Skånepräster I Släkten
Kursiverade texter: inte anfäder men deras nära släktingar
Löderup 13. Bertil Knudson (Bertillus Canuti Aquilonius) war född i Kongsted af Faxö härad på Seland 7/3 1588. Hwilka hans föräldrar warit, känner man ej, men modren lefde ända till 1617. Han gjorde i sin ungdom widlyftiga resor, som sträckte sig ända till berget Kaukasus, och studerade wid utländska högskolor, der han förwärfwade sig magistergrad och wann många lärda bekantskaper, hwilka sedan genom brefwexling underhöllos. Äfwen erhöll han titel af poëta laureatus Cæsareus. På måren 1612 sattes han till rektor wid skolan i Malmö. Wid den visitation, som biskop Pål Mortensen höll derstädes i Februari 1613, befanns att rektor skötte sitt kall med temlig trohet och framgång; twå af disciplarne woro så försigkomne att de efter examens slut höllo latinska orationer, hwilkas innehåll war commendatio urbis och gratiarum actio pro restituta pace. I November s. å. afsade han fig rektorssysslan, men qwarblef i Malmö såsom slottspredikant, sysselsättande sig derjemte med information och litterära företag. Föga belåten med sin obetydliga, men likwäl mödosamma befattning i en stad, ”der ej Apollo, utan blott Mer-kurius dyrkades,” tröstade han sig dermed, att det ofta warit de största snillens lott att bortgömmas i obemärkthet, och war nöjd i medwetandet att den högsta plats i samhället ej kunde göra honom större, ej heller den lägsta göra honom mindre, än han war, såsom han helt naivt yttrar i ett bref af år 1616 till biskopen i Lund. Med denne brefwexlade han äfwen om den tidens företeelser inom den theologiska wetenskapens område; biskopen hade sistnämnde år gifwit mester Bertil underrättelser från Tyskland, hwilka denne fann bedröfliga och med anledning af hwilka han yttrade förundran öfwer att de ”tyska theologerna lekte eller gycklade wid fråga om så allwarliga saker.” Utan twifwel åsyftas de just detta år uppkomna stridigheterna mellan theologerna i Giessen och Tübingen om förhållandet mellan Christi gudomliga och menskliga natur. Mester Bertil hade i sinnet att utgifwa en kommentar öfwer evangelisten Mattheus, men dröjde i afwaktan på upphörandet af det krig mellan theologerna, hwilket då stod i full låga, ”om annars sådant wore att hoppas och icke denna werldens ända förr inträffade.” Troligen har han, i likhet med flera danska lärde i den tiden, hyst calviniserande meningar. Af hans utgifna latinska brefsamling finner man, att han egde en trädgård i Malmö, hwilken han älskade så högt, att han ”icke blott ofta besökte den, utan bodde der, hade sin matsal, studerkammare och kabinett der.” I trädgården odlade han meloner, och dessa ädla frukter måste der hafwa funnits i stor ymnighet, då han engång beklagar att swin uppätit 100 st., hwilka han welat sända till sina .wänner i Roskild. En annan gång beder han sin wän Elias Pålsson, pastor i Onarp, skaffa understöd för trädgårdsföretagen från Lave Urne på Bälteberga, som war icke blott mæcenat, utan ock stor älskare af trädgårdsodling och hade wid sin gård ”icke en trädgård, utan ett paradis.” Bertil Knutsson war också en stor liebhaber af hundar och beklagar sig i ett bref till kgl. befallningsmannen Sigward Grubbe högligen deröfwer att han mistat en dylik fyrbent favorit, hwilken egt de mest utmärkta egenskaper och kunnat gå, sitta och stå rak som en menniska. Man ser att han stod på förtrolig fot med både lärda och högt uppsatta män. 1616 umgicks han med en plan att besöka Italien, menfann ej tillfälle att utföra den. En swår qvartanfeber, hwaraf han mycket länge plågades, gjorde det för honom än swårare att bestrida sin mödosamma befattning, wid hwilken han stundom på åtta dagar mäåste hålla 15 offentliga föredrag. Ofta påminte han sina wänner och gynnare att låta hans befordran ligga sig om hjertat. Ändtligen blef han pastor i Löderup 1619 efter konungens särskilda befallning och mot böndernas wilja, hwilka mera lydde adelsmännen än konungen, enl. anteckning i VB. I ett bref till Sigward Grubbe yttrar Bertil Knutsson, att det wore en skam för hela nationen om han icke finge detta pastorat, då han wille mottaga det, och om en obetydlig pojke blefwe föredragen framför en man med så stora meriter. S. å. 19/7 blef han efter presterskapets wal prost i Ingelstads härad. I sin första skrifwelse till häradets pastorer komplimenterar han dem artigt såsom ”musernas wärdige söner,” i hwilkas krets han hoppades få njuta mycken trefnad. Under de första åren hade han många beswärligheter i Löderup i anseende till pestens grasserande. I bref till Tage Thott berättar han 13/12 1620 att han följt 300 lik till grafwen. En dotter mistade han, och hans maka reste till sina slägtingar i Blekinge för att undfly den härjande farsoten. Dessa förhållanden kunde icke annat än öka den saknad, hwarmed han lämnat sina wänner i Malmö och satt sig ned i en wrå på landet. Han beskrifwer denna saknad i ett latinskt bref till prosten Hans Ravn i Malmö med ord, hwilka i öfwersättning lyda sålunda: ”Att skilsmessan skulle medföra sorg och saknad, det wisste jag: men att denna skulle blifwa så stor, hade jag icke förmodat, ejheller trott, om någon förutsagt det. Likasom smärta genast förorsakas af ett stort sår, men kännes häftigare efter en natt eller en kortare tids förlopp, likaså har det gått mig: jag for ifrån Eder med sorgset sinne, men som mer och mer smärtas, ju längre jag är skild från Eder. Wår kärliga och behagliga sammanlefnad, wåra muntra och trefliga samtal öfwer wetenskapliga och wittra ämnen, de många under gyckel och skämt förlängda samqwämen och tusen andra wänskapens behag, som jag fåfängt hoppas på ett annat ställe, locka min håg, men ännu mera din redlighet, klokhet och dygd, som jag gerna welat längre njuta utaf, om omständigheterna och min fördel sådant medgifwit.” Sammalunda skref han till borgmästaren i Malmö Fadder Mattsson. Den presterliga tjenstgöringen synes icke hafwa rätt wäl anstått den lärde mannen; också är i VB. antecknadt att 1627 befanns ungdomens christendomskunskap medelmåttig och 1635 ringa; dock yttrade församlingarna belåtenhet med sin pastor. Men inga loford öfwer hans lärdom eller predikogåfwor äro tillagda af biskopen. 1639 erhöll Bertil Knutsson kunglig tillåtelse att ”resa till surbrunnar och warma bad utom riket.” S. å. berättas den widunderliga kasus hafwa inträffat, att ett kornax uppwurit på hans tå, hwilket wid prestmötet i Lund förewisades. Under kriget på 1640-talet hade han sin dryga del af beswärligheter att utstå och är en af dem, som underskrifwit den I. 54 omnämnda berättelsen om swenskarnas framfart i Skåne. 1641 hade han medhjelpare i pastors ämbetet. 1647 hade han ät en vikarie öfwerlämnat prostetjensten. Död 7/1 1650. — Ett bref af år 1615 synes antyda att Bertil Knutsson då förlorat en fästmö, men i September 1616 firade han bröllop i Malmö med jungfru Elisabeth Nilsdotter, wid hwilket tillfälle han af staden erhöll en present af twå tunnor öl. Hon synes warit dotter af presten i Asarum, Nils Olsson, och beskrifwes af sin man såsom både wacker och rik. Att hon warit rik antydes ock deraf, att hon hade en process med sin mans efterträdare, som war skyldig henne 300 riksdaler för ett dimantsmycke. Hennes förmögenhet kom makarna mwäl till pass, då de i Malmö hade ringa inkomster. 1619 föddes i Asarum en dotter, till hwars döpelse Bertil Knutsson inbjöd många af Skånes adelsmän, såsom Pål och Henrik Ramel på Löberöd och J. Barnekow på Widtsköfle. Sönerna Olof, Lars, Magnus och Bertil blefwo pastorer i Löderup, Wemmerlöf Önestad och Hoby i Blekinge. Cornelius nämnes såsom student och utgifware bland ett af fadrens arbeten. Troligen är det han, som troddes hafwa mördat en bonde i Blekinge och rymde till Danmark på 1670-talet jemte brodren Bertil, som fruktade att blifwa misstänkt för delaktighet i mordet. Elisabeth Nilsdotter dog wid 61 års ålder 7/4 1663 och begrofs bredwid sin man i Löderups kyrka.
- Olof Bertelsson Aquilonius, war son af Bertil Knutsson och född 1630; fadren begärde 1641 att få sända sina söner Olof och Bertil till Sorö; den förre prestwigdes 1/7 1659 såsom pastor härstädes. Han erhöll i anseende till de förbättringar, hwilka han werkställt å prestgården, 1672 konungens försäkran, att hans son eller måg skulle, om han befunnes tjenlig, efterträda honom wid pastoratet. Carl XI skall wid något tillfälle warit hans gäst i Löderups prestgård. Aquilonius inberättade i April 1681, då han redan war tjenstförrättande prost, att ljus icke mera tändes i kyrkorna wid gudstjensten, att wälsignelsen lästes på swenska och med pluralens anwändande, att den föreskrifna bönen lästes på predikstolen och att versen: Gud gifwe Konung Carl! söngs efter predikan. 1681 19/5 blef han ordinarie häradsprost. Någon utmärktare werksamhet för uniformiteten lärer han icke hafwa ådagalagt; åtminstone fjeskade han ej så mycket som åtskilliga andra. Prosten Lacander i Ystad antydde i bref till biskopen i Oktober 1681 att ”præpositus på östersidan,” hwarmed säkert Aquilonius menas, icke war synnerligen nitisk för uniformiteten. Han skall warit en omtänksam ekonom och hade en egen båt, som gick till Köpenhamn med rudor och karp, hwarpå mycket penningar förtjentes. Död 27/3 1684. — Gift med Margreta Simonsdotter, som öfwerlefde honom och blef gift med hans efterträdare. Hon war dotter af Simon Jakobsson, arrendator af Smedéstorps och Ingelstads herrgårdar och sedan borgmästare i Ystad, samt Katrina Jakobsdotter. Margreta Simonsdotter war syster till pastorerna Jakob och Johan Ingelotz i Efweröd och Åsum samt till pastorn i Gladsax Anders Clausons hustru. Aquilonii barn woro följande: Barthold; blef student 1682, sedan phil. mag.; han blef 26/6 1687 på sitt rum i Lund ihjälstucken af skånska nationens kurator, mag. Cornificius Ibinsulanus, prestson från Ifö. — Simon, pastor i Håslöf. — En son, som war klockare i Löderup. — Elisabeth, g. m. kyrkoh. Joseph Bolmstadius i Tryde. — Margreta, g. m. prosten Simon Palm i Ö. Sallerup. — Katrina, g. 1. m. vice pastorn i Grönby H. P. Bering, 2. m. kyrkoh. Jakobæus i Kropp. — Anna, g. 1. m. prosten T. Liebman i Christianstad, 2. m. kyrkoh. J. Siöwall i Tygelsjö. — En dotter war gift med en arrendator på Tunbyholm.
Tryde
- Josephus Bolmstadius, bondson från Bolmsta i Småland, föddes 12/10 1669. Hans fader skall hafwa under modrens swåra och långwariga födsloarbete lofwat att uppoffra det wäntade barnet åt Herrans tjenst, hwarpå förlossningen genast försiggick. Wid tio års ålder kom Joseph B. till Wexjö skola, tillbragte der och på gymnasium 12 år och blef derefter student 1691. 1694 15/5 blef han af biskop Wirænius prestwigd till tjenstgöring i Christianstad och utnämndes 1700 till pastor härstädes. I ett bref af år 1711 yttrar han, att hälften af gårdarna i pastoratet woro öde och att de qwarwarande åboarne icke till hälften kunde beså sin jord. B. dog 25/4 1739, efter att några år förut hafwa afstått pastoratet åt sin son. Till text för predikan wid hans begrafning walde han sjelf Ps. 71: 5, 6., hwilka ord han ofta med rörelse uttalat för att styrka sin tro på den gudomliga kärlekens omwårdnad. — Gift 1. med Elisabeth Aquilonia, prostdotter från Löderup; hon skall förut warit gift med en prest i Tryde, men om det warit pastorn Londin eller den ofwannämnde Joh. Johansson, uppgifwes icke. Med B. hade hon tre söner och en dotter; de twå sönerna öfwerlefde fadren och blefwo kyrkoherdar, den ene i W. Wram, den andre i Tryde. 2. 15/9 1714 med Botilla de Fine, som dog omkr. 1733.
Västra Wram
- 12. Joan Bolmstedt, son af kyrkoh. Joseph Bolmstadius i Tryde och född der 3/1 1705, gick i Lunds skola, blef student 1721, prestwigd 8/7 1731 till prest wid östgötha infanteri, phil. mag. 1734, pastor här 14/3 1749, vice prost i Gärds härad 1754, ordinarie prost 9/5 1770, riksdagsman 1751, 60, 65, 69 och 71. Död 20/4 1777. Hans porträtt finnes i domkapitlets sesfionsrum. — Gift 1. 14/9 1735 m. Ingrid Eleonora Renström, med hwilken han hade 3 söner och 2 döttrar; sonen Joseph war ingeniör; dottren Elisabeth Katrina war g. m. prosten L. Ståhl i N. Wram.
- 9/5 1744 m. Agneta Sophia Schultz, f. 1710, d. 1797, dotter af Jacob Peter S., som war pastor i Kettilstad i Östergötland och sjelf skåning, g. m. Katrina Kock. Barn: Ewa Charlotta, g. m. prosten C. Hollbeck i Oderljunga. — Hedwig Sophia, g. m. prosten N. Wadman i Twing. — Katrina Lowisa, f. 1748, g. m. landskamrer P. Z. Lindman i Malmö. — Anna Christina, f. 1751, d. 1795, g. m. kaptenen wid Kronobergs regemente Joh. Gust. Brock.
Östra Sallerup
- Simon Palm. Enligt sägen härstammade han från en fransman, som i anledning af religionsförföljelser utwandrat från sitt fädernesland. Dennes hustru säges på en Palmsöndag hafwa aflidit i hafwande tillstånd, men barnet skall blifwit lefwande uttaget och sedermera, till minne af sin födelse på Palmsöndagen, kallat sig Palm. I Ystad bodde i början af 1700-talet en borgare wid namn Simon Palm, som måhända war fader till den lika benämnde pastorn härstädes. Denne rekommenderades 1687 af Axel Rosencrant till att blifwa pastor i Öfraby, men erhöll likwäl ej pastoratet, som det will synas derföre att han icke war benägen att gifta sig med prestenkan derstädes. 1688 omnämnes han såsom hofpredikant hos general-guvernören Ascheberg. 1689 5/7 prestwigdes han till pastor härstädes samt blef 1719 vice och 1720 ordinarie prost i Frosta härad. I anseende till sin ålder och sjuklighet begärde han 1725, att hans medhjelpare M. Sundius måtte utnämnas till hans efterträdare, hwilket domkapitlet tillstyrkte. P. dog 20/7 1726. — Gift med Margreta Aquilonius, dotter af prosten Olof A. i Löderup; hon dog 1725 och hade åt P. födt 9 barn. Af desse äro endast 6 kända, nemligen Olof, past. i Frenninge, Jakob, past. i Efweröd, Petrus, past. i Lövestad, Rutger, past. i Barkåkra, Ingrid, g. m. fadrens efterträdare, och en dotter som war gift med N. Robelius, past. i W. Wram.
Mathias Sundius, bror till Johan Sundius, var också präst här
Norra Åsum
Bernhardus Oelreich eller Berenth Ulrich (han brukade den sednare namnteckningen 1655, men i sednare åren den förra) *) (Alvars morfars farmors farmors far)
war son af en handlande i Hamburg Johan O., som sedan flyttade till Köpenhamn, ditkallad af Christian IV för att öfwertaga ledningen af isländska handelskompagniet. Under det denne Johan Oelreich tillfälligtwis wistades i Holstein, jemte sin hustru Elisabeth von Essen, blef deras son Bernhard född i Itzehoe 5/4 1626. Wid 14 års ålder blef han student i Köpenhamn och gjorde sig tidigt känd såsom ej blott ganska wäl underbygd i philologi, philosophi och theologi, utan ock såsom en wäldig disputator och en särdeles wäl begåfwad predikant. En offentlig oration som han höll 1643 i konungens närwaro wäckte dennes synnerliga uppmärksamhet, och 1644, alltså blott 18 år gammal, erhöll O. förordnande att predika i tyska kyrkan i Köpenhamn under pastorsvakans. 1646 blef han magister i Rostock och 1647 extraord. professor i grekiska wid akademien i Sorö. 1648 företog han en längre utländsk resa till Tyskland, Holland och Frankrike; i Leyden uppehöll han sig en längre tid och gjorde der många lärda bekantskaper. Återkommen till fäderneslandet kallades han 1651 af statssekreteraren F. Örnested till pastor härstädes och prestwigdes dertill af biskop Winstrup i Hannas kyrka 2/8 s. å. Förmodligen har O. presenterat sin kallelse för biskopen under det denne befann sig i visitationsärende i Ingelstads härad, och ordinationen har derföre försiggått i nämnde kyrka, der detta härads presterskapplägade hålla sina sammanträden. Biskopen installerade sedan O. i Åsum s. å. O., som förut predikat för kungen och det stundom på latinska språket, wisade sig icke sakna duglighet att wara landtprest och wann sina åhörares stora tillgifwenhet. För barnunderwisning och fattigwård war han mycket werksam, lät på egen bekostnad pryda kyrkorna och satte prestgården i godt skick. Med egna uppoffringar lindrade han sina åhörares tunga af pålagor och inqwarteringar. 1664 war han riksdagsman för Lunds stift. Han blef i Stockholm bemärkt såsom predikant och utnämndes till enkedrottningens hofpredikant och confessionarius, med bibehållande af Åsums pastorat. Hans anställning wid hofwet gaf honom ökade tillfällen till bekantskap med den tidens inflytelserikaste män. Då han 21 Sönd. e. Trin. 1665 war till middag hos grefwe Magnus Gabriel DelaGardie, föll talet på ”de skånske presters erudition”, hwarwid O. yttrade att det wore att befara, det barbaries i Skåne återkomme, enär landets barn ej mera tillätos resa till Köpenhamns universitet och få egde råd och lägenhet att resa till Upsala; till Greifswald kunde de snarare begifwa sig, men, då man der promiscue admitterade till deposition, torde många i förtid ränna ifrån scholarne och der söka libertatem academicam, men göra föga framsteg i studier. Med anledning häraf yttrade DelaGardie, att för brist på medel kunde förmodligen den af Carl X Gustaf hysta planen, att i Lund inrätta en akademi, icke blifwa werkfställd. D. genmälde, att Gud wäl kunde uppwäcka den som gåfwe förslag på nödige medel för en akademis grundläggning och underhåll i Skåne. Derpå anmodades han, att sjelf ett sådant förslag skriftligen afgifwa, hwilket han lofwade. Men då han sedan betänkte, hwilket onus han oförtänkt öfwer sig dragit, wardt han ganska melancholisk, men fattade dock mod och skred till utförande af sitt werk. Han skref om ärendet till biskop Winstrup och till sin swåger, med. doktorn Christian Foss, förmodandes sig skola få god assistence af biskopen, som förut gillat och understödt K. Carl Gustafs uppsåt att förse de eröfrade provinserna med en högre läroanstalt. I dessa bref yttrade O., att han hoppades snart kunna till W. ned- föra en fullmagt på procanzlersämbetet wid det tilltänkta uni- 10*0ersitetet. Men der han wäntat sig assistence fick han i stället ”spotske och skimptachtige ord”; biskopen sade, att den war galen, som trodde att de swenske skulle så favera litteris, att de wille stifta en academia i Skåne o. s. w. Afundsjuka mot Oelreich torde wäl warit orsaken till biskopens förändrade beteende med afseende på frågan om stiftelsen af ett universitet i Skåne. Emedlertid uppsatte Oelreich sitt förslag, som wann höggunstigt bifall, och det dröjde ej länge förrän ett regeringsbeslut om Lunds universitets stiftelse war fattadt och O. utnämnd till theologiæ professor primarius. Den tiden troddes, att Winstrup skulle blifwa afsatt från sitt biskopsämbete och att Terserus eller någon annan skulle blifwa biskop i hans ställe och tillika procanzler wid det nya universitetet. Men julafton 1665, då O. war sysselsatt med beredelsen till sin juldagspredikan, erhöll han oförmodadt procanzlersfullmagten sig tillsand. Han fortsatte oförtrutet sina bemödanden för universitetets grundläggning och ordnande, derwid ej sparande egna uppoffringar, så att han satte sig sjelf ”i största giäld och laborint.” Enligt Döbelns uppgift i Hist. Acad. Lund. war han professor honorarius, men den motsäges af O:s egen uppgift, att han blifwit utnämnd till prof. primarius. Han innehade också Stäfwie prebendepastorat. Att han warit prost i Torna härad, såsom Westén (Sw. Hofeclereciets hist.) yttrar, finnes icke bestyrkt af handlingar i Lunds domkapitels archiv; ejheller upplysa derwarande handlingar, att han deltagit i stiftsstyrelsen på annat sätt, än att han i egenskap af kanik warit medlem af Lunds kapitel, hwilket före inrättandet af det ecclesiastiska konsistorium (1671) war domstol i äktenskapsmål: men då domkapitlets archiv innehåller föga för de år, under hwilka O. kunnat deltaga i stiftsstyrelsen, så kan man icke, med anledning af att inga upplysningar der kunna winnas derom, betwifla den uti det citerade manuscriptet förekommande uppgiften, att O. såsom ”assessor Consistorii regius” af regeringen blifwit anbefalld ”att tillse huru här i landet tillgår i geistlige saker.” Hans akademiska werksamhet som föreläsare och disputator war icke den hufwudsakliga; den torde isynnerhet hafwa afsett wederläggningen af de förklenliga omdömen om hans lärdom, hwilka biskop Winstrup behagat yttra. O. förklarar i den förutnämnda uppsatsen att, om han icke kunde skrifwa och tala latin bättre än Winstrup, så wore han icke wärd att admitteras till gradum magisterii, och att, om han icke kunde sin theologiam exegeticam lika wäl, och theologiam polemicam samt historiam ecclesiasticam bättre än Winstrup, så wore han owärdig att heta doctor. Deremot war O:s akademiska werksamhet såsom ordnande och styrande hela werket, äfwen de ekonomiska angelägenheterna, ganska wigtig. Hans redlighet och kärlek för lärosätet samt hans administrativa kraft och talang kunde ej förnekas, men deremot lärer han, i likhet med flera öfwerlägsna personligheter, haft anlag för att blifwa despot och derigenom stött en och annan. Dock är utan twifwel den egentliga anledningen till hans beslut, att draga sig ifrån akademien, att söka i de obehag, som biskop Winstrup beredde honom. O. yttrade sjelf att ”om Satan af helwetet beflitat sig på att honom förtala, kunde han aldrig gjort det wärre än Winstrup.” Han måste 1669 af den akademiska senaten begära ett intyg angående de rykten W. utspridt, att han ”trakterade professores som Schlavar”, att han förde ett oskickligt och förargligt lefwerne med dryckenskap och fylleri, kortspel, swärjande och bannande samt förargligt och obscent tal m. m.; alla professorerna intygade enhälligt, att procanzlern wid deras besök ”accommoderat dem wäl”, att han dagligen höll husandakt, aldrig ådagalagt någon öfwerflödighet i dryck eller excess i kortspel, hwilket han äfwen hos andra ogillat o. s. w. Biskopen hade swårare för att wederlägga de tillwitelser af ämbetsförsummelse och mindre wackert uppförande i flera hänseenden, hwilka flera gånger gjordes honom af Oelreich. Fråga synes hafwa warit mer än en gång om biskopens afsättning, men man lät nåd gå för rätt, och han fick blifwa wid sitt kall. Härtill bidrogo wäl i sin mon de böner, hwilka stiftets presterskap för honom inlade hos en kongl. kommission i Malmö 1669, då hans höga ålder och det widlyftiga lärda werk, som han hade för händer (se I. 44), anfördes såsom grunder, talande för hans befrielse från visitationer och andra biskopliga göromål. 1671 lämnade O. sin befattning som procanzler och utnämndes 15/3 1672 till pastor primarius wid S. Petri kyrka i Bremen och assessor i domkapitlet; derjemte kallas han ock superintendent, men om detta warit en biskopssyssla eller blott en titel är oafgjordt. Såsom prof på det förtroende han åtnjutit hos swenska regeringen må ock nämnas att han 1670 hade uppdrag att anställa undersökning angående trollwäsendet i Dalarna; skada är att man icke känner, hwad omdöme han hyst och yttrat i denna sak. Oelreich begärde, understödd af den ofwannämnde Örnested, att få behålla Åsums pastorat tills hans son kunde blifwa pastor der; detta blef wäl ej bewiljadt, men en hans tillkommande swärson fick pastoratet, och enligt sägen skall hans slägt hafwa fått löfte om arfsrätt till detsamma. O. hade 1665 i Greifswald förwärfwat sig theologisk doktorsgrad. Död i Bremen 30/3 1686. Hans porträtt finnes på Lunds universitet och antyder ett särdeles wackert, nästan sydländskt utseende med uttryck af ärlighet och kraft. — Gift 1. 10/6 1652 m. Elisabeth Laurenberg, dotter af prof. Johan L. i Sorö. Af de fyra barn, som föddes i detta äktenskap, hunno endast twå mogen ålder, neml. Johan, pastor härstädes, och Bernhard, pastor i Imbsumb i Bremen. 2. 1660 m. Maria Foss, dotter af kaniken i Lund, provincialläkaren i Skåne Nils F. och Katrina Mattsdotter. Af 6 eller 7 barn, som föddes i detta äktenskap, hunno endast tre mogen ålder, nemligen: Nils, auditör wid södra skånska kavalleriet och vice lagman i Skåne, g. m. Cecilia Wandalin och död 1698; hans söner woro borgmästaren Bernhard O. i Landskrona och professorn i Lund, sedermera hofkanslern, sist presidenten i kommerskollegium Niclas von O. — Katrina, g. m. fadrens tre närmaste efterträdare härstädes. — Maria, döpt i Lund 8/1 1671; d:r Christian Foss” hustru frambar henne till dopet, Karna d:r Josua Schwarz”s ”tog af hufwudet”, och faddrar woro rector magnificus, prof. Nordeman, grefwe Stenbock (förmodligen unga grefwe Carl Otto S., canzlerns son) och prof. Hjort; hon blef 21/2 1697 i Åsum gift med Johan Gumalius, komminister i Virestad, sedan pastor i Berg af Wezxjö stift; han sökte 1701 Åsums pastorat på grund af slägtskapen med Oelreich. Utom twå i Lund utkomna disputationer har O. utgifwit några likpredikningar på tyska, enl. Ståhl (biogr. underr. om proff. i Lund).
*) Det mesta af denna biographi är hemtadt ur B. Oelreichs och P. VWinstrups biographier uti biogr. lexikon samt ur ett på Lunds univ. bibliothek förwaradt manuscript, som, ehuru utan underskrift och datum, dock påtagligen är af Oelreich författadt omkring 1670; men troligen utgör det en copia, och icke original.
- Johan Simonsson Ingelotz, (Alvars morfars farfars mormors far )
Hwars föräldrar nämnas i brodrens, kyrkoh. Jakob S:s biographi ofwan pag. 117, blef 20/6 1673 pastor härstädes; troligen war han då redan utsedd till att blifwa Oelreichs måg. Enligt kons. prot. 30/7 1760 war den tiden en sägen gängse att Ingelotz ”räddat Carl XI:s lif, som stod i fara wid en nattetid uppkommen wådeld uti ett hus, sjöhuset kalladt, hwarest konungen då hade fitt högqwarter” och att han derefter fått bekräftelse på den åt Oelreichska slägten gifna arfsrätten till Åsums pastorat. J. skall sjelf under kriget måst uppehålla sig i Skepparslöf någon längre tid. Han skref ren danska 1681. Magistergrad lär han hafwa förwärfwat sig, men när och hwar är ej kändt. Död 15/3 1686. — Gift med Katrina Oelreich; han erhöll 2/1 1682 resepass för att begifwa sig till Bremen och fira bröllop. Barn: Simon Bernhard, öfwerstlöjtnant, g. m. Geska Katrina Stobæus. — Katrina Maria, g. m. prosten E. Sinius i Brunnby. 9. Mathias Eklund, (Alvars morfars farmors mor halvbror)bördig från Östergöthland, blef 8/6 1687 pastor härstädes, war magister, höll en oration wid prestmöte 1689 och dog 5/4 1693. I sitt äktenskap med företrädarens enka Katrina Oelreich hade han 3 barn, af hwilka det ena föddes efter hans död; de twå äro kända till namnet, neml. Johan Gustaf, som war ryttmästare, och Maria Juliana, som blef gift med kyrkoinspektoren Olof Feuk. 10. Johannes Sundius blef pastor här 1694 och gift med företrädarens enka samt flyttade 1698 till Helsingborg; se III. 345.
Johannes Magni Sundius, son af kyrkoh. i Asby i Östergöthland Magnus S., föddes i Sunds pastorat 3/3 1662, blef student i Lund 1682, war 1685 amanuens wid
universitetsbibliotheket, blef 1689 rektor wid Landskrona skola hwartill han särskildt för sin skicklighet i musik blifwit rekommenderad, promoverades 1692 till philos. magister och prestwigdes 21/2 1694 till pastor i Åsum och Skepparslöf. Wid prestmöte 1695 ädagalade han såsom respondens theologiska kunskaper och difputationsfärdighet, och då han äfwen i öfrigt gjort sig känd såsom en duglig man, så kom han snart i fråga till widare befordran. Då domkapitlet erbjudit honom transport till Helsingborg, fwarade han på ett sätt, som hedrar honom desto mera, då man erindrar sig, att sådana anbud den tiden ofta mottogos med tacksägelser i den mest krypande och smickrande ton, med löften att alltid berömma den åtnjutna nåden o. s. w. Det heter i Sundii bref 5/10 1697: ”Hwad min ringa wilje i detta måhl angår, så tackar jag innerligen den högste Gud och min nådiga öfwerhet, som mig till denna orten behagat sättia, hwarest jag hafwer en försambling, som med mig och jag med dem af hjertat nöjd är, kunnandes jag ock så mycket beswärligare skiljas wid dem, som de wid desse tienders ankomst både med böner och tårar mig antltegat, att jag hos dem blifwa wille; deremot kan jag icke weta om min enfaldighet skulle så förnöja delicate borgare, som gemene bönder, ändock Gud werkar underligen genom hwem och på hwad ort honom behagar. Men skulle jag af ungdoms oklokhet fela, der jag i anseende till min K. försambling, jag här hafwer, mig emot detta höggunstige och mvcket hedersamme tillbud ursäktade och min gode Gud jemte min Högw. Fader och Biskop samt PI. Ven. Cons. som mig på en annan ort sända willa, förtörna, så underkastar jag mig fast heldre i all måhl den samma goda Gudens och min höggunstiga Faders nådiga disposition och behag, warandes i Jesu namn wétllig att gå hwart de täckas skicka mig.” Han blef nämnde år pastor härstädes och 27/6 1698 prost öfwer Luggude och S. Åsbo härader. Han omtalades länge såsom en begåfwad prest och troddes af allmogen ”kunna mer än annat faolk,” t. er. återskaffa stulet gods. Förklaringen torde ligga deri, att han egt gåfwan att wäcka på syndares samweten, så att de bekände sina brott och återburo hwad de på orättfärdigt sätt kommit i besittning af. Utom en disputation, som handlar ”de fretis, inprimis autem dereto Herculeo,” har han utgifwit en likpredikan öfwer qwartermästaren N. Bechmans fru Berta Hardebo. Predikan saknar ej wackra och uppbyggliga ställen, men är icke fri för sökta och underliga jemförelser, t. ex. då det heter, att Gideon fann 300 män, hwilka lapade watten såsom en hund med sine tungo, men bland alla menniskor finnes icke en enda, som är fri för plåga och olägenhet; Absaloms hår war för tungt, Mephi Boseth föll, då han war som nogast 5 år gammal, och blef deraf halt, Jakob blef i sin bästa ålder lam, Moses hade en swår tunga, en Abrahams dotter war krumpen i 8 år o. s. w. Sundii bref till biskopen beröra stundom i skämtsam ton den tidens politiska händelser; 1700 20/, yttras t. ex.: ”De Danske begynna nu, .som man tycker, taga sitt bref och skrifwa 50, sedan Gudi ähra, med den Rigiska saken efter deras önskan icke aflupit är; dock hafwa de en stor del af sin flotta i sjön utlagt och fasthålla alla köpmansskepp.” Han efterlämnade sitt hus i wälstånd, men enkan, som bodde på ett hemman i Fjärestad, skall hafwa förlorat det mesta af förmögenheten under kriget 1710. S. dog wid 39 års ålder 15/1 1701. — Gift m. Katrina Oelreich, som war dotter af akademiprokansleren, kyrkoh. i Åsum Bernhard O. och hade warit gift förut 1. med J. Simonsson, 2. m M. Ekelund, pastorer i Åsum Enligt Follin (Helsingb. Hist. p. 348) war hon ett ”katigt och äredrygt fruntimmer och hade flera processer.” Efter mannens död ansåg hon sig böra taga hand om pastors- och prostetjensten. 1701 4/4 skref hon till biskopen, att kyrkornas swarta kläder stundom utlåntes till att staffera enskilda hus icke blott wid begrafningar utan halfwa år, samt stundom sönderskuros; hon anhöll, att någon föreskrift med afseende härpå måtte gifwas, men att derwid intet måtte nämnas om hennes anmälan; det heter widare: ”Helsingborgs fålk har deras sin for sig sjelf, ty finge die det ringaste mot mig, så hade jag hela pärlamentet på halsen, oagtandes at dät dem inte angår, ty aldrig inte fålk henger så ihopa i dät onda som die.” S. å. 26/. anhöll hon, att biskopen wille dröja att förordna någon vice häradsprost, tills hon fått tala med biskopen, samt lofwade, att intet skulle försummas, såsom hon ock hittills expedierat allt efter den method, som hennes man brukat; hon sluppe gerna beswäret, men fruktade att i så fall förlora något af inkomsterna. 1703 hade hon wid tingsrätten en process med prosten Orstadius rörande rättigheten till ollonfläsk för förra året. 1706 blef hon anklagad för signeri, med anledning deraf, att hennes piga ”i fähuset i hennes gård uppgräft en truldomskruka och med en annan kruka widskepelsen nedgräft.” Fru Sundius uppgaf, att hon hört omtalas den wederwärdighet, särdeles olycka med kreatur, som förre egaren af gården haft, hwarföre hon med anledning af ett rykte om en ”sådan lerpottas” befintlighet i fähuset befallt sin piga att uppsöka den, hwarefter hon ock, enligt Coleri tyska hushållsbok och kyrkoh. Isak Erikssons i Östergöthland förswenskade traktat deröfwer, nedlagt en ny kruka med qwicksilfwer och flyrönn, men bedyrade heligt, att hon dermed ingen widskepelse brukat, och förmente, att hennes fars och trenne männers goda rykte borde förswara henne för misstankar om trolldomskonster. Med prosten Troilius twistade hon angående den henne tillkommande enkehjelpen och skref med egen hand ganska långa och skarpa memorialer i frågan. Hon lefde ännu 1718. Sundii barn woro: Mathias, pastor i Ö. Sallerup. Magnus pastor i Ifwetofta. Johannes, pastor i Allerum. Brita Katrina, f. 15/9 1700. 11. Johan Oelreich, son af Bernhard Oelreich föddes härstädes 26/6 1653, sattes 1665 i Slagelse skola, der styfmodrens bror P. Foss war rektor, blef 1670 dimitterad till Köpenhamns akademi, men begaf sig snart derefter till Lund och blef der student s. å. Äfwen s. å. följde han sin fader till Stockholm och till Upsala, der han ock inskrefs som student, samt till Dalarna, der fadren skulle anställa undersökningar angående trollwäsendet. 1673 reste han
till sin fader i Bremen, gjorde detta och nästföljande år resor till flera universiteter och andra märkliga ställen i Tyskland, blef 1675 magister i Wittenberg och sedermera subrektor wid kathedralskolan i Bremen; under inträffade krigsoroligheter förestod han äfwen rektors och konrektors befattningar. Under fredsslutet i Nimwegen uppehöll han sig der, reste 1681 i Holland och hade anbud att blifwa lektor i grekiska uti ett jesuiterkollegium i Antwerpen, reste sedermera till England, Skottland och Frankrike. I London predikade han ofta i tyska kyrkan och uppwaktade äfwen Carl II och hans gemål samt tilläts att kyssa båda majestäterna på handen. Oxfords akademi besöktes. I Paris fick han kyssa handen på Ludwig XIV, som ock gaf honom sitt porträtt. 1682 återwände han till Skåne i tanka att blifwa professor i Lund, hwilket likwäl icke lyckades, oaktadt hans widsträckta resor och aflagda lärdomsprof; han måste i stället låta sig nöja med ett litet pastorat, och der ”konservera huset.” 1685 12/1 blef han kallad och 20/2 s. å. prestwigd till pastor i Efwerlöf, responderade wid prestmöte 1695 och erhöll 1697 19/10 transport hit, tilltr. 1698. Han hade swag helsa och dog i sin bästa ålder 2/12 1700. På domkapitlets sessionsrum i Lund finnes hans porträtt; det är hwarken så wackert som fadrens, ejheller antyder det så mycken energi. — Gift 1. 22/6 1685 m. Karna Sörensdotter, dotter af pastorn i Efwerlöf Sören Jörgensen; hon dog efter 4 års äktenskap, efterlämnande en dotter som dog ogift. 2. 13/6 1690 m. Lycka Rogge, borgmästaredotter (vars farfars gravhäll vi hittade på kyrkogården) från Christianstad. Med O. hade hon dottren Lena Katrina, g. m. kyrkoh. i Winslöf Iwar Blanxius.
Kristianstad
Thure August von Sydow, (Alvars morfars morbror, Kyrkoherde Kristianstad 1849-1873)
son af landträntmästaren i Calmar Carl Fredrik von S. och Christ. Elis. Wahlbäck, föddes i Calmar 1/2 1793, blef student 1811, magister 1820, apologist wid Calmar skola s. å., rektor wid samma skola 1826, utgaf och förswarade inför domkapitlet i Calmar år 1844 en theologisk afhandling i stället för prest- och pastoralexamen, prestwigdes 14/4 s. å., blef pastor härstädes 13/11 1846, tilltr. 1849 och erhöll prostetitel s. å. Gift 1830 28/1 m. Beata Sophia Runcrantz, d. 1843, dotter af theol. lektorn, prosten Carl R. Barn: Carl Fredrik, f. 24/1 1831, phil. mag. och skollärare i Christianstad. — Julia Christina Augusta, f. 16/9 1832. — Gustaf Wilhelm, f. 20/1 1834, landtbrukselev. — Ida Carolina Sophia, f. 2/4 1835.
- Christopher Blanxius 1708—1712; (Alvars morfars farmors morfars bror) pastor i Ifwetofta och sist i Efweröd; se wid Ifwetofta.
- Christopher Blanrius, tredje sonen af prosten Lars B. i Österslöf och född der 1680, blef student 1692, disputerade i Lund 1700 och 1701 och prestwigdes 4/10 1705 till biträade åt sin fader. Han genomgick sin prestexamen ”med Consistorii nöje”, men manades likwäl ”att taga Biblien i händer och deraf taga sine locos communes.” Sjelf yttrade han en gång wid en ansökning om pastorat att han ”under temligen hårda frestelser aflade sin examen och förswarade sin lilla lärdoms prover och disputationer wid academien.” Han blef magister 1706, stadskomminister i Christianstad och pastor i Nosaby 1708 och erhöll transport hit 1712. Efter fadrens död waldes han af de flesta pastorerna i Willands härad till prost, men måste denna gång stå tillbaka för den äldre Troilius; 1727 12/4 efterträdde han denne såsom häradsprost. Han egde anseende och förtroende såsom en driftig och anwändbar man. Wid riksdagen 1723 war han sitt stifts ombud. För presterskapets privilegier, hwilka wid denna riksdag bekräftades, lärer han hafwa kämpat manneligen. Han skref i ett bref från Stockholm, att en ”uppbördsordning warit föreslagen, som skulle skära presterna intill märg och ben, men att det lyckats att få den sådan, att en försigtig prestman kunde med denna ordningen må bättre än förut.” Landshöfdingen i Christianstad S. von Hyltén anmälde 1723 hos domkapitlet, att skånska presterskapets deputerade wid riksdagen, Corvin (se II. 22) och Blanxius, i en till K. M. ingifwen skrift ”med smädeord så wäl mot honom och hans ämbete som mot skånska adeln i gemen med alldeles owärdig skrifart och uppdikt- ning sig yttrat” angående en resolution af 1721 ärs kommission rörande konvention mellan adeln och presterskapet om presträttigheterna, och wille landshöfdingen förnimma, om domkapitlet kände eller gillade denna smädeskrift; domkapitlet swarade, att det biträdde de uti ifrågawarande skrift uttalade åsigter, men kände icke skriftens stilisering, hwilken det derföre icke åtoge sig att förswara. Då en af kyrkoh. Curtilius i Frenninge bedrifwen oerhörd skandal skulle beifras, utsågs B. till presterskapets ombud wid processen. Att B. förstod wärdera presterligt nit äfwen hos de i domkapitlet illa lidna pietisterna, bewisas af hans ofwan p. 55 anförda omdöme om kyrkoh. Westadius i W. Ljungby. Af hans twå utgifna likpredikningar öfwer prosten Troilius i Jemshög och prostinnan Blanxius i Köpinge synes man kunna sluta till att i hans predikoföredrag warit mycken lifaktighet och hjertlighet. Ifwetofta pastorat lärer i Blanxii tid warit temligen litet; då han 1728 soökte transport till Malmö, uppgaf han sig förra året hafwa haft endast 20 tunnor spannmål i tionde och aldrig mer än 50 tunnor, helgonskylden inberäknad. Efter flera fåfänga försök att winna transport, blef han 22/1 1730 utnämnd till pastor i Efweröd i swärfadren kyrkoh. Collins lifstid och afflyttade dit s. å. Död 16/9 s. å. — Gift 1. med Hedwig Sophia Liljengranat, syster till prostinnan Hellman i Christianstad. Barn: Hans f. 1709. — Sophia Petronella, g. m. fadrens efterträdare härstädes. 2. m. Elsa Katrina Collin, som sedan blef gift med kyrkoh. O. Bring i Brönnestad och med prosten C. C. Eberstein i Gladsax. Blanxii predikan öfwer prosten Troilius afhandlar följande ämne: ”1. Guds kära Barns och trogna Christi tjenares nådiga afsked af sin Gud ifrå wärlden, när theras tjenst är nog och ute. 2. Guds kära Barns och trogna Christi tjenares ewiga och oförlikneliga Nådepension och Gratial i Guds Rike när Christo”. Ingångsspråket är 1 Kon. 19: 4. Det är nog, så tag nu, Herre, min själ. I utläggningen deraf heter det: ”Guds Barn hafwa efter sin Gud och Jesum, hans Ord, hans Nådesötma, hans Sacramenter, hans söta Blods kraft sådan begärlighet, at the tyckas intet det är nog. Ju mera den nådiga Guden fägnar dem, ju begärligare blifwa de. Säsom the flitige Bien, the lämna ingen Blomma i de skiöna Blomsterfälten, the wilja ju therutur suga och hämta sin honung, så är intet Guds ord, som kommer them för ögon eller öron i Guds gröna äng, Ps. 23, the ju annammat med glädje, the wilja ju uthämta dess sötma och gömma thet i sina hjertan och betrakta thet”. — I predikan öfwer fru Blanrius heter det på ett ställe: ”Wåra mathematici hafwa med sina glas, stora Perspectiver och Tuber upptäckt många tusen stjernor, som tillförene warit obekante, men ju flere de funnit, ju flere se de återståä. Ähra ware Gud, wi kunna genom Guds nådes perspectiv genom hans heliga ord se långt in i Guds herrlighets himmel och såsom i en spegel och mörkt tal se den helige Guden, den wälsignade Jesum, den heliga Ande, de herrliga Guds Englar, de fyra djuren, de tjugofyra äldste” o. s. w.
Helsingborg
Johannes Sundius Se Åsum
Barkåkra
Rutger Palm ( Alvars morfars farfarsfar)
Rutger Palm, son af prosten Simon P. i Ö. Sallerup och född der 29/6 1707, gick i skola i Lund, blef student 1724, kom 1731 till kyrkoh. Sundius i Allerum för att öfwa sig i predikande och prestwigdes 24/5 1732 till tjenstgöring dersammastädes. 1733 blef han medhjelpare i Brunnby, der han ännu war 1744, då han föreslogs till Barkåkra pastorat. En del af församlingens ledamöter klagade, att då prosten Botsacc skulle hållit prestwal, hade han i stället endast låtit från predikstolen kungöra, att walet skulle uppskjutas till dess komministern Jöns Thulin i Hasslöf låtit höra sig; de klagande hade likwäl” icke begärt fjerde profpredikant, utan wille hafwa Palm. Denne blef också utnämnd till pastor 13/4 1745 och tillträdde s. å. 1760 13/8 blef han prost i Bjära härad, anfölls 1761 af slag och dog 31/1 1762. — Gift 1735 med Katrina Sinius, dotter af prosten Erik S. i Brunnby. Barn: Erik, past. i Nättraby. — Charlotta Maria, g. m. prosten Jakob Östman i Norrwiddinge. — En son war kronofogde i Ingelstads och Jerrestads härader, men råkade i balans och miste derföre tjensten.