Ruth Ådahl

Ruth Viktoria Lindman, född i Solberga 18/7 1914, död i Eldsberga 30/1 1971.

Gift 17/12 1940 med Klas Yngve Andreas Ådahl, född i Öxabäck 3/10 1912, död i Örby 13/1 2001.

Ruth växte upp i Ränneslövs prästgård som nummer sex i syskonskaran på tio barn. Flickorna i familjen fick sin skolundervisning i hemmet, och Ruth fick hjälpa till med undervisningen av de yngre syskonen. Hon gick aldrig i någon vanlig folkskola som hennes jämnåriga. Hela hennes värld var inom hemmet, tillsammans med föräldrar och syskon och i kyrkans gudstjänster. Hon arbetade också gärna i trädgården och tyckte om att sköta hönsen.

Måltiderna i prästgården intogs i matsalen med vit duk på bordet. Barnen fick inte prata. Men de gjorde tecken åt varandra och någon kunde ha en bok i knät och läsa lite i smyg.

Ruth kunde berätta om barnjungfrun Mina och hur hon sysselsatte sig med barnen: Borra, borra bockehorn, Busta busta trummeli tratt var lekar hon lärde dem.

Syskongemenskapen var stark i Ränneslövs prästgård. Tillsammans med syskonen fick hon kärlek till fåglar och natur. De promenerade till ”Höjderna”  och hade många fina naturupplevelser på den sydhalländska slätten nedanför Hallandsåsen. Genom alla år höll Ruth kontakt med sina kära syskon.

När modern Elin Lindman dog den 17 mars 1934, 54 år gammal, tog Ruth ansvar för trädgården, som hennes mor tidigare hade skött.

När fadern Alvar Lindman dog den andre oktober 1937, flyttade Ruth tillsammans med några av syskonen till Göteborg. En period arbetade hon på Strands barnhem utanför Ulricehamn. Föreståndarinna på barnhemmet var Sara Ådahl som var syster till vår farfar Arvid Ådahl. Så kom det sig att Ruth blev inbjuden till Freden i Kinna, där Saras syster Elin bodde tillsammans med vår farmors syster Maria Svensson.

Där träffades Ruth och Yngve och den femte juli 1939 förlovade de sig. De gifte sig i Vasakyrkan i Göteborg den 17 december 1940, eftersom Yngve hade en tjänst som kyrkoadjunkt i Vasa församling. Deras första hem var på Sten Sture gatan i Göteborg, där äldsta dottern Monica föddes 1941. Ruth och Yngve bodde sedan på Molinsgatan i många år. Där föddes fyra barn: två flickor och två pojkar.  

Fyra trappor upp och utan hiss och fem barn, det var ett strävsamt liv för Ruth. Men hon var väldigt barnkär och gladde sig mycket åt att se sina barn växa upp. Ruth var flitig besökare i Vasakyrkan och barnen fick följa med efterhand som de växte till sig. Det blev också många promenader med barnen, i barnvagn eller vid handen, till olika lekplatser eller ner till Grönsakstorget för att handla. Tvätte-Berta hjälpte till när det var tvätt, och Ruth hade även olika hembiträden.    

Våren 1953 gick flyttlasset från storstaden till Eldsberga på den sydhalländska slätten, där Yngve hade fått tjänst som kyrkoherde. I Eldsberga föddes det sjätte barnet, yngsta dottern, Astrid 1956. Ruth var mycket ordningsam och gick helt in för att sköta hem och familj. I förmaket blommade de röda pelargoniorna i terrakottakrukor och i matsalsfönstren stod blå Saint Paula på rad.

Gudstjänsterna i kyrkan och andaktslivet i hemmet stod i centrum för Ruths liv. Till exempel läste hon Roos andaktsbok med frakturstil varje eftermiddag. I ord och handling förmedlade Ruth sin varma gudstro och evighetsallvaret till barnen i familjen. Hennes stilla och vänliga väsen gjorde intryck på många. Söndagseftermiddagarna samlade Ruth barnen. Då var det genomgång av lilla katekesen, psalmsång och läsning ur söndagsskoletidningen Kyrkan och barnen.

Varje kväll höll Yngve husandakt med familjen och sedan läste Ruth aftonbön med de yngre barnen. Ruth hade hembiträden i perioder, men tyckte det var lugnare att sköta hushållet själv trots allt. Då blev det en mindre att ha ansvar för.

Våren 1959 insjuknade dottern Karin i akut hjärtmuskelinflammation. Ruth var vid hennes sida under de dagar hon vårdades på Halmstads lasarett. Ruth som förstod att det var mycket allvarligt frågade Karin: ”Är du rädd för att dö?” ”Nej”, svarade hon. ”Jag är inte rädd för att dö, för Jesus har dött för mig!”. När Ruth frågade om hon skulle läsa en psalm för henne svarade hon: ”Ja, läs ”Uti din nåd”. (Psalm 240) Karin dog i sin mors armar 10 april samma år, 15 år gammal.

Detta var ett mycket hårt slag för hela familjen och särskilt för Ruth. Hon sörjde djupt sin älskliga dotter. Men livet måste gå vidare och Ruth, som var djupt förankrad i sin kristna tro sedan uppväxten i Ränneslövs prästgård, visste vart hon skulle gå i sin sorg. Sedan var ju yngsta dottern, Astrid, då ej tre år fyllda, en stor källa till glädje för familjen.          

Ruth hade, som prästfru, ansvar för den kyrkliga missionssyföreningen i Eldsberga. Hon deltog i syföreningens möten, bjöd på kaffe och hjälpte till att ordna med den årliga försäljningen med lotterier, dragningar och auktion.

Ruth var konstnärligt begåvad men tog sig inte tid att utveckla sina talanger. Hon sysslade gärna med handarbete av olika slag när tiden tillät. Hon stickade, sydde barnkläder och broderade. Fåglar och natur var ett intresse Ruth hade sedan uppväxten i Ränneslöv. Hon kunde sitta och lyssna på skivor med inspelade fågelläten.

Ruth hade mycket att stå i med att sköta en stor prästgård som också fungerade som församlingshem med kaffeservering i olika sammanhang. Men under Yngves semester kunde man få se henne i hängmattan med en bok i handen. Det var avkoppling för Ruth.

Ruth läste gärna högt för barnen. Hon kunde också ta fram en lekfull och skämtsam sida, som när hon lekte vattenkrig med barnen på gårdsplanen framför prästgården. Då var det full fart.  

Ruth hade problem med struma, vilket hon också fick behandling för.

Ruths genuina fromhet och hennes omsorger om och böner för barn och familj präglade hennes liv i helg och vardag. Hon uttryckte också sin tacksamhet över att hon fått så mycket i livet.  

Ruth avled på Lunds lasarett den 30 januari 1971 i sviterna efter en hjärntumör. Hela familjen var samlad vid hennes dödsbädd. Ruth sjöng gärna med i psalmerna vi sjöng på lasarettet. En gång tog hon själv upp ”Lovad vare Herran, våra fäders Gud”. (1937 års psalmbok nr 10) Den hade vi aldrig sjungit hemma. Det var tydligen något som hon hade med sig från hemmet i Ränneslöv, och nu fick hon förmedla detta. Ruth blev 56 år gammal. Hon lämnade ett mycket stort tomrum efter sig.

Den här lilla versen skrev hon i ett poesialbum:

Följ alltid ordets stjärna
Den lyser dig så gärna
I ljus som mulen dag
Var alltid nöjd och stilla
Var trogen i det lilla
Och fly till Gud varenda dag

Barn:
Monica,1941
Karin, 1943-1959
Ingrid,1945
Knut,1947            
Bengt,1951
Astrid,1956 

Porträtt av Ruth målat av brodern Karl 1956

 

Anna om sin syster:

 Så har vi Ruth Viktoria (1914-1971) av småsyskonen kallad "Åtta". Det var hon och Lars, som förde mig in i naturens underbara värld. Ruth var ordningsfull. Hon stod för trädgården, sedan Mor gått bort. Fönstren i vårt flickrum prunkade av rikligt blommande krukväxter, skötta av Ruth Hur ofta gladde hon inte sina småsyskon med att rita och berätta hela serier om tomtar och barn osv. Papperen till dessa var oftast omslagspapper, som man fick tillirivet sig en bra bit från Bröderna Karlssons affär. Två vackra minnen från Ruth har följt mig genom livet, Det ena är en solig sommardag. Ruth i flätor och vit bomullshatt  vandrar med mig på gången utefter kalvhagen ner mot märgelgravarna. Det blev för mig en överväldigande naturupplevelse. En sådan ljuvligt skön blomsterprakt. utav humleblomster, smörblommor, gökblomster, förgätmigej och över allt detta en skir slöja av hundkäx! Ännu idag kan jag se allt detta framför mig och känna den litet fuktiga sandjorden om skorna. Jag kallade gången för Midsommarvägen - eller hette den redan så?

Tyvärr flyttade vår idoga arrendator kalvhagens stängsel till andra sidan gången, och Midsommarvägen försvann! Det andra minnet är en Allhelgonadag i Ränneslövs kyrka. Jag sitter. bredvid Ruth och ser upp i hennes ansikte, medan hon sjunger med i psalmen: "Vem är den stora skaran där." Emellanåt. tittar hon ned på mig med sina stora, vackra ögon. "Och deras jubel slut ej tar”