha lite större motståndskraft än de flesta av sina systrar. Han blir artillerist vid Göta Artilleriregimente, men vid 28 års ålder läggs också han i jorden. Detsamma sker med den sista dottern Lotta som bara blir nio månader, möjligen på grund av en olyckshändelse.

Det är i denna familj, med så mycket död och elände, som Johanna Sofia växer upp. Men då hon har uppnått sina 20 år står den framgångsrike handlanden Petter Berntsson Nordblom, som inflyttat från Romelanda till Göteborg, och väntar på henne. Hon står brud bara några dagar innan hon fyller 23 år. Brudgummen är 28 år.

Familjen bor på Sillgatan innanför vallgraven, där Petter har sin affär och där han säljer det vi i dag skulle kalla dagligvaror. Sillgatan var den gata som alla Amerikafarare passerade på sin väg ner mot de väntande fartygen i hamnen. På gatans enkla värdshus övernattade man, åt och drack samt provianterade i butikerna för den långa resan västerut.

 Affärerna går lysande för maken Petter, men inte bara affärerna. Också barnaskaran växer och Petter köper en tomt på samma gata på vilken ha låter uppföra ett stenhus där han i nedersta våningen har sin affär medan familjen bor ovanpå. Åtta barn ser dagens ljus på Sillgatan, däribland Anton Wilhelm Nordblom, som kommer att börja den serie av präster i släkten Nordblom som består ännu idag.

Sommaren 1834 sveper koleran över Göteborg och likkistorna travas på kärror som nattetid forslas till kolerakyrkogården. Under denna farsot avlider Johanna Sofia av en ”tärande sjukdom” enligt begravningsboken, alltså inte utav kolera utan uppenbarligen efter en längre tids sjukdom. Yngsta barnet, Gustav Otto Emanuel (som senare skall driva ett framgångsrikt handelskompani i Varberg) är ännu inte två år fyllda då modern avlider. Koleran slår också mot Petters syskons familjer, men som av ett under tycks alla i Petters egen familj klara sig.

En stor barnaskara måste ha en mor, och ett stort tomrum hos Petter måste fyllas. Den avlidna hustruns syster Carolina Floberg är beredd att ta över. Hon är ogift och säkert välkänd i familjen och den praktiska omställningen blir kanske inte så dramatisk som man kunnat vänta sig. Lysningsboken vet att berätta att inte bara bouppteckningen efter systern är färdig utan också Kunglig Maj:ts tillstånd till äktenskapet förevisas för pastorn. Av vilken anledning detta senare var nödvändigt vet jag ej. Bröllopet står i augusti 1835 och några år senare finns ytterligare tre döttrar i huset.

1851 avlider ”P B Nordblom” 61 år gammal och Carolina får några år ensam med barn och barnbarn. Hon bor kvar på Sillgatan 43 ända till sin död. En maginfluensa ändar hennes liv i maj 1854. Hon blev 54 år, 15 år äldre än sin syster.

Av sju döttrar i familjen Floberg blev två vuxna och gifte sig - med samma man! Av deras elva barn uppnådde tio vuxen ålder och ättlingarna är många.

 

Bernt Persson (1753 - 1812)
var Huldas morfars far.

Han är far till den person som gjort den kanske största klassresan i denna släktutredning. Rimligtvis bör han alltså vara en person som fått kämpa sig fram i livet. Hans många flyttningar under livet visar också i den riktningen.

Hans vagga stod 1753 i Berg, Spekeröds socken. Fadern, Per Nilsson, hade lämnat Tjörn för att gifta sig med en av döttrarna på Berg, Inger Andersdotter, och det var alltså på Ingers fädernegård i Berg som Bernts vagga stod. Han var äldst av åtta syskon. Dopet skedde 14 oktober och bland faddrarna märks bl a Olof Smörskäggs hustru! Detta lustiga namn är typiskt för båtsmän, som ofta tog mycket märkvärdiga namn, som Papegoja, Buffel eller Flaggstång.

När Berndt är 18 år flyttar hela familjen från Spekeröd till Alekärr i Romelanda socken. Det är en mogen man runt 40 år som sedan tar över Alekärr efter fadern, och i samband med övertagandet gifter han sig med Ingeborg Svensdotter från Kållen i Romelanda. Kanske har de gått i giftastankar länge (Ingeborg är i samma ålder) men det är ju aldrig tal om äktenskap innan försörjningen är tryggad.

 

Som vandrare på Bohusleden går du rakt igenom den lilla byn Alekärr i Romelanda socken. Här närmar du dig byn norrifrån på en gammal fägata. På byns allmänning finns idag en berså med trädgårdsmöbler för trötta vandrare. Stanna upp ett tag och begrunda dina anfäders mödor för att överleva.

Tre söner ser dagens ljus på Alekärr: Petter, Johan och Sven. Det är dessa som så småningom kommer att flytta till Göteborg och satsa på handel i den hastigt växande storstaden och i samband med denna klättring på statusstegen också byta efternamn till Nordblom.

Redan nu nämner vi Bernts syskon eftersom förhållandet till dem förmodligen har påverkat hans senare öden. Brodern Anders gifter sig med en flicka från Dösebacka i samma socken, alltså Romelanda. De får ett barn, men något har gått snett. Åtta år efter vigseln står det i mantalslängden att Anders har rymt! Under ett antal år är han uppenbarligen försvunnen och till slut måste bouppteckning hållas hemma hos hustrun ”efter dess bortflöchtade man Anders Pärsson” som det står. Efter detta kan hustrun gifta om sig, vilket hon också gör.

Utöver fyra småsyskon som avlider redan som barn (de två yngsta dör i en smittkoppsepidemi och begravs samma dag) så har Bernt två systrar, Kerstin och Anna. Kerstin bor som gift på Grankärr för att sedan flytta till Florås under Bäck, båda platserna i Romelanda. Var makarna slutar sina dagar har jag inte lyckats reda ut. Systern Anna gifter sig till Kareby, först gården Rävsal och sedan flyttar familjen till Stora Vägstorp. Det är dessa båda systrars makar, Mårten Persson och Börje Andersson, som drar Bernt och Anders inför tinget 1787 angående köpet av Alekärr. I Inlands Södre Häradsrätts tingsprotokoll läser vi att stämningen gäller utebliven betalning för systrarnas del i Alekärr efter Bernts köp av gården. Förlikning sker dock så att Berndt och Anders skall betala 183 Riksdaler och 16 skilling, dessutom ränta på pengarna samt rättegångskostnaden

.

Alekärr i Romelanda. Storskifteskarta från 1795, samma år som Bernt flyttar från Alekärr till Röd i Spekeröd. Vid denna tid bestod byn av två brukningsdelar. Senare fanns fyra hemmansdelar, och byns allmänning utgjordes av en kvadratisk öppen plats med fyra hus, ett i varje hörn, ett ”torg” som fortfarande går att skönja om man besöker Alekärr idag.

1790 säljer Bernt 1/4 mantal Alekärr till en Anders Göransson, och bor själv med sin hustru och sina tre söner på den andra fjärdedelen fram till 1795 då flyttlasset går tillbaka till födelsesocknen Spekeröd. Det ser ut som om han byter gård med en Sven Esbjörnsson på 1/16 mantal Röd för att sedan byta tillbaka nio år senare. 1805 finner vi honom nämligen åter på Alekärr, som ägare till 1/4 mantal, alltså halva gården.

Vi denna tid blir det uppenbarligen problem av något slag. 1807 säljer Bernt Alekärr, 1/8 mantal till vardera två köpare, och vi hittar sedan familjen på 3/8 mantal Barkeröd, på andra sidan Romelanda kyrka, där de bor hos en Sven Larsson. 1811 finns ett inteckningsärende där Sven Larsson i Barkeröd upplåter ett stycke äng, kallat Lunnås, som ligger på ömse sidor om stora landsvägen, så länge Bernt och Ingeborg lever. De får också en liten åker, bete för en ko och en kalv och plats för dem i ladugården, rätt att ta torv ur en närbelägen mosse samt bränsle i skogen. De får också bo i ”kammaren” hos Lars där de får tillgång till kök och loft. När Bernt och hustrun något år senare återfinns på granngården Romelanda Nedergård så uppger mantalslängden att de är ”utfattiga” – alltså beroende av socknens fattigkassa. När Bernt avlider har de trots allt flyttat tillbaka till norra sidan om kyrkan och bouppteckningen efter Bernt sker hos hustrun Ingeborg ”wid Tyfteröd”, alltså det som idag kallas Tyfter, närmsta granne till kyrkan.

 

 Ett av de tre boställen som finns kvar i Alekärr idag.

Vi har inga uppgifter i kyrkböckerna om när exakt Bernt avlider eftersom prästgårdsbranden i Romelanda 1815 utplånade alla äldre böcker. Men vi har alltså en bouppteckning från den 29 juni 1812. Den upptar endast 64 poster och hela inventariesumman är på endast 34 Riksdaler. Däremot har han, trots sin fattigdom, lånat ut pengar till folket i Alekärr, omkring 215 Riksdaler. Han har alltså lånat ut (blivit lurad?) nästan sju gånger inventariernas värde.

Inventarier ja. Vad fanns då i boet ”wid Tyfteröd”? Det absolut värdefullaste var en kopparkittel som värderades till 4 Riksdaler. Till de mer värdefulla sakerna (1 riksdaler!) hörde en väv med tillbehör, ett väggur, en gammal skjutskärra, en blå kapprock och 4 böcker. Enda djur som finns upptagna är tre får, värderade till 1 riksdaler styck. Den ko och kalv som nämns året dessförinnan är tydligen sålda. Kanske kan man få en uppfattning om vilken klassresa sonen Petter faktiskt gjorde genom att jämföra sonens bouppteckning med faderns. Man behöver inte vara insatt i myntsystemen för att förstå att skillnaden var gigantisk.

Egentligen vet vi inte varför Bernt under senare år tycks ha levt i armod. Vi kan bara konstatera att han tvingats från gård och grund vid flera tillfällen under senare delen av sitt liv. Bernt fick aldrig uppleva hur sonen Petter tar revansch som handelsman i Göteborg. 

Ingeborg Svensdotter (c 1754 - 1837)
var Huldas morfars mor.

Hon var född på Kållen (Kullen) i Romelanda socken, i den nordligaste delen av socknen, alldeles vid Göta Älv. Hon är äldsta barnet i sin far Sven Bengtssons andra äktenskap. Modern var från Norums socken och hette Ingeborg Toresdotter. Det är dock inte modern som gett namn till dottern utan snarare faderns första hustru som även hon hette Ingeborg.                                                                                                                    

Omkring 1790 gifter hon sig med Bernt Persson på Alekärr, som nu fått ta över faderns gård. På Alekärr föds deras tre söner varav den äldste, Petter, blir den förste som tar namnet Nordblom då han blir hökare i Göteborg. Efter att under några år kring sekelskiftet 1800 ha bott i Spekeröd, återvänder de till Alekärr för att senare flytta runt i socknen som mindre bemedlade. När maken Bernt avlider i största armod 1812 flyttar Ingeborg till sonen Petter i Göteborg. Han är nu en välbärgad man och huset på Sillgatan 43 i Östra Nordstan är rymligt.

Här är det dags att avliva en seglivad föreställning om att namnet Nordblom ursprungligen skulle ha kommit från Ingeborgs familj. Den uppgiften finns bl a i en gammal tidningsartikel från tidningen Varbergsextra, som länge cirkulerat i släkten. Artikeln handlar om Gustaf Otto Emanuel Nordbloms firma i Varberg under 1800-talet, och där hävdar artikelförfattaren att Petter Nordblom, alltså Ingeborg Svensdotters son, tar namnet Nordblom efter sin mor. Sanningen är faktiskt den rakt motsatta; det är modern som råkar få sonens nytagna efternamn. Den felaktiga uppgiften kommer sig av att Ingeborg, efter det att hon blivit änka, en enda gång står antecknad med efternamnet Nordblom i husförhörslängden i Kristine församling i Göteborg, på samma adress som sin son med familj. Prästen har helt enkelt skrivit in sonens efternamn Nordblom, då han fört in hans nyinflyttade mor Ingeborg i kyrkboken. Det finns absolut ingenting som styrker att Ingeborg fått med sig namnet Nordblom från Romelanda. När hon 1837 antecknas som avliden i Kristine församling står hon följdriktigt som Ingeborg Svensdotter, 83 år gammal. Hon överlever alltså sin make Bernt med 25 år. Om Petters far aldrig fick se sonens revansch i Göteborg, så fick i varje fall hans mor det!

Ingeborg har fyra yngre syskon. Brodern Bengt tar över fädernegården Kållen. Han är gift åtminstone två gånger. Systern Inger gifter in sig i gården Grankärr men flyttar senare till Bäck, båda gårdarna i Romelanda socken. Av Ingeborgs två återstående systrar bosätter sig Marit i Arnebo i Kareby socken men lillasyster Johannas senare öden har inte gått att fastställa. Hon lever i varje fall i de övre tonåren.

 

 

Aron Floberg (1763 - 1815)
var Huldas mormors far.

Han föddes i Västra Tunhems socken väster om Hunneberg, men det var nog mer en tillfällighet för alla hans övriga syskon, både äldre och yngre, föds på andra sidan Hunneberg, i Vänersnäs socken. Det vara bara ett par år föräldrarna bodde i Västra Tunhem, men just då tittade lille Aron fram! Att föräldrarna hade mer hjärta österut visar det faktum att Aron döps i Vänersnäs kyrka; utsocknes dop var ovanligt vid denna tid. Av denna anledning finner sig pastorn i Vänersnäs föranledd att anteckna i födelse och dopboken: "[föräldrarna] begärt och fått sitt barn döpt [här i Vänersnäs] för de gifne ordsaker af närmare wäg och barnets swaghet. Låtit dock i wederbörl. i församl. antecknat."

Faddrar vid dopet var moster Kerstin och ingifte morbror Anders, båda boende i Västra Tunhem.Fadern Måns Floberg var dragon i Bohusläns Dragonregemente. Innan Aron föds bor hanmed hustrun Anna Aronsdotter på det lilla jordbruket Kvillan som ligger inklämt mellan Halle- och Hunneberg. Men Aron själv växer upp på olika gårdar ute på själva Vänersnäs, den halvö som sticker ut i Vänern dryga milen öster om Vargön.

I 20-årsåldern flyttar han in till Vänersborg och 1784 finner vi honom i Göteborgs Garnisons-församling. Aron är skräddaregesäll då han 29 år gammal gifter sig med den några år yngre Catharina Kristina Åkerberg. Åtta barn föds i familjen, och det är nummer två, Johanna Sofia, som så småningom gifter sig med Romelandapojken och sedermera hökaren Petter Berntsson Nordblom i Göteborg.

Den 4 november 1799 är en stor dag i Arons liv. Det är den dag han vinner burskap i Göteborg och får kalla sig skräddaremästare. Han kan nu självständigt bedriva sin näring och njuta de förmåner och skyldigheter som hörde till burskapet.

Aron blir bara 52 år gammal. Dödboken vet berätta att man i april 1815 fann honom död mellan Gunnebo och Lackarebäck. Dödsorsaken anges kort och gott som ”våda”. Vad som ägt rum där ute kan vi bara spekulera i.

Jag har tidigare nämnt att Aron hade en del syskon. Äldst av dem var Kerstin, som bor med sin familj i Vänersnäs. Maken kan ha varit skomakare; bouppteckningen efter honom tar upp bl a skomakareverktyg. I varje fall dör Kerstin som fattighjon i Flo socken. Då har maken varit död i två år. Brodern Bengt Floberg, skräddare liksom sin bror, finns några år på Bragnum i Flo socken, men flyttar sedan med familjen ”till Dahl” där han ändrar namnet till Bernhard. Han slutar sina dagar som utfattig backstugusittare i Frändefors. Systern Sara avlider förmodligen tidigt och lillebror Johannes blir inte äldre än 23 år om vi skall tro en diffus anteckning. Brodern Samuel däremot etablerar sig som hökare i Göteborg, gifter sig och åtminstone ett barn kommer till världen i den stora staden. Det yngsta syskonet, systern Börta är enligt mantalslängden ”liten och klen”. Förmodligen avlider hon i de övre tonåren.

 

Catharina Christina Åkerberg (1768 - 1834)v
ar Huldas mormors mor.

Förmodligen har hon kallats Christina. Hennes ursprung är ännu i denna dag ett mysterium. Trots ihärdiga (och då menar jag verkligen ihärdiga!) försök att klura ut var hon är född har jag inte lyckats. Denna gren tillhör alltså de absolut kortaste i mitt släktträd, men kanske har jag lagt ner mer tid på detta dilemma än något annat enskilt ärende i
hela släktutredningen. Men jag har inte slutat hoppas på att mörkret kring familjen Åkerberg så småningom skall skingras.

Trots att vi inte känner hennes föräldrar så känner vi i varje fall till en syster, Anna Åkerberg. Denna syster gifter sig med brandvaktssergeanten Jonas Nilsson i Göteborg, men får inga barn. Detta senare faktum är i släktforskar-sammanhang olyckligt (som om det inte skulle vara det för de flesta barnlösa!) eftersom barnens faddrar ofta kan ge en fingervisning om föräldrarnas ursprung. Men som sagt, inte heller systern hjälper oss bakåt i tiden. Hon avlider som änka i Göteborgs Fattighusförsamling, 77 år gammal. Möjligen, möjligen kan en broder vara den handelsman Anders Åkerberg som med sin hustru Maria Gustava Anthelia tar ut äktenskapsförord 1794, men också han är en gåta, och eftersom inte heller denne Åkerberg får några barn så har vi inte heller här hjälp av några fadderuppgifter.

Som tidigare meddelats gifter sig Christina med skräddaren Aron Floberg, stammande från Vänersborgstrakten men nu boende i Göteborg. De får åtta barn tillsammans varav två överlever till vuxen ålder och bildar familjer. Äldsta dottern, Johanna Sofia, är min anmoder.

Sommaren 1834 var ovanligt het. Lördagen den 26 juli arbetade timmermannen Anders Ryberg på ett av Majornas skeppsvarv i Göteborg. Plötsligt överfölls han av en häftig diarré med kramper i benen. Han bars omedelbart till sitt hem på Majberget. Anders dog samma dag. Hans hustru Anna insjuknade på natten med samma symptom och dog innan morgonen. Följande dag fördes de döda makarnas fosterdotter från det tomma hemmet till bekanta på
Stampen, där flickan hastigt insjuknade och dog med samma symptom som fosterföräldrarna. Detta var inledningen på en av vårt lands mest omtalade tragedier. Koleran hade kommit till Sverige.

Epidemin gjorde alltså sin svenska entré i Göteborg. Man har antagit att den kom via något skepp som Anders Ryberg arbetade med på varvet. Till att börja med visste läkarna inte vilken sorts farsot det rörde sig om utan menade att de många sjukdomsfallen berodde på den ovanligt heta sommaren. Först den 5 augusti kom den officiella deklarationen om att det rörde sig om den fruktade koleran. Men redan några dagar efter de första fallen klämtade Göteborgs
alla kyrkklockor så gott som kontinuerligt för de dödas själar. Under augusti månad kulminerade farsoten.

Lika plötsligt som den drabbade, lika fort ebbade den ut, men under ett par månaders tid dog var tionde person i Göteborg till följd av epidemin. För hela landet rörde det sig om ca 13 000 döda denna första epidemi, men den skulle följas av flera under 1800-talet. För att förhindra spridning av farsoten gjorde man avspärrningar, och varje natt samlades det senaste dygnets offer in. Föregången av en trumpetare passerade en karavan genom staden på väg till
kolerakyrkogården. Det var kärror fullastade med likkistor, dragna av utmärglade hästar. För att stå ut med uppgiften berättas det att kuskarna hade rätt att dricka sig berusade.

Varför denna berättelse om den första koleraepidemin i vårt land? Svaret är att min farfars farmors mor, Christina Åkerberg, blev ett av många offer för koleran detta år. Den 9 augustidetta fasansfulla år 1834 avlider hon i sjukdomen, 66 år gammal, och begravs samma dag. Hon har alltså varit ett av alla de offer vars kistor staplades på vagnar och omedelbart jordades på stadens kolerakyrkogård. Död- och begravningsboken i Göteborgs Garnisonsförsamling listar henne som en av 23 personer bara i denna församling som just denna dag avled i kolera. I hela Göteborg rörde det sig om hundratals människor - bara denna enda dag den 9 augusti.

Bouppteckningen hölls den 23 september sedan koleran klingat av. Där nämns att en av svärsönerna, handlanden P B Nordblom, också nyligen blivit änkeman efter det att hustrun, alltså Aron och Christinas dotter Johanna Sofia, nyss avlidit, dock inte av kolera.
Bouppteckningen är undertecknad av Carolina Floberg, deras yngsta dotter i huset, Johanna
Sofias lillasyster, som ett år senare kommer att gifta sig med samme P B Nordblom.

Av inventarierna kan märkas två par örhängen i guld samt en guldring. Av intresse för en del läsare kan det kanske vara att få reda på hur Christina Åkerbergs garderob såg ut. Jag återger här hennes s.k. ”gångkläder”. Stavningen är den ursprungliga men det mesta går att förstå. Siffrorna efter klädesplaggen anger värdet i Riksdaler och shilling, vilket i detta sammanhang bara anger värdet i förhållande till övriga klädesplagg. Allmänt kan sägas att just textilier har ett förhållandevis högt värde i en bouppteckning.

 

Per Nilsson (omkring 1732 – efter 1805)
var Huldas morfars farfar.

Osäkerheten till trots då det gäller ovannämnda födelse- och dödsdata, vet vi ändå en hel del om Per. Södra Tjörn och Stenkyrka socken är platsen för hans uppväxt. Här brukade hans far Nils Persson den jord som tillhörde gården Gåre. Modern hette Bengta Andersdotter.

Efter att ett tag ha arbetat hos brodern Anders, som med sin familj bebor Stora Björfjäll i Solberga socken, gifter han sig på Trettondedag jul 1753 med en flicka från Spekeröd, Inger Andersdotter. Brudens föräldrar på Berg i Spekeröd har bara döttrar i barnaskaran, så på detta sätt säkras släktgården genom bortgifte av äldsta dottern. Per flyttar alltså i samband med vigseln till Berg och övertar gården där.

På Berg föds under de kommande åren åtta barn varav föräldrarna får behålla hälften. Det är äldste sonen Bernt som för släkten vidare till oss sentida ättlingar. Efter 18 år i Berg flyttar hela familjen, bestående av sex personer, till Alekärr i Romelanda socken, inte så långt från Romelanda kyrka. Per har köpt hela gården, 1/2 hemman Alekärr. 1786 överlåter Per 1/4 mantal till sonen Bernt och lika mycket till sonen Anders, som strax säljer sin del till Bernt.

Men pappa Per får bereda sig på ännu en vända. Av okända skäl säljer nu sonen Alekärr och köper en mindre gård i Spekeröd. Denna gång gäller det 1/16-dels mantal Röd i Spekeröd. Per och hustrun Inger får flytta med sonen men strax efter flytten avlider Inger och Per är nu ensam i den generationen. Röd längst upp i den vackra Svartedalen är idag bebyggt med ett modernt tegelhus (mindre vackert).

Åtta år senare, 1804, bryter sonen med sin åldrige far Per ännu en gång upp och nu återvänder de till Alekärr där Per får stanna livet ut. Riktigt när han avlider vet vi inte eftersom prästgårdsbranden i Romelanda prästgård 1815 förvandlade alla kyrkböcker till aska. 1805 lever han i varje fall enligt mantalslängden, men hur gammal han till sist blev vet vi alltså inte.

Märkligt nog finns det i Inlands Södre Häradsrätts arkiv en bouppteckning från år 1785, alltså när Per och Inger fortfarande lever. Det är Per och Inger själva som begärt denna bouppteckning och värdering, förmodligen eftersom de är svårt skuldsatta. Bl a står de i skuld till Ingers båda systrar för deras andel i fädernegården i Berg, Spekeröd. Jag är verkligen ingen expert på ekonomiska och rättsliga frågor, men jag tolkar det hela som en slags personlig konkurs. Inventarierna värderas till 761 daler silvermynt medan skulderna uppgår till 640 daler. Till detta kommer fast egendom som utgörs av ett 1/2 mantal kronoskatte båtsmanshållshemman Alekärr värderat till 2000 daler. Vad jag kan förstå sker ett arvskifte redan detta år för att Pers skulder skall kunna betalas. Samtidigt bestäms att Pers söner, Bernt och Anders, skall köpa systrarnas andel i gården, men bröderna har tydligen inte betalt enligt betalningsplanen. 1787 stämmer därför systrarna, genom sina respektive män, sina bröder. Innan domen faller lyckas dock parterna komma överens, men Bernt får i varje fall betala ränta på beloppet och rättegångskostnaden på 32 skilling.

När det gäller Pers syskon så finns det en del osäkerhet också bland dem. Brodern Anders Nilsson finns alltså på Stora Björfjäll i Solberga socken. Det var här Per arbetade när han gifte sig och flyttade till hustrun i Spekeröd. Anders med familj lämnar Björfjäll omkring 1794, men vart är en ännu olöst gåta. Brodern Nils gifter sig två gånger men dör barnlös på sin gård Dammen i Solberga. Det finns också en yngre broder som heter Bernt och som bor kvar på Gåre i Stenkyrka på Tjörn. Han gifter sig 1764 men avlider bara ett par år senare. Hustrun gifter sedan om sig. En lite märklig sak är att det tycks finnas ännu en broder Bernt. I mantalslängden omnämns han som ”den andre Berndt” och är dessutom antecknad som ”fånig”. Att det kan finnas två syskon med samma namn i samma familj är inte så konstigt som det kan se ut. Förnamnen var inte på samma sätt ”privata” som idag, utan namnet gavs efter en avliden nära släkting som en slags hedersbetygelse och för att markera kontinuitet med släkten. Om nu t ex morfar och farfar båda hette Nils så var det helt legio att den ene sonen hade sitt namn efter morfar och den andre efter farfar. Ett exempel från min första släktutredning, som kom 2005 och hette ”Nils Knutsson och tolv socknar kring Halmstad” och som rör min morfar Nils Knutssons anor, kan här nämnas. Bouppteckningen från 1802 vet berätta att den döda hustrun "efter sig lämnade änklingen Bengt Bengtsson, och sju stycken barn, sönerna Bengt, Nils och Nils, Lars och Bengt… dottern Anna, gift med David Mattisson vid Gullbrandstorp och andra dottern Anna, gift med Anders Jönsson i Skintaby… Alltså två Bengt, två Nils och två Anna i samma barnakull! Ett annat exempel upptäckte jag helt nyligen där de tre sönerna hette Anders, Anders och Andreas!

 

Inger Andersdotter (1727 – 1796)
var Huldas morfars farmor.

Hon föddes på gården Berg i Spekeröds socken som äldsta dottern i syskonskaran – som förmodligen enbart bestod av döttrar. Midfastosöndagen 1727 bärs hon fram till dopet i Spekeröds kyrka. Prästen har kanske inte haft en av sina allra bästa dagar då han senare skriver in dopet i födelseboken. Vanligen brukar prästerna räkna upp faddrarna, men här konstaterar han kort och gott: "Swens hustru i Mälby bar det [alltså barnet] till dopet, närmaste slächt och grannar woro witne."

Fadern är Anders Månsson och modern är hans första hustru, som förmodligen heter Kerstin Persdotter. Pappa Anders har ett bekymmer, eller egentligen två: dels är han blind redan vid 45 år ålder, dels har han bara döttrar. Han måste alltså, för att säkra sin egen och familjens försörjning, gifta bort en dotter med någon som kan överta gården i Berg. Valet faller på Per Nilsson, som är dräng hos sin bror Anders på Stora Björfjäll i Solberga socken. Bröllopet står i Spekeröd några dagar in på det nya året 1753, och Per flyttar till Berg. Då är Ingers mor redan död, och fadern har gift om sig. På Berg föds nu i rask takt åtta barn, varav ett tvillingpar. Ytterligare ett barn visar sig vara dött vid födseln. Det är äldsta barnet, sonen Bernt, som blir min anfader.

Som jag redan berättat får Inger och Per sedan följa sonen Bernt då han efter knappt 20 år flyttar till Alekärr och Romelanda socken.  25 år senare flyttar allesammans tillbaka till Spekeröd, denna gång till gården Röd. Det blir en kortvarig vistelse för Inger som avlider i feber den 10 november 1796, 69 år gammal. En bouppteckning hålls efter henne, men den omfattar enbart hennes s.k. gångkläder. Orsaken är förmodligen den att hon och Per inte är ägare till någonting annat än de kläder de går och står i; som jag nämnde i Per Nilssons berättelse har arvskiftet redan skett 1785 efter att Per svårt skuldsatt sig.

Som jag också nämnt har Inger tre yngre systrar. Kerstin gifter sig med tjänstedrängen Halvord Arvidsson och flyttar till Stora Risby i Hålta socken, mellan Kungälv och Marstrand. De får ett barn som dock avlider ett år senare. Då Kerstin skall föda sitt andra barn blir förlossningen alltför svår och Halvord förlorar både maka och barn. Kerstin blev bara 35 år.

Ingers två andra systrar, Gunilla och Anna, har jag inte lyckats följa vidare.

Det finns också ett antal halvsyskon till Inger eftersom fadern gifter om sig. Sex stycken är kända utifrån födelseboken i Spekeröds församling, men bara ett av barnen har ett känt öde: Agnes dör då hon är 12 år.

Sven Bengtsson (1730 - 1792)
varHuldas morfars morfar.

När vi p.g.a. den tidigare nämnda prästgårdsbranden i Romelanda inte har några kyrkböcker från 1700-talet, så blir det mer komplicerat att försöka rekonstruera Romelandabornas liv. Vi är hänvisade till andra källor. I fallet Sven Bengtsson vet vi faktiskt när han är född: den 25 januari 1730. Det är Häradsrätten i Inlands Södre härad som i en anteckning från 1750 uppger att unge drängen Sven Bengtsson uppvisat en av kyrkoherden undertecknad födelseattest med detta datum. Attesten är klartecknet till att Sven nu får ingå äktenskap. Man hänvisar till en kunglig förordning från 18 mars 1748, men vad denna förordning gäller vet jag inte.

Även om datum för födelse nu var känd så tog det ett bra tag att utröna var Svens vagga stått. Som så ofta fick jag tips utifrån. Jag visste att det fanns flera entusiaster i Romelanda som gett sig tid att rekonstruera de uppbrunna kyrkböckerna genom att studera andra källor, t ex mantalslängder, jordeböcker, bouppteckningar och mängder av domstolsprotokoll. (Det finns åtskilliga prästgårdar som brunnit genom århundradena, och i många församlingar pågår liknande rekonstruktionsarbeten.) Dessa personer känner inte till så mycket utanför sin egen sockens gräns, men desto mer om vad som rört sig innanför gränsen. Anette Tuores är ett namn som alla släktforskare med någon anknytning till Romelanda känner till. Jag tog kontakt med henne och vips började det hända saker. Ett tips om att Sven har sina rötter i Ödsmåls socken visade sig vara riktigt. På detta sätt kunde denna gren på släktträdet växa ytterligare några generationer. Skräppås i Ödsmål är alltså platsen där Svens vagga stod. Föräldrarna hette Bengt Torkelsson och Maret Svensdotter.

Omkring 1751 gifter sig Sven med Ingeborg Hansdotter, men hustrun avlider efter bara ett par års äktenskap. De får inga barn. De unga makarna har i varje fall bott på gården Kållen, alldeles vid Göta Älv, i den nordligaste delen av Romelanda socken. Det är under sitt första äktenskap som Sven blir stämd av sin gårdsbo Lars Andersson. Gårdsbo betyder alltså att det är ägaren av en del av samma gård. Det var vanligt, för att inte säga det normala, att de dessutom bodde i samma hus, även om det var i olika delar av huset.

Uppenbarligen har det varit lite skralt med grannsämjan.

Stämningen inlämnas till sommartinget 1752 och gäller den skogsmark som tillhör gården. Sven klarar sig undan det hela genom att hävda att käranden inte kan stämma enbart honom eftersom han inte är ensam ägare utan har ytterligare tre syskon som käranden i så fall också måste stämma. Tingsrätten går på Svens linje och tar inte upp målet.

Till hösttinget samma år är det dags igen. Nu är det Olof Hansson i Solberg som stämmer Sven och hans tre omyndiga syskon (som tyvärr inte nämns vid namn!). Även denna gång är det skogsmarken det är frågan om. Käranden hävdar att den gamla delningen av skogen blivit orättvis: Sven har fått den bästa skogsmarken medan käranden själv har blivit tilldelad ”ej annat än berg och mossar, hwarest skogswäxten ingen framgång hafwa kan”. Därför kräver han att delningen görs om.

När Sven och hans syskon skall försvara sig läser vi i protokollet: ”Swaranden bestridde av käranden påstådda jämkning alldeles, hållandes sig hårdt wid den … gamla delningen hwarifrån de sig icke begifwa wilja… sedan den i många mansåldrar blifwit hållen och efterlefwad.” Sven hänvisar till de gränsstenar som finns uppsatta i skogen, vilka också käranden erkänner finns bevarade. Inför rätten berättar sedan Sven att han tror att han vet vad den rätta orsaken till Olof Hanssons yrkanden är. Det är helt enkelt så att hans del av skogen är överutnyttjad och till stora delar uthuggen medan hans och syskonens del av skogen är fredad och sparsamt uthuggen. Vad det handlar om, säger Sven, är helt enkelt att Olof har virkesbrist för att han inte vårdat skogen. Inte så konstigt att han då vill utöka sitt skogsområde.

Tingsrätten går helt på Svens linje; eftersom gränsstenarna sedan urminnes tid har gällt som gräns finner inte tingsrätten någon anledning att göra någon ny delning, åtminstone inte så länge Sven motsätter sig detta. Olof Hansson har ”utan skiäl och anledning” stämt Sven och hans syskon och får betala hela rättegångskostnaden.

Efter dessa rättsliga prövningar och efter det att hans första hustru avlidit, gifter sig Sven på nytt, denna gång med Ingeborg Toresdotter från Norums socken och gården Torp. Att första dottern heter Ingeborg är helt följdriktigt. Namnet får hon efter Svens första hustru. På så sätt har vi tre Ingeborg i familjen. Det är också Svens första barn, Ingeborg, som blir min anmoder, men ytterligare fyra barn föds på Kållen.

Det är tack vare att bouppteckningen efter Sven finns bevarad som vi vet när han avled: 1792. Han blev alltså 62 år gammal.

Som tidigare nämnts i rättegångsprotokollen hade Sven uppenbarligen tre yngre syskon. Innan jag kunde lokalisera Svens födelsesocken till Ödsmål så kände jag bara till en syster. I mantalslängden 1760 finns nämligen en anteckning om en syster Bengta som gifter sig med en Sven Jacobsson och flyttar till Västra Hammar i Harestads socken. Gården nämns omväxlande som Rättaregården och Övergården. Nio barn finns omnämnda i Harestads födelse- och dopbok. Åtminstone tre av dem avlider i barnaåren.

Med Ödsmål som utgångspunkt kunde nu också de två övriga syskonen avslöjas. Det handlar om brodern Måns och systern Maret. Måns Bengtsson stannar kvar på Skräppås i Ödsmål och tar så småningom över bruket där. Hustrun heter Åsa Rasmusdotter, och hon ser till att födelsebokens anteckningar om födda barn i Ödsmål utökas med nio.

Systern Maret Bengtsdotter flyttar till Orust och Långelanda socken. Olof Björnsson på gården Mulltorp har just blivit änkling och nu tar Maret den avlidna hustruns plats.

Det finns faktiskt ytterligare fyra syskon, eller rättare sagt halvsyskon. Sven Bengtssons mor Maret Svensdotter gifter nämligen om sig då maken avlider bara 34 år gammal. Anders Rasmusson heter den nye maken och här blir det som sagt ytterligare barn. Deras vidare öden är emellertid höljda i dunkel, frånsett ett av barnen som avlider i sexårsåldern.

 

Ingeborg Toresdotter (1731 – efter 1804)
var Huldas morfars mormor.

Hon var lilla minstingen av åtta syskon, dotter till Tore Eriksson och hans hustru Ingrid. Hennes föräldrar bodde på gården Torp i Norums socken. Församlingen heter fortfarande Norum, men huvudorten Stenungsund är mer känd. Själva gården Torp är fullständigt utplånad av senare års bebyggelse. Den låg mellan Kyrkenorum och Högenorum, och idag består marken av ett stort villaområde. Själva Torps gård låg ungefär där Kyrkenorumsskolan ligger idag.

Ingeborg blir som yngsta dottern sist bortgift. Det sker på Johannes Döparens Dag den 24 juni 1754, som är helgdag och detta år infaller på en måndag. Ett riktigt midsommarbröllop alltså! Brudgummen kommer från Romelanda socken och gården Kållen. Han har nyss blivit änkeman efter bara ett par års äktenskap utan några barn. Nu flyttar Ingeborg till Romelanda och Kållen, vilket faktiskt inte är så långt som man kan tro: ungefär 1,5 mil fågelvägen över Svartedalens naturvårdsområde. Fem barn föds på Kållen och det är nummer 1, Ingeborg, som blir bron till oss sentida ättlingar. Hon får inte sitt namn efter sin mor utan från faderns första hustru.

Så mycket mer har vi faktiskt inte att säga om Ingeborg. Att hon överlever sin man med åtminstone tolv år vet vi eftersom hon nämns i mantalslängden 1804, men hur länge hon sedan lever vet vi inte p.g.a. obefintliga kyrkböcker i Romelanda för denna tid.

Syskonen vet vi lite mer om, åtminstone fem av dem. Brodern Nils flyttar till Kåleberg i Spekeröds socken och gifter sig med dottern på gården. Systern Blance bildar familj på granngården Högenorum. En annan broder, Lars Toresson, ser ut att bo kvar på Torp. Han är gift två gånger och får många barn. Ännu en syster till Ingeborg, Karin Toresdotter, bildar familj på Strandnorum. Också hon får många barn.

Ytterligare tre syskon nämns i födelse- och dopboken, men det är bara ett av dem, Erik, vars öde vi känner till; han dog i treårsåldern.

 

 

Måns Bengtsson Floberg (född c 1727) och Anna Aronsdotter (född c 1733)
var Huldas mormors farfar och farmor.

Måns Floberg är enligt en uppgift i husförhörslängden född 1727, och enligt militära uppgifter någonstans i och enligt militära uppgifter någonstans i Västergötland.

Vilken socken det är frågan om är emellertid fortfarande höljt i dunkel. Flo socken ligger nära till hands att förknippa med honom med tanke på hans namn, men inget har framkommit som bekräftar eller ens visar i den riktningen. Floby kan av samma skäl också komma ifråga. Hans patronymikon, Bengtsson, nämns en enda gång i kyrkböckerna. Men en Måns Larsson Floberg nämns som fadder vid ett tillfälle, och detta gör inte saken lättare. Det vi vet är att han var dragon. En dragon var en kavallerist som förflyttades till häst men som mestadels stred till fots. Länge var jag ovetande om vid vilket regemente han tjänstgjorde, men efter idogt letande så här i slutet av denna avhandlings färdigställande så tror jag att vi kan identifiera honom med dragon nr 83 i Bohusläns Dragonregemente (”Gröna dragonerna”), Bullarens kompani. De gårdar som stod för hans underhåll, s.k. rusthåll, låg i Krokstads socken, men det verkar inte som om Måns har bott i Krokstad.

Någon gång kring 1750 har Måns gift sig med en flicka från Västra Tunhem, alldeles vid foten av Hunneberg i Västergötland. Hon heter Anna Aronsdotter och är sex år yngre än Måns. Samtidigt får han också tjänst som dragon. Förmodligen var det senare en förutsättning för detförra; nu kunde han försörja en familj. Vi kan nu följa familjens flyttningar i trakterna kring Hunneberg, men låt mig samtidigt säga att vi rör oss på osäker mark; kyrkböckerna är mycket fragmentariska och ibland förvirrande. Men på ett ungefär bör deras ”geografiska” liv ha sett ut som följer.

Om ”dragon Måns” från mantalslängderna syftar på Måns Floberg så har familjen bott inhyses på ett ställe i Vänersnäs socken som heter Jonstorp. Jag har dock inte kunnat hitta var detta Jonstorp en gång legat.

Från 1756 bor i varje fall makarna på den lilla gården Kvillan, inklämd mellan Halle- och Hunnebergs tvärbranta bergssidor, alltså inne i den östra delen av den ravin som bildats mellan dessa västgötaberg utanför Vänersborg. Ett barn vet vi är fött på Kvillan, men förmodligen gäller detsamma för flera av de äldre barnen.

1762 till 1765 vet vi att familjen bor på andra sidan de båda bergen, i Västra Tunhems socken. Platsen är Rånnums Snickargård. Där föds nämligen min anfader Aron Floberg, som så småningom blir skräddare och flyttar till Göteborg.

Efter tre år i Västra Tunhem flyttar familjen tillbaka till Vänersnäs socken, men denna gång flyttar de runt på ett antal gårdar på själva näset, eller skall vi säga södra delen av den halvö som sticker ut i Vänern och som gett socknen dess namn. Skrivaregården är en plats, Hallby Storegård med torpet Brobacken en annan och Anundstorp ytterligare en. År 1770 försvinner familjen plötsligt, och inga spår av dem går att finna. Familjen har nu åtminstone fem barn, kanske sex. Äldsta (?) barnet, dottern Kerstin, bildar familj på just Hallby Storegård. Bengt, som blir skräddare liksom min anfader Aron i Göteborg, bor i Bragnum, Flo socken men flyttar så småningom till ”Dahl”. Han slutar sina dagar i Frändefors. En annan son, Samuel, blir hökare i Göteborg. Övriga barn är mer osäkra.

Om vi förutsätter att Måns Floberg är dragon nr 83 i Bohusläns dragonregemente, så får vi reda på några intressanta saker i de generalmönsterrullor som upprättades vissa år för att man skulle få ett begrepp om Sveriges militära styrka. I 1757 års rulla får vi veta att han tjänstgjort i sju år och att han är född i Västergötland. 1762 kompletteras bilden av honom då det anges att han är kommenderad på Carlstens fästning, alltså det vi brukar kalla Marstrands fästning.
Vi får också veta att han detta år begär och beviljas avsked från sin tjänst p.g.a. en skada ”af gammalt hugg uti wänster knäet”. Hur denna skada uppkommit vet vi dock inte. Det misslyckade s.k. Första Pommerska kriget 1757-1762 (även kallat ”Potatiskriget” eftersom många svenska soldater tog med sig det första potatisarna till Sverige och satte dem på sina torp) infaller visserligen under Måns tjänstgöringstid. Enligt Bohusläns regementes skrifter har en del av regementets dragoner kommenderats till Pommern 1758-1759, men just dragon nr 83 i Bullarens kompani har inte uttagits. Måns har alltså fått sin blessyr vid annat tillfälle.

Hans trogna gamla häst, som rusthållet i Krokstad bestått honom med, var i varje fall ett 13 år gammalt mörkbrunt sto med vit höger bakfot. Även hästen haltar p.g.a. spatt, alltså en inflammation med sammanväxta leder som följd, och kan inte längre gå rakt. Kraken är dessutom mager och rusthållet får böta för att de inte hållit häst med godtagbar kvalité. Den halte hästen pensioneras samtidigt med dess halte ryttare! 

Måns hustru, Anna Aronsdotter, var dotter till soldat nr 11 i Västgöta-Dals infanteriregemente, och bodde på Ekelunden, uppe på Hunneberg. Han hette Aron Månsson. Modern Hette Kerstin Bengtsdotter. Anna bör vara något av mellanbarnen i deras barnaskara. Annas historia har vi följt genom maken Måns, och vi kan bara konstatera att även hon försvinner kring 1770 och gömmer sig förmodligen på samma plats som maken - utom räckhåll för släktforskaren.

Hennes syskon skall dock till sist nämnas: äldsta systern Karin bor kvar på torpet Ekelunden med sin 12-barnsfamilj. Syster Kerstin finns på Stora skogen i samma socken. Ytterligare några syskon finns men dessa är antingen döda i barnaåren eller är deras öde okänt. Anna kan också ha haft halvsyskon (fadern var gift två gånger) men inget är känt om några sådana.

 

Nils Persson (död efter 1777)
var Huldas morfars farfars far.

Här har vi mycket knapphändiga uppgifter. Vi befinner oss i varje fall på Tjörn och Stenkyrka socken. Gåre heter gården där Nils tillbringar större delen av sitt liv, men han var inte född här. Sex km norr om Gåre ligger det nuvarande samhället Kållekärr. Här fanns på den tiden en gård som hette Skår, idag helt utraderad. Här föddes Nils. Pappan hette Per Gunnarsson och mamman Cissela Nilsdotter.

Omkring 1721 hittar han sin hustru Bengta Andersdotter från Gåre, och han flyttar söderut till sin hustru. Det blir åtminstone fyra barn och det är sonen Per som är vår anfader och som så småningom flyttar till Spekeröd och Romelanda.

Nils avlider någon gång kring 1780; enligt mantalslängden lever han 1777 och enligt död- och begravningsboken är han död då hustrun dör 1786. Eftersom han inte finns med i den förut nämnda boken, och den börjar 1779 så är det troligt att han avlider omkring 1778. Det är så långt vi kan komma.

Nils syskon vet vi något om tack vare en domboksanteckning från 1740. Där sägs att Per Persson i Skår betalat sina syskon för arvet efter fadern. Syskonen som nämns är Nils Pärsson i Gåre, Gunnar och Anders Pärsson i Tolleby samt Marit Pärsdotter. Vi har alltså vid denna tidpunkt fyra syskon till vår Nils Pärsson. Per är förmodligen äldst eftersom han tar över Skår. Trots ortsangivelsen Tolleby på två av bröderna har det inte gått att följa deras vidare öden, men systern har i varje fall bott på Tolleby Nedergård i Stenkyrka.

 

 

Bengta Andersdotter (c 1708 - 1786)
var Huldas morfars farfars mor.

Hennes far, Anders Nilsson, ägde Gåre i Stenkyrka socken på Tjörn. Modern hette förmodligen Börta, men så väldigt mycket mer vet vi faktiskt inte om hennes bakgrund. Vi känner heller inte till om det fanns några syskon till Bengta.

Om de ringa uppgifter vi har om henne stämmer så skulle hon gifta sig då hon är omkring 13 år. Det är knappast troligt även om det på andra håll finns tämligen säkra uppgifter om att man undantagsvis kunde gifta sig (eller snarare bli bortgift!) vid så unga år. Maken bör i varje fall vara Nils Persson från Skår i samma socken. Det blir maken som får flytta till Gåre, och här föds ett antal barn, varav sonen Per är länken till oss sentida ättlingar.

Anders Månsson (1708 – 1757) och Kerstin Persdotter (1702 – 1743)
var Huldas morfars farmors far och mor.

Anders lever sitt liv på gården Berg i Spekeröd socken. Varifrån han ursprungligen kommer är osäkert, men en kvalificerad gissning är att hans far är Måns Larsson som avlider på det närbelägna Skogen. Så många Måns finns inte vid denna tid i Spekeröd.

Trots att Anders avlider innan han fyllt 50 år så hinner han med två äktenskap och tio barn. Hans första hustru är förmodligen Kerstin Persdotter – förmodligen eftersom något egentligt bevis inte finns. Men eftersom Kerstin är den ende som avlider på Berg vid aktuell tid så är hon en mycket stark kandidat. Varifrån Kerstin kommer vet vi inte. Anders och Kerstin får fyra barn, och det är äldsta barnet, dottern Inger, som blir vår anmoder.

När Kerstin avlider 1743 gifter Anders om sig med den unga Marit Nilsdotter som föder honom ytterligare sex barn.

Anders och Marit avlider samma år med bara fyra månaders mellanrum. Året är 1757. Enligt mantalslängden så har Anders då varit blind i flera år, trots att han ännu inte fyllt 50. Förmodligen rör det sig om någon ärftlig ögonsjukdom; även yngsta dottern Gunnela har problem med ögonen redan i unga år. Tack vare att mantalslängderna måste ange orsaken till att en person inte skulle betala någon mantalspeng, vet vi sådana detaljer idag. Problemet med att vara helt blind och samtidigt försörja en hel familj måste ha varit stort, särskilt när de äldsta barnen alla var döttrar. Det gällde alltså för Anders att gifta bort en av döttrarna med någon som kunde ta över bruket i Berg. Räddningen kommer i form av Per Nilsson från Tjörn som gifter sig med äldsta dottern och flyttar in i Berg.

Anders enda syskon vad vi vet är en Rasmus Månsson. Hans vidare öden är för oss okända.

 

Bengt Torkelsson (1705 - 1739)
var Huldas morfars morfars far.

Med största sannolikhet föddes han på Kållen i Romelanda socken där föräldrarna Torkel Månsson och Bengta Bengtsdotter bor. Bengts son Sven Bengtsson kommer att bruka samma Kållen, men själv brukar han Skräppås i Ödsmåls socken under alla år.

Det är Maret Svensdotter från Gröteröd i Ödsmål som får honom att överge Romelanda. Både Gröteröd och Skräppås ligger i det område som gränsar till Norum och den petrokemiska industrin – vilket dock knappast har besvärat Bengt och Maret. Båda gårdarna finns kvar, om än i lite olika skick. Inte minst Skräppås är en ”pärla” för släkt- och hembygdsforskaren: ett lagom förfallet hus som triggar igång fantasin (bild se M VII:6). Huset – att det är samma hus som Bengt och Maret bodde i är väl knappast troligt, men platsen är säkert densamma – ligger i en slutning, är omgivet av höga träd alldeles vid huset, men i övrigt är den omgivande skogen utgallrad. Runt huset finns mycket vackra stengärdesgårdar som ser ut att vara restaurerade under senare tid. Kanske är huset, som idag är helt obeboeligt, föremål för upprustning av hembygdsföreningen eller någon privatperson. Framtiden får utvisa.

Sven, Måns, Maret och Bengta: detta är namnen på de barn som föds på Skräppås under loppet av sju år. Barnbarnen blir många: 29 kusiner. Naturligtvis är det många av dessa som inte överlever barnaåren, men kusinträffarna bör ändå har varit ganska stora.

Bengt avlider endast 34 år gammal. Den äldste sonen, Sven, som är min anfader, är då nio år, och lilla minstingen Bengta är bara dryga året. Med tanke på att barnadödligheten var mycket stor får man ändå säga att Bengt var lyckligt lottad som fick behålla alla sina fyra barn. Det kunde han tyvärr inte få uppleva, men så här i efterhand kan vi konstatera det.

Syskon till Bengt finns också, men det är inte mycket vi känner till om dem. Lars Torkelsson på Skår, Romelanda, är bevisligen en broder. Det ser vi eftersom vi har bouppteckningen efter honom. Där får vi bl a reda på att han genom testamente fått Skår av sin avlidna moster och hennes man Börje Andersson. Det är sådana här detaljuppgifter som är ovärderliga då det gäller att försöka rekonstruera de kyrkböcker som elden slukade i prästgårdsbranden i Romelanda. Lars på Skår får ett enda barn. De båda bröderna avlider samma år.

Jon Torkelsson är troligtvis också en broder som i mantalslängden finns antecknad på Skår under några år, men uppenbarligen är han avliden redan år 1738 eftersom han inte finns upptagen som arvinge i faderns bouppteckning

Maret Svensdotter (c 1712 - 1748)
var Huldas morfars morfars mor.

Födelseåret är uträknat utifrån åldern då hon avlider och kan inte bekräftas eftersom födelseboken för aktuell församling börjar föras något år efter hennes födelse. Aktuell församling i det här fallet är Ödsmål, norr om Stenungssund i Bohuslän. Sven Torbjörnsson och Maret Olsdotter heter föräldrarna på gården Gröteröd. Maret är deras andra barn.

 

Maret lockar till sig en 23-årig dräng från Romelanda socken, Bengt Torkelsson, och de nygifta tar i besittning en gård som heter Skräppås, bara någon kilometer från Gröteröd. Maret är bara 16 år då hon gifter sig. Fyra barn föds på Skräppås, varavsonen Sven är nästa generation på vårt släktträd. Men döden gör ett ovälkommet besök hos den unga familjen: maken Bengt avlider bara 34 år gammal, och hustrun står ensam med fyra små barn. Det går naturligtvis inte att driva gården utan en familjeförsörjare, och ett år senare finns en ny man i huset, Anders Rasmusson, och Maret föder ytterligare fyra barn, varav åtminstone en dotter dör i unga år.

Om denne Anders Rasmusson finns en liten smålustig historia i häradsrättens protokoll från år 1746. Det är Anders själv som anklagar Halvar Eriksson i Berg för att ha slagit honom med en käpp. ”Det stämmer” säger Halvar. ”Men det beror på att Anders uppmanade mig att slå honom!” När häradshövdingen då vänder sig till Anders och frågar om det verkligen var så det gick till svarar Anders att det kanske trots allt ligger en del sanning i det. Tidigare har Halvard hotat honom med stryk och nu hade Anders utmanat honom och sagt: ”Slå om du vågar!” Och det gjorde Halvard!

Nåväl, slåss får man inte, även om offret uppmanar till det. Halvard döms att böta tre marker silvermynt för varje ”käppesläng” och dessutom betala rättegångskostnaderna.

Som så många gånger i äldre tider är det sviterna efter en förlossning som till slut ändar Marets liv: två dagar efter att sonen Måns fötts avlider hon på Skräppås, endast 36 år gammal.

Marets syskon är Torbjörn, Anna, Jerp och Annika. De tre senare har jag förgäves försökt hitta i kyrkböckerna, men Torbjörn förekommer desto oftare. Det är han som övertar fädernegården i Gröteröd. Första hustrun är Börta Rasmusdotter. Med henne får han sju barn. Fyra av dem överlever inte barndomen. Också här är det barnsbörd som ändar hustruns liv, och Torbjörn gifter om sig med Helena Andersdotter från Åker i Norums socken. Också hustru nummer två föder sju barn, varav åtminstone två avlider i barnaåren. Torbjörn avlider av ”bröstsot” på Gröteröd 62 år gammal. Och nu är det Helena som får skaffa ny man…

En liten påminnelse kan kanske vara på sin plats här. Att våra dagars familjer ofta är ganska sammansatta med ”plastpappor” och fosterföräldrar och halvsyskon från flera kullar känner vi till. Vad vi inte tänker på är att forna tiders familjer ofta såg ut på samma sätt – men naturligtvis av andra orsaker. Idag är det spruckna äktenskap och separationer som är orsaken. Då handlade det om att föräldrar ofta dog och var tvungna att gifta om sig för att försörjningen skulle bli tryggad. Även om jag inte har direkta belägg för saken så torde t ex halvsyskon ha varit lika vanligt som att man hade helsyskon.

Sanningen bekräftas omedelbart genom att vår Maret Svensdotter också hade halvsyskon. Hennes mor Maret Olsdotter gifte om sig sedan Marets far Sven Torbjörnsson hade avlidit. I sitt nya äktenskap fick hon ytterligare fyra barn, som alltså var Maret Svensdotters halvsyskon.

Vadå? Är det lite för många Maret att hålla reda på?

 

Tore Eriksson (c 1680 – efter 1754) och hustru Ingrid (c 1684 – 1738)
var Huldas morfars mormors far och mor.

När det gäller Tore så vet vi att han bodde på Torp i Norums socken från vaggan till graven. Hans föräldrar var Erik Toreson och förmodligen Karin Esbjörnsdotter. Eftersom han var deras ende son så gick gården över på honom.

Torp i Norum finns inte längre. Det är helt utplånat genom den bebyggelse som idag heter Kyrkenorum och som består av villor och åter villor. Några få saker minner om det gamla hemmanet Torp: fastighetsbeteckningen på en del villor samt den gata i norra delen av villaområdet som idag heter Torpsvägen och som i stort sett omger det ursprungliga Torps mark. Förmodligen är platsen för Torpgårdarna den kulle där det idag ligger ett större hus av lite äldre modell som skiljer sig från den omgivande modernare enplansbebyggelsen.

Det finns en lucka i Norums vigselbok. Därför vet vi inte exakt när Tore gifter sig, men utifrån mantalslängden kan vi säga att det sker runt 1708. Hustrun heter Ingrid, men vi vet inte varifrån hon kommer, inte ens hennes efternamn. Hon får därför hänga med här på Tores blad.

Åtta barn föds på Torp. Det är det sista i denna rad, dottern Ingeborg, som är vår anmoder och som så småningom gifter sig och flyttar till Kållen i Romelanda socken. Fyra av de övriga barnen bildar familjer i Norum och det närbelägna Spekeröd.

Tores hustru Ingrid avlider på våren 1738. Yngsta dottern är knappt sju år och äldsta dottern är redan gift. Det finns också en 13-årig dotter, men säkrast är ändå att gifta om sig, tycker Tore. Även nya hustrun heter Ingrid (en annan uppgift säger Ingegerd) Svensdotter, men några nya barn ser det inte ut att bli, och äktenskapet blir kort, bara ett och ett halvt år. Tore överlever också sin andra hustru och lever på Torp som änkeman i 13 år. Han blev 74 år. Det är sonen Lars som får uppge boet efter sin far, och i bouppteckningen är det mest värdefulla, förutom själva gården på 5/16-dels skattehemman samt gårdens kreatur, ”en halfpart i en brännevinsspann”!

Så har vi då, som vanligt, att redovisa syskonen. Tre systrar är i varje fall identifierade: Marit, Anna och Gunnela. Marit gifter sig med en man från Ödsmåls socken. De bor till en början på Ålebacka i Spekeröd, men flyttar snart till Doteröd i Norums socken. Systern Anna med familj bebor Blixeröd i samma socken och den tredje systern, Gunnela, ser ut att bo på Tönneröd i Ucklums socken, åtminstone en tid.

 

Anund/Aron Månsson (c 1672 - 1742)
var Huldas mormors farmors far.

Hans liv har förmodligen till stora delar tillbringats ”på berget”. Det var så man sa om de personer som bodde uppe på själva Hunneberg öster om Vänersborg. Huruvida det var en förmån eller ett straff att bo ”på berget” vet jag inte men förmodligen det senare. Den odlade marken kan knappast ha varit särskilt bördig. Och att
Hunneberg skulle bli ett favorittillhåll för Sverige konung i slutet av 1900-talet, ja, det hade Aron naturligtvis ingen aning om. Men förmodligen skulle han ha glatt sig, inte minst för att älgstammen då skulle blivit decimerad.

Hans förnamn ser ut att förändras med åldern. Till en början kallas han Anund, men efterhand står det i kyrkböckerna Aron. Om han var född på berget vet vi inte. Det vi däremot vet är att han bodde på torpet Ekelunden, som låg på den delen av Hunneberg som hörde till Västra Tunhems socken. Någon vidunderlig utsikt från köksfönstret kan han dock knappast ha haft, för torpet ligger mitt på det platta västgötaberget.

 

 Den 24 januari 1696 gifter Aron sig med änkan Marit Jönsdotter. Han är 24 år och hon förmodligen äldre. Hustrun avlider 17 år senare, och några barn känner vi inte till i detta äktenskap. Nu är det Aron som är änkeman och gifter sig med Kerstin Bengtsdotter från Löne, närmaste granne på berget. Och nu blir det barn. Hur många är lite osäkert, och det är t o m en aning osäkert om vår anmoder Anna Aronsdotter är en av dem. Senare uppgifter om hennes
ålder stämmer nämligen inte riktigt med den Anna som föds 1728 på Ekelunden. Men, som sagt, det är relativt sena uppgifter. Anna gifter sig så småningom med dragonen Måns Floberg och flyttar ner från Berget, till Kvillan i Vänersnäs socken. En dotter Karin och en dotter Marit kan vara samma person (om fadern bytte från Anund till Aron, varför kan inte dottern byta från Marit till Karin då?). Tillsammans med dottern Kerstin bildar de familjer på olika gårdar i Västra Tunhem. Även den andra hustrun dör ifrån Aron och hans andra änklingsperiod blir längre än den första, drygt fyra år. Han avlider i en god ålder av 70 år. I begravningsboken kallas han ”fattiga Aron på Berget”.

Vi har inte nämnt att Aron Månsson var soldat i Västgöta-Dals infanteriregemente, det regemente som sedermera blev Hallands Regemente, I 16 i Halmstad. Aron och Släktforskaren har alltså legat vid samma regemente! Han ingick som menig soldat nr 11 i Livkompaniet och antogs 1690 och fick avsked p.g.a. sjukdom 1711. Min tjänstgöring var
något kortare… Om han deltagit i några slag går inte att få fram men Stora Nordiska Kriget pågick ju från 1700 till 1712, så riktigt på latsidan kan han knappast ha legat. Han var alltså en av Karl XIIs soldater. Medan torpet där han bodde fanns på Hunneberg så var han soldat under Kampetorp i Flo socken, öster om berget. Det var alltså denna gård som stod för underhållet av soldaten. Kanske tyckte gårdsägarna att soldaten gott kunde bo ”på berget” så att han inte behövde ta upp bördig jord på slätten.

Några syskon till Aron känner vi inte till.

 

Kerstin Bengtsdotter (död 1737)
var Huldas mormors farmors mor.

Löne var en liten gård eller ett torp mitt på Hunneberg och allt tyder på att Kerstin tillbringade hela sitt liv ”högt uppe på Berget” (för att nu citera Povel Ramel). Föräldrarna var Bengt Bengtsson och Anna Nilsdotter på Löne, och socknen
var Västra Tunhem.

Kanske var invånarna på Berget sig själva nog. I varje fall hämtade hon sin man i närmaste hus på berget, Ekelunden, bara någon kilometer bort. Förmodligen var det ingen skog på Hunneberg vid denna tid så kanske såg de varandras hus över den betade marken. Aron Månsson var soldat och dessutom änkeman, och nu lämnar Kerstin Löne och flyttar in på Ekelunden.

Efter några år är trängseln förmodligen stor i det lilla torpet, och om mina forskningar är riktiga kommer en liten flicka till världen i februari 1727. Hon heter Anna Aronsdotter och blir min anmoder.

Vi vet att Kerstin avlider i november 1737, men tyvärr upplyser oss inte begravningsboken för Västra Tunhem om hur gammal hon då var. Därför kan vi inte säga när hon är född och inte heller i vilken ordning syskonen är födda. För syskon har hon. Åtminstone två helsyskon och två halvsyskon. Mor Anna gifter nämligen om sig sedan Kerstins far avlidit omkring 1698. Men egentligen vet vi ingenting om dessa syskon mer än att de har funnits.

 

Per Gunnarsson (1664 - c 1724) och Cissela Nilsdotter (död efter 1736)
var Huldas morfars farfars farfar och farmor.

Bäst att erkänna med en gång: Pers födelseår har jag hämtat från Internet, men själv inte lyckats få fram. Att han är född på Skår i Stenkyrka socken på Tjörn lär dock vara oomtvistat. Också att han tillsammans med sin bror Nils tar över gården efter föräldrarna. På Skår från vaggan till graven alltså. Hans grav bör ha grävts kring 1724 om vi skall tro mantalslängdens uppgift. Egentligen är just mantalslängderna det enda vi har att gå efter när kyrkböcker ännu inte börjat föras.

Cissela Nilsdotter är hans hustru, och det lilla vi vet om henne är att hon i varje fall levde 1736. Minst 12 år levde hon alltså som änka. Vi vet ingenting om hennes föräldrar.
Minst fem barn föds på Skår och det blir sonen Nils som fortsätter vår släktgren. Han bor med sin familj på Gåre i samma socken.

Av Pers syskon bor alltså brodern Nils också på fädernegården. En annan broder, Eskil, flyttar till Valla socken och gården Hammar. Två systrar tycks också finnas vilka bor på gården Morik.

 

Anders Nilsson (död omkring 1721) och hustru Börta (död efter 1722)
var Huldas morfars farfars morfar och mormor.

Gården Gåre på Tjörn och Stenkyrka socken är deras hem i livstiden. Förmodligen har de tagit över Anders´ fädernegård. Börta känner vi bara till förnamnet, och att hon förmodligen överlevde mannen.

Vi har enbart en dotter, Bengta Andersdotter, som genom giftermål får bo kvar på Gåre. Förmodligen hade Anders och Börta både fler barn och dessutom syskon, men det är omöjligt att identifiera dessa.

 

Måns Larsson (c 1672 – 1742) med hustru
var Huldas morfars farmors farfar och farmor.

Spekeröd är socknen och Måns bor med sin hustru på Berg, där hans son Anders tycks ta över bruket. Det närbelägna Skogen tycks vara makarnas hem på gamladar för det är där Måns avlider 70 år gammal.

Att deras son verkligen heter Anders är inte bevisat, men mycket talar för det. En forskare får gärna redovisa sina rön, även de mer tvivelaktiga, bara han redovisar att det finns svaga länkar…

Ett indicium på att Måns och Anders är far och son skulle kunna vara att det om både Måns´ hustru och om Anders Månsson står att de är blinda. För hustruns del har hon förlorat synen redan 1715 och för Anders står den första anteckningen 1753. Är det månne dessa personer som jag skall beskylla för att vara orsak till den grumlighet i mitt vänstra öga som hela tiden besvärar mig?

 

Torkel Månsson (död 1738) och Bengta Bengtsdotter (död 1714)
var Huldas morrfars morfars farfar och farmor.

Vi behandlar dem båda på samma blad eftersom så lite är känt om dem.

Kållen – eller Kullen som det kallas i äldre handlingar – i Romelanda socken är deras hem, och förmodligen också den gård där Torkel är född. Hans föräldrar hette Måns och Anna. Varifrån Bengta kommer vet vi inte.

Tack vare en bouppteckning efter Torkel och Bengtas son Lars, från 1739, så känner vi också till att Bengta hade en syster på Skår. Där upptas nämligen som egendom ”en fierdendels hemman aflingejord beläget uti Skåår, som afledne Lars Torkilsson af des moster och hennes man Börje Andersson genom Testamente undfått och bekommit”. Om Skår var Bengtas och hennes systers arvejord eller Börje Anderssons vet vi däremot inte, men förmodligen den senares.

Vi har faktiskt också en bouppteckning efter Torkel. Den är från 4 december 1738. Som ett exempel på vad en bouppteckning ibland kan ge för upplysningar om den närmaste släkten citerar jag här inledningen:

Anno 1738 d 4 December wardt undertecknade kallade till at ike allenast Inventera och uptekna all den befintel. egendom och qwarlåtenskap som till finnandes war efter aflidne mannen Torkill Månsson på Kollen, utan Jämbwäll samma egendom skifta och dehla emellan dess barn och arfwingar, nembl. sonen Bengt Torkilsson och sone barnet, doteren Anna Larsdotter, som nu omyndig ähr, och blef förrättat, som efterföljer…

Troligt är att Torkel och Bengta hade minst två, kanske tre barn. Nu får vi reda på att de enda arvingarna som finns i livet är sonen Bengt och barnbarnet Anna Larsdotter. Följaktligen är sönerna Jon och Lars avlidna före 1738. Jon bör ha varit ogift.

Studerar vi mantalslängderna riktigt noga så ser vi att Torkel levt som änkeman ett tiotal år, från omkring 1714, då Bengta avlider, till omkring 1724. Detta år står han åter igen som gift i längderna, men hustruns namn letar vi förgäves efter. Och några ytterligare barn blir det inte heller. Torkel själv avlider som tidigare nämnts 1738.

 

Sven Torbjörnsson (död omkring 1722) och Maret Olsdotter (c 1691 - 1735)
var Huldas morfars morfars morfar och mormor.

Familjen bodde på Gröteröd i Ödsmåls socken, som var Torbjörns fädernegård. Hans föräldrar hette Torbjörn Bengtsson och Ingebor.

Hur gammal Torbjörn var när han gifte sig med Maret Olofsdotter vet vi inte, men bruden bör ha varit ung, kanske 17 år. Varifrån hon kom är inte känt. På Gröteröd föds i varje fall fem barn, varav sonen Torbjörn tar över gården med sin familj och dottern Maret gifter sig till Skräppås, inte långt från Gröteröd. Det är denna dotter Maret som är vår stammoder.

Sven ser ut att avlida omkring 1722 och Maret gifter då om sig med en Anders Olsson. Det blir då ytterligare fyra barn på Gröteröd.

Några syskon till vare sig Sven eller Maret vågar vi oss inte på att uppge; uppgifterna är alltför osäkra.

Det finns i Inlands Nordre Häradsrätts protokoll ett fall där Sven Torbjörnsson är involverad. Det är inget dramatiskt, men ett exempel på att det oprovocerade våldet i samhället ingalunda är någon ny företeelse. Och att det som förorsakar just detta våld egentligen har samma ursprung som idag, nämligen alkoholen. Dessutom är det ett vittnesbörd om att man vid denna tid tog allvarligt på sådant våld. Jag citerar 3 § vid vintertinget den 3 februari 1696 (jag har förenklat svenskan för att få sammanhang i texten):

Sven Torbjörnsson i Gröteröd anklagar Jon Arvidsson vid Starrkärs strand för att han på sin egen farkost har överfallit honom, både med slag och genom att riva honom i håret. Han menar att Jon borde plikta för detta.

Jon nekar, och säger att han knappt rörde honom utan bara stötte till honom på axeln. Sven vidhåller att han först fick ett slag på munnen, sedan ett på örat och ett tredje på axeln, och dessutom drog [Jon] honom i håret.

Helge Brorsson i Lillehammar, som var på plats, vittnar om att han såg Joen ta Sven i håret och sedan slå honom på munnen. 
Joen ber för sig och menar att det har skett i fyllan och villan.

Dom:Jon bötfälls för 2 slag, 6 marker samt 3 marker för hårluggning.

                 

                                                                 Gröteröd i Ödsmål

 

Erik Toresson (c 1641 – 1691)
var Huldas morfars mormors farfar.

Vi befinner oss i Norums socken och när det gäller de platser Erik bebodde under sin levnad så får vi använda vår fantasi om vi vill besöka dem.

Trots att han förmodligen är född på gården Torp och på 1660-talet gifter sig med en flicka från det närbelägna Järnklätt, så är det på gården Hammar han bosätter sig med sin hustru Karin. Du gör en snabbvisit på denna gård varje gång du på motorvägen passerar Stenungsund. Gården Hammar låg nämligen precis där motorvägen går fram, just där trafiken går över vägen till Måröd på östra sidan om motorvägen. Tänk på det nästa gång du kör där!

Precis här låg Hammar

Fram till 1672 bor familjen i Hammar, och flyttar sedan 600 meter norrut, tillbaka till Eriks födelsegård Torp. Vill du besöka den platsen så får du köra in i det villaområde som heter Kyrkenorum och ställa dig alldeles norr om Kyrkenorumsskolan. Tänk bort alla nybyggda villor, all asfalt och betong, alla bilar och motorvägsbrus, lämpligen genom att samtidigt blunda och hålla för öronen, och vips så står du framför några omålade stugor med torvtak. Du är på Torp. Och minsann, står inte Erik Torsson själv med slagan på logen och Karin sitter på trappan och spritar ärtor medan barnen leker tafatt på gårdsplanen!! Inte Tore förstås. Han är för liten och ligger och sover middag i kammaren.

Så kan det gå när fantasin är på! Fantasi är dock inte barnen. Fyra känner vi till, och den lille Tore i kammaren är vår anfader Tore Eriksson som vid vuxen ålder kommer att ta över Torp och bruka marken där. Erik själv avlider på Torp i 50-årsåldern.

Fantasi är det verkligen inte heller då Erik drar sin granne Börje i Stora Doteröd inför tinget. Det kunde ha gått riktigt illa. Historien står att läsa i Inlands Nordre Häradsrätts protokoll för den 17 juni 1676. Erik, som uppenbarligen nyss flyttat till Torp, är på hemväg från Stenung med Börje. De råkar i slagsmål på vägen, underförstått är det förstås sprit med i sammanhanget. Börje har i tumultet skurit upp ett djupt sår från Eriks vänstra öra ner mot mungipan. Erik klagar på att han har tvingats uppsöka läkare (bardskär) under tre veckors tid och det har kostat honom 7½ Riksdaler, en summa som han tycker Börje skall betala. Börje försvarar sig med att det var Erik som började slagsmålet. Erik hade tagit fast honom, skakat honom, slagit honom till marken, slagit både näsa och mun blodiga, rivit honom i ansiktet och säger sig också ha bett för sitt liv några gånger, men då ingenting hjälpte kände han sig tvingad att tillgripa nödvärn, eller ”nödvärja” som det står.

Rätten tar inte ställning till vem som började, men säger att den tänker visa mildhet mot Börje eftersom han är en fattig kronobonde och dessutom vill man inte försätta kronans egendom i svårigheter (!). Man dömer Börje till att betala 4 Riksdaler för bardskären Hans Nilsson i Kungälv, och dessutom plikta till kronan 2 penningar silver. De 4 dalerna skall levereras (det står faktiskt så!) till Erik inom 14 dagar om han inte vill förlora ”namn och värdighet”. Utöver detta skall Börje ge Erik 1 penning silvermynt eftersom Erik varit tvungen att anlita en ”plogman” i våras.

Vad kan vi lära av detta?

Svar: RÖR INTE SPRITEN! *

Det finns faktiskt en annan historia i domböckerna som ger oss en inblick i hur vardagslivet kunde gestalta sig för den vanliga människan under Karl XI:s krig med Danmark. På sommartinget 1680 kräver Erik Toresson en viss Mattis i Norum på betalning för en malmgryta som han, Erik, hade lämnat i pant till Mattis och erhållit 15 Daler silvermynt för.

När Erik sedan på Vårfrudagen, alltså Marie Himmelsfärd den 15 augusti, kom för att betala panten visade det sig att Mattis inte hade grytan där hemma utan förvarade den i Norums kyrka p.g.a. de oroliga tiderna. Han tog emot pengarna och lovade att han skulle återlämna grytan nästföljande söndag. Men av det blev intet. Tydligen har det hela glömts bort, och efter midsommar nästföljande år sker det som inte får ske, nämligen att ”fienden kom här å landet och kyrkian skiöflade, tagande alt bort, huedh dher utj war.” Vad det handlar om är helt enkelt de snapphanar eller partisaner som fanns runt om i de landskap som sedan några decennier nu var svenska. T ex fanns en slags gerillarörelse på Tjörn och Orust. Sverige var under denna tid i krig med Danmark och då de regelrätta arméerna stod på slagfälten (Sveriges blodigaste slag, slaget vid Lund, hade ägt rum bara tre år tidigare, 1676) led befolkningen under ett slags gerillakrig. Kyrkan ansågs tydligen vara den säkraste platsen för det som var värdefullt, men detta hade tydligen inte hjälpt folket i Norum.

Mattis i Norum försvarar sig inför rätten så gott han kan. Han erkänner att han fått pengarna tillbaka för grytan men att grytan nu är borta. Han försöker säga att Erik nog hade förvarat grytan i kyrkan även om han fått tillbaka den – han hade haft andra värdesaker i kyrkan som nu är borta – men rätten finner trots allt att Mattis, som erkänner att han fått pengar utan att lämna tillbaka grytan, skall betala de 15 Daler silvermynt som grytan värderades till.

Hur har vi det då med syskon till Erik? Vi känner i varje fall till en av dem, Lars Toresson. Han är gift två gånger. Det ser faktiskt ut som om dessa bröder helt enkelt byter gårdar med varandra omkring 1672. När Erik flyttar från Hammar till Torp så gör Lars precis tvärt om, flyttar från Torp till Hammar. Sådana här gårdsbyten är inte så ovanliga, men varför det sker vet jag inte. Förmodligen handlar det om försörjningsbörda. Deras föräldrar, Tore Larsson och Maret Klemensdotter, bor på Torp, så det är förmodligen där bröderna vuxit upp.

Att brödrasämjan inte alltid var den bästa visar sig samma år då Lars anklagar Erik för att inte ha gett honom kvitto på en summa han betalt sin bror. Inför rätten svär nu Lars ”en grufelig ädh, och sagdhe at hand setter fanden sin siell i Pant om han icke hafuer betalt Erich huer skillingh.” Uppenbarligen smällde den eden bättre än ett simpelt kvitto!

Karin Esbjörnsdotter (c 1650 – 1708)
var Huldas morrfars mormors farmor.

Länge stod hon i min forskning utan föräldrar och syskon, men en anteckning i begravningsboken upplyste om att hennes föräldrar borde sökas på gården Järnklätt i Norums socken. Att hennes far hette Esbjörn kan vi nog vara förvissade om, och så småningom, tack vare en lång domboksanteckning från 1668, vet vi nu att hennes mor hette Ingeborg.

Hon har också bevisligen ett antal syskon. Låt oss för omväxlings skull ta dessa så här i början. Lillasyster Ingeborg är gift med en Jerp Andersson och bor på Södra Gategården, nära det stora nybyggnadsområdet Hallerna i Stenungssund.

Karin har också minst tre bröder. Två av dem, Anders och Simon bor på fädernegården Järnklätt. Båda får stora familjer och deras respektive äldste söner, Esbjörn och Rasmus, övertar gårdsdelarna efter sina fäder. Men det finns på Järnklätt också en tredje broder med det norskklingande namnet Sigvord. Han nämns i det ovan nämnda domboksprotokollet och tycks i varje fall leva då. Men ingenting mer känner vi till om honom.

Nå, hur är det då med Karin själv? När hon gifter sig med sin Erik Toresson från Torp i samma socken flyttar de omedelbart till Hammar alldeles i närheten. Efter några år finner vi dem på Torp, och det är också där maken Erik avlider. Vi kan spåra fyra barn, men förmodligen rörde det sig om fler. Sonen Tore är i varje fall vår anfader och bör vara född efter flytten till Torp.

När Karin har varit änka i fyra år gifter hon om sig med en Tore Kristoffersson från granngården Blixeröd, men några ytterligare barn tycks det inte bli. 13 år senare avlider Karin. Vad det blir av maken har jag inte lyckats få fram.

 

Måns (död 1697) med hustru
var Huldas mormors farmors farfar och farmor.

Anledningen till att Måns får en hel sida är egentligen att vi faktiskt känner till datum för hans begravning. Den har gått av stapeln i Västra Tunhems kyrka, eller förmodligen hellre på kyrkogården, på den ”riktiga” Marie Bebådelsedag, torsdagen den 25 mars 1697.

Om nu detta vore det enda vi visste så hade ändå inte Måns kommit med i denna släktutredning. Anledningen att han finns med är naturligtvis för att han fått en son med det klingande namnet Anund. I vuxen ålder ändrade han sitt namn från Anund till Aron. Aron Månsson var soldat på det lilla torpet Ekelunden uppe på Halleberg i Västergötland. Det är också på Ekelunden som hans far Måns avlider. Vad Måns´ hustru kan tänkas ha hetat vet vi inte.

 

Bengt Bengtsson (död c 1698) och Anna Nilsdotter (död 1729)
var Huldas mormors farmors  morfar och mormor.

På Hunnebergs topp ligger den lilla gården Löne. Förmodligen var det bara fattigt folk som kunde bebo ”Berget”, som man sa i trakten. Den bördiga slätten nedanför kontrasterade starkt mot de steniga ägorna på berget. Berget var delat mellan två socknar, Västra Tunhem och Flo. Löne tillhörde Västra Tunhems socken.

Bengt och Anna bor alltså ”på berget”. Förmodligen har åtminstone Bengt bott där hela sitt liv; vi känner till hans föräldrar Bengt och Kerstin. Det är också ”på berget” tre barn kommer till världen. Man kan gissa sig till hur standardförmaningarna har låtit då de gått ut för att leka: ”Barn, kom ihåg: Ramla inte ner!” Dottern Kerstin ha uppenbarligen varit försiktig för det är hon som är vår anknytning till Bengt och Anna.

Bengt dör ett av de sista åren på 1600-talet och förmodligen gifter då Anna om sig med en Olof Jonsson. Åtminstone är det ”Olufs änka på Löne” som avlider 1729. Då har det tillkommit ytterligare barn ”på berget”.

Om man vill besöka Löne idag så går det alldeles utmärkt. Lämpligen passar man då också på att besöka Ekelunden, där dottern Kerstin bodde med familj. Man parkerar uppe på Hunneberg och får sedan gå ett par kilometer. Platsen Löne hyser idag inga byggnader utan enbart husgrunder, men är öppen och fri från träd och buskar. På en skylt står en del information. Där får man bl a veta att det sista huset på Löne brändes ner så sent som 1965.

 

Gunnar Eskilsson (död c 1691)
var Huldas morfars farfars farfars far.

Platsen är Skår i Stenkyrka socken på Tjörn. Skår finns egentligen inte kvar idag utan har uppgått i Kållekärrs samhälle. Där husen en gång låg finns idag nybyggda villor.

Om vi inte hade haft en del domboksprotokoll så hade vi inte vetat mycket om Gunnar. Domboksprotokollen är från 1668. På vintertinget detta år stämmer en Olof i Krogsdal just Gunnar i Skår om rätt att få återköpa en pantsatt halvt skattehemman i Bö Norregård i Stenkyrka socken. Olof menar sig ha mer rätt till gården eftersom hans släktingar var tvingade att pantsätta den. Han har heller varken hus eller jordbruk att livnära sig och sin familj på medan Gunnar Eskilsson har två, sitt eget Skår och dessutom aktuella Bö som hans svärfar köpt och som nu gått över i hustruns släkts ägo. Gunnar uppvisar ett köpebrev från 16 mars 1650 där det klart och tydligt står att svärfadern köpt gården.

Tinget hänvisar till Norges Odalsbalk kap 8 och tilldömer Olof rätten att lösa in gårdsdelen för 116 riksdaler. Att det är Norsk lag som gäller gör oss uppmärksamma på att det vid denna förhandling faktiskt inte är mer än tio år sedan Bohuslän blev svenskt, vid freden i Roskilde 1658. Vår släkting Gunnar, hans hustru Börta och hela släkten på Tjörn var naturligtvis alla norrmän. Under sitt liv kände de sig säkert aldrig någonsin som svenskar, även om försvenskningen naturligtvis tog sin början omedelbart efter 1658.

Ett par månader efter häradsrättens dom är saken uppe igen. Olof kräver att Gunnar omedelbart skall överlämna gården, men Gunnar hänvisar till rättens tidigare dom att han äger rätt att bruka gårdsdelen ett helt år.

Jag nämnde tidigare att Gunnars hustru hette Börta Nilsdotter från Bö Dampegård i Stenkyrka. Fem barn känner vi till, och det är sonen Per som är vår länk till Gunnar. Han är också den som tar över gården på Skår efter fadern.

Kort kan också nämnas att Gunnar haft några systrar, Elin, Börta och Gertrud. Elin bor i det förut nämnda Bö, på Berget, en av gårdarna där, med sin man Nils Rasmusson. Börta vet vi inte så mycket om medan Gertrud gifter sig med Carl Olsson och bor med familjen i Tyft, Stenkyrka. Dessa senare uppgifter har jag ”stulit” på Internet. Jag har inte själv lyckats lokalisera dessa systrar.

Börta Nilsdotter (död efter 1697)
var Huldas morfars farfars farfars mor.

Från det tidigare nämnda rättsfallet, där bonden Olof vill förvärva en hemmansdel i Bö Dampegård söder om Skärhamn på Tjörn, så vet vi att Börta kommer just från denna gård i Stenkyrka. Hennes syster Ingeborg bor kvar på gården då häradsrätten har sin förhandling 1668. Om hon är gift eller inte framgår inte av protokollet, men mantalslängden ser ut att kalla henne ”piga”, alltså ogift. Att systrarnas far på Bö heter Nils Svenningsson står dock klart.

Börta bor med maken Gunnar Eskilsson på Skår i Stenkyrka, nuvarande Kållekärr. Fem barn har jag registrerat som födda av Börta. Det är Per Gunnarsson som tar över Skår efter föräldrarna och som är vår stamfader. När en annan son, Eskil, i vuxen ålder avlider så antecknar prästen hans föräldrar. Förvånande nog kallar han Börta för Persdotter. Genom dombokens noteringar vet vi att Börta hette Nilsdotter. Om det är en ren felskrivning eller om det handlar om en sammanblandning av personer är svårt att säga.

Sista gången Börta nämns i mantalslängderna är 1697. Då har hon levt som änka i några år.

Jag har ofta hänvisat till mantalslängderna som ett viktigt komplement till de vanliga kyrkböckerna. Men vad är egentligen mantalslängder?

När statens finanser på 1620-talet var knaggliga, bl. a. på grund av det trettioåriga kriget, beslutade riksdagen att införa en ny skatt. Nya skatter är inte direkt ovanliga, men det ovanliga med denna skatt var att den blev en riktig långkörare. Den avskaffades inte förrän 1938. (Skyldighet att lämna årliga mantalsuppgifter fanns kvar ända till 1967, då den ersattes av Folk- och bostadsräkningar.) Förmodligen var det enkelheten som gjorde den så långlivad. Det behövdes inga krångliga beräkningar. I princip gick det till så här:

• Är du frisk?
• Ja!
• Är du vuxen?
• Ja!
• Då skall du betala 16 öre i skatt!

Länge var den 16 öre, men höjdes naturligtvis efter hand. Men skatten var aldrig betungande, inte heller för allmogen. Kanske är det också en förklaring till dess livslängd.

Mantalsskrivningen hölls en gång om året, kring årsskiftet. I början gick man från gård till gård och antecknade alla skattskyldiga. Ganska snart blev den vanliga ordningen att man samlade alla personer i en socken och så fick varje gård träda fram och redogöra för personerna. Från början var det alltså muntliga uppgifter som lämnades, men framför allt bland städernas borgare gick det från 1800-talets början att lämna in skriftliga uppgifter. Själva uppbörden av skatten skedde sedan i början av året.

Många personer var trots allt befriade från mantalspeng – under vissa perioder upp emot hälften av Sveriges befolkning. Principen var att alla mellan 15 och 63 år skulle betala, men undantag fanns, t ex om bonden satt kvar på gården efter 63 års ålder. Då fick han fortsätta att betala. Fattiga och sjuka var befriade från skatten, och det är därför som mantalslängderna innehåller upplysningar om människors hälsa. Adeln och deras tjänstefolk blev redan på 1640-talet befriade, sedan följde biskopar och professorer och militärer m fl.

 

Nils Olsson (död omkring 1708) med hustru (död efter 1709)
var Huldas morfars farfars morfars far och mor.

Här kan vi fatta oss mycket kort. Platsen är Gåre, Stenkyrka socken, på Tjörn. Efternamnet Olsson är enligt en forskare på Tjörn. Själv har jag inte funnit något sådant. Inte heller hustruns namn har vi.

Omkring 1687 gifter sig Nils och flyttar in på Gåre. Gården har tidigare legat öde enligt mantalslängden. Enligt förut nämnde forskare så heter Nils Olssons son Anders Nilsson, min anfader, som alltså också brukar Gåre.

Det vi säkert vet är att hustrun överlever mannen, som avlider omkring 1708. Om de hade fler barn än Anders vet vi inte.

Själva gården Gåre kommer att finnas i släkten åtminstone fyra generationer. Hur det förhåller sig längre tillbaka i tiden förblir nog en hemlighet.

 

Måns Andersson (död c 1686) och hustru Anna (död efter 1693)
var Huldas morfars morfars farfars far och mor.

I den första mantalslängden från 1669 finns Måns på Kållen i Romelanda socken tillsammans med sin hustru. Hur länge de bott där vet vi inte, men samma källa upplyser oss om att Måns avlider omkring 1686. ”Sonen” uppges då vara sjuklig och förmodligen då över 15 år eftersom han över huvud taget nämns (det vara bara personer mellan 15 och 63 som behövde betala mantalspeng). ”Änkan Anna” står nu för gården fram till 1693 då en ”Torkel” tar över. Förmodligen rör det sig om sonen Torkel, men 100-procentigt säkra kan vi inte vara. Han gifter sig i varje fall nästkommande år. Anna nämns inte efter Torkels övertagande av gården.

Torbjörn Bengtsson (död efter 1689) och hustru Ingebor (död efter 1701)
var Huldas morfars morfars morfars far och mor.

Deras hem på jorden var Gröteröd i Ödsmåls socken och deras tid var andra hälften av 1600-talet. Genom mantalslängderna kan vi på ett ungefär veta när de gifte sig och när de blev gamla – årtalen här ovan anger när de slutade att betala mantalspeng. De bör då ha varit runt 63 år. Från denna tid har vi inga kyrkböcker som tillåter oss att precisera ytterligare.

Sven Torbjörnsson är deras son, som också tar över bruket i Gröteröd. Några andra barn vågar vi inte gissa oss till.

Vi har en del uppgifter om Torbjörn i domstolsprotokollen. På vintertinget 1672 anklagar Torbjörn en viss Svend Rasmusson för att denne Sven ”hafuer slaget honom et hul uthi hufwuhet, med een liusestage”.  Ljusstaken har han kastat efter Torbjörn då han var drucken. Rätten konstaterar att parterna nu är förlikta, men det blir ändå böter för Sven.

På vårtinget nio år senare, 1681, framlägger Torbjörn i Gröteröd inte mindre än tre skriftliga och en muntlig stämning mot en viss Joen Clemensson. Det handlar om en ko som lär ha blivit ihjälslagen av Joens piga (det måtte ha varit en bastant piga!) för två år sedan. Parterna har då kommit överens om, och skrivit ett kontrakt, att Joen skall ersätta Torbjörn med 3 Riksdaler, men några sådana pengar har Torbjörn inte fått. När rätten skall kalla in Joen för att stå till svars visar det sig att han skickat sin fru istället. Rätten dömer Joen att betala de 3 Riksdalerna till Torbjörn, samt plikta ytterligare tre riksdaler för att han uteblivit från rättegången.

Gröteröd är idag en liten bondgård som ligger uppe på en höjd med utsikt över gärdena – och ett och annat industrikomplex i Stenungssund.

 

Bengt med hustru
var Huldas morfars morfars farmors far och mor.

Vi vet inget om makarna, varken var de levde eller när de levde. Anledningen till att de ändå får en egen sida är att vi känner två av deras barn, min anmoder Bengta Bengtsdotter samt en syster, som vi visserligen inte känner till namnet, men som var gift med Börje Andersson och bodde på Skår i Romelanda socken. Skår ligger strax norr om Kållen där Bengta bodde med sin make Torkel Månsson. Hade vi bara känt till Bengta så hade det inte blivit något särskilt blad, men för att kunna binda ihop syskon så måste vi ha föräldrarna med!

 

Tore Larsson och Maret Klemensdotter
 var Huldas morfars mormors farfars far och mor.

Torp i Norums socken är deras hem, men några årtal har vi inte. Däremot nämns hans namn i en bohuslänsk ”klassiker”, nämligen Axel Emanuel Holmbergs ”Bohusläns Historia och Beskrifning” som kom ut redan 1842. Där kan vi läsa om Norums socken och kyrka:

"En fond af 113 R:dr B:co är af aflidne åbon Thore Larsson i Torp donerad Norums socken, med willkor, att räntan deraf i lika lotter skall tillfalla kyrkan och de fattige."

Undrar om fonden fortfarande finns kvar?

Om Maret känner vi bara till att hon förmodligen är den som fått ärva Torp 1647. Det finns också en uppgift om att hon och maken Tore 1653 köpt till ytterligare mark av Marets kusiner Olof, Anders och Olof Olofssöner.

Genom några anteckningar i domböckerna känner vi till Tores två bröder Per och Björn. Den förre bor på Inlag i samma socken och den senare på Hammar.

 

Esbjörn Sigvordsson (död före 1669) och Ingebor Andersdotter
var Huldas morfars mormors farmors far och mor.

Deras hem på jorden var gården Järnklätt i Norums socken. Du ser gården uppe på en bergkulle då du kommer på motorvägen söderifrån och just passerat avfarten till Stenungssund och Ödsmål. 

                

                           Järnklätt är den högre liggande gården till höger. Blixeröd till vänster.

Det mesta vi vet om släkten på Järnklätt vet vi tack vare att släkten är oense om hur ägandeförhållandena skall se ut på gården. I en ganska svårläst och lite komplicerad rättsprocess under vintertinget för Inlands Nordre Häradsrätt 1668 går det att nysta upp en del av den stora släkt som funnits på Järnklätt. I princip alla de uppgifter som framförs här grundar sig på dessa sidor i domboksprotokollet. Kyrkböckerna för Norums församling hjälper oss föga eftersom de börjar föras först 1690 (vilket egentligen inte är sent i jämförelse med många andra församlingar!). Jag reserverar mig också för eventuella felläsningar i den ibland väl komprimerade 1600-talstexten.

Bakgrunden till rättsprocessen är denna: De båda halvbröderna Olle Torbjörnsson och Torbjörn Arvidsson stämmer sin morbrors son Sigvor Esbjörnsson och menar att Olle Torbjörnsson egentligen har rätt till 1½ öresbol (ett slags arrendemått) jord i Järnklätt eftersom brödernas mor Agnes Toresdotter haft del i arvet efter sin far Tore Sigvordsson på samma gård. Motparten, vilken, utöver Sigvor Esbjörnsson, också består av hans mor Ollu Ollsdotter och två av hennes svågrar från gården Gömme (i nuvarande Svanesund) i Långelanda socken på Orust, är dock väl förberedda och förser rätten med ett antal köpebrev som visar att Agnes har sålt sin del av gården, och att hennes söner inte kan hävda någon rätt till Järnklätt.

Nåväl, utifrån de uppgifter vi har i detta rättsfall kan vi nu få en viss uppfattning om hur familjen sett ut på Järnklätt. Esbjörn Sigvordsson bör vara född någon gång i början av 1600-talet och har avlidit före år 1669, eftersom den första mantalslängden anger Ingeborg som änka tillsammans med sonen Simon. Varifrån Ingeborg kommer vet vi inte. Hon finns inte med i de äldsta kyrkböckerna så före 1690 är hon i varje fall död.

Fem av deras barn har vi namnet på, och det är dottern Karin som är vår anmoder. Hon flyttar vid giftermålet till det närbelägna Hammar och lite senare till Torp. Järnklätt tas över av två av hennes bröder.

I domboken ser det också ut som om Esbjörn har två systrar, Ingrid och Kerstin, men ingenting sägs om deras hemvisst eller om de har familjer.

 

Bengt Bengtsson (död 1690) och Kerstin (död 1690)
var Huldas mormors farmors morfars far och mor.

Eller skall vi kanske säga att de kan vara det! Här är vi nämligen ute på lite hal is. Löne uppe på Hunneberg är platsen. Där finns ett par stycken Bengt. Jag har antagit att den Bengt som avlider 1690 är far till den Bengt som avlider omkring 1698.

En viss osäkerhet råder också om Kerstin. När hon avlider tre månader efter Bengt så står hon som hustru, vilket är lite märkligt. Det borde stått änka. Kanske förklaringen är att det gått lite för fort för prästen i Västra Tunhem. Eller också rör det sig om någon annan.

Men vi återvänder till Bengt Bengtsson. I begravningsboken kan man läsa prästens kommentar till det nyligen inträffade dödsfallet på Berget:

[Bengt] lefwde ährlihgen och ostraffeligen. Anammade till sigh före sitt aflidande Herrens H. Nattvard med stoor andacht och afsomnade sedan saligen.

Om gravsättningen skriver han: ”ligger i Bergeboernas grifteplats”.

 

Eskil Gunnarsson (död efter 1659) med hustru
var Huldas morfars farfars farfars farfar och farmor.

Här lutar jag mig enbart mot en annan släktforskares hemsida på internet, vilket man normalt inte alls skall luta sig emot! Men redovisar jag det så tycker jag det är OK. Nedanstående uppgifter är alltså inte resultat av egna forskningar.

Eskil skall med sin hustru och familj ha bott på Skår i Stenkyrka socken på Tjörn. Idag motsvarar det Skår 68:1. Hustruns namn känner vi inte men Gunnar, Elin, Börta och Gertrud var deras barn. Det är den förstnämnda som är länken i vår släkt, och som också tar över bruket på Skår efter fadern.

Syskon lär det också finnas, tre bröder, Sören, Sven och Simon. Sören skall ha varit skeppare och omkommit tillsammans med sin bror Simon. Uppenbarligen finns någon typ av dokument som jag ännu inte hittat. 

Allt tyder på att Eskil bott i Skår hela sitt liv.

 

Nils Svenningsson m hustru 
var Huldas morfars farfars farfars morfar och mormor.

Här kan vi definitivt fatta oss kort. Bö Dampegård är deras hem på jorden. Gården ligger alldeles i utkanten av samhället Skärhamn på Tjörn och tillhör Stenkyrka socken.

Uppgifterna är hämtade från internet och inte kontrollerade av mig. På samma ställe finns, något förbryllande, också en Nils Svennungsson, född i Kurlanda i samma socken. Han lär också ha varit boende på Bö Dampegård. En Nils Svenningsson och en Nils Svennungsson på samma gård vid samma tid?? Svårsmält! Men om det är frågan om samma person så finns både Nils far (Svennung Rasmusson) och farfar och farmor (Rasmus Svenningsson och Ingeborg Nilsdotter) där på Kurlanda. Jag vågar dock inte ta med dessa i mitt släktträd; uppgifterna är alltför förbryllande.

Döttrarna Börta och Ingeborg är de enda vi känner till, och det är Börta Nilsdotter som är min anmoder.

Bengt (död omkring 1671) och hustru Maret (död efter 1672)
var Huldas morfars morfars morfars farfar och farmor.

Deras hem är Gröteröd i Ödsmåls socken och vi nämner dem för att de är föräldrar till Torbjörn Bengtsson i samma Gröteröd.

Det är bara mantalslängderna som ger oss den knappa informationen att Bengt avlider kring 1671. Det är också tack vare dessa längder som vi vet att hans hustru (som bara nämns vid namn när maken är död) i varje fall lever året därefter. Mer vet vi inte.

 

Lars Larsson (död före 1659) och Johanna Persdotter
var Huldas morfars mormors farfars farfar och farmor.

Självklart är uppgifterna osäkra så här pass långt tillbaka i tiden. De bygger i stort på en annan släktforskares uppgifter (Evald Andreasson som kartlagt gårdarna i Norum och Ödsmåls socknar) i kombination med mina egna slutsatser. Ovanstående personer kan i varje fall vara de tre bröderna Tore, Björn och Per Larssöners föräldrar. Lars och Johanna finns i varje fall på gården Hammar i Norums socken (numera helt utraderad), och Björn är senare brukare av samma gård, och Torp, där Tore Larsson och hans hustru Maret Clemensdotter bor, ligger väldigt nära Hammar. Tredje sonen bor i Inlag, ett par kilometer sydväst om Hammar.

Även om vi inte med 100-procentig säkerhet kan säga att det finns några släktband mellan ovanstående två generationer så vet vi i varje fall att Hammar 1626 ägs av en Lauritz Lauritzen (vi får komma ihåg att Bohuslän då var norskt!).

Klemets med hustru Marit
var Huldas morfars mormors farfars morfar och mormor.

Torp i Norums socken är deras hem. Det är mer ett antagande att Klemets (eller Clemens) och Marit är föräldrar till Maret Klemetsdotter som gifter sig med Tore Larsson och brukar just Torp.

I mantalslängden 1671 antecknas Klemets som blind och året därefter är han död. Hustrun överlever honom.

Klemets föräldrar känner vi inte till, men tack vare ett jordaköp 1653 vet vi att han hade en broder Olof med åtminstone tre söner.

Sigvord Toresson och Ollu Olsdotter (född c 1580)
var Huldas morfars mormors farmors farfar och farmor.

Han är troligtvis född på Järnklätt i Norums socken där hans föräldrar Tore och Karin fanns.

Som gift med Ollu Olsdotter verkar makarna bo på hustruns födelsegård Gömme på Orust. Gömme tillhör Långelanda socken och låg i det nuvarande färjesamhället Svanesund. Makarna bor här fram till omkring 1625. På 1630- och 1640-talen har de återkommit till Sigvords hemgård Järnklätt i Norum. Var någonstans deras tre barn är födda vet vi inte, och förmodligen hade de även fler barn. Det är i varje fall sonen Esbjörn som är vår anfader.

Namnet Sigvord kanske också skall kommenteras något. Det har förmodligen forntyskt ursprung och är sammansatt av orden för ”seger” och ”väktare”. Vanligare namnformer är vårt Sigvard och Sivert. I skrift har jag stött på många olika stavningar, t ex Segwor, Sifuer och Sefuel.

Det är det tidigare omnämnda tingsprotokollet från 1668 som gör det möjligt att nämna åtminstone några av Sigvords syskon. Agnis är en syster som varit gift två gånger och har åtminstone två söner. Familjen har på senare år bott på Dalarna i Norums socken. Sidsella (Sissela) är en annan syster som med sin man Olle Börjesson möjligen bor på Lekvall i Hjärtums socken. Dessa är de syskon vi säkert känner till men förmodligen fanns det fler.

Gunder/Gunnar (död före 1626) med hustru
var Huldas morfars farfars farfars farfars far och mor.

Här måste jag hänvisa till uppgifter jag funnit hos andra släktforskare. Enligt en sådan finns han nämnd 1610-1612 på Skår i Stenkyrka socken på Tjörn. Samma källa nämner att han dör före 1626.

Hans fyra söner Eskil, Sören, Sven och Simon finns tydligen nämnda i något dokument från år 1626 som jag inte har tillgång till. Det är Eskil som är vår länk till Gunnar på Skår.

Tore Sigvordsson och hustru Karin
var Huldas morfars mormors farmors farfars far och mor.

Järnklätt i Norums socken är deras hem och i en gårdsinventering av samtliga gårdar i Norums socken, som finns att läsa på Stenungssunds bibliotek, vet vi att Tore ägde gården i varje fall 1624 och förmodligen också 1601 – 1611. Allt annat hämtar vi från det redan flera gånger nämnda rättegångsprotokollet från 1668. Utöver hustruns namn så finner vi här också en hänvisning till ett pergamentbrev från 1622 där arvet efter Tore är 9 öresbol jord i Järnklätt, 3 öresbol jord i Hällebäck, båda gårdarna i Norums socken, samt 1½ öresbol jord i Grössbyn, Ucklums socken. Om jag inte har missuppfattat det hela så skall denna egendom delas mellan en broder och sju systrar (alltså Tores och Karins åtta barn) så att brodern får 3 öresbol och systrarna 1½ öresbol var, hel enligt den tidens lag.

Om detta stämmer så saknar vi uppgifter på över hälften av Tores och Karins barn. Den enfödde sonen har vi emellertid i vår anfader Sigvord Toresson, som under sin senare levnad återvänder till Järnklätt efter ett antal år på sin hustrus gård Gömme i Långelanda socken på Orust. De två andra barnen är Agnes och Sisella Toresdöttrar, som båda har familjer.

Tore och Karin har båda varit födda på 1500-talet och avlidit någon gång under 1600-talets första hälft. Det är så långt vi kan komma.