Psalmer Jag Minns

Psalmer jag minns

 

Från barndomshemmet i Ränneslöv, där psalmsång hörde till den dagliga andakten, och från en mer än 40-årig kantorstjänst i Hålta har jag många minnen av psalmer både från Wallins och 1937 års psalmbok. Jag tar därför här bara med sådana, som haft  särskild anknytning till någon händelse eller på annat sätt fått en speciell ställning. Psalmerna är numrerade efter 1937 års psalmbok. De första psalmer, vi fick lära hemma i Ränneslövs prästgård var nog 66 "Si, Jesus är", 324 "Uti din nåd", 283 "Som fåglar små",63 "Ack,Herre Jesus", 429 "Välsigna mig och skydda", 439 "Nu är en dag framliden".  De användes, när Mor, Far eller någon annan läste med de mindre barnen i barnkammaren morgon och kväll. Så småningom utökades antalet. Några, som jag särskilt förknippar med Far, är 122 "Bort o värld", 136 "Hjälp att jag", 345 "Se det goda land",. Till min Mors psalmer räknar jag 158 Fröjdeande, statt mig bi", 260' "0 Jesu, det blodet", 280 "Det finns för mig". "Psalmerna vid de gemensamma husandakterna i hemmet, följde i stort sett kyrkoårets rytm. Den psalm, som brukade ingå i julfirandet och ge det sin, prägel, var 60 "En jungfru födde ett.   Granen var tänd liksom stakar runt om i salen, ur julbordets kyrka lyste ljus, och stämningen var förtätad. Och efter kaffet väntade julklappskorgen. 

I Ränneslövs och Ysby kyrkor spelade under hela vår tid där kantor Nils Ingloff. Han hade ett korrekt om än något långsamt spelsätt utan större, variationer. Mera sällan fick hans musikaliska begåvning komma till sin rätt. Haeffners koralbok, en stor psalmbok samt några blad med Mässans melodier var nog för honom. Någon högtidsdag kunde han visa andra takter. Som yngre hade han en mäktig stämma. Någon lär ha sagt: "När kantor Ingloff sjunger, predikar han". Påskdagens höjdpunkt var slutpsalmen 112:7,8 Då brukade kantorn "brumma". Det var väl den enda gången på året, då han. till en melodi i Sjöbloms koralbok använde orgelns trumpet och basun. Den, mäktiga verkan dessa stämmor hade, uppskattade vi barn. "Upp, min själ, min mun och tunga." Praktiskt taget alla begravningar inleddes med ps 542:1 "Jag går mot döden, var jag går": Om jordfästningen ägde rum ute på kyrkogården, kunde man höra kantorns starka stämma hem till prästgårdsträdgården. En enda söndagsbegravning kan jag minnas. Den ägde rum omedelbart före högmässan. Graven var på den gamla delen av kyrkogården söder om kyrkan. Då sjöngs ps 297:3 "Sänd, Herre, dina änglar' ut". Så gripande den verka de. En gång skulle ett gossebarn jordfästas. Kantorn hade förhinder, och jag fick göra mitt första försök att leda sången. På norra delen av kyrkogården med utsikt över slätten vigdes Lars Roland, en dag gammal, till gravens ro. Akten inramades av 582:1 o.5 "0, Jesu, giv att ..."

 Varannan fredag året runt var det bibelförklaring i "fattiggården", ofta kallad Buderöd efter "fattiggården" i Solberga, som hade det namnet. Dit gick hela familjen i flock, trampade på stigen i kyrkogårdens gräsmattor för att slippa gruset på gångarna. På senare tid hände det, att ungdomarna cyklade. Genom en korridor med många dörrar kom vi till samlingssalen, där några av "hjonen", mest äldre kvinnor satt. Salen luktade av färg och desinfektionsmedel. Vi hade våra sittplatser i ett hörn. En del andra församlingsbor och bokbindare August Nilsson från Laholm hade också, bänkat sig. Far satt vid ett bord ungefär i salens mitt. Så sjöngs en psalm, vanligtvis 23 "0, Herre Gud, oändelig".. Ofta lite för högt, då inget instrument fanns. Efter bibelförklaringen följde ofta ps 25 "0, Fader vår, barmhärtig, god". Så vandrade vi hem igen, kanske i vinterkvällens skymning eller sommarens aftonsol. Ännu en episod är förknippad med ps 25. Jag hade under militärtiden varit i Harplinge kyrka, där Reinhold Andersson var organist, och blev inbjuden att följa med till hans hem. Där samlade han sin lilla familj vid pianot och sjöng ps 25:4 "0, du Guds Helge Ande, kom .." Under min tid vid Halmstads läroverk var Felix Körling organist i stadens kyrka. Han hade ett livligare och mera spännande spelsätt, än jag var van vid. Men jag kan knappast säga, att jag minns någon av psalmerna därifrån. Däremot har jag ett starkt intryck av en upplevelse på. Västra kyrkogården. Jag hade kommit dit en eftermiddag, då det råkade vara begravning. Ut genom kapellets väggar strömmade solistens mäktiga stämma: 543:1 "Mina levnadstimmar stupa...." Under tiden i Halmstad fick jag emellanåt komma ut till Holm, där Knut Johnson var komminister. Han hade också tjänstgöring i staden.. Dett var alltid roligt att vara i det gästfria hemmet. Som regel var det morbror Knut, som hade högmässan i Holms kyrka. Då var den stående predikstolspsalmen 397:6 "Lär mig din rena lära...." Kantorn Oscar Bengtsson hade: förmåga att variera preludiet, trots att psalmen återkom så ofta.

Vid I 16, fanns två soldathem, ett söder om Göteborgsvägen och ett norr om kasernerna. I det senares kyrksal hade stadens präster emellanåt gudstjänst. En gång under fastan predikade morbror Knut där. Det jag framför allt minns från denna gudstjänst är ps 89. "Du bar ditt kors, så lär ock...." Första söndagen i Advent har väl alltid inletts med ps 55 "Bereden väg."  En dikt av Gertrud Areskog får mig att uppleva stämningen, inför denna psalm. Hon berättar om sin skolväg en vintermorgon, då fjunig snö täckte marken. "Man strök med vanten gärna i den på barriären där vid bron."(Då tänker jag på Österbro i Halmstad, fast den inte ingick i min skolväg.) från skolans rum och bönsal lyste ljus. " Då mindes man - ack det var lördag, det var advent - och man gick in och samlades till morgonbönen med spänt, högtidligt barnasinne. "Bereden väg för Herran ljöd det, och orgelns brus blev mäktigt dån. Ett sällsamt budskap, fyllt av glädje, likt vingslag nådde fjärran från, och psalmen slutade . Man satt där, med blicken blank, allt vad man känt av vintermörk novembermorgon blev ljust och tindrande advent." 

 Min bror Lars prästvigning i Ränneslöv 1933 var en stor händelse. I akten ingår ps 132. Far hade någon tanke på att den skulle utföras fyrstämmigt. Men nu blev det kantor Ingloff, som ensam fick svara för det. I den mörknande aftonen med spridda levande ljus i kyrkan ljöd hans stämma: "0, du Helge Ande, kom till oss in...." Andra söndagen i Advent samma år spelade jag för första gången vid gudstjänst i en kyrka. Orgeln i Ysby var placerad på en särskild läktare ovanför den ordinarie. Två ljus vid orgeln var den enda belysningen där. Den psalm, som satte sin prägel på gudstjänsten, var gradualen 587 "Vaken upp! en stämma bjuder." Kantor Ingloff var med och stödde med sin sång.. Orgeln brusade med fullt verk. Vid strofen "När efter mödan trött" sköt han in de två starkaste registren för att åter låta orgeln klinga ut vid slutet: "Du väcker mig så nådelig till evig frid och fröjd hos dig." ,jågon kör fanns inte på vår tid i Ränneslövs pastorat. Kantorn övade skolbarn till den årliga barngudstjänsten varje höst. Då forslades vår kammarorgel till kyrkan. Kring denna framme i koret, samlades sångarna. Ibland fick konfirmanderna sjunga vid julhögtiden. 1933 var det ingen högmässa vid ljus i Ränneslöv. Jag följde därför med Far till Ysby kyrka.  Från läktaren sjöng några flickor ps 51 "Det är en ros utsprungen." Vissa högtidsdagar sjöng kantorn solo. Så kunde vi juldagen ibland få höra Adams "0, helga natt." Den stående sången nyårsafton var ps 460 "Jag kan icke räkna dem alla..." I Långfredagens aftonsång ingick hymnen "Det är så tyst" av Wirsen-Viotti.

Ofta har Ps 600 förekommit. Jag förknippar den särskilt med ett speciellt; tillfälle. Det var kyrkoherdeval i Hasslöv och Voxtorp i februari 1934. Far var valförrättare i Vaxtorp, och jag skulle vara valnotarie där. Kom-munalmän från orten skötte dock vallängden mycket bättre. När sammanräkningen sent omsider var slut och prosten Hellden kommit från Hasslöv, avslutades förrättningen, med bön, och jag fick på kyrkans orgel spela 600:7 "Herre, signe du och råde...." Axel Abring valdes med stor majoritet till ny kyrkoherde. I Solberga pastorat blev samma dag Robert Hedström vald. Mors bortgång kom mycket oväntat. Under lördagsandakten utbrast Mor plötsligt: "Vad var detta?" Vi hämtade en säng, och på denna vilade Mor, medan. Far läste bibelord och psalmer. Efter en halvtimme var Mor medvetslös, och vi bar in sängen i "gästrummet". Några timmar senare hade livet flytt. Far och vi hemmavarande syskon, försökte sjunga ps 599 "I hoppet sig min frälsta själ förnöjer..." Begravningsdagen sjöngs som utfärdspsalm framför prästgårdens flygel   ps 142:5 "O, Herre Gud, var mild och god.." Vid jordfästningen sjöng kantorn "Det blir så tyst...".

 Far hade söndagligen två högmässor. Några veckor efter Mors begravning hade kyrkskjutsen gått till Ysby, då vi upptäckte, att Fars glasögon låg kvar hemma. Jag cyklade då till Ysby kyrka. Just som jag gick in i sakristian bakom altaret, stämde församlingen  upp, ledd av kantorns kraftiga stämma, ps 254:7 "Försonare, du har för mig och alla ..." Eftersom Far läste privat med mig, då jag gick i Halmstads skola, deltog jag så gott som aldrig i den ordinarie undervisningen för konfirmander. Men, när jag senare var hemma efter studentexamen, hörde jag: ofta Far sjunga med konfirmanderna ps 212:3 "0, du härlighetens sken..." Vid deras första nattvardsgång avslutades gudstjänsten med ps 191:7 "Sist beder jag rätt innerlig..." 1936, sökte jag in på seminariet i Göteborg. Vid provet skulle man sjunga någon sång eller psalm. Jag hade också som mål att bli kantor och valde ps 140::3 "En gång, när slutat är allt ve..." Melodien är skriven av organisten i Gustav Vasa Otto Olsson. Någon skall ha frågat honom, hur man komponerar en sådan, och fått. svaret: "En sådan komponerar man inte, en sådan får man." På seminariet var det daglig morgonbön. Rektor Walli eller lektor Ljunggren brukade leda den. Någon av eleverna svarade för Oregelmusiken. En psalm, som ofta återkom, var 305 "Fader, du vars hjärta gömmer ..." Fars död kom också oväntat. Han var intagen på Halmstads lasarett några dagar före den lördagskväll, då personalen hittade honom död framför sängen, troligen under aftonbön. Jag gick då på seminariet och bodde hos Gerda Jeppsson på Rygatan. När jag fick budet per telefon, åkte, jag ut till Lars, som hade lägenhet, i Gamlestaden. Efter natten där tog jag tåget till Vallberga och vandrade vägen hem. Högmässan i Ränneslöv varslut, och jag följde med kyrkbilen till Ysby. Från gudstjänsten, där minns jag bara. ps 595 "I djupet  av mitt hjärta...." Utfärdepsalmen vid jordfästningen var densamma som tre år tidigare. I kyrkan sjöng. kantor Ingloff  "O, huru ljuvligt..."

Under min, tid på seminariet hälsade jag ibland på släkten i Jörlanda. I Solberga spelade Lotten  Ringius. Då min morbror Harry Nyblom predikade där en Pingstdag, blev jag ombedd att  svara för musiken. Gradual var ps 131. Kanske sökte jag i ungdomlig iver att rycka med församlingen i ett livligare tempo, än den var van vid. "Och giv oss frid, när livets afton skymmer..." Sommaren 1938 vikarierade jag en tid för domkyrkoorganisten Herman Asplöf i Gustavi domkyrka. Missionsdagen tjänstgjorde prosten Robert Janson.  Gradualen, var ps 249. Orgeln hade väldiga resurser t.o.m. 32-fots-stämmor. Fullt verk var som bruset av stora vatten. Med rullsvällarens hjälp var det lätt att öka styrkan fram till vers 3 "Jubeltonen brusar genom himlars kor...," för att sedan återgå till svagare stämmor på vers 4 'Bed' att. Gud...." När jag var på väg ut efter gudstjänsten, kom prosten Jansson ner och gav uttryck för sin uppskattning av det sätt, på vilket psalmen fått komma till tals. När jag fått ordinarie tjänst som lärare och kantor i Hålta, beslöt, Ingrid och jag att gifta oss. Bröllopet firades i Annedalskyrkan i Göteborg, där Ingrid var döpt, och konfirmerad. Konfirmationsprästen Gerhard Rexius, som då varkomminister i Annedal, förrättade vigseln. Akten inramades av ps 326:1 o 2 'På Gud och ej på eget råd..." och ps 12:2 o 3 "Den nåderike Gud...." Min bror Gustaf svarade för orgelmusiken. Brudkoret ur Lohengrin av Wagner inledde, och Bröllopsmarsch ur Ett bondbröllop av, A. Söderman avslutade högtiden.

 Under våra sommarlov besökte vi flera gånger Funäsdalen i Härjedalen, där Georg Granberg var kyrkoherde. Från gudstjänster i kyrkan under fjället minns jag särskilt, två psalmer. Den ena är 363 "Jag vet på vem jag tror..., den andra 287 "Herre, jag vill bida..." Sommaren stod varm i dalen mellan fjällen, och på avstånd skimrade snöklädda toppar. "Himlar öppnas vida, här är helig ort  - och jag ser ett skimmer från en snövit tron," En gång var det gudstjänst i det fria i Mittådalen.. På fjällheden, bland fjällbjörkar och sommarens blomster sjöng kyrkoherde Granberg tillsammans med några samer en sång, som kommit in i 1986 års) psalmbok, "De komma från, öst' och väst...." En sommar besökte vi Kvikne i Dovrefjällen i Norge. Där upplevde Björnstjerne Björnson sina första barnaår. Vi kom in i kyrkan från 1600-ta-let, där hans far var präst.  När vi gick omkring och besåg den, spelade en musikstuderande på kyrkans orgel ps 163 "Gammal är kyrkan." Den, var den enda, norska, koralen i den svenska koralboken. Ännu när. vi gick ut, följde oss tonerna. "Give då Gud, att var vi bo...." En annan sommar for vi genom Jotunheimen och kom till Lom. På lördagen var det bröllop i den gamla stavkyrkan. I söndagens högmässa förekom ps 265 "Ingen hinner fram,..." Den norska melodien grep oss med sina vemodiga tongångar, helt olik den hurtfriska svenska. Psalmen hör också ihop med Elisabeth Bergstrand-Paulsens författarskap. När Anna Mathilda i boken Kronan firar bröllop i Långasjö kyrka, glömmer organisten spela brudmarschen, och hela församlingen sjunger i stället,"Hela vida världen Gud bjuder och ber: Kämpa för sällhetens krona..." 

Varje examen eller skolavslutning har väl ps 474 "Den blomstertid nu, kommer" varit självskriven. Den hör till de mest älskade psalmerna i vårt land. Skollovet med allt vad det innebär ligger framför. Glädje och fest. Har man varit vid Hångers källa på Gotland, får psalmen en djupare dimension. Här skall superintendent Israel Kolmodin ha diktat sommarpsalmen framför andra. En sommardag var vi där, Ingrid, Gertrud, Gundela och jag och upplevde stämningen. "Man hörer fåglar sjunga..." En del psalmer i psalmboken sjungs sällan eller aldrig, andra återkommer ofta. Det är många jag minns, även om jag inte, tänker på dem i förbindelse med något, visst tillfälle. Kanske med något undantag. Marits och Bengts bröllop i Hålta kyrka avslutades enligt, Ingrids önskan med ps 462:8: "Jag kan trygg vid Herren vila. De flesta jordfästningar i Hålta har efter akten i kyrkan avslutats på kyrkogården. Med skolan och Hålta annex i grannskapet och den egna gravplatsen i närheten har vi då brukat sjunga ps 396:5 När jag slutar mina dagar, låt i ro mig somna in. Ske det, när dig helst behagar, blott jag evigt bliver din. Kom, o Jesu, bliv mig när, låt mig bliva, där du är.

Hålta i december 1987 Karl Lindman